Kramen tappar i värde då den slutar som ett grepp runt någon annans kropp. Då den stannar i att vara en variant av halvnelson och slutar innan den hunnit förmedla uppmärksamhet och uppskattning av den man kramar. Kramen blir också statisk och betydelselös om man inte skickar den vidare, om man inte låter den bli som en partikelström – en vågrörelse samtidigt som en mycket individuell stund med en unik människa. Kanske kramen är något som borde kunna levereras via bredband?
Under den gångna helgen har jag tillbringat alla vakna timmar på ett konvent med närmare 800 människor. Både gamla och unga. En bra tillställning som på många sätt var olik vardagen för en alldaglig svensk administratör.
Den största skillnaden var att många kramades. Inte bara när de träffades första gången den helgen. Inte bara första gången de sågs just den morgonen. Inte bara när de skiljdes åt. Inte bara killar och tjejer. Inte bara män och kvinnor. Inte bara unga med unga. Nej, alla kramades när det kändes bra att göra det. Inga kramar med sexuell laddning. Mer kramar som sa; ”Hej, vad bra att du är här. Jag ser dig och tycker det är bra att du ser mig!” Flummigt? Ja, på sätt och vis så känns det ju lite uppe i det blå och lite barfota och plyschbyxor. Men, på sätt och vis, så känns det samtidigt väldigt jordnära, för vem vill inte bli sedd och uppskattad bara för att man finns och är den man är? Det är grundläggande och det är bra!
På mitt kontor kramas man aldrig, i alla fall inte så någon ser det och inte utanför arkivens dunkla gömmor…Varför kramas man inom olika fritidsverksamheter men inte inom arbetslivet? Kan det bero på att jobbet är man ofta tvingad att gå för att kunna betala hyran, medan man gör det man själv vill och träffar dem man helst vill på fritiden. Ofta, träffar man människor som har samma värderingar som en själv. Jag är personligen ganska nöjd med att vi inte kramas på jobbet, men skulle inte ha något emot att jobba på ett ställe där man kramades mer. Motsägelsefullt? Ja, såklart, det är inte lätt det här med kramar, men det är gött!
