Motorcyklar - substitut för shamanernas trummor

Det har varit underbara kvällar i mellansverige den senaste veckan. Spaljén under min altan har behandlats med tjära, solen skiner genom lönnarnas trädkronor och en färskbryggd cappuchino accentuerar livet så att det känns ut i minsta bladnerv. En präst på skolavslutningen sa att den skira försommargrönskan var att likna vid att skåda Gud på ryggen, en sån här kväll tycker jag nästan jag ser honom rakt i ansiktet.

Mitt i denna idyll börjar det på avstånd att ackumuleras ett missljud som snabbt växer i styrka. En medelålders människa har fått fatt på en motorcykel och i ett anfall av ungdomlig pretantion modifierat ljuddämparen till ett minimum av funktion. En förvuxen moped rullar förbi och låter som en fiskebåt med tändkulemotor och den lille föraren ser ut att njuta i fulla drag av sin livseskapism - i en tankebubbla ovanför Hells-Angels Wannabeen står det skrivet "...I´m a bad motherfucker - inte en finlemmad, blekfet tjänsteman i medelåldern...". Till ackompanjemang av förbränningsmotorns dunkande svävar den egna andefattiga identiteten bort över en sommarljummen asfaltsväg och ersätts av en intressant personlighet med ett mystiskt förflutet och en oskriven framtid.

Vad jag inte för mitt liv förstår är vad en vuxen människa ser för nöje i att åstadkomma ljud. Är det månne för att göra resten av världen uppmärksam på att man verkligen existerar. "Jag låter alltså finns jag!" eller "Kolla här, jag är tillräckligt dum, jag menar tuff, för att riskera mitt liv och mina barns försörjning och trygghet genom att sätta mig gränsle över en motor kopplad till två hjul utan några som helst säkerhetsanordningar. Jag kan dö hur lätt som helst och det gör att jag är en tuffing - titta då för schöven!". Efter en stunds funderingar kommer jag dock fram till att det måste vara något helt annat som ligger till grund för dessa ljudyttringar - de talar till något mycket ursprungligt inom människan - längtan efter trummans rytm. De grundläggande känslor som Shamanen lockade fram med sin trumma och som det lilla barnet lockade fram med sin smattra på cykeln, en pappbit fäst vid framgaffeln

Den lilla människan på sin motorcykel utan ljuddämpare låter motorns trummande vagga själen till ett meditativt tillstånd medans omgivningen river sitt hår över alla idioter som inte växt ifrån smattror, men å andra sidan kanske det är bättre än att massorna går omkring och trummar hela dagarna.

Som vore jag... en kulturell skitpratare

Läser just nu bl.a en roman av Vibecke Olsson, kan inte bestämma mig om jag tycker den är något att ha eller om det bara är en samling hopkokade ord som ska se ut som reflektioner.

Det som retar mig är dock en mycket frekvent upprepad ordvändning:

Han såg på mig som vore jag en kopia av en amerikansk president - vad som vore jag

Även om det nu är korrekt svenska så får det texten att framstå som något en representant för den stjärtömt kvidande kulturparnassen klämt ur sig.

Obs, en mer detaljerad inlaga i detta ämne sänds ikväll över Eljest.Telepati