Fotfolket

Det har kommit en ny trend till det här landet under det gångna året. Jag tycker mig se bevis för det i stort sett dagligen. Vid vägarna görs jag stundligen påmind om att det Svenska folket har något i görningen, någon typ av subtil civil olydnad. Till en början noterade jag det mera sällan. Sedan tillräckligt frekvent för att jag skulle börja ana ett mönster. Svårtolkat till sitt budskap för all del, men icke desto mindre. Någon eller några försökte säga något, men vad? Det nosade mig i nacken dagar i sträck, för nu var det uppenbart att det inte rörde sig om en tillfällighet utan snarare en folkrörelse. Det är nog dags att jag tar de av läsarna som tror att jag pratar om s.k. rondellhundar ur den villfarelsen. Det rör sig inte om vare sig rondellhundar eller mer ordinära hundar, t.ex. taxar. Min upptäckt rör sig om skor och än värre saker som ni snart ska få höra.
Min första iakttagelse gällde en arbetssko, vilken modell var svårt att uppfatta då jag färdades på en motorväg. Skon låg ensam och övergiven i ett dike, det var allt, men vem lämnar en sko där? Inte många dagar senare såg jag ytterliggare en sko, denna gången en gymnastiksko, en helt annan sorts sko än den tidigare så den kan ju omöjligt ha hört ihop med den tidigare arbetsskon. Om så varit fallet hade det ju varit en gudibehaglig gärning att sammanföra de två igen, en återförenat par är ju alltid bättre än två ensamma på drift i tillvaron. Men icke. Dagarna gick och mil lades till mil och sko efter sko uppenbarades för mig. De kunde dyka upp var som helst, alltid när man minst anade det. En träsko på en refug, en sandal på ett övergångsställe och en pjäxa(!) mitt på en återvändsgränd i ett villaområde.
Det var inte förrän det första övergivna paret korsade min väg som jag började se vartåt det lutade. När så, en dag i den tidiga hösten, ett par strumpor låg fint tillrättalagda på Oskarsbron stod det klart för mig vad som var på färde. Kvällen innan hade jag dessutom tagit del av Al Gores inlaga i klimatdebatten och detta ledde mig rakt på sanningen om de övergiva fotpersedlarna. Den globala uppvärmningen. Allt eftersom året gått har temperaturen stigit allt mer, någon har i början av året känt sig varm. Först om ena foten, sedan om båda. Allt kulminerade då någon inte såg sig annan råd än att också överge sina strumpor.
Det är dags för krafttag mot klimatproblemen annars är det uppenbart att vi inte endast står inför ett hot om översvämningar och världssvält utan också om ett globalt moraliskt förfall då människa efter människa inte längre orkar, utan ser sig tvingade att klä av sig plagg efter plagg, tills mänskligheten till slut står nakna inför varandra med kurrande magar och klamrar sig fast på de sista bitarna fast mark.

Konceptualiseringen når nya höjder

Står i snabbköpskassan, igen, och tvingas ta del av en flod av antistimulerande budskap som får intellektet att förtvina. I stort sett helt innvaggad i konsumismens trygga famn sticker den sista fungerande hjärncellen upp sitt ludna huvud och reagerar på det bisarra i en framsida på en tabloid. Det står ungefär "Eva och Stina blev offer för en Ritualmördare". Jag, eller den lilla ludna ovan, blir förstummade man har börjat konceptuallisera, eticketera och stoppa in även de mest abnorma avarter av mänskligt liv i någon sorts legitima benämningsskrudar. En helt vanlig galning har helt plötsligt stigit i graderna och blivit något så rafinerat som en Ritualmördare. Jag frågar mig vad som skiljer en Ritualmördare från en annan mördare, men ångrar mig genast och vill inget mer veta om detta inget alls!

Tänk om man kunde uppfinna en sorts ondhetsdetektor som kunde monteras in i ett system av sateliter och sedan kopplas till en hoper kraftiga laserstrålar. Om någon var på väg att göra något riktigt skitnödigt ont så skulle en stråle fara ned från himmelen och åtminstonne förlama den som tänkte så ont. Det vore väl bra?

Det är Borgarnas fel att vattnet stiger

Al Gore har ju lyckats lura en hel värld att de stigande vattennivåerna beror på att det smälter en massa is. Han har naturligtvis helt fel. Isen smälter förvisso, men det är inte anledningen till att vattnet stiger, de som ligger bakom det är Borgarna och det hopplöst låga skattetryck de skapat över landet. Tidigare låg moms och fastighetsskatt och enegiskatter och en massa punktskatter och täppte till alla möjligheter för havet och sjöarna att flyta över sina bredder. I dagsläget är det ju uppenbart att inget längre håller tillbaka vattnet. Inte räcker det pålagor i from av fler karensdagar eller tyngden av simulerande utbrända människor för att hålla nere de stora vattenmassorna. Det krävs rejäla och helt omotiverade skattepålagor som fastighetsskatt för att stoppa dessa enorma volymer.

Att isen smälter beror ju naturligtvis på att den helt enkelt har tråkigt, jag menar hur roligt kan det vara att bara vara en statisk iskristall hela livet, när man ser en massa andra vattenmollekyler svämma över och flyta omkring som den värsta looser valuta. Glaciärernas kristaller gör revolt och vill passa på att nyttja den nya fria tiden med låga tryck från ovan. Den Nya lättflytande tiden med de Nya Moderaterna.

En parentes, vart tog de Gamla Moderaterna vägen? Har partiledningen stoppat undan dem i ett bergrum någonstans ifall de skulle behövas vid nästa val? Jag föreslår att vi nyttjar dessa drivor av Gamla Moderater att bygga fördämningar med så att inte Västerhavet och Vänern störtar in över oss lika snabbt.

Konfigurerbar eller förutbestämd

En dator är helt oanvändbar innan den laddat någon typ av operativsystem. En elvisp å andra sidan är hela tiden beredd att vispa. Kan människan
jämföras med en dator eller en elvisp? Är människor olika nu mot förr?

Trojanska hästar

Läser olika dagstidningar och försöker reflektera, det är svårt. Ibland kan jag känna mig lite avtrubbad av det kompakta informationsflödet vi som datoriserade, Internetuppkopplade västerlänningar utsätts för. Det krävs att det finns en aktiv process igång i hjärnan som hela tiden avgör om det som för tillfällets matas in är något som bör ägnas uppmärksamhet eller inte. Kan den information som just för tillfället levereras, lämnas därhän eller är den något som jag ska reflektera över, ska den till och med resultera i en handling av något slag? När informationsflödet blir för stort är risken att man inte längre orkar ha en sådan aktiv process utan man sätter på automatiken som utan åtskillnad skyfflar allt rakt ut ur medvetandet. Skuld eller ånger förblir på det sättet något man kan slippa, åtminstonne mot den delen av världen som inte sitter i ens eget kök eller vilar i den egna sängkammaren.

Jag kommer att tänka på att det finns obeväma sanningar och att det finns information som vi borde reagera över, men ändå låter bli. Om någon skriker "Det brinner" då rusar vi mot närmsta dörr tills någon helt plötsligt ropar "Det brinner inte". Vi står i en informationsflod av motstridiga budskap. Enda anledningen till att budskapen flyter fram i denna flod är att någon eller några vill påverka oss till att reflektera eller handla på ett visst sätt. Någon säger att all is håller på att smälta och att vi kommer att dränka hela jorden, min son på nio år gråter för detta och det känns ganska hopplöst. En annan medelålders man säger att det är ingen fara, de bara säger så för att vinna röster i nästa presidentval i USA. Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Smälter det eller smälter det inte? Brinner det eller brinner det inte? Inte vet jag! Dock leder denna text oundvikligt till ett citat av Thomas Di Leva "Vem ska man tro på, tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här...".

Detta inläggs rubrik pekar på att det är min tro att det i denna stora informationsflod finns hot som är reella och som vi definitivt bör ta på allvar, saker som hotar vår existens i vissa fall och hotar enskilda individer i de flesta. Denna information syns inte så bra då den blir ett med allt annat som flyter fram, det blir som en stor grå informationssmet. Då man försöker se ett uns av sanning i allt man matas med blir det bara kaos. Jag tror det är nödvändigt att räta på ryggen och ta ögonen från dataskärmen för att resa sig och gå ut på en långpromenad eller bygga en båt och från den platsen åter kika in mot det som rör sig i världen. Kanske kan man då i ögonvrån lyckas uppfatta något av det där som annars gömmer sig under all skit i floden.

Jag har personligen redan beställt ett par hundra meter prima furuvirke till en båt, undrar om det inte är tvunget att handhyvla det också om jag ska ha en chans.