Ett plums för Universum

Han sparkar lojt till en sten som far över kajkanten och landar i havet med ett dovt plums. En annan dag skulle han kanske inte ha sparkat så försiktigt. Han hade förmodligen med en glad vissling fotat till stenen all världens väg och sedan, utan en tanke, försvunnit vidare i livet, lämnar platsen utan att höra det plums som aldrig blev.

Genom sin påtvingade långsamhet och betänksamhet såg han nya saker i den sedan länge kända vardagen. Man kommer inte längre bort från sig själv än som räknas av en granne och det är sällan långt.

Ett plums mer eller mindre i tillvaron kan kanske tyckas spela liten roll, men i det kaos vi kallar verklighet kan det vara skillnaden mellan universums förintelse eller ett evigt lyckorike. I detaljerna bor världen. Om man tittar riktigt ordentligt så innehåller varje grand i universum allt som finns att se av oändlighet. En sån insikt kan få vem som helst att känna ett tvång, men samtidigt en befrielse i att röra sig långsamt och betänksamt – i att låta verkligheten ta sin del av tiden och inte komprimera tillvaron tills den blir hård, kall och nyanslös. Vem skulle vilja gå förbi nyckeln till Universum, såvida det inte är olåst förståss?

Rubrik omöjlig...

Den outsinliga källan till häpnad är som många kanske vet tidningen Dagen, eller snarare dess artiklar. Hur jag än försöker så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till en notis om att man förklarat en sedan länge död person för helgon

Som så många gånger då jag står inför något som gör mig helt mållös lyser ett ord i eldskrift på himlavalvet - VARFÖR? Vad ska det vara bra för och vem kan uppbåda engagemang för att helgonförklara en människa som varit död i över hundra år? Vad är det för bra för med att bli helgonförklarad?

En annan reflektion jag gör är att man kan tydligen bli nästan helgon också, man kan bli saligförklarad, det kan ta en mansålder eller två, men sen blir du helt salig. Det finns de som menar att det kan åstadkommas mycket snabbar intravenöst idag.

Jag har svårt för att man i jordelivet försöker framställa någon som lite "mer gudlig" än någon annan, att någon är mer av gud än vad någon annan är. Det känns så patetiskt att en samling inskränkta män i lustiga skrudar och en förskrämd sexualitet ska välja att "förgudliga" någon. Det är inte bara patetiskt utan kort och gott förmätet och liknelsen av en tupp på gödselhögen som skriker ut sin känsla av världsherravälde infinner sig utan större ansträngning.

Sköt om dig....

Kan en ordvits vara makaber?

Ja, det fick jag klart för mig igår när min hjärna ledde mig på villospår.

"Sköt om dig min son, det är det viktigaste i livet. När jag är borta är det vad jag vill att man ska säga om mig - han sköt sig!"

En lättviktscykel - ett lättviktsliv

Den bästa förklaringen är ofta en metafor läste jag i en bok igår. Inte vet jag om det är sant, troligen inte, men jag väljer att tro det för ett ögonblick och gör därför följande betraktelse.

En bekants bekant köpte för ett antal år sedan en cykel, han hade blivit fet och behövde träna. Han köpte en komplett utrustning med fräcka solglasögon, tajta byxor och små skor som inte går att gå, de påstås dock vara utmärkta för cykling. Det viktigaste och dyraste inköpet var naturlitgvis cykeln, det var en hel del tal och undersökande om olika växelsystem och annat, valet föll på en ganska utpräglad racercykel som var mycket lätt att trampa och som vägde något mer än en dröm. Själv har jag sedan semestern valt att cykla till jobbet och har då lovsjungit min tämligen tunga och trögtrampade cykel, den har varit en outsinlig källa till svett.

Mannen, som för övrigt aldrig satt sig på sin fina, lätta cykel, skulle om han gjort det inte fått hälften så mycket träning som jag.

Jag tror det är på samma sätt med vilken typ av liv man väljer. Man kan välja ett liv där man inte svettas så mycket, där man inte lägger in så mycket av sin kropp och själ. Ett liv där man inte låter muskler och hjärna arbeta för allt de är värda, det kanske är ett lätt liv att driva framåt, men man får inte lika mycket ut av det.

Ett lättviktsliv kommer en liksom aldrig nära, det passerar förbi så omärkligt att det en dag är slut utan att man ens märkt att det börjat.

Skit också, nu är det borta....

Ni ska veta att för fyra minuter sedan hade jag en jättebra tanke som jag tänkt använda för att borra mig ner i ett gruvligt underfundigt resonemang. Det skulle blivit spirituellt och framåtblickande med en ny tankevändning på ett mycket alldagligt fenomen. Ni skulle ha blivit så förundrade, era mungipor hade vilkorslöst dragits upp och ett igenkännade leende, kopletterat med en lätt nick, skulle lyst upp ert vardagsslöa ansikte. Det är då för dråpligt hur man kan vända och vrida på perspektiven, livet blir ju aldrig sig likt. Inte kunde jag tänka mig att en myntautomat kunde användas som en dagstidning eller att kronisk hunger aldrig drabbar avsatta regenter.

Dock, trängde sviterna av en kebabpizza undan varje tanke, spirituell eller inte, från min vilotörstande hjärna och slutade endast i ett svammel.

Motorcyklar - substitut för shamanernas trummor

Det har varit underbara kvällar i mellansverige den senaste veckan. Spaljén under min altan har behandlats med tjära, solen skiner genom lönnarnas trädkronor och en färskbryggd cappuchino accentuerar livet så att det känns ut i minsta bladnerv. En präst på skolavslutningen sa att den skira försommargrönskan var att likna vid att skåda Gud på ryggen, en sån här kväll tycker jag nästan jag ser honom rakt i ansiktet.

Mitt i denna idyll börjar det på avstånd att ackumuleras ett missljud som snabbt växer i styrka. En medelålders människa har fått fatt på en motorcykel och i ett anfall av ungdomlig pretantion modifierat ljuddämparen till ett minimum av funktion. En förvuxen moped rullar förbi och låter som en fiskebåt med tändkulemotor och den lille föraren ser ut att njuta i fulla drag av sin livseskapism - i en tankebubbla ovanför Hells-Angels Wannabeen står det skrivet "...I´m a bad motherfucker - inte en finlemmad, blekfet tjänsteman i medelåldern...". Till ackompanjemang av förbränningsmotorns dunkande svävar den egna andefattiga identiteten bort över en sommarljummen asfaltsväg och ersätts av en intressant personlighet med ett mystiskt förflutet och en oskriven framtid.

Vad jag inte för mitt liv förstår är vad en vuxen människa ser för nöje i att åstadkomma ljud. Är det månne för att göra resten av världen uppmärksam på att man verkligen existerar. "Jag låter alltså finns jag!" eller "Kolla här, jag är tillräckligt dum, jag menar tuff, för att riskera mitt liv och mina barns försörjning och trygghet genom att sätta mig gränsle över en motor kopplad till två hjul utan några som helst säkerhetsanordningar. Jag kan dö hur lätt som helst och det gör att jag är en tuffing - titta då för schöven!". Efter en stunds funderingar kommer jag dock fram till att det måste vara något helt annat som ligger till grund för dessa ljudyttringar - de talar till något mycket ursprungligt inom människan - längtan efter trummans rytm. De grundläggande känslor som Shamanen lockade fram med sin trumma och som det lilla barnet lockade fram med sin smattra på cykeln, en pappbit fäst vid framgaffeln

Den lilla människan på sin motorcykel utan ljuddämpare låter motorns trummande vagga själen till ett meditativt tillstånd medans omgivningen river sitt hår över alla idioter som inte växt ifrån smattror, men å andra sidan kanske det är bättre än att massorna går omkring och trummar hela dagarna.

Som vore jag... en kulturell skitpratare

Läser just nu bl.a en roman av Vibecke Olsson, kan inte bestämma mig om jag tycker den är något att ha eller om det bara är en samling hopkokade ord som ska se ut som reflektioner.

Det som retar mig är dock en mycket frekvent upprepad ordvändning:

Han såg på mig som vore jag en kopia av en amerikansk president - vad som vore jag

Även om det nu är korrekt svenska så får det texten att framstå som något en representant för den stjärtömt kvidande kulturparnassen klämt ur sig.

Obs, en mer detaljerad inlaga i detta ämne sänds ikväll över Eljest.Telepati

Bloggen - ett smalt media med dålig räckvidd

Jag har lessnat på att tänka och publicera mina tankar via ett hopplöst föråldrat kabelbaserat media som internet. Inte nog med att det krävs en ansamling kiselceller som konsumerar en försvarlig mängd elektroner trots att de står overksamma, det är också nödvändigt att denna plåtklädda kiselanhopning kopplas samman med ett kabelnät utan slut. Som om inte detta skulle vara nog så är det dessutom segt som sirap. Tankar och slutsatser ska först kodas om och pressas in i ett av de flera hundra olika syntaktiskt riktigta skriftspråk som existerar för att sedan konverteras vidare till en binär sekvens och pressas vidare in i det abnorma kablesystemet. Nästa steg för att en lyckad publicering ska vara ett faktum är att tusentals andra kiselhögar runt om i världen sparar ner vad som tryckts in i kablarna.

Om allt detta till slut har hänt så ska det till en människa som någonstans på jorden ska använda en annan apparat med samma kiselbitar, koppplat till samma kabelhärva som förstår det språk varpå tankarna från början kodades på. Inga nyanser kan naturligtvis förmedlas på ett sätt så primitivt som detta. Att anförtro sitt innersta, delar av sitt liv till det godtycke som den ovan beskrivna tekniken utgör kan inte anses som annat än ren idioti.

Jag kommer att begränsa mina publikationer på detta media till de allra mest banala och lättsmälta tankegångarna i fortsättningen. Bloggen Eljest kommer från och med inatt att finnas tillgänglig att ta del av på den nya telepatiska siten Eljest.telepati.

Om ni inte hör något beror det förmodligen inte på att sändning inte pågår utan att era mottagare behöver justeras. Den lättaste åtgärden för att åtsadkomma det är att undvika traditionella Bloggar och mediadravel i allmänhet under minst ett år. Jag garranterar att det kommer att ge er kontakt med kanaler ni aldrig tidigare känt till.

Sändning börjar nu.....................

Det som aldrig blev är en del av det som kunde varit viktigt

Den kändes tom, boken, när jag tog den för att skriva. Så fel jag hade, det syntes då jag lät ögonen svepa över de till synes tomma sidorna och fyllas av saker som jag borde skrivit ned, saker som andra borde skrivit ned: Till ssita raden och ut på pärmarna fyllas av saker som inte blivit sagda eller skriva och som bidragit till att världen ser ut just så bra och just så dåligt som den gör.

Det osagda och det icke skrivna har större betydelse och större tyngd än det som faktiskt nått någons öron eller läst av någons ögon eller händer. Annat kunde blivit om det som inte blivit passerat från en tanke till en handlig och vidare från en männiksa till en annan. Gjort en männniskas tanke till en annans och landat i en handling som format världen.

Höj priset på kärlek - Kalle Anka strumpor på köpet

Igår köpte jag ett par strumpor till min son för 7.50 kr. Det var väldigt billigt tyckte jag, någon har lyckats få fram en vansinningt massa garn som sedan vävts samman till ett par mjuka fina strumpor. Man har inte bara lyckats göra dem bekväma utan även som en vacker detalj broderat in en bild av seriefiguren Kalle Anka, allt detta för futtiga 7.50 kr.

Om jag så höll på en livstid skulle jag inte själv kunna tillverka ett par så mjuka strumpor med en så detaljerad bild invävd. Det som idag betraktas som billig skit skulle kanske för hundra år sedan ansetts vara avancerat hantverk och en produkt av yppersta kvalitet och förfining. Ett annat exempel kan vara den vackert färgade glasslåda i vilken jag förvarar min lunch. En oerhört detaljerad bild i flera färger pryder dess sidor, dessutom är den helt tät och lätt att rengöra för att användas om och om igen. Det mest fascinerande, i vår genomkommersialiserade värld, är dock att den i stort sett är gratis, ingen skulle tänka tanken att ta betalt för den utan endast vara tacksam att man tog den med sig, så att soppåsen inte fylldes.

Anskrämliga glasskålar som idag produceras för en spottstyver och väller ut över världen tros definiera god smak, då de har ett värde som i monetära termer är i stort sett obefintligt. Kan regeln om tillgång och efterfrågan även styra hur en produkt upplevs. Om det mot förmodan skulle bli snuskigt billigt att tillverka en Mercedes och alla skulle ha råd att köpa den, kanske skulle den föja med då man köpte ett flingpaket, skulle då den hybrisliknande känslan av att sitta bakom ratten i den statussymbol som Mercedes idag utgör upplösas i intet som en dagdröm och som i ett trollslag upphöra att vara just en statussymbol?

Om detta är fallet borde priset på att ge vänskap och kärlek sättas skyhögt och all världens problem skulle vara lösta, för alla vill ha status och vara väl ansedda och det blir man om inte längre medmänsklighet, sollidaritet och kärlek betraktas som fria nyttigheter.

Biblioteket - koncentrerat liv

Jag känner mig nästan sakral när jag går in i ett bibliotek. Det är så mycket tankar som koncentrerats till en liten rumslig plats att man inte kan göra annat än känna sig andäktig.

När man jämför med den mediala flodvåg som sveper ur den nyinköpta digital-TV boxen därhemma så känner jag att biblioteket inte är en förhistorisk motsvarighet utan snarare en pol på en skala där den ena ytterligheten heter manérproducerat pekoral som bärare av kommersiell utpressning och den andra heter produkten av mänskliga tankar.

Men, jag tänkte i morse på att ett bibliotek idag faktiskt är fyllt inte bara av den senare polen på skalan utan även av annat och naturligtvis är det så. Om det ska finnas mänskliga tankar i ett bibliotek så måste väl tankar från alla människor vara tillåtna där eller är det så att det finns tankar som inte är fina nog att tänkas eller kan det vara så att vissa saker kommer till utan att egentlig tankekraft är inblandad? Jag lutar nog personligen åt det senare. Det är egentligen ingen överraskning att det är på detta sättet, det har alltid funnits litteratur som en del tycker är dålig och andra höjer till skyarna, allt beror på vilket det mottagande kärlet är och vad det är fyllt med sedan tidigare.

En förklaring till min sakrala stämning i ett bibliotek är just att kontentan av så många människor liv finns samlat och tillgängligt för mig att ta del av. Mitt eget liv kan bli rikare och större om jag orkar ta del av andras.

Microsoft säljer säkerhet och lycka för barn

Det är inte konstigt att barnen av idag allt mer fångas av den virtuella världen i dataspel. Jag läser rubriken För farligt för barn utomhus och inser att på många ställen är det faktiskt så. Men, är det som det står i artikeln att det är farligast att vara ute om man bor i en stad eller är det farligare att vara uteom man bor på landsbygden och då till och med på en lantgård? Det händer en rasande massa olyckor med jordbruksmaskiner varje år. Att en bonde backar över en av sina telningar händer oftare än man vågar tänka på.

Lösningen borde väl som vanligt vara att konceptuallisera barns liv, att utveckla en strömlinjeformad process för barns uppväxt så att en oberoende aktör på marknaden kan ta åt sig att på ett säkert sätt föda upp nya generationer. Man kan tänka sig att Microsoft utvecklar MS-Childhood och MS-Teenager där en vital komponent är en neuronstimulansmotor avsedd att generera virtuella världar allt enligt kundens önskemål. Barnen behöver i detta konceptet helt enkelt inte vistas utomhus förrän de når sin tjugonde födelsedag och är på så sätt effektivt skyddade från verklighetens alla faror. Vad som händer om någon illvillig själ släpper in ett virus i den lyckliga och säkra världen som genererats åt barnet vågar jag inte spekulera i. Kanske är det inte säkert inomhus heller?

Fönsterputsare blir nya evangelister

När själen känns som en rostig strålkastarreflektor på en gammal Mercedes och intet ljus syns stråla ur den egna personligheten kan jag varmt rekomendera läsning av den alltid lika självpolerande tidskriften Dagen.

Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.

På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.

Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.

Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.

Lukten av blått

Stod i morse och parfymerade mig under armarna. Jag har den senaste tiden njutit av lyxen att ha två deodoranter tillgängliga samtidigt. Ibland har jag tagit en med en orangefärgad logotype och andra dagar den med en blå logotype. Utifrån för mig okända kritterier har jag varje morgon valt den doft som passar mitt humör och min klädsel bäst.

Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.

Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.

Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.

Biskop av Gödselstaden utsedd

Nu haglar utnämningarna tät, snart en biskop i var mans hus. Förleden söndag bevistade jag en i raden av biskopsutnämningar. I ett litet hus med vitkalkade väggar möttes en liten men övertygad samling. Vi har under vintern haft en höna i flocken som aspirerat på att ta tuppens plats, det går naturligtvis inte för sig. Vad skulle då tuppen ta sig till? Om han inte får gala oavbrutet kanske hans inre röst kan göra sig hörd. Då kanske han kan få frid så pass länge att motsättningen mellan det budskap han hela livet representerat och mellan det hans oavbrutna galande gör gällande, når honom, som ett hammarslag i bakhuvudet. Är det rädslan för det slaget som driver honom att gala högre och högre och på sin ålders, höst likt fågel Fenix, svinga sig mot strålglansen från en biskopstitel. En från granngården inbjuden Hedemora tupp, kallad Biskopen, hade smugit sig över i söndags och utnämnde vår tupp E-type till Biskop av Gödselstaden under församlingens jubel. Jublade gjorde även alla närvarande hönshjärnor.

Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.

Ett fnys åt sommaren, åt oss?

En surrande humla fångar min tanke och flyger bort över den stilla, tryckande heta sommarängen. Ljudet från en avlägsen bil på landsvägen bär med sig min nästa tanke åt ett annat håll. Splittrar mig, bär mig ut i världen.
Vi vandrar runt den oklippta ängen, full med insekter och nässlor. Någon har klippt en stig runt ängen, ingen går längre igenom den. Insekter biter och nässlor bränner. Bestämda steg hörs längs sjökanten, de stannar, fortsätter den klippta stigen runt ängen.

Ett osannolikt vackert väder får omgivningen att se mer ut som en simulering än en vanlig sommardag. Lever jag verkligen på riktigt, är det inte en dröm? Kanske en infarkt på kontoret slutade i detta, i en flykt från världen, till himmelen?
Men här är så tomt, ingen som vill stanna i hettan, ingen som vill bli biten, bli stungen av gadden från verkligheten. Smärtan av livet som det är smyger sig in under huden och tränger upp som en blåsa på kroppen, som ett bevis på att man verkligen lever. Lever av smärtan från de ytterligt korta ögonblick då något lyckas tränga igenom vår hud med en liten mängd sanning, infektera vår trygga drömtillvaro – bedövade. Ett serum som väcker oss. Står på toppen och skådar ut över en overklighet mer underbar än vad som är möjligt.

Ståfräs i Missionsprovinsen

Det är äntligen fastlagt. GUD HAR EN JÄTTESTOR KUK, eller i alla fall så tycker han otroligt mycket om kukar. Han vill inte representeras av någon som inte har någon. Kanske har han ingen alls och är tvungen att anlita konsulenter här på jorden med rejäla doningar som kan framföra hans vilja? Det är nog den enda slutsatsen man kan dra efter att den så kallade Missionsprovinsen utnämnt en egen Biskop i helgen, en egen biskop som inte vill ha kvinnliga präster.

Troligen är det också så att gamla uttjänta präster ser en ny karriärväg som pensionärer genom att bygga upp en egen maktstruktur vid sidan av den etablerade. De får ett eget litet bo att kacka i och visa att de minsann har egna små pittar att visa som i jämförelse inom Missionsprovinsen kanske framstår som imponerande. Säkert är dock att det gör de inte för oss riktiga karlar som vill ha kvinnliga präster och som inte är rädda för kvinnor överhuvudtaget – det behöver vi nämligen inte…

Hela sammansvärjningen är helt befängd och tillhör ett annat sekel. Det är inte värt att ödsla mer tid eller ord på varför jag inte heller ämnar göra det.

Ta bort stygnen i nacken

Jag har en antikbehandlad vattenkran i mitt kök. Den börjar få några år på nacken. Antikbehandlingen börjar bli sliten. Paradoxalt nog börjar den bit för bit att se ny ut. Som uppochnedvända världen.

Tänk om det blir modernt även för människor med antikbehandling! Då är unga människor ute, de blir tvungna att skrynkla sig och kröka sina ryggar. De som lyft sig får sprätta upp stygnen i nacken och låta tiden synas som ett smycke på kroppen.

Renrakad personlighet

Man kan ångra sig, men aldrig bli helt bra. De känslor man har sitter liksom fast, de är klibbiga. Det enda sättet att bli av med dem är att raka av dem. Likadant med moral och etik. En schyst engångshyvel och lite tvål så kan du bli en helt ny människa. Renrakad från allt du trodde var sant, trodde var rent och riktigt. En livsstil sköljs ned i avloppet med lite kallt vatten. Ett liv visar sig vara en del i ett sandfilter, kanske det som proppar igen ett avlopp, fryser fast en smällkall vinterdag och spräcker rören. Vad som än händer så kommer det kalla vattnet förr eller senare att nå sjön och gå vidare till havet. Jag antar att vi ses där?

Definiera dum - en gudsförnekare är som en kyckling

-Jag tror inte på Gud!

Hur många människor som uttalar denna utsaga kan egentligen göra det utan att idiotförklara sig själva?

För att kunna förneka något kräver det att man först definierar det. Vad är det man inte tror på? Gud kan för någon hysa den fysiska representationen av en semla, kanske en vitklädd jultomte eller varför inte en kostymklädd företagsledare.

Min mening är att Gud inte kan förnekas, det är just det som ligger i begreppet, Gud är för människan lika ogreppbar och oförståelig som en en bilmotor är för en kyckling.

Din antites är din vän

Det viktigaste kommer sist! En lång gänglig man i övre medelåldern gjorde under stora åtbörder entré. Det var inte utan att det låg något i det han sa. Hittills hade inget känts angeläget eller viktigt, inte ens intressant. Festen hade från början till slut varit oerhört slätstruken, ett stort jaså. Kommer man till ett läge där alla pratar om sig själva blir varenda tanke, varje enskild åsikt helt ointressant. En liten stund förflöt medan den nyanlände mannen hälsade runt på sällskapet och varmt leende tog alla i hand, alla utom mig. Det viktigaste kom sist. Kvällens viktigaste tilldragelse var att bli negligerad. Att inte bli sedd.

En stund i förskingringen, vilande i vetskapen att allas blickar för en stund ovillkorligen var vända bort från mig. Jag var totalt ofokuserad tack vare närvaron av den nya gästen, tack vare närheten till min egen antites. Han var en person som var det viktigaste, just nu, för just mig. På samma sätt som varje människa någon gång under sin livstid verkligen är den viktigaste, just då, i just det sammanhanget. Kanske inte på ett sätt som man förstår själv och säkert inte på ett sätt som man själv önskar, men alla är någon gång under sitt liv viktigast för någon annan i formen av någon annans antites. Ett redskap för en individ att se sig själv som den han är.

I begynnelsen var ordet. Människor blir levande och viktiga människor i ordet. Från en viktig människa till en annan på bekostnad av smärtan i mötet med sin antites. Ett liv där människor är viktiga för varandra kräver offer av antiteser. Vi förgör varandra under det vi försöker vara viktiga inför varandra och därigenom förhärliga oss själva. Utan ballans mellan människors inbördes viktighet inför varandra accelererar den destruktiva spiral som eliminerar våra egna antitester. Vi tar död på oss själva i kampen om att vara unika representationer av konceptet människa under så stor del av våra liv som möjligt och inför så många människor som möjligt. Allt detta är naturligtvis fel och helt onödigt då varje människa redan från födelsen är unik och viktig inför Gud. Inför den enda som räknas, den enda som kan räkna och den enda som någonsin räknat. Inför alla som inte upphört att finnas till, som inte slutat vara med.

Lille Prinsen som kosmisk marionett

Det blåser på Mars. En sand som inte vill höra av sig. Känner sig lämnad, övergiven, ensam i kosmos. Den surrar och tänker inte svara när husse ropar.

– Nu får det vara slut, jag tänker inte först sitta tyst på befallning i fyra år för att sedan hoppa upp och pipa så fort någon drar i snöret. En modern marionett, 167 km långa trådar.

Längden spelar roll. Med så långa trådar kan många tycka att det är legitimt att helt enkelt skita i om någon drar i dem eller inte. För att vinna total frihet skulle jag också kunna låta mig slungas ut i rymden av en förbipasserande asteroid. Tänja ut mina trådar tills de brister. Ingen mer kan dra. Jag blir ensam och lämnad utan styrning, utan hjälp från någon. Ett liv utan en endaste tunn tråd till en annan. Bra för ingen när ingen heller vet om jag drar i någon tråd, när ingen vet vad jag gör eller varför. Om ett dygn har de nog väntat tillräckligt, då kanske jag skickar ett pip.

Halshuggen Främling

Igår stod jag plötsligt blodig. Efter att med en nyslipad yxa dekapiterat åtta tuppar samt flått skinnet av de samma kunde jag med rätta kalla mig slaktare. Det var dags att skilja ungtupparna från flocken då de börjat hacka alfatuppen svårt. Frysen är nu full med tupp. Ödet ville att jag samma kväll skulle komma till det stycke i Albert Camus roman Främlingen där huvudpersonen beskriver sina tankar inför sin förestående halshuggning. Han våndas över att lägga sig tillrätta i giljotinen och tycker att dödsdomen borde ha innehållit en liten chans där ödet kunde ha spelat honom i händerna och han sluppit dö, i alla fall genom halshuggning.

Tupparna visste inget om vad som skulle ske, de hade heller ingen chans, jag tog dem under armen, bar dem till huggkubben där jag först bedövade dem med ett slag i huvudet och sedan raskt högg huvudet av dem. Inge domstol, ingen dom. Deras kön, existensen av deras kropp samt min kropps förmåga att tillgodogöra sig energi ur muskelmassan hos andra djur var orsaken till tupparnas död. Det kändes på något sätt ödesmättat att slakta, det kommer förmodligen att kännas mättande på ett annat sätt när vi väl lagat till dem får man väl trösta sig med. Dock, den minsta tuppen, namngiven Mozart av min son, fick dock leva då han var en fin och dessutom pytteliten tupp som inte gjorde någon något förnär.

Gud utmanar Joe Labero

Att Gud är onaturlig är slutsatsen man kan dra från en artikel i tidningen Nya Dagen. Reportrarna har försökt utreda de olika världsreligionernas syn på orsaken till Asien-katastrofen. Komminister Hans Lindholm ger en god inblick i hur Svenska Kyrkan tänker:

”det finns tre förklaringsmodeller till de naturkatastrofer som drabbar världen. Dels att det är Gud som sänder dem, dels att de orsakas av djävulen och dels att de beror på naturliga orsaker. ”

Kan det sägas tydligare? Svenska Kyrkan anser tydligen inte att Gud är naturlig, åtminstone tycker inte Hans Lindholm det. Om Gud inte är naturlig så måste han alltså vara onaturlig, som någon sorts trolleri kanske? Bibeln tolkas som en fantasyberättelse där självbefruktande kvinnor föder barn som kan gå på vattnet och även trolla det till vin. I artikeln finns även uttryck för några av de andra världsreligionernas syn på katastrofen, hos dem verkar dock Gud fortsatt vara ett naturligt inslag och Joe Labero får ensam stå för trolleriet.

Ytterliggare en reflektion från samma tidning är att tävlingen om den snällaste och finaste aktören redan är avgjord. Rubriken förkunnar att ”Kyrkan var mest värdefull på plats”. Prisutdelning kommer att ske vid nästa Kyrkomöte och priset består av en hel låda med glorior att utdelas till alla rättroende i församlingarna.