Nybadade Tjyvar

-Pappa, varför finns det nycklar på skåpen?
Frågan viskades inte fram, den trumpetades ut av min fyraåriga dotter i badhusets omklädningsrum härom veckan. Med sunsförnuftig vuxenpedagogisk stämma genmälde jag. 
-Det är för att ingen ska kunna tjyva våra saker! Så snart jag uttalat denna, mer eller mindre automatiska respons, slog det mig åt vilket håll detta resonemang förde mig. Vi låser dörrarna på skåpen för att inga tjyvar ska kunna ta våra saker. Om det inte fanns några tjyvar skulle inte detta vara nödvändigt. Således finns det tjyvar på badhuset, vilket skulle bevisas. Stanna upp en stund och se rubrikerna i lokaltidningen, "TJYVAR I BADHUSET!", tänk er sedan alla välinitierade kommentarer på insändarsidan, nej föresten tänk inte på dem, försök istället hålla intellektets låga lysande ett ögonblick.  Jag började försiktigt se mig omkring, sneglade över axeln. Aha, den där mannen som är så hårig, det är säkert en tjyv, tänk att han släpar med sig sina barn när han är ute och snor saker ur skåpen, en sån karl. Mannen i hörnet är då ingen tjyv, han ser kristen ut och är mer eller mindre hårlös, tänk om alla vore som han. Vi förberedde oss för att gå in till simskolan, jag skulle just vrida om nyckel i låset, allt för att skydda min och min dotters egendom från alla potentiella hot jag sett bland våra medomklädare, när jag beslutade mig för att det var dags att ta ställning. 

Inte kunde jag gå omkring och misstänka folk för att vara tjyvar, håriga eller inte så skulle jag visa att jag tror folk om gott! På badhuset finns bara ärligt folk, tjyvar badar inte utan luktar snusk, det vet alla. Sagt och gjort, jag tog guldtian ur springan och lät skåpet stå olåst. Lätt om hjärtat marscherade jag in i duschen med lillskruttan och vidare till simskolan där det stod bubbling och plask med liten hand på schemat. Egentligen behöver jag väl inte berätta fortsättningen av denna lilla episod, ni har förmodligen redan räknat ut hur det gick. Om det varit en vanlig dag och jag inte hade besökt bolaget och bunkrat en del, då skulle det inte gjort så mycket att lillan och jag fick ta oss hem påpälsade det som fanns i lådan för kvarglömt, jag vill dock tillägga att rundlätta män i lycra är en styggelse. Skåpet var både tömt och tomt. Naturligtvis fick sig min tillit till den goda människan en rejäl törn, men tanken på en tjyv, lagom salongsrusig efter ett par flaskor Bollinger, som asgarvar åt en idiot som tror han kan lämna sitt skåp olåst, värmer även ett mycket fruset hjärta. Mitt första automatiska svar till dottern var alltså korrekt. Det finns tjyvar på badhuset, det finns tjyvar överallt där det finns lås, finns det inga lås kan det mycket väl finnas tjyvar ändå är jag rädd. Det syns inte på dem direkt att de är tjyvar, mängden kroppsbehåring är inte ett bra mått, inte heller om de har pilotbågade glasögon eller ej, när farfar var ung trodde man att det gick att mäta skallar för att hitta tjyvar, men det var också fel. Det enda som skiljer dig från en tjyv är att han stjäl, det gör ju inte du.

Klick

Klick, det säger bara klick. Det är ett tämligen ljudligt klick. Det hörs kort, tydligt och sedan är det över. Klick! Liksom bestämt, det är så det skall vara, inget tjafs. Klick och sedan får det vara bra med det. Ingen tvekan, inget "var beredd nu, nu kommer det", utan bara sådär med en gång. Klick! Korta stunder som förändrar, ögonblick så korta att de knappt funnits, trådar ur livsväven som trots sin litenhet ändå är det som avgör allt. Sträckorna emellan syns i efterhand så raka, med lite distans. Det är från ett klick till ett annat en i stort sett rak linje, ibland lite yvig, men i stort sett utan tvekan. Någon gång dragen med ett kraftigt sträck, annars oftast med en lagom tunn linje, tillräcklig för att skönjas, men utan att markera vare sig det ena eller det andra. Oftast svart, någon enda gång röd. Inte svart som av sorg, mest svart som av gammal vana. 

Det kommer över mig ett fasansfullt stort jasså, en fråga om varför? Vad ska det vara bra för? Sedan ett tydligt svar. Ett nej! Jag blir sittandes och stirrar ut längs den svarta linjen och hoppas på ett klick, vilket som helst, men bara ett klart och tydligt klick som markerar för mig att linjen har en ände, att det ska ritas något nytt, kanske åt ett annat håll, kanske i en ny färg? Men, det är tyst, den vänliga grönskans rika dräkt sveper in mig och allt det andra i en bedövande vacker årstid och låter för en tid kulisserna tränga undan alla frågor, låter fonden simmulera ett svar annat än ett nej och låter linjerna rinna på genom sommaren, lyckligt ovetande om nästa, Klick!