Renrakad personlighet

Man kan ångra sig, men aldrig bli helt bra. De känslor man har sitter liksom fast, de är klibbiga. Det enda sättet att bli av med dem är att raka av dem. Likadant med moral och etik. En schyst engångshyvel och lite tvål så kan du bli en helt ny människa. Renrakad från allt du trodde var sant, trodde var rent och riktigt. En livsstil sköljs ned i avloppet med lite kallt vatten. Ett liv visar sig vara en del i ett sandfilter, kanske det som proppar igen ett avlopp, fryser fast en smällkall vinterdag och spräcker rören. Vad som än händer så kommer det kalla vattnet förr eller senare att nå sjön och gå vidare till havet. Jag antar att vi ses där?

Definiera dum - en gudsförnekare är som en kyckling

-Jag tror inte på Gud!

Hur många människor som uttalar denna utsaga kan egentligen göra det utan att idiotförklara sig själva?

För att kunna förneka något kräver det att man först definierar det. Vad är det man inte tror på? Gud kan för någon hysa den fysiska representationen av en semla, kanske en vitklädd jultomte eller varför inte en kostymklädd företagsledare.

Min mening är att Gud inte kan förnekas, det är just det som ligger i begreppet, Gud är för människan lika ogreppbar och oförståelig som en en bilmotor är för en kyckling.

Din antites är din vän

Det viktigaste kommer sist! En lång gänglig man i övre medelåldern gjorde under stora åtbörder entré. Det var inte utan att det låg något i det han sa. Hittills hade inget känts angeläget eller viktigt, inte ens intressant. Festen hade från början till slut varit oerhört slätstruken, ett stort jaså. Kommer man till ett läge där alla pratar om sig själva blir varenda tanke, varje enskild åsikt helt ointressant. En liten stund förflöt medan den nyanlände mannen hälsade runt på sällskapet och varmt leende tog alla i hand, alla utom mig. Det viktigaste kom sist. Kvällens viktigaste tilldragelse var att bli negligerad. Att inte bli sedd.

En stund i förskingringen, vilande i vetskapen att allas blickar för en stund ovillkorligen var vända bort från mig. Jag var totalt ofokuserad tack vare närvaron av den nya gästen, tack vare närheten till min egen antites. Han var en person som var det viktigaste, just nu, för just mig. På samma sätt som varje människa någon gång under sin livstid verkligen är den viktigaste, just då, i just det sammanhanget. Kanske inte på ett sätt som man förstår själv och säkert inte på ett sätt som man själv önskar, men alla är någon gång under sitt liv viktigast för någon annan i formen av någon annans antites. Ett redskap för en individ att se sig själv som den han är.

I begynnelsen var ordet. Människor blir levande och viktiga människor i ordet. Från en viktig människa till en annan på bekostnad av smärtan i mötet med sin antites. Ett liv där människor är viktiga för varandra kräver offer av antiteser. Vi förgör varandra under det vi försöker vara viktiga inför varandra och därigenom förhärliga oss själva. Utan ballans mellan människors inbördes viktighet inför varandra accelererar den destruktiva spiral som eliminerar våra egna antitester. Vi tar död på oss själva i kampen om att vara unika representationer av konceptet människa under så stor del av våra liv som möjligt och inför så många människor som möjligt. Allt detta är naturligtvis fel och helt onödigt då varje människa redan från födelsen är unik och viktig inför Gud. Inför den enda som räknas, den enda som kan räkna och den enda som någonsin räknat. Inför alla som inte upphört att finnas till, som inte slutat vara med.

Lille Prinsen som kosmisk marionett

Det blåser på Mars. En sand som inte vill höra av sig. Känner sig lämnad, övergiven, ensam i kosmos. Den surrar och tänker inte svara när husse ropar.

– Nu får det vara slut, jag tänker inte först sitta tyst på befallning i fyra år för att sedan hoppa upp och pipa så fort någon drar i snöret. En modern marionett, 167 km långa trådar.

Längden spelar roll. Med så långa trådar kan många tycka att det är legitimt att helt enkelt skita i om någon drar i dem eller inte. För att vinna total frihet skulle jag också kunna låta mig slungas ut i rymden av en förbipasserande asteroid. Tänja ut mina trådar tills de brister. Ingen mer kan dra. Jag blir ensam och lämnad utan styrning, utan hjälp från någon. Ett liv utan en endaste tunn tråd till en annan. Bra för ingen när ingen heller vet om jag drar i någon tråd, när ingen vet vad jag gör eller varför. Om ett dygn har de nog väntat tillräckligt, då kanske jag skickar ett pip.

Halshuggen Främling

Igår stod jag plötsligt blodig. Efter att med en nyslipad yxa dekapiterat åtta tuppar samt flått skinnet av de samma kunde jag med rätta kalla mig slaktare. Det var dags att skilja ungtupparna från flocken då de börjat hacka alfatuppen svårt. Frysen är nu full med tupp. Ödet ville att jag samma kväll skulle komma till det stycke i Albert Camus roman Främlingen där huvudpersonen beskriver sina tankar inför sin förestående halshuggning. Han våndas över att lägga sig tillrätta i giljotinen och tycker att dödsdomen borde ha innehållit en liten chans där ödet kunde ha spelat honom i händerna och han sluppit dö, i alla fall genom halshuggning.

Tupparna visste inget om vad som skulle ske, de hade heller ingen chans, jag tog dem under armen, bar dem till huggkubben där jag först bedövade dem med ett slag i huvudet och sedan raskt högg huvudet av dem. Inge domstol, ingen dom. Deras kön, existensen av deras kropp samt min kropps förmåga att tillgodogöra sig energi ur muskelmassan hos andra djur var orsaken till tupparnas död. Det kändes på något sätt ödesmättat att slakta, det kommer förmodligen att kännas mättande på ett annat sätt när vi väl lagat till dem får man väl trösta sig med. Dock, den minsta tuppen, namngiven Mozart av min son, fick dock leva då han var en fin och dessutom pytteliten tupp som inte gjorde någon något förnär.

Gud utmanar Joe Labero

Att Gud är onaturlig är slutsatsen man kan dra från en artikel i tidningen Nya Dagen. Reportrarna har försökt utreda de olika världsreligionernas syn på orsaken till Asien-katastrofen. Komminister Hans Lindholm ger en god inblick i hur Svenska Kyrkan tänker:

”det finns tre förklaringsmodeller till de naturkatastrofer som drabbar världen. Dels att det är Gud som sänder dem, dels att de orsakas av djävulen och dels att de beror på naturliga orsaker. ”

Kan det sägas tydligare? Svenska Kyrkan anser tydligen inte att Gud är naturlig, åtminstone tycker inte Hans Lindholm det. Om Gud inte är naturlig så måste han alltså vara onaturlig, som någon sorts trolleri kanske? Bibeln tolkas som en fantasyberättelse där självbefruktande kvinnor föder barn som kan gå på vattnet och även trolla det till vin. I artikeln finns även uttryck för några av de andra världsreligionernas syn på katastrofen, hos dem verkar dock Gud fortsatt vara ett naturligt inslag och Joe Labero får ensam stå för trolleriet.

Ytterliggare en reflektion från samma tidning är att tävlingen om den snällaste och finaste aktören redan är avgjord. Rubriken förkunnar att ”Kyrkan var mest värdefull på plats”. Prisutdelning kommer att ske vid nästa Kyrkomöte och priset består av en hel låda med glorior att utdelas till alla rättroende i församlingarna.