Läskrav

Det brukar ju heta lästips eller boktips, men i det här speciella fallet är jag benägen att använda någon sorts superfrom av detta ord och dristar mig till att ge ett Bokkrav eller Läskrav om man så vill.

När jag tänker närmare efter så är det nog ett par böcker som är krav och listan kommer förmodligen att fyllas på allt eftersom. Jag tror att jag ska mecka till en punkt ii denna bloggen där jag lägger in en lista med Läskrav, vet inte hur men det är väl något kladd med Html kan jag tro. Ska ta en pilsner och lösa det sedan.

Dagens måste består dock av en författare snarare än ett specifikt verk. Om man råkar jobba som registrator någonstans vet man förmodligen vad jag kommer att säga och kan le igenkännande åt detta. Alessandro Baricco, det är det klart största författarskap jag tagit del av från en nu levande och verksam författare, missa inte honom. Min rekomendation är att börja med en av hans föredömligt korta romaner, "Silke" eller "1900". En av mina favoriter är City, men även Oceanhavet är underbar.....han är helt enkelt så innijättebra. Läs honom, det är ett krav!

Full gas mot lyckan

Det syns inte alltid utanpå att man är olycklig, men jag undrar om det finns någon slags strömbrytare inuti en människa som stänger av eller sätter på lyckan. Idag är så mycket digitalt att man lätt kan komma att tro på en digital lycka, antingen eller, svart eller vitt, allt eller inget, levande eller död. De flesta kan nog hålla med om att lyckan inte är digital, man är sällan helt olycklig eller helt lycklig. Oftast befinner man sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter, det finns ingen knapp inuti individen som slås av eller på. Det är snarare någon sorts skjutreglage som kan dras mellan två punkter. Medmänniskor kan säkert bidra med olika signaler för att individen ska vilja flytta reglaget åt ena eller andra hållet, men det är alltid individen själv som måste flytta det. Ingen annan kan direkt komma åt en annans lyckoreglage, man kan inte få någon att bli lycklig bara genom att säga åt dem att ”Var lycklig nu då!”, då försöker man vrida på ett reglage man inte har tillgång till. Som medmänniska kan man påverka en annan genom att ge något som individen kan ta med sig in i sig själv, något som påverkar individen att själv vrida på sitt lyckoreglage. Ingenting utanför, som inte individen gjort till sitt eget, är en del av som påverkar den upplevda lyckan hos någon.

Jag tror inte heller att det finns vare sig en max- eller minpunkt för lyckan. I samma ögonblick som man flyttar upp sitt lyckoreglage en smula så kan man nog ge sig tusan på att maxpunkten också kryper upp en aningens aning, kanske inte så mycket att det märks, men ändå. Motsatt så kan det nog förhålla sig så att botten inte flyttar sig neråt innan man slagit huvudet i den några gånger.

En mycket ovetenskaplig undersökning av hur mycket som idag torde befinna sig på topp, t.ex. människor som är lyckliga och hur mycket som är på nedåtgång har genomförts av undersökningsinstitutet EUI, EljestUndersökningsInstitut. Det visar sig att:

Google gav följande antal träffar:

• "bli bättre" 1.760.000 träffar
• "blev bättre" 120.000 träffar
• "bli sämre" 85.500 träffar
• "blev sämre" 46.200 träffar

Det innebär i min tolkning att de som vill "bli bättre" och de som "blev sämre" nu befiner sig på botten, det är totalt 1.806.200 träffar, 90% och de som "blev bättre" och de som vill "bli sämre" nu befinner sig på toppen, det är totalt 205.500 träffar eller 10%.

Jag konstaterar helt enkelt som andra före mig, det är synd om människorna. Antingen har de ingen susning om var det lilla skjutreglaget till lyckan sitter eller så är de flesta väldigt nere eller...så är det för stort glapp mellan maxpunkten på individens lyckoreglage och den nivå det är inställt på, förväntansglappet som det uttrycks i EUI:s sammanställning daterad 2007.

Men, det är inget fel på människors ambitioner.

Hårridå

När man ser på en kvinna från sidan kan hennes hår bli en del av hela hennes figur. Smälta ihop med axelpartiet och bölja in under kläderna samtidigt som det omsluter hennes kropp som ett mjukt inbjudande skimmer. Det ler mot dig, men är ändå liksom en hinna, ett skyddande kraftfält mellan er. Under ett kort ögonblick, då hennes huvud vrider sig från profil till att möta dina ögon, böljar håret som en teaterridå som slutligen går upp och löser den spänning som kommer av en profil med ett vackert hår. I mötet mellan ögon finns visshet innan pjäsen ens har börjat.