lördag, december 19, 2015

Låt själen gå i Tomtedräkt

Vår vardag är full av stress, för att klara sig behöver man skapa platser och stunder av vila. Författaren Thomas Sjödin talar om värdet av vilan och tänker att man “ska låta själen gå i morgonrock”. Då årets julstress nu står för dörren vill jag utveckla Sjödins tankar. Jag föreslår att vi under några veckor ska låta själen gå i Tomtedräkt, vad kunde vara mer naturligt? Vi föreställer oss en mjuk och varmt röd dress som du drar utanpå allt som till vardags är du, utanpå din själ. Hur blir dina val och handlingar och vad händer med dina relationer? Låt oss undersöka vad Tomten egentligen står för så kan vi få en bild av hur ditt julfirande kan bli. Någon kanske menar att Tomten står för det mest genomkommersialiserad av väsen? Så är det inte. Tomten köper ingenting, han tillverkar, men framför allt så är hans signum att han ger. Han ger åt alla, ibland det de helst vill ha, men oftast det de mest behöver, men han konsumerar inte. Vår vän från Nordpolen är dessutom en verklig barnets vän och då inte bara de barn som är unga. Tomten tänker på alla barn, gamla som unga. Han ser det barn som behöver bli sett, även om det finns i en gammal och skrynklig kropp. Något som de flesta av oss har lätt att leva upp till i juletid är Tomtens klädsamma korpulens. Den positivia sidan av detta är att han ger  så varma och mjuka kramar att de räcker långt in på vårkanten. När Tomten kommer på julafton och har hälsat på alla utom pappa som har gått för att ladda ned tidningen till sin iPad, så ställer han den obligatoriska frågan: -Finns det några snälla barn? Det är i svaret, inte i frågan som mystiken ligger. Det är klart att det finns, alla barn är per definition snälla, i alla fall i Tomtens ögen och visst är det skönt för oss barn att i alla fall en gång om året få bli sedda just av de ögonen? Som en bonus till alla dessa kvaliteter får vi, då vi drar på oss Tomtedräkten över våra egon, förmågan att vara på alla platser samtidigt, att kunna färdas jättefort, men miljövänligt, med flygrenar och störst av allt, att kunna skratta ett riktigt Tomteskratt. Nu är det upp till dig om du vill dra på dig Tomtedräkten för ett par veckor och då kunna ge av dig själv, se alla omkring dig som snälla barn och att kunna dela ut varma goa kramar som räcker till våren, allt inramat av ett varmt och bullrigt skratt. Flygrenarna var bara lögn såklart, men allt det andra, det är sant.

God Jul alla barn!

fredag, december 04, 2015

Oändligt med skit?


Jorden vi bebor har ändliga resurser, är det så? Alla resurser är väl inte ändliga, morötter t.ex., det är inte sannolikt att alla morötter en dag tar slut? Bönder odlar ju morötter och det skapas således nya hela tiden. I detta uttalande ligger det dock ett antal subtila feltänkt, eller snarare brist på tänk. Det växer i och för sig nya morötter hela tiden, men inte på alla platser på jorden, det innebär att i t.ex. Munkedal skulle det kunna ta slut på morötter en slaskig februarimorgon. För att råda bot på detta chokerande faktum måste en lastbil hyras in för att hämta nya morötter i t.ex. Halmstad där de som alla vet inte äter alls lika mycket rotfrukter. Lastbilen kommer dock inte fram med sin last utan stannar strax nedanför Hallandsåsen där den får slut på diesel vilket visar sig var en ändlig resurs även ur ett globalt perspektiv, det finns ingen diesel kvar i hela Världen. Bonden kan inte köra sin traktor, lastbilarna kan inte fylla köpcentrats hyllor med billig plastskit från Kina och fjällsemestern med nya SUV:en omvandlas till en utflykt till pulkabacken vid den nedlagda posten. Om man kunnat vänta ett par hundratusen år så kunde väl troligen någon sorts geologisk mekanism klämt ihop en bunt löv eller annat bös till en kladdig råoljesörja, men vid det laget har alla morotsätare i Munkedal redan dött av svält och morötterna även de blivit till oljeklägg. Morötter är således även de en ändlig resurs. Ytterligare en begräsning ligger i att bonden, i sig en ändlig och snart utdöd resurs, ofta kastar konstgjord dynga på morötterna och för att ett superstort, superelakt och superrikt multinationellt konglomerat ska kunna konstgöra denna dynga så behöver de massor av billig olja och den tog ju slut redan på Hallandsåsen. Det skiter sig således med morotsodlingen i Munkedal om den ska vara beroende av konstdynga. Kodynga skulle varit ett alternativ ifall inte korna sålts till Holland och skiten följdaktligen inte faller på Svensk mark, men likväl fläckar vårt eftermäle till barn och barnbarn som de som avvecklade något så centralt som Svensk livsmedelsproduktion och föranledde svältdöden i en håla som Munkedal. Lyckligtvis kan inget liknande hända i Stockholm där man är självförsörjande på dynga i alla former. Huruvida det är dynga som ger en god jordmån för morötter är dock omdebatterat, helt klarlagt är än så länge endast att egon växer sig så skrämmande stora i Stockholm att de faktiskt slits upp med rötterna och svävar upp i det blå och där är allt oändligt. Nere på Jorden är det dock så att allt har en ända, men trots det är inte skiten oändlig även om det känns så ibland.

Varför?

Människor dödar varandra, men jag förstår inte varför! Jag försöker kika in i huvudet på de män som väljer att döda oskyldiga människor. De måste ju ha ett mål, en bild av hur världen borde se ut när de vaknar på morgonen. Om de sluter ögonen och tänker på hur en perfekt morgon och en perfekt dag skulle se ut, vad ser de då? Är den bilden verkligen så annorlunda mot den jag ser att det är motiverat att döda mig? Kunde vi stället prata med varann om våra drömmar, om våra bilder av världen så som den borde vara? Naivt säger någon, ja det kanske är så det kallas, men naiv är bara ett ord och få naiva människor dödar. Kanske hittar jag bara mörker när jag kikar in i en del huvuden? Eller, finns det ändå hos alla en dröm om människor tillsammans, om skratt och vänner, om tryghhet och vila, om kärlek och barn, om mat och smaker och lukter och ögon som ser dig och säger  -hej?

Vem är den där jävla Tomten?

Vad är det för en jävla Tomte? Känner du igen frågan? Någon försöker förlöjliga en annan människa genom att antyda att de är kufiska. Snälla, men lite prilliga, updykandes från en okänd plats. Plötsligt, av oförklarlig anledning så står personen där och vill något, gör något. Man fattar inte riktigt varför. Vad är det för en jävla Tomte? Frågan är ju berättigad minst en gång om året. Vem är det som en regning vinterkväll varje år dyker upp strax efter att far i huset gått för att ladda ner tidningen till sin iPad? En skäggig gestalt som ger bort presenter, men inte från sig själv. Han har stulit alla paketen från mormor, farmor och faster Berit och har sedan mage, en stor sådan, att dela ut dem som vore de från honom själv. Det har ochså hänt, även i de bästa familjer, att denne kuf haft en mycket glöggfryntlig andedräkt och förväxlat presenter så att farfar fått det raffset som var ämnat till faster Berit och att lille Sune bläddrat tankfullt i Lars Noréns memoarer. Båda misstag som ger oss lika hemska bilder som det gav farfar och Sune oförglömliga minnen av julen 2014. För att trotsa all logik är han dessutom både en oerhört stor och fet gubbe i illröda kläder samtidigt som han är en mycket liten och skinntorr varelse med grå kläder. Han bor ömsom på Nordpolen och under laggårn. Växlar mellan att vara asket med ett torftigt leverna och en tallrik gröt som enda lyx till att vara en vivör av stora mått som iklädd glitter och prål  låter sig dras över himmelen av en skara renar. Jag har låtit landets bästa experter på att skapa gärningsmannaprofiler gå igenom alla dessa fakta för att se vem den här jävla Tomten egentligen är? De menar att svaret är entydigt, eller rättare sagt tvetydigt. Tomten är inte en utan två personer. De delar på jobbet, men framträder ibland tillsammans, dock aldrig i rollen som Tomte. Den asketiske tanige Tomtens alias är som ni säkert redan gissat Christer Lindarw och följdaktligen är den store TransTomtens alias Lasse Flinkman. Det är så lätt att se när man väl vet sanningen, eller hur?

Restbrister

Med ett stadigt tag om kattspaden (ja den heter så, den lilla spaden man öser upp kattbajs med) och blicken fixerad vid kattfekalier i varierande storlek leds jag in på temat för ett trevligt julkåseri. Jag har för vana att lägga en tidning under kattlådan i händelse av att den gulliga kattrumpan skulle råka hänga utanför och på så sätt göra en liten pöl på fel ställe. Tidningen spar då arbete och golv. När jag tittar i tidningshögen märker jag till min fasa att den är tom, det finns ingen tidningshög och jag minns att jag valt bort såväl lokaltidning som riksdito. Vad ska jag nu ha under kattlådan? Det som tidigare var något som alltid fanns till hands, en restprodukt utan egentligt värde, men ändå med många fiffiga användningsområden har plötsligt blivit en bristvara. Ska jag i framtiden tvingas köpa speciellt utvecklade kattlådeunderlägg istället? Då medelåldern på dagens lokaltidningprenumeranter närmar sig tresiffriga värden kan man anta att vinsten för tidningens ägare snart gör detsamma, kunde de gå över till att framställa kattlådeunderlägg och som en bonus trycka lite sportnyheter på dem? Troligen blir det en framgångssaga. Hur kan nu denna betraktelse över teknikskiftens påverkan på restprodukters alternativa värden hänga ihop med julen? Jo, det som finns i överflöd, tänk julklappar, har ett mycket litet värde och byter skepnad till restprodukt strax efter att Tomten flugit ut genom värmepumpen, skorstenen är ju för länge sedan förpassad till historiens bakgård. Ge varandra få men välbehövliga julklappar och bespara moder jord ännu en rekordomsättning i  jultid. Själv önskar jag mig natuligtvis gamla tidningar. 

God Jul!

måndag, oktober 05, 2015

De som räknas

Läser i fackorganet Karriär 7/2015 om en gråsprängd kvinna i pensionsåldern, Sarah Mcpee. Hon har tydligen tagit revansch. Det framgår av artikeln att hon när hon var ung inte fick vara med och leka med de andra ekonomerna fast hon hade en fin utbildning från Amerika och allt. Ingen visste vem hon var och då var hon tydligen ingen. Det påstår hon själv, hon säger "I ett litet land som Sverige känner alla VIKTIGA personer till varandra och den man inte hört talas om räknas inte riktigt." Vi exponeras ständigt för gräsliga budskap, men det här var så trångsynt och narcisistiskt att jag utnämner det till veckans höjdpunkt i denna till ingen ära främjande kategori. 

Det är beklämmande att en person som tydligen har stor ekonomisk makt, vilket ju är den enda makt som egentligen räknas idag, tror att bara de personer hon känner är viktiga. Jag ska avslöja en sanning, jag har aldrig hört talas om Sarah Mcphee och förmodligen inte hälften av hennes kompisar heller. Ur mitt perspektiv är hon då inte viktig, åtminstone inte viktigare än någon av alla de andra viktiga tio miljoner människorna i Sverige. Jag skulle kunna säga att när makten så tydligt markerar sin människosyn blir jag förvånad, men det vore att ljuga. Jag får bara alla mina fördommar om makt och maktfullkomlighet besannade. Ta nu pension du okända, men viktiga person, och försök ta igen alla försummade familjerelationer, schemalägg det gärna, så kan du för ett tag tro att det går att laga det som är trasigt genom att marschera genom livet som en robot och endast se en bitteliten del av världen.

fredag, mars 08, 2013

Levande död


Det väller fram skit utanför min dörr,
mänsklig skit, man radar upp maskiner och bråte,
rädsla och fruktan för varandra i högar.
Vem ska bli sist och vem ska ta vem?
Det får bli min död som markerar vem jag är,
i livet vågar jag inte definiera mig, det kan bli fel.
Jag ska leva så att det inte märks, då är det bra.
Samlar ihop alla min bråte till en fin hög.
Visar på den, som vore den jag,
se det är jag, jag har skapats av all denna fina skit,
då är jag inte död, än.
Då, när jag är död, kommer jag att synas i hela min
trasighet
Blir levandegjord vid min död, för att bli den jag egentligen var,
den jag aldrig kände.

söndag, februari 17, 2013

Nybadade Tjyvar


-Pappa, varför finns det nycklar på skåpen?
Frågan viskades inte fram, den trumpetades ut av min fyraåriga dotter i badhusets omklädningsrum härom veckan. Med sunsförnuftig vuxenpedagogisk stämma genmälde jag. 
-Det är för att ingen ska kunna tjyva våra saker! Så snart jag uttalat denna, mer eller mindre automatiska respons, slog det mig åt vilket håll detta resonemang förde mig. Vi låser dörrarna på skåpen för att inga tjyvar ska kunna ta våra saker. Om det inte fanns några tjyvar skulle inte detta vara nödvändigt. Således finns det tjyvar på badhuset, vilket skulle bevisas. Stanna upp en stund och se rubrikerna i lokaltidningen, "TJYVAR I BADHUSET!", tänk er sedan alla välinitierade kommentarer på insändarsidan, nej föresten tänk inte på dem, försök istället hålla intellektets låga lysande ett ögonblick.  Jag började försiktigt se mig omkring, sneglade över axeln. Aha, den där mannen som är så hårig, det är säkert en tjyv, tänk att han släpar med sig sina barn när han är ute och snor saker ur skåpen, en sån karl. Mannen i hörnet är då ingen tjyv, han ser kristen ut och är mer eller mindre hårlös, tänk om alla vore som han. Vi förberedde oss för att gå in till simskolan, jag skulle just vrida om nyckel i låset, allt för att skydda min och min dotters egendom från alla potentiella hot jag sett bland våra medomklädare, när jag beslutade mig för att det var dags att ta ställning. 

Inte kunde jag gå omkring och misstänka folk för att vara tjyvar, håriga eller inte så skulle jag visa att jag tror folk om gott! På badhuset finns bara ärligt folk, tjyvar badar inte utan luktar snusk, det vet alla. Sagt och gjort, jag tog guldtian ur springan och lät skåpet stå olåst. Lätt om hjärtat marscherade jag in i duschen med lillskruttan och vidare till simskolan där det stod bubbling och plask med liten hand på schemat. Egentligen behöver jag väl inte berätta fortsättningen av denna lilla episod, ni har förmodligen redan räknat ut hur det gick. Om det varit en vanlig dag och jag inte hade besökt bolaget och bunkrat en del, då skulle det inte gjort så mycket att lillan och jag fick ta oss hem påpälsade det som fanns i lådan för kvarglömt, jag vill dock tillägga att rundlätta män i lycra är en styggelse. Skåpet var både tömt och tomt. Naturligtvis fick sig min tillit till den goda människan en rejäl törn, men tanken på en tjyv, lagom salongsrusig efter ett par flaskor Bollinger, som asgarvar åt en idiot som tror han kan lämna sitt skåp olåst, värmer även ett mycket fruset hjärta. Mitt första automatiska svar till dottern var alltså korrekt. Det finns tjyvar på badhuset, det finns tjyvar överallt där det finns lås, finns det inga lås kan det mycket väl finnas tjyvar ändå är jag rädd. Det syns inte på dem direkt att de är tjyvar, mängden kroppsbehåring är inte ett bra mått, inte heller om de har pilotbågade glasögon eller ej, när farfar var ung trodde man att det gick att mäta skallar för att hitta tjyvar, men det var också fel. Det enda som skiljer dig från en tjyv är att han stjäl, det gör ju inte du.

fredag, februari 08, 2013

Klick

Klick, det säger bara klick. Det är ett tämligen ljudligt klick. Det hörs kort, tydligt och sedan är det över. Klick! Liksom bestämt, det är så det skall vara, inget tjafs. Klick och sedan får det vara bra med det. Ingen tvekan, inget "var beredd nu, nu kommer det", utan bara sådär med en gång. Klick! Korta stunder som förändrar, ögonblick så korta att de knappt funnits, trådar ur livsväven som trots sin litenhet ändå är det som avgör allt. Sträckorna emellan syns i efterhand så raka, med lite distans. Det är från ett klick till ett annat en i stort sett rak linje, ibland lite yvig, men i stort sett utan tvekan. Någon gång dragen med ett kraftigt sträck, annars oftast med en lagom tunn linje, tillräcklig för att skönjas, men utan att markera vare sig det ena eller det andra. Oftast svart, någon enda gång röd. Inte svart som av sorg, mest svart som av gammal vana. 

Det kommer över mig ett fasansfullt stort jasså, en fråga om varför? Vad ska det vara bra för? Sedan ett tydligt svar. Ett nej! Jag blir sittandes och stirrar ut längs den svarta linjen och hoppas på ett klick, vilket som helst, men bara ett klart och tydligt klick som markerar för mig att linjen har en ände, att det ska ritas något nytt, kanske åt ett annat håll, kanske i en ny färg? Men, det är tyst, den vänliga grönskans rika dräkt sveper in mig och allt det andra i en bedövande vacker årstid och låter för en tid kulisserna tränga undan alla frågor, låter fonden simmulera ett svar annat än ett nej och låter linjerna rinna på genom sommaren, lyckligt ovetande om nästa, Klick!

onsdag, maj 16, 2012

Tankar om rörighet i olika skikt av Världen


Jag tänker efter ett par timmar i Stockholms vimmel. Alla pratar, många i telefoner, det strömmar budskapå från den ena till den andra, verbal kommunikation, ljussignaler, löpsedlar, blickar, muttrande, vislingar, signalhorn, reklambudksap - om man rör sig upp och ser allt från ovan måste det te sig som ett kaos av kommunikationsströmmar, linjer på linjer, allt i en enda röra. Endast kaos själv kan se en struktur i detta. Men, om man rör sig ytterliggare utåt så börjar allt bli mer avlägset, oljudet avtar, abstraktionen ökar och ordningen återställs då detaljerna kommer i skymundan. Kosmos komplexitet tilltar istället och efter en stund är dess kaos värre än det man kunde se på gatan i Stockholm.

Liakadant, om man går in på ett kafé, sätter sig i ett hörn och tittar ut, så blir världen utanför mycket klarare och enklare. Komplexiteten utanför finns på distans och inom kaféts väggar är allt mer förståeligt, ända tills man börjar få kunskap om tex de sociala relationer som personalen har med varandra, vilka kafeets ekonomiska sittuation är att de bråkar om ett inköp vid grannens bord och ända tills mobiltelefonerna börjar ringa och obönhötligt drar dig in i kommunikationsströmmar du inte vill vara en del av.

För att möjligen få en känsla av överblick och kontroll är skapande av distans dels genom geografiskt avstånd, dels genom begränsad information, en förutsättning.

Jag tänker att det i vissa mellanrum finns en vila och en distans till såväl mikro- som makroperspektivet. Det går kanske att etablera dessa mellanrum och medvetet dra sig till dem. Platser av vila, platser för reflektion såväl rumsliga som mentala.

torsdag, mars 29, 2012

Trådar av tid

Allt hänger ihop genom trådar av tid som inte finns. Du finns, barnen finns och alla andra saker finns. Tiden finns, men inte för mig. Den finns för er, för dig, för barnen och alla sakerna. Om jag drar i en ända av tiden så påverkas allt. En tillfredställd fru ger en oklippt gräsmatta. Livet vävs av min tidstråd ända tills den brister, sakerna, människorna och du och jag blir hängande i ett vakuum och hör inte längre ihop. Finns inte längre till för varandra, är stilla hur mycket jag än rycker och sliter i den tid som varit min.

måndag, januari 30, 2012

Oas eller öken


När jämnt fyllande jubilarer ska uppmärksammas är det inte ovanligt att de uppmärksammade berättar om sin sommarbostad, vanligtvis kustnära, hur de riktigt älskar att vara där och hämta krafter i sin - oas. Vi behöver en oas där vi kan lämna vardagen och hämta krafter, det är ett tydligt budskap, både från familjesidorna och diverse livsstilsmagasin. Tidigare i mitt oupplysta liv har jag tänkt att det är kameler som primärt törstar efter oaser, nu vet jag bättre, alla Svenskar bör ha en. I ljuset av detta tänkte jag det kunde vara på sin plats att reda ut analogin mellan den mer traditionella kameloasen och dess Svenska motsvarighet, då vi i Sverige på senare år helt tydligt inspirerats kraftigt av såväl kameler som av deras förare, detta manifesterar sig i flera intressanta företeelser. 


Låt oss börja med kamelens pucklar, det krävs ingen djuplodande analys för att inse att det främst är delar av landets kvinnor som influerats av dessa, resulterande i en del problem med läckande silikonbehållare. För att fortsätta analysen utifrån kamelens anatomi finns en del som oftast den manliga delen av befolkningen, men på senare tid även den kvinnliga i allt större utsträckning, anammat, nämligen åstundan att efterlikna kamelens läppar med hjälp av tobaksbaserade läppimplantat, kamelen är inte vacker. Ett mer subtilt samband blir tydligt då man beaktar att många ungdomar på senare tid börjat lägga sig till med det för kamelförare så karakteristiska sättet att bära byxorna nedanför ändalykten. Kamelförarnas byxor åker så lätt ned då de sitter mellan pucklarna, det vet ju alla, och då detta varit fallet i generationer har en sedvänja befästs, bland nomadfolken såväl som i Sverige. Som synes knyts banden allt tätare. 


För att kunna uppenbara nästa samband, ber jag läsaren dra sig till minnes att oas även stundtals kallas för vattenhål. Svenskarnas behov av vattenhål(läs utskänkningsställen) ökar för varje år, i samma takt som behoven av oaser kan tänkas. Det intressanta är att det som i Sverige har kommit att kallas för vattenhål har en i det närmaste omvänd betydelse i relation till oas. Tänk; man går till ett vattenhål, en pub, dricker sig redlös och svinar en stund för att sedan ta taxin ut till sin kustnära oas för att hämta krafter. Kanske kan resonemanget vändas på? Man sitter och tråkar ihjäl ute i sin kustnära oas och tar en taxi in till vattenhålet, där man kan få supa och svina en stund, vara sig själv och hämta krafter. Hjälp, ett motsatspar som är helt reversibelt, vad är egentligen sanning? Nåväl, slutligen vill jag komma till pudelns kärna så att säga. Om vi tänker oss det ställe vi kallar vår oas, vi kommer överens om att där i sanning är överjordiskt härligt att vara, vi sitter där och blickar lite bortom. Vad är det då vi ser? Jo, öken, en mycket stor öken. Så måste det vara i en konsekvent analogi, utanför oasen finns öken. Med detta i åtanke väljer jag gärna bort oasen för att slippa framleva den största delen av mitt liv i en öken, utrustad med silikontuttar, en stor snusläpp och ett par byxor hängande nedanför arslet.

fredag, december 30, 2011

Livets färgcirkel

Med insikt om att en färgcirkel för livet alltid blir felaktig ur ett strikt kulört perspektiv utgår jag i följande text ifrån att jag är en smått lönnfet, vit, svensk och medelålders man av den enkla anledningen att det är det livstillstånd med vilket jag är bäst bekant. Ur ett mer politiskt korrekt perspektiv borde jag även beakta att en morot för mig alltid är morotsgul, men att i den stora världen kan den vara både vit, röd, blå och lila. Det blir dock svårt, på gränsen till ohanterligt, om detta ska beaktas och dessutom, även om inledningen och mellanspelet i livets olika färgcirklar kan variera så är alltid slutet detsamma. Det är brunt. Jag kommer på mig själv med att undra varför det måste finnas bruna Smarties när det finns Smarties i olika klara färger; röda, blå, gröna och gula? Vem tycker att brun ser god och rolig ut i jämförelse med dessa förföriskt färgsprakande godbitar. Choklad kan man längta efter, åtrå, trots att det är brunt. Smarties å andra sidan, har förmågan att anta betydligt mer tilltalande färger varför det känns naturligt att rata de bruna. Om choklad hade funnits i en mängd olika klara färger tror jag dock inte att man valt något annat än den bruna. Bajs är brunt, jord är brunt, det som ruttnar och åldras blir brunt, går via alltmer uttunnade och allt blekare kopior av sig själva för att efter en sista övertoning åt det gula passera över blåvitt och sedan sakta vandra mot det jordbundet bruna. Själva åldrandet är slut och döden tar vid. 

Denna färgmeditation över livets förgänglighet gör plötsligt frågan om en morots död, om inte angelägen så i alla fall tydlig. Från den stunden en morot kan sägas finnas till som ett objekt nere i jorden är den morotsgul, kanhända i något skiftande nyanser under sin utvecklingsfas, men ändock morotsgul. En morot som inte längre är aptitlig utan har påbörjat sin vandring tillbaka till jorden är allt brunare, mer rutten. När dör moroten? Då den börjar bli brun? Då den dras upp ur jorden? Om vi kan definiera morotens dödsögonblick ser vi tydligt varav dess liv bestått, vad som varit meningen och glädjeämnena i det som blivit morotens livsresa.

Döden som en utgångspunkt för livets mening, ödesmättat, men livsbejakande då all tid tills individens död utan undantag läggs till livets fullbordan, inget går förlorat, allt finns med. En sekund lika viktig som en mansålder när betydelser hela är utan tid. Från en skvätt vitt in i det mystiska röda kommer ur en rödbrokig impressionistisk symfoni ett skärt litet vara. Ett du och ett jag som möter en dekomposition av det vita till dess minsta beståndsdelar, en spricka i det oändliga varat där det lilla, för ett ögonblick, tillåts existera som sig självt. En kaskad av färger blommar ut och skapar livet, som fladdrar till och sedan återgår, genom ett stråk av brunt, till att vara en del av oändlighetens vita helhet.

tisdag, november 15, 2011

Snus är snus om än i gyllne dosor...

En skattebetalare var en riktig slarver. Han lånade pengar till att bygga ett nytt uterum. Han tyckte själv han var en överdängare både på ekonomi och byggnation varför han beslutade att agera både byggherre och att göra kostnadsberäkning för det hela. Det gick naturligtvis käpprätt åt skogen. Uterummet blev för dyrt, han fick låna mer pengar och har nu inte råd att värma upp sitt hus och inte heller kan han köpa ordentlig mat till sig och frugan. De kan inte använda uterummet heller, det är för kallt, dessutom har de ju inga pengar för att köpa mat och kan således inte bjuda vännerna för att titta på härligheten. Där satt nu mannen och hustrun och frös så tänderna klapprade, det enda som glödde var fruns hatiska blick. Om än okänslig för kritik så beslutade sig mannen för att ordna upp situationen. Sagt och gjort, nästa dag gick han till herrekiperingen och köpte sig en ny kostym, den kostade 74.500 kronor, och gick sedan hem till frun för att visa hur klokt han ordnat upp det hela. Vi lämnar mannen, precis som hans fru redan gjort, sittande ensam i ett kallt uterum med hål i taket undrande vad som gick fel. Kan man inte bygga ett skrytbygge för pengar man inte har? Kan man inte vara bygghere när man inget kan om byggnation? Blir inte allt förlåtet om man köper en ny kostym? Och vi vet, vi andra skattebetalare, att svaret på de frågorna är NEJ, men vet man det i Vänersborgs Kommunhus?

måndag, november 14, 2011

Ett litet liv

Medan nappflaskan tömdes
i trygga klunkar
drömde jag om att förändra Världen.
I takt med de snusande andetagen
från ett litet liv
gjorde jag just det.

fredag, oktober 28, 2011

Samverkan söderöver

Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan kommuner är viktigt, det tror jag mig ha förstått! Efter att ha sett en oerhört inspirerande kommunkollega på TV berätta om sin nya IT-strategi kastade jag mig på telefonen och tog kontakt med föregångskomunen Svinarps starke man Lars-Göran Bengtsson. Jag var mer än välkommen och lovades en rundsmörjning jag sent skulle glömma, osäker på vad det innebar, anträdde jag lite undrande nästa morgon resan dit och mina erfarenheter från denna studieresa, vill jag gärna här dela med mig av.

Lars-Göran tog emot med både kaffe, mazariner och wienerbröd. Jag avböjde grogg. Jag försökte prata lite IT och frågade om de hade börjat använda Ipads, men Lars-Göran menade att den enda padda de hade var Maj-Britt, hon tyckte inte det var roligt. När vi kom in på området e-tjänster menade Lars-Göran att han inte hade några problem med själva e:et, det var nog bra, men det var det där med tjänster;

– Va fan då, tjänster, vi håller inte på med sånt, vi bestämmer här alltså!

Då mitt område som IT-chef är sånt som rör IT så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare och kände mig lätt obekväm när Lars-Göran berättade att den nya IT-strategin han pratat om var en variant av de nu så populära 1:1 projekten, en dator till varje elev. I Svinarp har de inte så mycket elever, men desto mer åldringar resonerade Lars-Göran och i deras fall innebär 1:1 ett Xbox till varje åldring, de kan prata med varandra, det finns alltid något att göra och de kan köra forsränning dygnet runt om de vill. Svinarp räknar med att kunna dra ner på hemtjänstpersonalen nu när de gamla får så mycket annat att tänka på. Som ni hör fanns det en mängd nya sätt att se på tillvaron i Svinarp, men det som var det absoluta genidraget var ändå detta - Lönelottot! Det hela gick ut på en kombination av Lönerörelse, Bingolotto, Trisslotter och vikande skatteintäkter. Jag väljer att beskriva det som det skulle kunna se ut om vi valde att införa ett Lönelotto av Svinarpsmodell i Trollhättan.

Vi antar att vi har femtusen anställda, en total lönesumma av 100 miljoner kronor per månad. Har vi tur får vi 3 % löneökning. I genomsnitt blir det sexhundra kronor extra i månaden, ungefär en halv tank bensin. Betydligt roligare bli det med Svinarpmodellen, då satsar man istället sina 3 % i Lönelottot, det dras tio vinnare. Var och en av dessa vinner en ny månadslön motsvarande trehundratusen kronor plus det man tidigare hade, det blir kulor det! Varje anställd har en chans på femhundra att vinna, ganska bra odds tycker jag. Hur kommer Bingolotto in i det hela då? Jo, kommunen bjuder varje år alla anställda på en hejdundrande julfest i någon tom industrilokal, det finns säkert någon ledig, man hyr in en kul dansbandsorkester och sedan spelar man bingo och tio vinnare utses. Vilken kväll, där kommer inte att fattas vare sig spänning eller hurrarrop för kollegorna som vinner! Slutligen kopplingen till sviktande skatteintäkter. Med en sådan fantastisk vinstchans hägrande strax framför näsan är nog förhandlingsvillig och en procents mindre löneökning kan man väl gå med på? Jag menar, man kan ju klara sig på strax över tvåhundratusen i månaden också, även om det blir tufft. Kom bara ihåg att tacka inte mig för denna strålande idé, rikta ert tack och era frågor till Lars-Göran Bengtsson, kommunalråd i Svinarp. Som ett tipps till er som får lust att besöka Svinarp för vidare samverkan råder jag er att ta inte morgontåget hem, ta med Ipren och bli inte besviken ifall du känner igen dig i ett och annat.

onsdag, december 15, 2010

I vilken mån är du mån om nån?

För något år sedan tog jag en tur med Stockholms lokaltrafik det gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans marknadsföringsstrateger tänker.


På olika skyltar stod att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?".

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"


Jag tror att Kyrkans reklamkampanj riktar sig till människor som har nästan allt, som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något". Garaget är fullt av sportbilar, villan designad från vinkällaren ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå modernt och stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka. Bankkontot är fullproppat med självgodhet och omotiverade inkomster och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi paketerar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv, som på mat efter ett stadigt julbord, det är klart att det kommer att sälja!

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut:

"Jag är mån om dig, är du mån om mig?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa först när alla de egna tomrummen är fyllda med julmat och orgeltoner och tristessen knackar på ekdörren igen.

Oavsett vilken religion du har eller om du inte tycker du har någon alls så försök hitta någon slags julkänsla i ett dammigt hörn i ditt inre, kavla upp ärmarna och måna lite – om någon annan!

God Jul!

onsdag, november 03, 2010

21 platser bokade i himlen

Läser i tidningen Dagen att 21 kristna har dödats i en bussolycka. Jag läser inte kristen press till vardags, men har den senaste tiden varit inne på deras webbresurser för att få ett begrepp om vilket språk och vilken typ av nyheter som visas där. Ibland kan man se samma nyheter som i ”den vanliga” pressen, dock vinklat på ett annat sätt. Helt klart intressant!

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.

onsdag, oktober 20, 2010

Det stinker

Det skrivs tydligen fler böcker än det finns läsande människor påstår en s.k. Kulturpersonlighet I radions P1. Jag vet inte om det är sant, troligen inte, det är troligen bara något som låter bra att säga, speciellt då man är anlitad för att låta insiktfull i en kulturell mediekanal. Om vi antar att det är så som påstås så frågar jag mig om det kan vara på det viset att detta förhållande alltid varit detsamma. Jag utgår från att antalet läsande människor i ett globalt perspektiv ökat kontinuerligt sedan skriftspråken uppfans, kanske är det fel. Att de skrivna och publicerande orden ökat råder det inget tvivel om, en fråga är om antalet skrivna (och talade) ord som uttrycker något av egentligt värde har ökat. Hur ofta förs ett samtal, d.v.s. en sändare och en mottagare, i det offentliga rummet där livet verkligen tas på allvar vilket inte är detsamma som att det är ett tråkigt samtal, snarare tvärtom. Det skrivs en oerhörd mängd smörja, varför? En tanke kan vara att det som skrivs helt enkelt är en reflektion av världen som den för tillfället förhåller sig, det är kanske bra? På samma sätt som man enkelt kan avgöra om mat är ätlig genom att lukta på den kan man förmodligen dra slutsatser om livet och världen som de ter sig i vår tid genom att se hur mycket skit som skrivs. Det stinker helt enkelt.

lördag, maj 15, 2010

Märken

En dag såg jag ett märke efter en vaccination på en gammal mans överarm, troligen från en stelkrampsspruta. Jag tänkte helt dumt: -Sitter det fortfarande kvar, efter alla dessa år? Man kan kanske tycka att efter ett långt liv skulle märket efter en tidig vaccination förblekna och bli mindre och mindre synligt ända tills det försvann helt. Kanske är det så med effekten av vaccinet för just stelkramp, inte vet jag. Den gamle hade hur som helst kvar märket och han var bara en dryg vecka från döden, det visste jag inte när jag först träffade honom. Ärret visade mig med ens helt tydligt hur barndom och ungdom hänger ihop med det vuxna livet och slutligen knyts ihop med ålderdomen om man får vara med så länge. Det är samma kropp som bär oss genom alla åldrar, om än i något skiftande skepnader. Men, jag såg nu tydligt att märken vi får efter vägen inte bleknar utan formar våra överarmar, våra kroppar och indirekt allt vi kallar jag. Min blick på den gamle mannens vaccinationsärr på den rynkiga överarmen färdades med tankens hastighet åttio år tillbaka i tiden, till en spenslig och blek överarm på en rädd pojk i tio års åldern. Jag kan se nålen som sticker och se pojkens ansikte skrynklas ihop, delvis av smärta, men framförallt av rädsla. En plåsterlapp och en liten näve som gnider bort en tår. Sedan skjuts tiden undan i en förfärlig massa år och i bilder av en kvinna, ett par barn, verkstadslokaler, alltför stora trädgårdsland, en ond rygg, ett svagt hjärta och en lägenhet med inglasad balkong.

På vägen genom livet får vi alla någon sorts märken, en del tror kanske att de kan klara sig utan en skråma, men de har fel. Ett liv byggs av märken och skråmor, av allt som på ett eller annat sätt tränger genom vår yta och blir kvar som märken av ett liv. Det vi möter som inte märks är inget egentligt liv, det är mer som kalkelfog, fyller ut mellanrummen och fogar ihop till en helhet.

Den gamle mannen sitter nu vid köksbordet med skäggstubb på ett par dagar som inte hemtjänsten hunnit med och försöker minnas årtal och händelser ur sitt liv. Det blir brottstycken som inte alltid hänger samman i lyssnarens öron, men är sanning i den gamles. Vi sitter en stund i finrummet och pratar stilla om en bild från gården. Vi bestämmer att träffas om fjorton dagar, men det blir inte så. Det var tid att radera ett ärr som varit med så länge och som inte längre kommer att finnas kvar. Inte på den överarm där det först blev till i alla fall, men nu inne i mitt huvud och vem vet, kanske även i ditt?

onsdag, mars 17, 2010

Ett vykort från Årjäng

När jag var liten var jag rädd för Årjäng. Bliven ungdom tyckte jag bara att det var töntigt, förknippat med Tore Skogman. Efter ungdomen och fram till min nu begynnande medelålder har jag inte ägnat Årjäng en tanke. Men, så driver omständigheterna gäck med mig. Mina litterära drömmar förflyttar mig för första gången i mitt liv till just Årjäng. Till den värmländska orten med det där förbannade trollet. I jordgubbsland använder man en fågelskrämma för att hålla borta fåglar. I Årjäng har man tagit sig omaket att uppföra ett plastbeläte för att hålla barn och deras familjer borta. Det måste ju vara syftet, vad annars? Som barn fick jag ett vykort från en släkting en sommar. Det var en bild av Årjängstrollet på framsidan och jag sov dåligt hela natten.

 

När jag som nu gränslar det aktuella trollets vänstra stortå och skriver detta med en gråmålad jättetånagel i plast som underlag för mitt block, känner jag dock att min rädsla för trollet är borta för alltid. Nu är det bara töntigt och naturligtvis obeskrivligt fult. Min inställning känns grundmurad och Årjäng som ett avslutat kapitel, men ödet vill annorlunda. Som en pendang till Årjängstrollet vandrar nu Salman Rushdie semesterlojt över torget med en burk hjortronsylt i handen. Han slår sig ned vid ett plastbord bredvid två korpulenta värmländskor i popplinklänningar. Dom tycks känna varandra väl och Salman hämtar en kopp kaffe. Det känns med ens helt naturligt, ingen har väl översatt ordet Fatwa till värmländska. Kan man blanda indier och britter kan man naturligtvis blanda indier och värmlänningar minst lika framgångsrikt. Jag har aldrig gjort något liknande men nu verkar det vara det naturligaste i världen. Med några korta steg från Trollet är jag framme vid kaffebordet där Salman och hans vänner sitter. Jag frågar om jag får slå mig ner en stund. Vi pratar en stund över kopp och får veta att Salman faktiskt har delar av sina rötter i Värmland, han är halvbror till Tore Skogman och det är lätt att se när han skrattar då glipan mellan tänderna blir synlig.

 

Det är inte utan att värmen i Årjäng idag trycker mig. Jag köper en glass och vacklar mer än går bort mot bilen. Årjäng känns väldigt nära och allting känns nära Årjäng. Lennartsfors är ju inte alls långt bort till exempel. I bilen bort känns min upplevelse på torget nästan overklig. Jag besegrade min rädsla över Trollet och mötte Tore Skogmans halvbror, underligt. Då jag åker förbi Torget tycker jag Trollet blinkar åt mig, men det var bara en svettdroppe som rann ner i ögat, eller en tår. Jag känner mig nära, allt. Men Trollet det tycker jag fortfarande är fult.

Man kan få svamp av Internet

Jag läste i förra Stadsporten om vedermödorna med att hitta ett svampställe och instämde helt med skribenten, ända tills idag. Lyckliga omständigheter sammanstrålade och svampletandet var inte längre ett problem. Det var som om himmelen öppnat sig och allt plötsligt stod klart för mig, som i ett förklarat ljus. Jag hade funnit inte bara en, utan hela två lösningar på problemet med de gömda kantarellerna och dessutom fått en bonus.

 

Jag har tidigare, som så många andra av er, vandrat omkring i skogen och gjort fruktlösa försök att hitta alla de svampar som andra människor säger finns därute. Det enda resultatet av mina ansträngningar har varit svett och en förtvivlad undran över var Staten placerat ut friluftstoaletterna, jag hittade varken dom eller svampen. En totalt meningslös utflykt alltså, vare sig input eller output skulle man kunna säga.

 

Den första lösningen kom för mig då jag under lunchen idag strövade över Grönsakstorget i Stockholm. Det fanns mängder av försäljare av blommor, grönsaker, lingon och av svamp. Det fanns drivor av kantareller i varje stånd, priset såg inte så tilltalande ut, men det räckte med att jag tittade en sekund extra på en hög kantareller för att försäljarna skulle börja pruta med sig själva. Innan jag visste ordet av så var kilopriset inte på långt när så högt att det motiverat bensinpengarna för att åka till skogen. Tänk att jag skulle behöva åka till Stockholms innerstad för att hitta ett svampställe, ganska skickligt maskerat.

 

Den andra lösningen uppenbarades för mig under en middag idag med några trevliga människor från Jordbruksverket i Jönköping, de berättade bl.a. om ett s.k. GIS-system, Geografiskt Informations System. Det är ett kul system i vilket man t.ex. kan markera områden på en karta och får reda på mängder av information om dem som bor där eller om naturen, allt beroende på vad någon matat in. Stadsbyggnadsförvaltningen förklarar gärna mer för er om ni är intresserade. Nåväl, Jönköpingsborna berättade att det nu fanns en välvillig biolog som traskat omkring i bygderna och inventerat olika s.k. biotoper, jag antar att det betyder växter eller så. Finessen var att man nu via Internet kunde gå in och söka på kantarell och då få upp på kartan var denna läckerbit gömde sig. Inga mer hemliga svampställen alltså, säg det som inte finns på Internet.

 

Men den bonusen då? Jo, i Jönköping hade de förutom kantarellförekomst på kartan i GIS-systemet även markerat var det fanns utedass. Allt som kan behövas för att planera en dag i skogen finns alltså på Internet, i alla fall i Jönköping.

Lervälling är nyttigt för växande scouter

Sommaren är tiden då armar och ben på tusen och åter tusen scouter fraktas kors och tvärs genom Sverige, till diverse vattensjuka åkrar med olika lerdjup. Det är dags för scoutläger! Jag har under sommaren lärt mig att lervälling är både gott, närande och roligt och vill därför dela med mig av en nästan sann episod från Kragenäslägret år 2003.

 

Förväntansfulla anländer vi och börjar slå upp vårt läger. Då det mesta känns färdigt på vår andra lägerdag, så börjar det regna. Först lite försiktigt, men snart öser det ner. Det enda vi inte hade gjort var att gräva kanaler och diken, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert misstag. Vi borde gjort det först. Hela lägerplatsen förvandlas snabbt till en diskplats. En diskplats liknande insidan på en diskmaskin - det är mörkt och det kommer vatten från alla håll. Hur det nu går till så regnar det även nerifrån i Strömstadstrakten. Plötsligt kommer det första larmet från juniorscouternas tält: Det rinner in vatten och alla sovsäckar är blöta! Snart vet vi att även allt annat i tältet är blött. Alla scouter inkluderade.

 

Vi har blivit instruerade att vi inte får gräva i marken, för den är ömtålig. Jag vet inte vad det innebär. En kort stund senare inser vi att ingen av oss vet vad det innebär och vi börjar gräva frenetiskt. Vattenhinkarna vandrar som ett pärlband genom lägerplatsen och vidare bort till det stora avloppsdiket. Nästa larm från juniorscouternas tält kommer: En scout håller på att föras bort av en mindre flodvåg! Genom ett rådigt ingripande från kökstältet lyckas han klamra sig fast vid en Skogaholmslimpa som kommer flytande. Han halas in. Limpan visar sig vara en kreativt konstruerad livboj från seniorpatrullen.

Kanske träskfebern har gjort mig virrig, men jag tycker mig se någon i lägerledningen komma förbi på en av kanalerna, stakandes en gondol, som troligen de Italienska gästerna tagit med sig. Efter några timmars grävande och vadande i leran är det dags för kvällsmat och vi ledare tänker - ett mycket kort ögonblick - be scouterna att tända i lägerspisarna. Vi ångrar oss snart, då vi ser veden flyta förbi. Istället kalasar vi på juniorscoutens livboj och fortsätter med grävandet och vattenbärandet. Ett tag är det svårt att veta vad som är tårar och vad som är regn på en del av barnens kinder, det är ganska skumt ute nu.

 

Framemot natten klingar regnet av och vi samlas allihop framför flaggstången. Nej, inte alla föresten. Var är ledaren som grävde värst, han som dök, Petter? Alla som samlats ser ganska färdiga ut, men i ögonvrån på var och en kan man se en liten, liten glimt. Faktiskt kan även ett och annat belåtet leende anas. Det kan höras små fnissningar när den försvunne ledaren Petter kommer uppdykandes ur ett djupt lerdike och gör en fin imitation av Träskmonstret. Regnet har slutat och det känns som det är över för den här gången. Vi har klarat det! Alla är blöta, men inget har egentligen hänt. Eller? Jo, trots krökta ryggar ser det ut som om var och en har vuxit en bit, blivit lite längre. Vi avslutar kvällen med lägerropet och kryper ganska nöjda ner i våra blöta sovsäckar och huttrar oss till sömns.

 

Nästa dag möter oss en klarblå himmel och en strålande sol. Vinden friskar i och hjälper till att torka upp. Efter några timmars efterarbete är det bara en sak som påminner om den föregående dagens oväder. En samling något längre scouter, mätta på lervälling.

Den dubbla kamelknopens gåta

Mitt i en halvfärdig pålstek kommer jag att tänka på människor som har drabbats av krig, folkmord, missväxt och andra katastrofer och mina händer stannar upp. Det är lätt att det dagliga avdelningsarbetet känns meningslöst när de som har det värre knackar på dörren till scoutlokalen. Men egentligen är det inte så svårt, det är bara att först öppna dörren och sedan göra klart pålsteken. Då kan besökaren se hur det går till. Har du tur kan du då få lära dig hemligheten med den dubbla kamelknopen eller varför Kongolesiskt pinnbröd är så fluffigt. Världen blir inte bättre för att man slutar slå knopar, den blir bättre när man kan få några av världens människor att sluta slå varann. Båda sakerna är en del av scouting och båda sakerna är viktiga.

 

Den sista tiden har jag grävt en hel massa i utrikespolitik, bistånd och humanitära organisationer. Det finns hur mycket skrivet material som helst. Massor av visioner och målsättningar och strategier och handlingsplaner och dokument av alla de slag. Man blir alldeles yr. Varför är det så jävligt i världen när det verkar finnas så många som kämpar för att den ska bli bättre? Är det verkligen så att det finns så fruktansvärt många som kämpar åt andra hållet? Det är inte uppenbart vilka nätverk och visioner och mål och konferenser de i så fall står bakom. Jag har inte hittat några Internetlänkar där det står "…vi är en organisation som vill bekämpa all medmänsklighet och ta all makt i världen för att ägna alla jordens resurser åt att förhärliga oss själva och göra bara oss lyckliga och välmående…". Det finns ingen, som inte klassas som psykiskt störd, som uttrycker sig på det viset. Ändå är det precis så en stor del av världen fungerar. Jag frågar mig lite tyst; är det så att allt som står inom citationstecknen ovan faktiskt finns att läsa mellan raderna, mitt framför ögonen på oss, om vi drar slutsatser av det som är de etablerade "sanningarna" idag? Jag vet inte, åtminstone är jag inte säker.

 

För att skapa alla dessa dokument och visioner har det genomförts oräkneliga nätverksträffar, seminarier, workshops och konferenser runt om i världen. Det delges synpunkter och förmedlas förståelse för olika kulturer i en aldrig sinande ström. Alla är överens om att fattigdomen ska utrotas och att alla människor har rätt till ett värdigt liv utan svält och rädsla. Scoutrörelsen har i sin omfattande organisation många dokument och rapporter i ämnet. Medlemmarna inom rörelsen har träffats och försökt förstå varandras kulturer. Som resultat av alla möten finns dokument där det står vad man kommit överens om. Det är inte tal om annat än att scouterna och alla andra humanitära organisationer vet vad de själva tycker. Frågan är bara om resten av samhället vet det och om de nu gör det, kan man fråga sig om de överhuvudtaget bryr sig om det. När jag läser olika visioner och strategier så upprepas många fraser som ett mantra, vissa dokument är så vältaliga att man får gåshud. För organisationens medlemmar blir det nästan fysiskt påtagligt hur goda intentioner man har, kanske inte lika ofta för de behövande. Orden flyger på lätta vingar ut över den välvilliga eliten och faller sedan platt till marken. Innehållet som var menat att förvandlas från ord till handling och sippra ned från alla välformulerade visioner för att läka, mätta och trösta de behövande, står kvar. Som ord på ett papper.

Klappa till barn

Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.

 

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

 

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

 

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.

 

måndag, november 09, 2009

Relationline

-Det har jag aldrig sagt! Vi har aldrig pratat om det!
Ni kanske inte upplevt det, men jag tror att det finns en och annan som möjligen varit med om en liknande dialog. Utan anspråk på vetenskaplighet vågar jag hävda att många spruckna giftermål har börjat med en liten spricka där dialogen liknat den ovan. Ett problem som får sin lösning med företaget Relationline.


Vi har gjort en pilotinstallation av ett nytt systemet i flera villor i Trollhättan i samarbete med en larminstallatör. Innehavarna till de aktuella villorna tror de fått ett villalarm installerat, men de har i verkligheten fått så mycket mer. I varje rum i villan finns mikrofoner installerade, de är sedan kopplade till en centralenhet där allt som sägs lagras med en tidsstämpel och även en märkning med vem som sagt vad, samtliga familjens mobiltelefoner är även de kopplade till systemet. Ni börjar förstå åt vilket håll detta lutar antar jag. Så snart det uppstår en situation där man har motsatta åsikter runt vad som sagts är det bara att rådfråga vadvardetjagsa-systemet, eller vvdjss som vi kallar det. Man kan kika igenom vad den ena eller andre har sagt eller påstår sig ha sagt och vips så är det lilla grälet undanröjt och den som haft rätt får triumfera, vilket med all säkerhet gagnar det fortsatta familjelivets harmoni. Inte nog med det, den som haft rätt får dessutom ett plusspoäng i vadvardetjagsa-systemet, poängen kopplas till parternas bank och gör att den som haft rätt automatiskt får en tusenlapps övervikt vid en eventuell boskillnad.

Det finns dessutom flera intressanta tillval till systemet. Ett är nusadudetigen-modulen, nsddi, med denna funktion aktiverad så går det ett automatiskt larm när någon i familjen använder ett uttryck man på förhand sagt åt systemet att varna för, ett uttryck som förmodligen retar gallfeber på motparten, ett minuspoäng. En mer sofistikerad modul är santellerfalskt, den analyserar helt enkelt varje utsaga och talarens röstläge för att se om den ljuger eller inte. Vi ska inte gå in på hur mycket minuspoäng detta kan resultera i –Jan-Rune, var sov du inatt? –Hmm, jag har jobbat hela natten. Jag vill även nämna den mest avancerade tjänsten, en proaktiv familjerådgivare som kopplas in via Internet till vvdjss, den kallar vi kort och gott för Harmoni. Det är inte fråga om att en person sitter och lyssnar på allt som sägs i hemmen, i alla fall inte hela tiden, utan om en snillrik dataalgoritm som känner av när ett gräl är på gå gång att byggas upp. Tekniken har man lånat från de varningssystem för tsunamis som etablerats världen över. Då Harmoni-modulen analyserar att ett gräl eller en motsättning håller på att formas meddelas genast parterna i familjen via högtalare eller SMS att de bör stanna upp och genast förtydliga vad de menar så att inga missförstånd uppstår och som genom ett trollslag blir allt harmoniskt igen. Nu undrar ni kanske varför pilotinstallationen hålls hemlig och förklaringen är att systemet behöver en stor mängd grälmaterial att arbeta med för att kunna göra bra analyser.

Om du har ett villalarm installerat är du kanske en av de familjer som hjälper till att samla in de data som behövs. Efter årets julfirande är jag säker på att materialet är fullt tillräckligt för att lansera vvdjs-systemet på bred front och vi hoppas då på just Dig som kund. För att beställa skrik bara ohämmat ut din ilska i valfritt rum i hemmet så aktiverar vi genast systemet och skickar en faktura.

fredag, september 25, 2009

Klang

En tystnad som rymmer en ton. Ett eko av ingenting dör, driver bort över skogen. En ny klang väcker en tanke som bärs av malmens svängningar in i klockarens kropp, ut över en församling och en värld som väntar. Blir till i en andning som dröjt mellan slagen. En kläpp som stannar i tiden och låter materien hålla andan innan nästa kompression slungar iväg förtätningar av tid och luft i rummet, slår till ett slag och fyller en helhet med det kompromisslösa varat av en sin egen klang, som ringer i dig och mig med tyngden av generationers undran.

onsdag, juli 01, 2009

KG Hammar citat

Gud är mer slutet än början. Gud är mer vilja än vara. Gud är mer verb än substantiv. Gud är mer fråga än svar. Gud är mer subjekt än objekt.
— Det är ganska kul att tänka på Gud som verb, som rörelse. Man får lite att göra, sade K G Hammar och såg leenden i den allvarliga församlingen

onsdag, juni 10, 2009

Grön Mage

Jag har beslutat ta mitt miljöengagemang ett steg längre och jobba för att skaffa mig en grön mage. Inte på insidan som man kanske kan förledas att tro, fylla den med sallad, gurka och olika baljväxter till arbetskamraternas förtret. Nej, det är en grön utsida jag strävar efter. Förmodligen är jag inte ensam om att som medelålders man ibland vara så modig att jag vid enstaka tillfällen visar mig endast iförd kalsonger. En del skulle nog säga att det är vågat, andra att det är dumt. Få skulle komma på tanken att det är sexigt, speciellt inte när jag skämtsamt drar upp dem så att de nästan sitter i armhålorna, tyget tunnas ut och någon skriker gällt:
– Uäääh, det syns igenom!
Och det gör det, det syns igenom. Den håriga magen veckar sig innanför det nu tunna bomullstyget och flera hårstrån har letat sig ut genom textilen och sticker fram och får kalsongmagen att se ut som luden tax, den har krupit ihop bland några mjuka kuddar och lagt sig tillrätta för kvällen. Vem skulle vilja gosa med den taxen? Det som är lite fascinerande är att kroppen tycks bli fulare då man drar ett par tunna kalsonger över den, i en kvinnas fall brukar det annars anses vara tvärtom. Hon blir sexigare om man draperar ett mycket tunt tygstycke över henne. I mannens fall råder motsatsen, trots att en potentiellt ful kropp rimligen borde bli mindre oskön av att skylas med ett tunt tyg, som exempelvis ett par kalsonger. Dock råder det motsatta förhållandet och man möts av två alternativa reaktioner då man tassar genom köket, äckel eller gapskratt, oftast båda på en gång. Det är inte lätt att vara en medelålders man som prioriterar sin familj framför psykotiska spinningpass och som finner en liten njutning i en pilsner ibland. Men, det skiter jag i, inte i kalsongerna alltså, utan i att de skrattar, jag vet ju att de tycker om mig ändå och det känns viktigare. För att återkomma till den gröna magen. Det sitter långt inne att erkänna, men det finns tillfällen då jag inte är så stolt över den håriga taxen. Tillfällen då jag skulle önska att kuddarna blev till små krusningar som på en tvättbräda och att taxen tog sin päls och la sig i till ro i korgen för en stund. Att magen helt enkelt blev hård och platt, om så bara för en stund. Jag kan se två vägar för att åstadkomma detta. Antingen köper jag ett dyrt träningskort och svettas timme efter timme eller så tar jag ett djupt andetag och gömmer valkarna när det finns behov av det. Det är uppenbart att det åtgår mycket mindre energi i det senare fallet. För den som vill vara miljömedveten torde valet vara enkelt. När jag vill vara fin så drar jag in magen rejält och låter den lysa vackert grön.

tisdag, mars 11, 2008

Villaområdets Lit de parade

De moderna gipskistorna, villorna menar jag, har fått ett designelement som är mer iögonfallande än alla andra. De har fått giganstiska panoramafönster som gör att man ser in i huset från alla håll. Personligen bor jag på landet i ett gammalt hus, det är svårt att se in och det finns ingen som går förbi, så det är både hängslen och livrem skulle man kunna säga.

Jag sitter nu och blickar ut genom mitt fönster, det är kolsvart och det finns inget att se, hur jag än anstränger mig kan jag inte se en granne och det är jag glad för. Vill jag träffa honom kan jag gå ett par hundra meter över vägen och prata med honom, men det vill jag inte för han är förtvivlat tråkig.

Varför vill man ha stora panoramafönster över hela sitt hus? Hur kan man ta sig genom huset halvklädd eller till och med avklädd utan att bli anmäld av grannarna för otukt eller för att blotta sig för grannens barn eller husdjur? Detta har bekymrat mig en tid och det har länge verkat vara en olöslig gåta ända tills idag, det slog mig då jag tog en promenad och försökte spana in i husen på min väg runt staden.

Familjerna i villorna lämnar sina nyputsade bilar på garageuppfarten för att visa att de är respekterade samhällsmedborgare som har gjort sin plikt och tagit ut ett topplån på huset för att kunna åka ståndsmässigt. Problem uppstod dock då de köpte ett nytt kök, en ny soffa och en gigantisk platt TV, den med de nya platta programmen på, de är mycket bättre. Nåväl, det var ju ingen som såg vad de köpt eller hur stort banklån de tagit denna gången, konsumistregeringen och barnboksförlaget Timbro förfasades, tog på sig förskinnen och gick in i tankesmedjan för att smida nya ränkor åt folket.

De smidde och smidde och så en vacker dag tittade de små Timbro trollen ut i sällskap med en spåndum arkitekt som de höjde till skyarna. Arkitekten hade kommit på att om man stoppar in stora glaspartier i gipskistorna så kan man dels höja priset och dels kan grannen och alla andra se in. Se alla saker de fyllt sitt hem med och förbluffas över räntornas låga läge, amorteringarnas litenhet och dväljas i avund över inte bara grannens bil utan även insidan av hemmen och dess statusbemängda artefakter. Genom att låta förbipasserande titta in på hela härligheten slipper man som husägare och lycklig låntagare bjuda in någon för att se vad man köpt för fint, det spar både arbete och pengar för mat det är dyrt.

Inte bara garageuppfarten är nu en parad för medmänniskorna om livslycka mätt i konsumism utan hela hemmet sätts på samma lit de parade.

En död bädd för den hela, den sanna människan.


tisdag, december 11, 2007

Fotfolket

Det har kommit en ny trend till det här landet under det gångna året. Jag tycker mig se bevis för det i stort sett dagligen. Vid vägarna görs jag stundligen påmind om att det Svenska folket har något i görningen, någon typ av subtil civil olydnad. Till en början noterade jag det mera sällan. Sedan tillräckligt frekvent för att jag skulle börja ana ett mönster. Svårtolkat till sitt budskap för all del, men icke desto mindre. Någon eller några försökte säga något, men vad? Det nosade mig i nacken dagar i sträck, för nu var det uppenbart att det inte rörde sig om en tillfällighet utan snarare en folkrörelse. Det är nog dags att jag tar de av läsarna som tror att jag pratar om s.k. rondellhundar ur den villfarelsen. Det rör sig inte om vare sig rondellhundar eller mer ordinära hundar, t.ex. taxar. Min upptäckt rör sig om skor och än värre saker som ni snart ska få höra.
Min första iakttagelse gällde en arbetssko, vilken modell var svårt att uppfatta då jag färdades på en motorväg. Skon låg ensam och övergiven i ett dike, det var allt, men vem lämnar en sko där? Inte många dagar senare såg jag ytterliggare en sko, denna gången en gymnastiksko, en helt annan sorts sko än den tidigare så den kan ju omöjligt ha hört ihop med den tidigare arbetsskon. Om så varit fallet hade det ju varit en gudibehaglig gärning att sammanföra de två igen, en återförenat par är ju alltid bättre än två ensamma på drift i tillvaron. Men icke. Dagarna gick och mil lades till mil och sko efter sko uppenbarades för mig. De kunde dyka upp var som helst, alltid när man minst anade det. En träsko på en refug, en sandal på ett övergångsställe och en pjäxa(!) mitt på en återvändsgränd i ett villaområde.
Det var inte förrän det första övergivna paret korsade min väg som jag började se vartåt det lutade. När så, en dag i den tidiga hösten, ett par strumpor låg fint tillrättalagda på Oskarsbron stod det klart för mig vad som var på färde. Kvällen innan hade jag dessutom tagit del av Al Gores inlaga i klimatdebatten och detta ledde mig rakt på sanningen om de övergiva fotpersedlarna. Den globala uppvärmningen. Allt eftersom året gått har temperaturen stigit allt mer, någon har i början av året känt sig varm. Först om ena foten, sedan om båda. Allt kulminerade då någon inte såg sig annan råd än att också överge sina strumpor.
Det är dags för krafttag mot klimatproblemen annars är det uppenbart att vi inte endast står inför ett hot om översvämningar och världssvält utan också om ett globalt moraliskt förfall då människa efter människa inte längre orkar, utan ser sig tvingade att klä av sig plagg efter plagg, tills mänskligheten till slut står nakna inför varandra med kurrande magar och klamrar sig fast på de sista bitarna fast mark.

måndag, november 19, 2007

Konceptualiseringen når nya höjder

Står i snabbköpskassan, igen, och tvingas ta del av en flod av antistimulerande budskap som får intellektet att förtvina. I stort sett helt innvaggad i konsumismens trygga famn sticker den sista fungerande hjärncellen upp sitt ludna huvud och reagerar på det bisarra i en framsida på en tabloid. Det står ungefär "Eva och Stina blev offer för en Ritualmördare". Jag, eller den lilla ludna ovan, blir förstummade man har börjat konceptuallisera, eticketera och stoppa in även de mest abnorma avarter av mänskligt liv i någon sorts legitima benämningsskrudar. En helt vanlig galning har helt plötsligt stigit i graderna och blivit något så rafinerat som en Ritualmördare. Jag frågar mig vad som skiljer en Ritualmördare från en annan mördare, men ångrar mig genast och vill inget mer veta om detta inget alls!

Tänk om man kunde uppfinna en sorts ondhetsdetektor som kunde monteras in i ett system av sateliter och sedan kopplas till en hoper kraftiga laserstrålar. Om någon var på väg att göra något riktigt skitnödigt ont så skulle en stråle fara ned från himmelen och åtminstonne förlama den som tänkte så ont. Det vore väl bra?

fredag, augusti 24, 2007

Det är Borgarnas fel att vattnet stiger

Al Gore har ju lyckats lura en hel värld att de stigande vattennivåerna beror på att det smälter en massa is. Han har naturligtvis helt fel. Isen smälter förvisso, men det är inte anledningen till att vattnet stiger, de som ligger bakom det är Borgarna och det hopplöst låga skattetryck de skapat över landet. Tidigare låg moms och fastighetsskatt och enegiskatter och en massa punktskatter och täppte till alla möjligheter för havet och sjöarna att flyta över sina bredder. I dagsläget är det ju uppenbart att inget längre håller tillbaka vattnet. Inte räcker det pålagor i from av fler karensdagar eller tyngden av simulerande utbrända människor för att hålla nere de stora vattenmassorna. Det krävs rejäla och helt omotiverade skattepålagor som fastighetsskatt för att stoppa dessa enorma volymer.

Att isen smälter beror ju naturligtvis på att den helt enkelt har tråkigt, jag menar hur roligt kan det vara att bara vara en statisk iskristall hela livet, när man ser en massa andra vattenmollekyler svämma över och flyta omkring som den värsta looser valuta. Glaciärernas kristaller gör revolt och vill passa på att nyttja den nya fria tiden med låga tryck från ovan. Den Nya lättflytande tiden med de Nya Moderaterna.

En parentes, vart tog de Gamla Moderaterna vägen? Har partiledningen stoppat undan dem i ett bergrum någonstans ifall de skulle behövas vid nästa val? Jag föreslår att vi nyttjar dessa drivor av Gamla Moderater att bygga fördämningar med så att inte Västerhavet och Vänern störtar in över oss lika snabbt.

tisdag, mars 20, 2007

Konfigurerbar eller förutbestämd

En dator är helt oanvändbar innan den laddat någon typ av operativsystem. En elvisp å andra sidan är hela tiden beredd att vispa. Kan människan
jämföras med en dator eller en elvisp? Är människor olika nu mot förr?

onsdag, februari 07, 2007

Trojanska hästar

Läser olika dagstidningar och försöker reflektera, det är svårt. Ibland kan jag känna mig lite avtrubbad av det kompakta informationsflödet vi som datoriserade, Internetuppkopplade västerlänningar utsätts för. Det krävs att det finns en aktiv process igång i hjärnan som hela tiden avgör om det som för tillfällets matas in är något som bör ägnas uppmärksamhet eller inte. Kan den information som just levereras lämnas därhän eller är den något som jag ska reflektera över, ska den till och med resultera i en handling av något slag? När informationsflödet blir för stort är risken att man inte längre orkar ha en sådan aktiv process utan man sätter på automatiken som utan åtskillnad skyfflar allt rakt ut ur medvetandet. Skuld eller ånger förblir på det sättet något man kan slippa, åtminstonne mot den delen av världen som inte sitter i ens eget kök eller vilar i den egna sängkammaren.

Jag kommer att tänka på att det finns obeväma sanningar och att det finns information som vi borde reagera över, men ändå låter bli. Om någon skriker "Det brinner" då rusar vi mot närmsta dörr tills någon helt plötsligt ropar "Det brinner inte". Vi står i en informationsflod av motstridiga budskap. Enda anledningen till att budskapen flyter fram i denna flod är att någon eller några vill påverka oss till att reflektera eller handla på ett visst sätt. Någon säger att all is håller på att smälta och att vi kommer att dränka hela jorden, min son på nio år gråter för detta och det känns ganska hopplöst. En annan medelålders man säger att det är ingen fara, de bara säger så för att vinna röster i nästa presidentval i USA. Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Smälter det eller smälter det inte? Brinner det eller brinner det inte? Inte vet jag! Dock leder denna text oundvikligt till ett citat av Thomas Di Leva "Vem ska man tro på, tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här...".

Detta inläggs rubrik pekar på att det är min tro att det i den stora informationsflod finns hot som är reela och som vi definitivt bör ta på allvar, saker som hotar vår existens i vissa fall och hotar enskillda individer i de flesta. Denna information syns inte så bra då den blir ett med allt annat som flyter fram, det blir som en stor grå informationssmet. Då man försöker se ett uns av sanning i allt man matas med blir det bara kaos. Jag tror det är nödvändigt att räta på ryggen och ta ögonen från dataskärmen för att resa sig och gå ut på en långpromenad eller bygga en båt och från den platsen åter kika in mot det som rör sig i världen. Kanske kan man då i ögonvrån lyckas uppfatta något av det där som annars gömmer sig under all skit i floden.

Jag har personligen redan beställt ett par hundra meter prima furuvirke till en båt, undrar om det inte är tvunget att handhyvla det också om jag ska ha en chans.

tisdag, december 12, 2006

Nyckelord tar tid

Korsord väver ihop ord. Ord är språk som begynner liv, ett korsord väver samman ord till liv.

Märta stirrade nästan fjärrskådande ut i rummet, kanske letade hon efter ett ord som saknades i rutmönstret hon hade framför sig på köksbordet, kanske letade hon efter nästa del av livet. Det började bli ont om rutor att fylla i, men ändå ville inte de sista ledtrådarna infinna sig, de som saknades i de färgade stråken, nyckelorden. Utan nyckelorden kändes det inte meningsfullt att ha fyllt i alla de andra. Vid sidan av den uppslagna tidningen stod en kaffekopp, en Gröna Anna, med ljummet kaffe. Kakfatet stod orört sånär som på en veteskiva som Märta höll i handen och förstrött tog en liten tugga i sänder utav.


Dagen var inte långt gången, det var många timmar kvar tills det var dags för middag, men för Märta som vaknat till morgontidningens duns kändes timmarna redan många. Lägenheten var städad och middagsmaten var förberedd. Alltsedan hon fått pension räckte tiden till och blev över i större mängder än hon kunde göra av med. Den gamla kvinnans blick vilade någonstans i rummet mellan köksdörren och vardagsrummets bokhylla. Den kallades bokhylla trots att det dominerande innehållet var prydnadsföremål. Märta var fullt upptagen med att spara tid, att lägga den fint i ordning i högar. Lägenheten hade på de två åren som gått sedan pensionen fyllts till bristningsgränsen med sparad tid, det började bli svårt att andas, sikten i rummet var grumlig och gav inget svar på vilka ord som saknades, inget svar på vilka nyckelorden var. Märta tog en slurk av det nu kalla kaffet medan köksklockan mätte in ännu en minut av ett långt liv och la den till samlingen.

tisdag, oktober 31, 2006

Varför är du så liten?

Varför är du så liten
En ända på ett rep
Sliten
Blek och aldrig nyttjad för en uppgift
Bara lämnad åt en slump
Liggande stilla
Orörd vid sidan av det som räknas
En bit av repet
Men ändå inte där

söndag, oktober 29, 2006

Mitt inre vs Ditt Yttre

En tur med Stockholms lokaltrafik häromdagen gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans markandsföringsstrateger tänker.

På olika skyltar står att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?"

Är det så att denna raklamkampanj är bäst lämpad för storstaden där det finns en större koncentration av människor som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något"? Garaget är fullt av sportbilar, villan designad ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka, bankkontot är fullproppat med självgodhet och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi packeterar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv som efter ett julbord, det är klart att det kommer att sälja.

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte så att det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut "Jag är mån om ditt yttre. Du också?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa när alla en egna tomrum är fylda och tristessen knackar på igen.

Byt reklamfirma, kavla upp ärmarna och gör lite nytta - för någon annan!

måndag, oktober 09, 2006

Ledtråd

Du hänger här och jag förstår att en del är mitt och en del är ditt, varför skulle jag annars ljuga. Utan en röst som berättar vad jag ska tycka så blir jag tom, ihålig och liten. Först undrar du varför jag lever i en drömvärld sedan låter du mig möta resterna av den dag som lovats mig. Resterna av en dagdröm blir morgondagens verklighet och tömmer ut det lilla av innehåll som konsumtionen lyckats fylla mitt väsen med. Det är inte utan att jag skulle vilja täppa till allt utflöde och låta mig uppfyllas av det som påstås vara meningen, det som kan komma mig nära. Redan i farstun skulle jag vilja att han stod och gav mig om så bara en ledtråd av ett hopp om att det kommer att gå bra, något som visar vad det gäller och vad jag ska vara bra för mitt i ett kaos av vilsna själar, där några lyckats suggerera sig till en plats i kaos de kallar sin.

lördag, september 30, 2006

Rensa hängrännorna från all skit



Jag är rädd för all enkelhet, rädd för all sparsmakad, renodlad design som ska skänka mitt liv harmoni och välbefinnande. Jag är rädd för att göra gott mot min medmänniska i det lilla, rädd för att tänka stort. Allt kan bli fel, vara fel, man kan bara göra fel när det finns så många sanningar.

Prioritera familjen och utveckla din yrkesroll. Jag är rädd. Underkasta dig absolut och icke ifrågasättande lydnad av guds ord så kommer tron efteråt, något annat är inte möjligt. Om du inte lyder har du ingen nåd att vänta. Var dig själv, kom till oss för en tids tystnad, där kan du hitta dig själv, se det som är du. I mötet med människor utvecklas du och blir mer av dig själv. Unna dig egen tid så att du blir närvarande i mötet med dina barn och medmänniskor. Gör något roligt med familjen, det stärker barnens självförtroende och gör dem till ansvarstagande och självständiga individer. Låt barnen ta ansvar för sina läxor och sina liv, var ingen curlingförälder. Var närvarande för dina barn och var konsekvent, det är viktigt. Väldigt viktigt. Husdjur är bra för barn, men se upp för de kan ge allergier och är kända för att håra ner. Barnen ska musicera, för det är bra, för det ska de göra, det är bra för inlärningen. Och, så är det så bra att kunna i många sociala sammanhang då de blir större.

I en stuga på landet kan vi ladda våra batterier. Det är så man vill leva, egentligen. Familjen samlas hos oss här på landet om somrarna, både Carl-Unos och mina barn och barnbarn, de älskar att komma hit. Vi brukar klä oss allihop i på tok för stora, ljusa linnekläder och plocka drivor av sommarblommor, sedan stojar vi lyckligt i flera timmar i trädgården. Grannarna tycker nog vi är tokiga. När kvällen kommer har flera av oss ibland jordgubbsfläckar på kläderna och det är slut på det roliga.

Om du underhåller din bil kan den säkert fungera utan problem i tio år till, det finns massor av bilar som är äldre än så, det borde man göra, egentligen. Ja, detta är modernt idag. Se – vi har din nya höstgarderob, nej vi har inte stulit den. Den kan bli din, du får bestämma själv, nej vi tvingar ingen. Ultrasnabb mobiluppkoppling, du har världen vid dina fingertoppar. Det som tidigare inte var tillgängligt för dig kan du nu nå på en nanosekund. Unna dig en resa, upplevelser av andra kulturer utvecklar dig som person. Lär dig ett nytt språk och koka din egen sylt när du bakat klart ditt mustiga grovbröd, som är franskt med tunn skorpa på, som är ljust och med oliver och mörkt med solroskärnor. Glöm inte att underhålla din relation, det är viktigt att kärleken får sin tid, man får inte ta varandra för givna. Dela på barnledigheten på samma sätt som vårdnaden då ni gått isär. Ha ett stort bröllop som ditt största minne i livet. Enkelt giftermål med bara de närmaste, bara för att bekräfta för er själva att er kärlek är äkta, mer behövs inte, det är enkelt och stilfullt, som med kyrka och en fin bil. Klänning i siden och massor av gäster. Du har ju så många gäster att det är svårt att få plats. Peter heter han, det minns du väl?

Glöm inte bort dina föräldrar och glöm inte att byta olja på bilen, den skär ihop om du glömmer det. Du måste ha en bestämd dag då du städar ditt hem, du kan få ångest om du har det rörigt hemma, det stod att läsa på en löpsedel. Unna dig något ibland, vad som helst, kanske någon. Lyssna till dina barn och dina medmänniskor, din fru och man. Men, framförallt till det ständiga flödet av sanningar om livet, den aldrig sinande flodvågen med livsvisdom som flödar ut från en obestämd plats i rummet för att terminera i ditt medvetande eller i ditt undermedvetna, var vaken stund på dygnet. All världens människor letar som yra höns efter den instruktionsbok för livet som aldrig delades ut vid skapelsens början, ingen har i alla fall begripit hur den ska läsas och var den står.

Kolla här, jag har hittat den, det här är boken vi letat efter, den här tror jag det är, din bok är det inte, det måste vara denna eller kanske den där borta, där borta under stenen, den boken är det, det tror jag nästan säkert. Det är inte utan att man känner sig som en kula i ett flipperspel, dock inte en stålkula utan snarare som en halvrutten körsbärstomat med tunt skal som flippras fram och tillbaka mellan oändliga mängder av flipprar i form av livsvisdom och ständigt skiftande sanningar.

Och, glöm för allt i världen inte av att utveckla dig själv genom att läsa texter som den här vilka tror sig se allt lite grand från ovan, som egentligen vet hur allt ligger till och glöm inte rensa hängrännorna när de är fulla av skit. Om du glömmer det så rinner inte allt regn och rusk undan utan det landar rakt på ditt hus och på dig, om det bara rinner undan så klarar du dig nog bra.

fredag, september 08, 2006

Kompissol - så fiiiiiiiint

När man är vuxen och inser att man inte har några vänner och inte någon att göra något roligt tillsammans med så vet vi allesammans att vi kan gå och ställa oss ovanpå en uppochnedvänd plasthink mitt på närmaste torg och se ledsna ut. Det är en lika etablerad signal i vuxenvärlden som att smällt snö luktar hundskit. Innan vi vet ordet av så kommer en människa som vill vara din vän springande och tar dig i handen och leder dig in i en hjärtlig vänskap med roliga infall och aktiviteter som varar livet ut. Hinken kan vi bara ställa tillbaka i sitt ställ vid torgets kortsida så att den kan användas av någon annan ensam stackare.

I samma anda så gläder jag mig åt att en grundskola i västsverige skapat något så fiiiint som en kompissol mitt på skolgården så att de barn som inte har någon att leka med ska kunna gå och ställa sig i solen. När de andra barnen ser det så är det inte meningen att de ska tänka:
-Åh, där står en ensam loser utan vänner, den kan vi mobba utan risk eller
-Åh, tjocka Bertil har inga vänner och inget att göra. Honom vill vi inte vara med.
Utan naturligtvis tänker alla de små änglabarnen att:
-Åh, där står en ouptäckt vän för livet, det ska bli intressant att se vad han kan spela för roll i mitt liv.

Ja, menar seriöst...vem vill skylta med sin egen ensamhet? Det är ju näppeligen inget som en vuxen gör utan att blinka och vad är det då som får en vilsen skolfröken att tro att det är rätt att tvinga ett barn till detta? För att citera min son -Det är ju helt barockt!