Höj priset på kärlek - Kalle Anka strumpor på köpet

Igår köpte jag ett par strumpor till min son för 7.50 kr. Det var väldigt billigt tyckte jag, någon har lyckats få fram en vansinningt massa garn som sedan vävts samman till ett par mjuka fina strumpor. Man har inte bara lyckats göra dem bekväma utan även som en vacker detalj broderat in en bild av seriefiguren Kalle Anka, allt detta för futtiga 7.50 kr.

Om jag så höll på en livstid skulle jag inte själv kunna tillverka ett par så mjuka strumpor med en så detaljerad bild invävd. Det som idag betraktas som billig skit skulle kanske för hundra år sedan ansetts vara avancerat hantverk och en produkt av yppersta kvalitet och förfining. Ett annat exempel kan vara den vackert färgade glasslåda i vilken jag förvarar min lunch. En oerhört detaljerad bild i flera färger pryder dess sidor, dessutom är den helt tät och lätt att rengöra för att användas om och om igen. Det mest fascinerande, i vår genomkommersialiserade värld, är dock att den i stort sett är gratis, ingen skulle tänka tanken att ta betalt för den utan endast vara tacksam att man tog den med sig, så att soppåsen inte fylldes.

Anskrämliga glasskålar som idag produceras för en spottstyver och väller ut över världen tros definiera god smak, då de har ett värde som i monetära termer är i stort sett obefintligt. Kan regeln om tillgång och efterfrågan även styra hur en produkt upplevs. Om det mot förmodan skulle bli snuskigt billigt att tillverka en Mercedes och alla skulle ha råd att köpa den, kanske skulle den föja med då man köpte ett flingpaket, skulle då den hybrisliknande känslan av att sitta bakom ratten i den statussymbol som Mercedes idag utgör upplösas i intet som en dagdröm och som i ett trollslag upphöra att vara just en statussymbol?

Om detta är fallet borde priset på att ge vänskap och kärlek sättas skyhögt och all världens problem skulle vara lösta, för alla vill ha status och vara väl ansedda och det blir man om inte längre medmänsklighet, sollidaritet och kärlek betraktas som fria nyttigheter.

Biblioteket - koncentrerat liv

Jag känner mig nästan sakral när jag går in i ett bibliotek. Det är så mycket tankar som koncentrerats till en liten rumslig plats att man inte kan göra annat än känna sig andäktig.

När man jämför med den mediala flodvåg som sveper ur den nyinköpta digital-TV boxen därhemma så känner jag att biblioteket inte är en förhistorisk motsvarighet utan snarare en pol på en skala där den ena ytterligheten heter manérproducerat pekoral som bärare av kommersiell utpressning och den andra heter produkten av mänskliga tankar.

Men, jag tänkte i morse på att ett bibliotek idag faktiskt är fyllt inte bara av den senare polen på skalan utan även av annat och naturligtvis är det så. Om det ska finnas mänskliga tankar i ett bibliotek så måste väl tankar från alla människor vara tillåtna där eller är det så att det finns tankar som inte är fina nog att tänkas eller kan det vara så att vissa saker kommer till utan att egentlig tankekraft är inblandad? Jag lutar nog personligen åt det senare. Det är egentligen ingen överraskning att det är på detta sättet, det har alltid funnits litteratur som en del tycker är dålig och andra höjer till skyarna, allt beror på vilket det mottagande kärlet är och vad det är fyllt med sedan tidigare.

En förklaring till min sakrala stämning i ett bibliotek är just att kontentan av så många människor liv finns samlat och tillgängligt för mig att ta del av. Mitt eget liv kan bli rikare och större om jag orkar ta del av andras.