Mångfald - vilket strunt!

Det verkar finnas en vansinig mängd olika mångfaldsperspektiv som debateras, visioneras, forskas och görs allt möjligt om och med. Det finns festivaler, Poliser som sjunger Namibiska folkvisor iklädda kilt och rullstolsbundna bögar som dansar med en bild av en utrotningshotad lilja i gapet samtidigt som ärkebiskopen läser trosbekännelsen på Swahili iförd en budistkåpa. Det finns inga gränser för hur många som ska falla när det skenheliga acceptansklotet med hisnande hastighet skruvar sig närmare samhällets sista käglor av samhällsgrupperingar. Världen behöver allt, gärna samtidigt. Inget är fel och allt är rätt och alla är snälla mot varandra för vi tycker inte illa om någon. Vi har slutat att tycka att vissa saker eller kulturyttringar är skit och accepterar nu allt och alla som en rar blomma. Det kallas mångfald och det är fint – just nu.

Utan hund - en personlig flodvåg

Oberoende av väder, ser jag ofta då jag åker till jobbet en kvinna i övre medelåldern som rastar en hund, en schäfer. Om hon är på väg bort eller hem vet jag inte, kanske går hon en lång promenad i skogen strax bredvid, men när jag ser henne går hon alltid vid sidan av den hårt trafikerade riksvägen och sneddar in på en rastplats. Kanske hon samlar burkar eller så har hon en genväg till sitt hus som börjar längre in på rastplatsen. Kvinnan är kraftigt byggd och har ofta ett huckle på huvudet, en yngre kvinna skulle säkert valt en mössa istället, hon är nog över sextio en bit. Jag inbillar mig att hennes ganska tunga gång kommer från många år arbete på ett litet jordbruk. Kanske ensam eller med en man som nog är död eller borta sedan länge. Hunden har passat bra ihop med kvinnan, deras liv har sett ut att höra ihop.

I morse kom kvinnan gående längs vägen, det var mörkt, blåsigt och det såg väldigt ensamt ut. Hunden fanns inte med henne längre. När den tanken var tänkt välde de senaste dagarnas fruktansvärda katastrof över mig. Rubrikerna och bilderna i tidningen från flodvågens härjningar. Alla har väl läst om det och jag står frågande inför hur människor orkar leva vidare efter förluster av hustrur, män och barn. I sanning en tragedi, helt oanmäld kom döden och hälsade på och slog urskillningslöst mot fattig som rik. De senaste rapporterna pratar om över tjugo tusen döda, det är fler än de sjutton tusen barn som beräknas svälta ihjäl varje dag. Det passar sig inte att ironisera över katastrofer som den här, den samlade smärtan från alla anhöriga borde räcka för att utlösa ännu en flodvåg. Det är oväntad smärta, plötsligt där, utan någon som helst förvarning. Känner de föräldrar annorlunda som har ett barn som svälter ihjäl? När jag i tanken återvänder till kvinnan med hunden inser jag att hon förmodligen känner stor smärta över sin hund, inte ens ett barn. Det ser ensamt och kallt ut på vägrenen en tidig decembermorgon.

Sång som massage

Julbön. Ja, inte var det så mycket med bönen direkt. Varje år brukar min familj och jag gå till kyrkan klockan sex på julaftonskvällen. Det kallas julbön. De flesta går nog dit för att lyssna till grannens tös Maria som är en hejare på att sjunga. När hon tar i är det så orgeln backar ut genom kyrkporten med svansen mellan benen. Att sång och musik är en andlig spis får omvärderas då Marias sång rent fysiskt får kroppen att vibrera av vällust.

Kyrkan är fullsatt och församlingen sjunger med nästan mangrant, alla utom min yngste son som istället väljer att sortera sina monsterkort. När julstämningen lyfts så högt den kan en regning decemberkväll och de sista tonerna av Helga natt klingat av ställs jag inför den mycket bjärta kontrasten mellan inspirerad och berörande kommunikation i form av sång och musik och den totalt färglösa och substanslösa ickekommunikationen från en tjänare av svenska kyrkan. Prästen har läst julevangeliet, en berättelse som jag hört otaliga gånger. Den var inte spännande första gången och den uppbyggliga delen är blott en skugga i jämförelse med exempelvis ”Haren och Sköldpaddan”. När svartrocken kommer till den delen av gudstjänsten då han verkligen har möjlighet att förmedla den kristna trons budskap omtolkat till den värld vi lever i idag, i Sverige (det finns väldigt lite åsnor, palmblad och fikon här), det vill säga predikan, låter han denna chans gå sig helt förbi. En styltad uppläsning från några maskinskrivna (när byggdes den sista skrivmaskinen om till workout maskin för schackspelare?) ark där han vill få församlingen att inse storheten av att någon fick föda ett barn i en lagård för tvåtusen år sedan och hur fantastiskt det måste varit att hans mor inte blivit påsatt av en man. Det pratas inte mycket om åsnans roll men jag undrar nog om den inte haft en hov med i spelet…

Nåväl, nog med billiga smädelser. Det intressanta tycker jag är att jag berördes så mycket av sången men inte alls av prästens framställningar. Det enda han tillförde var att jag blev irriterad på hans oförmåga att levandegöra det kristna budskapet, att låta den kristna tron betyda något för mig och de andra kyrkobesökarna just då. Av hans tal blev historiens damm och spindelväv orört medan Marias (passande namn) sång var som en frisk västanvind som sopade rent och gjorde allt synligt. Vem gick kyrkans ärende på bästa sätt? Jag tror att gudstjänst som betyder något hålls i engagerade möten mellan människor. Det må vara musiker, skådespelare, konstnärer eller författar som möter sin publik. Men, de största mötena med Gud, det vill säga sina medmänniskor och sig själv, sker i vardagen, i samtalen och de små sakerna vi gör och säger till varandra. Från en människa till en annan därför att det känns bra.

De Mångas Fall

Mångfald. Jag vet inte om det är ordets nära släktskap eller något annat som lätt gör att tanken glider in på associationen enfald. Organisationer och företag ska jobba med mångfaldsfrågor. Det anställs konsulenter eller vad de nu kallas. Kanske projektledare. Det är dags att ta ett grepp om mångfaldsfrågan! Så talar de upplysta stämmorna. Det finns motiveringar i form av ökad avkastning, minskad arbetslöshet, minskade kostnader genom ökad integration och minskade motsättningar som leder till lägre budget för rättsväsende och sjukvård. Rekryteringsbasen kan bli betydligt större om ett mångfaldsarbete genomförs och allt blir tillgängligt för alla. På allas villkor. I alla städer. I alla väder. I alla kläder. Utan Kläder. Till och med i läder. Dörrarna står på vid gavel. Ut och in flyger åsikter och tankar om vartannat och blandas i en jättestor bunke. Bakas av på svag värme i låg temperatur i mitten av samhället tills den tas ut för att stelna. Projektet avslutas och mångfalden är nu uppnådd. Vi har blivit jättemånga, som kan gå till anfall. Anfall mot den aldrig sinande dumheten som utan att maskera sig tillåts att vandra runt i världen och lysa med de lånta fjädrarna från intellektet och eftertanken. Äh, jag är skeptisk!

Julstrike eller Ett klipp i näsan

En härlig diskussion utspelade sig i baksätet på min bil i morse. Pojkarna berättade vad den ene respektive den andre gissat fanns i den hemliga julklapp som skolans lärare hade placerat ut. Barnen går i en liten byskola med 73 elever och därför kunde alla olika klasser vara med och gissa. Vad det hela skulle vara bra för vet jag inte, men antar att det helt enkelt skulle vara kul.

Den äldste hade nästan gissat rätt, han hade gissat att det fanns en tomtenisse i paketet. Ledtrådar lät meddela att det var något som kom på besök under de närmaste veckorna och dela ut något. Det rätta svaret var tydligen inte en tomtenisse utan två tomtenissar. Om hans verkligen halvrätta svar gav någon annan utdelning än tillfredställelsen att inte vara helt misslyckad utan endast halvt förtäljde inte samtalet i baksätet.

Det som gör episoden värd dessa rader är nu egentligen lillebrors kommentar. Med sin, ännu ganska smurflika röst, deklarerade han att han trott att det var ett bowlingklot i paketet. Det är en kommentar helt i klass med den han gav i somras då han helt ärligt deklarerade att han inte visste att man inte fick klippa andra barn i näsan.

Utan att kunna göra något åt det ser jag en inkarnation av jultomten som bowlingklot, rasandes ner genom skorstenen så att en kliniskt ren rökkanal visar på hans framfart. I släptåg kommer en skara av tolv Kägelnissar med en liten luva dinglande på det kala huvudet.
I kör utbrister de:
- Finns här några barn som inte skjutit i rännan?
Att klippa andra barn i näsan räknas förmodligen till kategorin "skjuta i rännan". Storebrors högljudda hån av lillebrors gissning på bowlingklot räknas helt säkert också dit. Klottomtens utdelning till dessa, mina söner, blir mycket liten.

Efter utdelning av idel runda paket sträcker sig en enorm hand ner genom skorstenen, greppar med tre fingrar i tomten och slungar honom med ett öronbedövande dån genom hopen med Kägelnissar och ut genom ytterdörren. Som genom ett trollslag upplöses nissarna i ett stjärnglitter och allt är åter tyst och rent som en nyoljad bana.

Lägenhetsbråk vs Villabråk

När jag stod i omklädningsrummet efter ett träningspass idag hörde jag en konversation. Den ene hade igår blivit åhörare till vad han kallade ett lägenhetsbråk. Hans grannfru och han själv hade för ”en bra stund” lyssnat till skrik och dunkande från en lägenhet i angränsande trapphus. Polisen var kallad till platsen och de hade tydligen åstadkommit det största dunkandet då de slog in dörren, varefter tystnad återstod. Tystnad och en fråga i min skalle.

Om det finns lägenhetsbråk, finns det då också villabråk? Om så, är det någon skillnad på att bråka i en lägenhet eller en villa? När barn bråkar så gör de det språkligt helt generellt såvitt jag vet. Man pratar aldrig om sandlådebråk, matkösbråk eller stormarknadsbråk. Barn bråkar kort och gott, var de bråkar verkar inte ha någon betydelse. Uppenbarligen gäller inte detsamma för vuxna som bråkar, förutsatt att man i begreppen lägenhets- respektive villabråk alltid åsyftar vuxna (vilket jag tror är brukligt). När vuxna bråkar har platsen en avgörande betydelse, jag misstänker att man till och med skulle kunna hitta definitioner som väl avgränsar vilken typ av bråk som hör hemma i sovrummet, köket eller badrummet. En finare indelning av begreppen lägenhets- och villabråk alltså.

Nåväl, det mest intressant tycker jag är om det finns någon skillnad mellan bråken i olika bostadstyper. Kanske är det sammanlagda värdet av allt förstört lösöre större i ett villabråk än ett lägenhetsbråk, med undantag för Stockholms innerstad och en del andra platser? Man, kunde tänka sig att villabråkens språk är rikare och mer distinkt. Kanske lägenhetsbråken varar kortare tid då grannarna kanske hör det inträffade tidigare och då kan tillkalla polis snabbare än vid ett villabråk?

Bråken handlar nog om samma saker var det än sker. Utan att ha en aning så tror jag att man bråkar om kärlek och pengar.

Tomt huvud, bättre än tomt prat

Idag har jag inget att säga så jag väljer att hålla tyst(nästan), det borde fler göra som inte har något att säga, men det är svårt att låta bli, det känns lite tomt att inte säga något, att inte skriva något, inte vara någon definierad i språk.

Ett tomt papper är bättre än tomt prat.

Tänker som Jospeh K

Kommer det bli bättre när allting är över? Det är klart att det blir bättre! Vem skulle annars orka stå ut. När det är över blir det bättre, när processen är över blir allting bra. Då blir det som det var innan allt började och man kan fortsätta med det man gjorde innan. Fortsätta med det som gjorde att man en gång hamnade i livet.

Stora män är fulla av...

Det var en gång en liten man som bestämt sig för att bli störst i hela världen. Han tog god tid på sig och studerade hur andra ganska stora män gjort före honom. Han kallade dem just så, ganska stora, för han kunde gå med på att de var stora men inte så stora som han tänkte bli. Hela sin ungdom ägnade han åt att studera böcker av typen Vem är vem, Nationalencyklopedin. De personer som skrevs om där, resonerade den lille mannen, som då ännu inte var en liten man utan bara en liten pojke, måste vara de största som hittills funnits. Varför skulle man annars skriva om dem? Han gjorde beräkningar och skisser både dagar och nätter för att försöka hitta var och en av dessa människors framgångsrecept. Han ville göra en syntes av alla recept på hur framgång skapas och på så sätt komma fram till den optimala metoden för att bli en stor människa och därigenom bli den störste som någonsin funnits. Han vågade inte prova någon av sina uträkningar eller planer innan han var säker på att den skulle fungera. Risken var ansåg han att han skulle sluta som en medelmåtta och inte kunna komma vidare till en stor man om hans plan gick i stöpet. Detta kunde inte riskeras.

Hans studier stod stilla, han tycktes inte komma någonstans och var orolig att han aldrig skulle lyckas samla tillräckligt med kunskap för att skapa det framgångsrecept han så hett eftertraktade. Men, en dag när han besökte sin lokala frisör fick han vänta en stund och öppnade då en av de veckotidningar som bjöd på artiklar om den så kallade kändisvärlden. Utifrån nya insikter om hur storhet egentligen mäts kavlade den lille manen åter upp ärmarna. Han justerade sina ritningar och planer och såg att det skulle krävas fem år innan han skulle nå sitt mål.

Han köpte från en plastproducent i närheten in 4 ton mjukgörare och började så införliva denna substans i sin dagliga kost. I sitt garage lät han installera en kompressoranläggning avsedd för sprutlackeringsarbeten. Åren gick och kompressorn provkördes varje månad enligt en noggrant utarbetad plan. På nyårsafton det sista året av planen, exakt fem år efter han påbörjat den slutliga vägen mot global storhet startade han sin kompressor, anslöt ett tryck av 10 bar i ändan och gick efter en kort stunds uppladdning ut i världen som den största man världen skådat. Han är fortfarande där ute, ni har säkert mött honom.

Att klappa till barn

Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.

Platsbokningen! Himmel tryck 1, Helvete tryck 2

Läser i tidningen Dagen att 21 kristna har dödats i en bussolycka. Jag läser inte kristen press till vardags, men har den senaste tiden varit inne på deras webbresurser för att få ett begrepp om vilket språk och vilken typ av nyheter som visas där. Ibland kan man se samma nyheter som i ”den vanliga” pressen, dock vinklat på ett annat sätt. Helt klart intressant!

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.

OMFÖRING i Dagens Nyheter

I nätupplagan av Dagens Nyheter poppar det upp en kampanj för provprenumeration. Jag läser intressera ända tills det pratas om att det ska ske en OMGÖRNING av kultursidorna. Vad är det det? Kanske åsyftas att man ska göra en OMRÖRNING av kultursidorna, vilket i sig kan tolkas som att man ska göra dem röriga på ett annat sätt eller som att sidorna själva eller innehållet på dem ska flyttas om för att på så sätt åstadkomma något. Vad som ska åstadkommas blir jag inte heller klok på. Vad som kanske skulle vara på sin plats är möjligen en OMHÖRNING, något som kunde tolkas som att man borde höra om någon tycker att kultursidorna borde göras om. Det enda som den aktuella kampanjen lyckas med för mitt vidkommande är en OMKÖRNING. Inte för egen del, men man underlättar för sina konkurenter att just köra om Dagens Nyheter i upplagesiffor, för vem vill prenumerera på en tidning som håller på med OMGÖRNING, det låter nästan lite snuskigt när man tänker efter och det passar sig ju inte i en dagstidning. Snusk får man spara till kvällen.

Nötter, Naglar och Choklad

Man kan inte stoppa en pralin i munnen utan att behöva skämmas över att vara människa. Det finns förmodligen inte en enda handling jag kan välja att ägna delar av min dag åt som inte har ett moraliskt dilemma i släptåg. I vintermörkret är det enkelt att skylla på att man inte är så upplyst, problemet är dock att inte ens under midsommarnatten inser jag alla de komplikationer och all ond bråd död som frodas i fotspåren av att jag glufsar i mig en ynka kartong med Aladdin choklad. Jag menar, vad är ett halvt kilo choklad, det måste man väl för hundra gubbar få avnjuta utan att skämmas.

När jag på Utrikespolitiska Institutets hemsida tar del av den senaste Utrikesanalysen känner jag emellertid hur pralinerna sväller, inte bara i magen, utan även i min mun. De blir till stora, blodiga klumpar, till knivblad och till styva manslemmar. Med allt det i munnen finns det inget annat att göra än att spotta. Spotta ut människor ondska, girighet och maktbegär i en vidrig loska rakt i ansiktet på de som förtjänar det. Frågan jag inte kan besvara är bara vem det är. Medan jag funderar vänder vinden och tar tag i spottloskan som med eftertryck sätter sig rakt i min panna.

Kampen om landet Elfenbenskustens viktigaste inkomstkälla kakaoindustrin kantas av våld, mord, korruption, främlingsfientlighet och mängder av andra hemskheter. I analysen så pratar man om att det också förekommit våldtäkter, man nämner det som om det vore det naturligaste i världen att det förekommer våldtäkter i krigssituationer och det är det förmodligen. Jag har aldrig varit del av något krig eller liknande och hoppas slippa det under hela min livstid, men i alla rapportering från liknande händelser i historien såväl som i dagliga händelser så verkar det vara gängse norm att man sätter på de kvinnor man kommer åt. Visst är det konstigt? Talesättet lyder ju ’In vino veritas’, men jag undrar om inte sanningen om den mänskliga naturen ligger mera naken under de extremförhållanden som ett krig erbjuder, jag har ingen aning om vad det skulle kunna heta på latin (latinkunniga läsare uppmanas bidra…). Det finns förmodligen hyllmetrar av psykologiska avhandlingar om vilka kontrollbeteenden och grundläggande trrygghetsmekanismer som utgör grunden för mannen okontrollerade sexuella aktiviteter i krigstid, men jag tycker det är oförståeligt ändå. Hur kan egentligen något som sex förknippas både med det som nog är den mest högtstående formen för mänsklig kommunikation/relation dvs. kärlek samtidigt som det på ett vetenskapligt sätt, enligt psykologer, är en vanlig handling i en krigssituation? Sex som representant både för det mest goda och det mest onda? Genom att undvika det går man miste om båda ytterligheterna?

Som vanligt har jag inget svar och jag är osäker på om det finns något, men om jag nu ska låta bli att äta choklad i jul, vad ska jag då äta? Finns det någon förbannad nötkamp någonstans i världen som hindrar mig även från fillipinspelande? Jag får väl tugga på naglarna och hoppas att världen blir bättre så kan jag äta desto mer godis till påsk.