Nyckelord tar tid

Korsord väver ihop ord. Ord är språk som begynner liv, ett korsord väver samman ord till liv.

Märta stirrade nästan fjärrskådande ut i rummet, kanske letade hon efter ett ord som saknades i rutmönstret hon hade framför sig på köksbordet, kanske letade hon efter nästa del av livet. Det började bli ont om rutor att fylla i, men ändå ville inte de sista ledtrådarna infinna sig, de som saknades i de färgade stråken, nyckelorden. Utan nyckelorden kändes det inte meningsfullt att ha fyllt i alla de andra. Vid sidan av den uppslagna tidningen stod en kaffekopp, en Gröna Anna, med ljummet kaffe. Kakfatet stod orört sånär som på en veteskiva som Märta höll i handen och förstrött tog en liten tugga i sänder utav.

Dagen var inte långt gången, det var många timmar kvar tills det var dags för middag, men för Märta som vaknat till morgontidningens duns kändes timmarna redan många. Lägenheten var städad och middagsmaten var förberedd. Alltsedan hon fått pension räckte tiden till och blev över i större mängder än hon kunde göra av med. Den gamla kvinnans blick vilade någonstans i rummet mellan köksdörren och vardagsrummets bokhylla. Den kallades bokhylla trots att det dominerande innehållet var prydnadsföremål. Märta var fullt upptagen med att spara tid, att lägga den fint i ordning i högar. Lägenheten hade på de två åren som gått sedan pensionen fyllts till bristningsgränsen med sparad tid, det började bli svårt att andas, sikten i rummet var grumlig och gav inget svar på vilka ord som saknades, inget svar på vilka nyckelorden var. Märta tog en slurk av det nu kalla kaffet medan köksklockan mätte in ännu en minut av ett långt liv och la den till samlingen.

Varför är du så liten?

Varför är du så liten
En ända på ett rep
Sliten
Blek och aldrig nyttjad för en uppgift
Bara lämnad åt en slump
Liggande stilla
Orörd vid sidan av det som räknas
En bit av repet
Men ändå inte där

Mitt inre vs Ditt Yttre

En tur med Stockholms lokaltrafik häromdagen gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans markandsföringsstrateger tänker.

På olika skyltar står att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?"

Är det så att denna raklamkampanj är bäst lämpad för storstaden där det finns en större koncentration av människor som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något"? Garaget är fullt av sportbilar, villan designad ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka, bankkontot är fullproppat med självgodhet och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi packeterar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv som efter ett julbord, det är klart att det kommer att sälja.

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte så att det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut "Jag är mån om ditt yttre. Du också?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa när alla en egna tomrum är fylda och tristessen knackar på igen.

Byt reklamfirma, kavla upp ärmarna och gör lite nytta - för någon annan!

Ledtråd

Du hänger här och jag förstår att en del är mitt och en del är ditt, varför skulle jag annars ljuga. Utan en röst som berättar vad jag ska tycka så blir jag tom, ihålig och liten. Först undrar du varför jag lever i en drömvärld sedan låter du mig möta resterna av den dag som lovats mig. Resterna av en dagdröm blir morgondagens verklighet och tömmer ut det lilla av innehåll som konsumtionen lyckats fylla mitt väsen med. Det är inte utan att jag skulle vilja täppa till allt utflöde och låta mig uppfyllas av det som påstås vara meningen, det som kan komma mig nära. Redan i farstun skulle jag vilja att han stod och gav mig om så bara en ledtråd av ett hopp om att det kommer att gå bra, något som visar vad det gäller och vad jag ska vara bra för mitt i ett kaos av vilsna själar, där några lyckats suggerera sig till en plats i kaos de kallar sin.

Rensa hängrännorna från all skit

Jag är rädd för all enkelhet, rädd för all sparsmakad, renodlad design som ska skänka mitt liv harmoni och välbefinnande. Jag är rädd för att göra gott mot min medmänniska i det lilla, rädd för att tänka stort. Allt kan bli fel, vara fel, man kan bara göra fel när det finns så många sanningar.

Prioritera familjen och utveckla din yrkesroll. Jag är rädd. Underkasta dig absolut och icke ifrågasättande lydnad av guds ord så kommer tron efteråt, något annat är inte möjligt. Om du inte lyder har du ingen nåd att vänta. Var dig själv, kom till oss för en tids tystnad, där kan du hitta dig själv, se det som är du. I mötet med människor utvecklas du och blir mer av dig själv. Unna dig egen tid så att du blir närvarande i mötet med dina barn och medmänniskor. Gör något roligt med familjen, det stärker barnens självförtroende och gör dem till ansvarstagande och självständiga individer. Låt barnen ta ansvar för sina läxor och sina liv, var ingen curlingförälder. Var närvarande för dina barn och var konsekvent, det är viktigt. Väldigt viktigt. Husdjur är bra för barn, men se upp för de kan ge allergier och är kända för att håra ner. Barnen ska musicera, för det är bra, för det ska de göra, det är bra för inlärningen. Och, så är det så bra att kunna i många sociala sammanhang då de blir större.

I en stuga på landet kan vi ladda våra batterier. Det är så man vill leva, egentligen. Familjen samlas hos oss här på landet om somrarna, både Carl-Unos och mina barn och barnbarn, de älskar att komma hit. Vi brukar klä oss allihop i på tok för stora, ljusa linnekläder och plocka drivor av sommarblommor, sedan stojar vi lyckligt i flera timmar i trädgården. Grannarna tycker nog vi är tokiga. När kvällen kommer har flera av oss ibland jordgubbsfläckar på kläderna och det är slut på det roliga.

Om du underhåller din bil kan den säkert fungera utan problem i tio år till, det finns massor av bilar som är äldre än så, det borde man göra, egentligen. Ja, detta är modernt idag. Se – vi har din nya höstgarderob, nej vi har inte stulit den. Den kan bli din, du får bestämma själv, nej vi tvingar ingen. Ultrasnabb mobiluppkoppling, du har världen vid dina fingertoppar. Det som tidigare inte var tillgängligt för dig kan du nu nå på en nanosekund. Unna dig en resa, upplevelser av andra kulturer utvecklar dig som person. Lär dig ett nytt språk och koka din egen sylt när du bakat klart ditt mustiga grovbröd, som är franskt med tunn skorpa på, som är ljust och med oliver och mörkt med solroskärnor. Glöm inte att underhålla din relation, det är viktigt att kärleken får sin tid, man får inte ta varandra för givna. Dela på barnledigheten på samma sätt som vårdnaden då ni gått isär. Ha ett stort bröllop som ditt största minne i livet. Enkelt giftermål med bara de närmaste, bara för att bekräfta för er själva att er kärlek är äkta, mer behövs inte, det är enkelt och stilfullt, som med kyrka och en fin bil. Klänning i siden och massor av gäster. Du har ju så många gäster att det är svårt att få plats. Peter heter han, det minns du väl?

Glöm inte bort dina föräldrar och glöm inte att byta olja på bilen, den skär ihop om du glömmer det. Du måste ha en bestämd dag då du städar ditt hem, du kan få ångest om du har det rörigt hemma, det stod att läsa på en löpsedel. Unna dig något ibland, vad som helst, kanske någon. Lyssna till dina barn och dina medmänniskor, din fru och man. Men, framförallt till det ständiga flödet av sanningar om livet, den aldrig sinande flodvågen med livsvisdom som flödar ut från en obestämd plats i rummet för att terminera i ditt medvetande eller i ditt undermedvetna, var vaken stund på dygnet. All världens människor letar som yra höns efter den instruktionsbok för livet som aldrig delades ut vid skapelsens början, ingen har i alla fall begripit hur den ska läsas och var den står.

Kolla här, jag har hittat den, det här är boken vi letat efter, den här tror jag det är, din bok är det inte, det måste vara denna eller kanske den där borta, där borta under stenen, den boken är det, det tror jag nästan säkert. Det är inte utan att man känner sig som en kula i ett flipperspel, dock inte en stålkula utan snarare som en halvrutten körsbärstomat med tunt skal som flippras fram och tillbaka mellan oändliga mängder av flipprar i form av livsvisdom och ständigt skiftande sanningar.

Och, glöm för allt i världen inte av att utveckla dig själv genom att läsa texter som den här vilka tror sig se allt lite grand från ovan, som egentligen vet hur allt ligger till och glöm inte rensa hängrännorna när de är fulla av skit. Om du glömmer det så rinner inte allt regn och rusk undan utan det landar rakt på ditt hus och på dig, om det bara rinner undan så klarar du dig nog bra.

Kompissol - så fiiiiiiiint

När man är vuxen och inser att man inte har några vänner och inte någon att göra något roligt tillsammans med så vet vi allesammans att vi kan gå och ställa oss ovanpå en uppochnedvänd plasthink mitt på närmaste torg och se ledsna ut. Det är en lika etablerad signal i vuxenvärlden som att smällt snö luktar hundskit. Innan vi vet ordet av så kommer en människa som vill vara din vän springande och tar dig i handen och leder dig in i en hjärtlig vänskap med roliga infall och aktiviteter som varar livet ut. Hinken kan vi bara ställa tillbaka i sitt ställ vid torgets kortsida så att den kan användas av någon annan ensam stackare.

I samma anda så gläder jag mig åt att en grundskola i västsverige skapat något så fiiiint som en kompissol mitt på skolgården så att de barn som inte har någon att leka med ska kunna gå och ställa sig i solen. När de andra barnen ser det så är det inte meningen att de ska tänka:
-Åh, där står en ensam loser utan vänner, den kan vi mobba utan risk eller
-Åh, tjocka Bertil har inga vänner och inget att göra. Honom vill vi inte vara med.
Utan naturligtvis tänker alla de små änglabarnen att:
-Åh, där står en ouptäckt vän för livet, det ska bli intressant att se vad han kan spela för roll i mitt liv.

Ja, menar seriöst...vem vill skylta med sin egen ensamhet? Det är ju näppeligen inget som en vuxen gör utan att blinka och vad är det då som får en vilsen skolfröken att tro att det är rätt att tvinga ett barn till detta? För att citera min son -Det är ju helt barockt!

Israel - Ett uppenbart övergrepp

Jag läste lokaltidningen häromdagen och ögonen föll på en debattartikel av Fahimeh Nordborg, Ordförande i Vänsterpartiet i Trollhättan.

Jag vill bara rekomendera er att läsa den för jag tycker den är mycket bra. Det kanske är dags att plocka bort lite av de rosa molnen som hopats runt den judiska staten och se hur det verkligen ser ut, ser hur många som oskyldiga fått lida för ett övergrepp som FN sanktionerade.

En mycket läsvärd bok som också bl.a. tar upp hur kristna och muslimer har behandlats och behandlas i Israel. Den heter Det heliga berget och är skriven William Dalrymple.

Det var han som började

Hörde på Filosofiska rummet på P1 häromdagen. Ett genomintellektuellt samtal med freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn och etikforskaren Ann Heberlein.

Ämnet för dagen var Krig och man pratade bl.a. om krigets lagar. Jag må vara naiv men hur kan man jämställa krig med sällskapsspelet Monopol? Att det sistnämnda behöver regler har jag inga problem att förstå. Utan regelr i Monopol så blir det inget skoj utan bara någon sorts anarki som slutar med att alla är sura och slår varandra med ord eller andra tillhyggen. I en krigssittuation har man redan hamnat i det tillståndet och reglerna torde vara överflödiga eller åtminstonde mycket sent påtänkta. Måhända är kopplingen till Monopol inte så dum ändå? Om det funnits regler i omvärlden som accepterats av folken som lever där borde inget krig kommit till stånd och....Ja, ja, jag vet, det är ju naivt dravel.

Naturligtvis måste det finnas män som teoetiserar även kriget som företelse och utvecklar en fakultet runt detta, William Agrell förklarade t.ex. för oss lyssnare att det fanns två sorters lagrum för kriget och att de hade - hör och häpna - latinska namn...

Det hela är så jävla dumt att jag knappt orkar skriva om det. Dock, trots min leda vid pompösa intelektuella dravellpettrar ska jag nog skriva ett eller annat inlägg till om just detta. Ska samla mig bara.

Finalen på inslaget tog priset tycker jag, Agrell menade att egentligen är det ju faktiskt Hizbollahs fel att Israel bombade sönder Libanon - IGEN. Ja, ni läste rätt. Han menade att om inte Hizbollah provocerats Israel så nesligt så hade inte de varit tvugna att döda en mängd Libaneser och förstöra deras land, men som läget nu var så måste man ju förståååå att de stackars judarna blev ledsna. Får han massor med mutor för att säga något sådant eller är han bara dum?

Jaha...

Att födas är utsätta sig för en oändlig sannolikhet att dö.

Rötmånad året runt

Det skrivs tydligen fler böcker än det finns läsande människor påstår en s.k. Kulturpersonlighet i radions P1. Jag vet inte om det är sant, troligen inte. Det är förmodligen bara något som låter bra att säga, speciellt då man är anlitad för att låta insiktsfull i en kulturell mediekanal.

Om vi dock antar att det är som det påstås, så frågar jag mig om det detta förhållande alltid varit detsamma, har det alltid skrivirs felr böcker än det funnits läsande människor? Jag utgår från att antalet läsande människor i ett globalt perspektiv ökat kontinuerligt sedan skriftspråken uppfanns, kanske är det fel. Att de skrivna och publicerande orden ökat råder det inget tvivel om, en fråga är om antalet skrivna (och talade) ord som uttrycker något av egentligt värde ökat.

Hur ofta förs ett samtal, d.v.s. en sändare och en mottagare, i det offentliga rummet där livet verkligen tas på allvar vilket inte är detsamma som att det är ett tråkigt samtal, snarare tvärtom. Det skrivs en oerhörd mängd smörja, varför? En tanke kan vara att det som skrivs helt enkelt är en reflektion av världen som den för tillfället förhåller sig, det är kanske bra? På samma sätt som man enkelt kan avgöra om mat är ätlig genom att lukta på den kan man förmodligen dra slutsatser om livet och världen som de ter sig i vår tid genom att se hur mycket skit som skrivs.

Det stinker helt enkelt.

SOM - Sleeping Outdoor Movement

Frivillig uteliggare.

Skriver från foten av ett träd.

Sova ute. Ligga stilla på marken. Känna jorden mot kroppen. Sipprar ut trötthet och slentrian, rinner bort skeva värderingar från ett vilset samhälle. Med varje andning fylls ett tomrum
i själen med tid, med en bit till av ditt liv.

Man måste fylla på sitt liv med jämna mellanrum, man kan inte ständigt späda ut det man har, det som blir kvar har ingen smak och ingen färg.

Min nya hobby är att slumra utomhus, i en grässlänt, på ett berg eller kanske en parksoffa. Bara en stund, för att få ro och ge livet ny färg. Kalla det be eller meditera, jag kallar det en tupplur och jag tar den gärna utomhus.

Föreningen SOM - Sleeping Outdoor Movement, har möte varje dag den tid som passar dig, under ett träd eller i en grässlänt strax bredvid.

Läskrav

Det brukar ju heta lästips eller boktips, men i det här speciella fallet är jag benägen att använda någon sorts superfrom av detta ord och dristar mig till att ge ett Bokkrav eller Läskrav om man så vill.

När jag tänker närmare efter så är det nog ett par böcker som är krav och listan kommer förmodligen att fyllas på allt eftersom. Jag tror att jag ska mecka till en punkt ii denna bloggen där jag lägger in en lista med Läskrav, vet inte hur men det är väl något kladd med Html kan jag tro. Ska ta en pilsner och lösa det sedan.

Dagens måste består dock av en författare snarare än ett specifikt verk. Om man råkar jobba som registrator någonstans vet man förmodligen vad jag kommer att säga och kan le igenkännande åt detta. Alessandro Baricco, det är det klart största författarskap jag tagit del av från en nu levande och verksam författare, missa inte honom. Min rekomendation är att börja med en av hans föredömligt korta romaner, "Silke" eller "1900". En av mina favoriter är City, men även Oceanhavet är underbar.....han är helt enkelt så innijättebra. Läs honom, det är ett krav!

Full gas mot lyckan

Det syns inte alltid utanpå att man är olycklig, men jag undrar om det finns någon slags strömbrytare inuti en människa som stänger av eller sätter på lyckan. Idag är så mycket digitalt att man lätt kan komma att tro på en digital lycka, antingen eller, svart eller vitt, allt eller inget, levande eller död. De flesta kan nog hålla med om att lyckan inte är digital, man är sällan helt olycklig eller helt lycklig. Oftast befinner man sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter, det finns ingen knapp inuti individen som slås av eller på. Det är snarare någon sorts skjutreglage som kan dras mellan två punkter. Medmänniskor kan säkert bidra med olika signaler för att individen ska vilja flytta reglaget åt ena eller andra hållet, men det är alltid individen själv som måste flytta det. Ingen annan kan direkt komma åt en annans lyckoreglage, man kan inte få någon att bli lycklig bara genom att säga åt dem att ”Var lycklig nu då!”, då försöker man vrida på ett reglage man inte har tillgång till. Som medmänniska kan man påverka en annan genom att ge något som individen kan ta med sig in i sig själv, något som påverkar individen att själv vrida på sitt lyckoreglage. Ingenting utanför, som inte individen gjort till sitt eget, är en del av som påverkar den upplevda lyckan hos någon.

Jag tror inte heller att det finns vare sig en max- eller minpunkt för lyckan. I samma ögonblick som man flyttar upp sitt lyckoreglage en smula så kan man nog ge sig tusan på att maxpunkten också kryper upp en aningens aning, kanske inte så mycket att det märks, men ändå. Motsatt så kan det nog förhålla sig så att botten inte flyttar sig neråt innan man slagit huvudet i den några gånger.

En mycket ovetenskaplig undersökning av hur mycket som idag torde befinna sig på topp, t.ex. människor som är lyckliga och hur mycket som är på nedåtgång har genomförts av undersökningsinstitutet EUI, EljestUndersökningsInstitut. Det visar sig att:

Google gav följande antal träffar:

• "bli bättre" 1.760.000 träffar
• "blev bättre" 120.000 träffar
• "bli sämre" 85.500 träffar
• "blev sämre" 46.200 träffar

Det innebär i min tolkning att de som vill "bli bättre" och de som "blev sämre" nu befiner sig på botten, det är totalt 1.806.200 träffar, 90% och de som "blev bättre" och de som vill "bli sämre" nu befinner sig på toppen, det är totalt 205.500 träffar eller 10%.

Jag konstaterar helt enkelt som andra före mig, det är synd om människorna. Antingen har de ingen susning om var det lilla skjutreglaget till lyckan sitter eller så är de flesta väldigt nere eller...så är det för stort glapp mellan maxpunkten på individens lyckoreglage och den nivå det är inställt på, förväntansglappet som det uttrycks i EUI:s sammanställning daterad 2007.

Men, det är inget fel på människors ambitioner.

Hårridå

När man ser på en kvinna från sidan kan hennes hår bli en del av hela hennes figur. Smälta ihop med axelpartiet och bölja in under kläderna samtidigt som det omsluter hennes kropp som ett mjukt inbjudande skimmer. Det ler mot dig, men är ändå liksom en hinna, ett skyddande kraftfält mellan er. Under ett kort ögonblick, då hennes huvud vrider sig från profil till att möta dina ögon, böljar håret som en teaterridå som slutligen går upp och löser den spänning som kommer av en profil med ett vackert hår. I mötet mellan ögon finns visshet innan pjäsen ens har börjat.

Miljonär

Jag erkänner, jag har kapitulerat för kapitalet. Man behöver inte lyssna speciellt noga för att märka att det är den enda man kan göra. I en version av SAOL likställs begreppen att kapitalera och kapitulera faktiskt med varandra, det är kanske inte alla som vet, men kapitulation som företeelse skapades faktiskt som ett direkt resultat av kapitalismens intåg. Ett konsortium av stenrika flintyxproducenter i människans barndom insåg att det behövdes en hemlig kod som kunde användas av de som anslöt sig till den i början förbjudna kapitalismen. De viskade i grottmyningarna till varanda "Jag kapitulerar" och då visste man att här var en frände och någon som anslöt sig till tron att "alla kan tillhöra ett priviligierat fåtal". De var naturligtvis idioter, men det var på stenåldern. Idag vet vi inte ett skvatt bättre, inte jag heller varför jag lagt in några Google annonser på min sida ovan. Om ni klickar på dem så tjänar jag snart ihop till min första miljon. När jag tittade nyss hade jag redan fått in 50 cent :)

Bokslut

Medan natten blev morgon och gravljusets sista flämtande låga brann ut framträdde livet allt enklare, mer nära. Jag knöt mina händer, kontrollerat och bestämt. De små knäppningarna från knogar och leder som en ordförandes klubbslag. Med baksidan av min tunna skinnhandske strök jag bort en tår som torkat sedan länge, erkände jag en sorg som just blev till. Det avlägsna ljudet från en stad avslutade min vaka över en död och ringde in resten av mitt liv.

Runt runt runt

Jag gick igenom en del anteckningar och såg till min bestörtning att en tanke jag tänkt så sent som igår redan var antecknad, med datering den sjätte juni 2004...

Kommentarer till detta är överflödigt.

Ha det såbra!

Det är ett jävla tjatande om att saker och ting ska bli så bra för den ena och den andre. En flod av innerliga önskningar om välmåga till höger och vänster.
-Ha det nu så bra!
-Ja, du med, ha det så jättebra!
-Hoppas ni får det trevligt!
Varför hoppas alla så förbannat mycket att alla andra ska få det så bra och ha det såååå trevligt? Är det inte egentligen sig själva de önskar allt gott i världen? Är nyckelorden i själva verket, "du med"? En lyckönskning är ju helt gratis, både ekonomiskt och emotionellt. Genom att lyckönska någon förbinder du dig inte till något. Du investerar endast med syfte att tjäna in ett...
-Du med!

Vill så gärna rekomendera läsning av författarinnan Lenke Rothmans bok Stygn som jag nog tycker knyter an till det som skrivits ovan. Det är i alla fall där jag hämtat inspirationen till texten.

Rast

-Visst lever jag.
Bara en stunds vila, sen ses vi igen.Jag vill drömma om mig själv, vem jag varit och vem jag ska bli. En man som leker med tankar och träffar en död.

Jag har gått lydnadskurs

För en tid sedan hade familjen besök av några kvinnor från England, vi umgicks ett par dagar till och från. Vi är ganska lika tänkte jag för mig själv, det är ingen större skillnad mellan hur människor tänker och agerar i våra olika länder.

Då den ena av kvinnorna, något över medelåldern, hade lämnat oss berättade den yngre, dryga trettio, att den andra kvinnan kommenterat med beundran och avund i rösten att jag, som då är mannen i vårt hushåll, "was soo domesticated". Först lät det som något man kan säga om ett djur, en katt är "domesticated" - hustränad, när den går på lådan, en hund då den väntar med att kissa tills den kommer ut och hittar ett träd eller en stolpe. Då vi pratade om detta visade det sig att det var ett sätt som man tydligen uttryckte sig på i England då en man hjälpte till i hemmet. Skillnaden mellan det Sverige jag känner och England var plötsligt tydlig.

Kanske kunde man ta det som en affärsidé, att ta några bra delar ur brukshundsklubbens valpkurser och blanda dem med väl valda delar ur skolans hemkunskap och sedan lansera en massiv reklamkampanj på de Brittiska Öarna - "HDI-Housband Domestication Institute - makes your husband roll over for you!"