När jag gick till jobbet i morse var det någon, nyss bara ett barn som bokade en plats i dödens väntrum. Det var väntat sedan flera månader och nu var tiden inne. Fler väntas den närmaste tiden följa i hans spår. Det gäller uteslutande män. De här männens, eller ska vi säga pojkarnas, oförmåga att producera ägg är den direkta orsaken till den alltför tidiga död de går till mötes.
Sedan i augusti i år har vi haft en samling individer av olika kön boendes i ett uthus hemma. De var små och duniga då de kom, en dog endast några dagar gammal, men tjugo stycken är kvar. Mor och far i familjen har varit med dem, dock har modern den sista månaden totalt upphört med sin mammaroll och börjat behandla sina barn som jämlikar varvid fadern i famlijen tagit över ansvaret för att hålla ordning på familjen och visa på maten som vi lägger fram till dem. De brukar få komma ut för några timmar om dagen, men de går mest omkring och sprätter planlöst och går sedan och lägger sig så fort solen går ned.
I en flock med kycklingar finns alltid några tuppar, man vet att några ska bli gryta tidigare än de andra som får förmånen att förse människan med ägg under en fyra fem år innan de går samma väg. Våra höns har det väldigt bra, barnen hemma tycker det är jätteroligt att ta hand om dem och det har varit intressant att vara med från det de var små. När min minste frågade vad som skulle hända med tupparna sa jag bara att: "Dom ska vi äta upp!". "Ok, kyckling är gott!", var hans reaktion. Det känns bra att barnen vet att kyckling inte är något görs av en del McDonalds och två delar Matmix.
Hursomhelst så kändes det ganska ödesmättat då den första av tuppkycklingarna visade sitt rätta jag i den kalla novembermorgonen. Han harklade sig på hönsvis och lät ett målbrotts kuckeliku besegla sitt öde...
