måndag, januari 30, 2012

Oas eller öken


När jämnt fyllande jubilarer ska uppmärksammas är det inte ovanligt att de uppmärksammade berättar om sin sommarbostad, vanligtvis kustnära, hur de riktigt älskar att vara där och hämta krafter i sin - oas. Vi behöver en oas där vi kan lämna vardagen och hämta krafter, det är ett tydligt budskap, både från familjesidorna och diverse livsstilsmagasin. Tidigare i mitt oupplysta liv har jag tänkt att det är kameler som primärt törstar efter oaser, nu vet jag bättre, alla Svenskar bör ha en. I ljuset av detta tänkte jag det kunde vara på sin plats att reda ut analogin mellan den mer traditionella kameloasen och dess Svenska motsvarighet, då vi i Sverige på senare år helt tydligt inspirerats kraftigt av såväl kameler som av deras förare, detta manifesterar sig i flera intressanta företeelser. 


Låt oss börja med kamelens pucklar, det krävs ingen djuplodande analys för att inse att det främst är delar av landets kvinnor som influerats av dessa, resulterande i en del problem med läckande silikonbehållare. För att fortsätta analysen utifrån kamelens anatomi finns en del som oftast den manliga delen av befolkningen, men på senare tid även den kvinnliga i allt större utsträckning, anammat, nämligen åstundan att efterlikna kamelens läppar med hjälp av tobaksbaserade läppimplantat, kamelen är inte vacker. Ett mer subtilt samband blir tydligt då man beaktar att många ungdomar på senare tid börjat lägga sig till med det för kamelförare så karakteristiska sättet att bära byxorna nedanför ändalykten. Kamelförarnas byxor åker så lätt ned då de sitter mellan pucklarna, det vet ju alla, och då detta varit fallet i generationer har en sedvänja befästs, bland nomadfolken såväl som i Sverige. Som synes knyts banden allt tätare. 


För att kunna uppenbara nästa samband, ber jag läsaren dra sig till minnes att oas även stundtals kallas för vattenhål. Svenskarnas behov av vattenhål(läs utskänkningsställen) ökar för varje år, i samma takt som behoven av oaser kan tänkas. Det intressanta är att det som i Sverige har kommit att kallas för vattenhål har en i det närmaste omvänd betydelse i relation till oas. Tänk; man går till ett vattenhål, en pub, dricker sig redlös och svinar en stund för att sedan ta taxin ut till sin kustnära oas för att hämta krafter. Kanske kan resonemanget vändas på? Man sitter och tråkar ihjäl ute i sin kustnära oas och tar en taxi in till vattenhålet, där man kan få supa och svina en stund, vara sig själv och hämta krafter. Hjälp, ett motsatspar som är helt reversibelt, vad är egentligen sanning? Nåväl, slutligen vill jag komma till pudelns kärna så att säga. Om vi tänker oss det ställe vi kallar vår oas, vi kommer överens om att där i sanning är överjordiskt härligt att vara, vi sitter där och blickar lite bortom. Vad är det då vi ser? Jo, öken, en mycket stor öken. Så måste det vara i en konsekvent analogi, utanför oasen finns öken. Med detta i åtanke väljer jag gärna bort oasen för att slippa framleva den största delen av mitt liv i en öken, utrustad med silikontuttar, en stor snusläpp och ett par byxor hängande nedanför arslet.