Fönsterputsare blir nya evangelister

När själen känns som en rostig strålkastarreflektor på en gammal Mercedes och intet ljus syns stråla ur den egna personligheten kan jag varmt rekomendera läsning av den alltid lika självpolerande tidskriften Dagen.

Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.

På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.

Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.

Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.

Lukten av blått

Stod i morse och parfymerade mig under armarna. Jag har den senaste tiden njutit av lyxen att ha två deodoranter tillgängliga samtidigt. Ibland har jag tagit en med en orangefärgad logotype och andra dagar den med en blå logotype. Utifrån för mig okända kritterier har jag varje morgon valt den doft som passar mitt humör och min klädsel bäst.

Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.

Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.

Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.

Biskop av Gödselstaden utsedd

Nu haglar utnämningarna tät, snart en biskop i var mans hus. Förleden söndag bevistade jag en i raden av biskopsutnämningar. I ett litet hus med vitkalkade väggar möttes en liten men övertygad samling. Vi har under vintern haft en höna i flocken som aspirerat på att ta tuppens plats, det går naturligtvis inte för sig. Vad skulle då tuppen ta sig till? Om han inte får gala oavbrutet kanske hans inre röst kan göra sig hörd. Då kanske han kan få frid så pass länge att motsättningen mellan det budskap han hela livet representerat och mellan det hans oavbrutna galande gör gällande, når honom, som ett hammarslag i bakhuvudet. Är det rädslan för det slaget som driver honom att gala högre och högre och på sin ålders, höst likt fågel Fenix, svinga sig mot strålglansen från en biskopstitel. En från granngården inbjuden Hedemora tupp, kallad Biskopen, hade smugit sig över i söndags och utnämnde vår tupp E-type till Biskop av Gödselstaden under församlingens jubel. Jublade gjorde även alla närvarande hönshjärnor.

Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.

Ett fnys åt sommaren, åt oss?

En surrande humla fångar min tanke och flyger bort över den stilla, tryckande heta sommarängen. Ljudet från en avlägsen bil på landsvägen bär med sig min nästa tanke åt ett annat håll. Splittrar mig, bär mig ut i världen.
Vi vandrar runt den oklippta ängen, full med insekter och nässlor. Någon har klippt en stig runt ängen, ingen går längre igenom den. Insekter biter och nässlor bränner. Bestämda steg hörs längs sjökanten, de stannar, fortsätter den klippta stigen runt ängen.

Ett osannolikt vackert väder får omgivningen att se mer ut som en simulering än en vanlig sommardag. Lever jag verkligen på riktigt, är det inte en dröm? Kanske en infarkt på kontoret slutade i detta, i en flykt från världen, till himmelen?
Men här är så tomt, ingen som vill stanna i hettan, ingen som vill bli biten, bli stungen av gadden från verkligheten. Smärtan av livet som det är smyger sig in under huden och tränger upp som en blåsa på kroppen, som ett bevis på att man verkligen lever. Lever av smärtan från de ytterligt korta ögonblick då något lyckas tränga igenom vår hud med en liten mängd sanning, infektera vår trygga drömtillvaro – bedövade. Ett serum som väcker oss. Står på toppen och skådar ut över en overklighet mer underbar än vad som är möjligt.

Ståfräs i Missionsprovinsen

Det är äntligen fastlagt. GUD HAR EN JÄTTESTOR KUK, eller i alla fall så tycker han otroligt mycket om kukar. Han vill inte representeras av någon som inte har någon. Kanske har han ingen alls och är tvungen att anlita konsulenter här på jorden med rejäla doningar som kan framföra hans vilja? Det är nog den enda slutsatsen man kan dra efter att den så kallade Missionsprovinsen utnämnt en egen Biskop i helgen, en egen biskop som inte vill ha kvinnliga präster.

Troligen är det också så att gamla uttjänta präster ser en ny karriärväg som pensionärer genom att bygga upp en egen maktstruktur vid sidan av den etablerade. De får ett eget litet bo att kacka i och visa att de minsann har egna små pittar att visa som i jämförelse inom Missionsprovinsen kanske framstår som imponerande. Säkert är dock att det gör de inte för oss riktiga karlar som vill ha kvinnliga präster och som inte är rädda för kvinnor överhuvudtaget – det behöver vi nämligen inte…

Hela sammansvärjningen är helt befängd och tillhör ett annat sekel. Det är inte värt att ödsla mer tid eller ord på varför jag inte heller ämnar göra det.

Ta bort stygnen i nacken

Jag har en antikbehandlad vattenkran i mitt kök. Den börjar få några år på nacken. Antikbehandlingen börjar bli sliten. Paradoxalt nog börjar den bit för bit att se ny ut. Som uppochnedvända världen.

Tänk om det blir modernt även för människor med antikbehandling! Då är unga människor ute, de blir tvungna att skrynkla sig och kröka sina ryggar. De som lyft sig får sprätta upp stygnen i nacken och låta tiden synas som ett smycke på kroppen.