Det väller fram skit
utanför min dörr,
mänsklig skit, man radar
upp maskiner och bråte,
rädsla och fruktan för
varandra i högar.
Vem ska bli sist och vem
ska ta vem?
Det får bli min död som
markerar vem jag är,
i livet vågar jag inte
definiera mig, det kan bli fel.
Jag ska leva så att det
inte märks, då är det bra.
Samlar ihop alla min
bråte till en fin hög.
Visar på den, som vore
den jag,
se det är jag, jag har
skapats av all denna fina skit,
då är jag inte död, än.
Då, när jag är död,
kommer jag att synas i hela min
trasighet
Blir levandegjord vid
min död, för att bli den jag egentligen var,
den jag aldrig kände.
