Livets färgcirkel

Med insikt om att en färgcirkel för livet alltid blir felaktig ur ett strikt kulört perspektiv utgår jag i följande text ifrån att jag är en smått lönnfet, vit, svensk och medelålders man av den enkla anledningen att det är det livstillstånd med vilket jag är bäst bekant. Ur ett mer politiskt korrekt perspektiv borde jag även beakta att en morot för mig alltid är morotsgul, men att i den stora världen kan den vara både vit, röd, blå och lila. Det blir dock svårt, på gränsen till ohanterligt, om detta ska beaktas och dessutom, även om inledningen och mellanspelet i livets olika färgcirklar kan variera så är alltid slutet detsamma. Det är brunt. Jag kommer på mig själv med att undra varför det måste finnas bruna Smarties när det finns Smarties i olika klara färger; röda, blå, gröna och gula? Vem tycker att brun ser god och rolig ut i jämförelse med dessa förföriskt färgsprakande godbitar. Choklad kan man längta efter, åtrå, trots att det är brunt. Smarties å andra sidan, har förmågan att anta betydligt mer tilltalande färger varför det känns naturligt att rata de bruna. Om choklad hade funnits i en mängd olika klara färger tror jag dock inte att man valt något annat än den bruna. Bajs är brunt, jord är brunt, det som ruttnar och åldras blir brunt, går via alltmer uttunnade och allt blekare kopior av sig själva för att efter en sista övertoning åt det gula passera över blåvitt och sedan sakta vandra mot det jordbundet bruna. Själva åldrandet är slut och döden tar vid. 

Denna färgmeditation över livets förgänglighet gör plötsligt frågan om en morots död, om inte angelägen så i alla fall tydlig. Från den stunden en morot kan sägas finnas till som ett objekt nere i jorden är den morotsgul, kanhända i något skiftande nyanser under sin utvecklingsfas, men ändock morotsgul. En morot som inte längre är aptitlig utan har påbörjat sin vandring tillbaka till jorden är allt brunare, mer rutten. När dör moroten? Då den börjar bli brun? Då den dras upp ur jorden? Om vi kan definiera morotens dödsögonblick ser vi tydligt varav dess liv bestått, vad som varit meningen och glädjeämnena i det som blivit morotens livsresa.

Döden som en utgångspunkt för livets mening, ödesmättat, men livsbejakande då all tid tills individens död utan undantag läggs till livets fullbordan, inget går förlorat, allt finns med. En sekund lika viktig som en mansålder när betydelser hela är utan tid. Från en skvätt vitt in i det mystiska röda kommer ur en rödbrokig impressionistisk symfoni ett skärt litet vara. Ett du och ett jag som möter en dekomposition av det vita till dess minsta beståndsdelar, en spricka i det oändliga varat där det lilla, för ett ögonblick, tillåts existera som sig självt. En kaskad av färger blommar ut och skapar livet, som fladdrar till och sedan återgår, genom ett stråk av brunt, till att vara en del av oändlighetens vita helhet.

Snus är snus om än i gyllne dosor...

En skattebetalare var en riktig slarver. Han lånade pengar till att bygga ett nytt uterum. Han tyckte själv han var en överdängare både på ekonomi och byggnation varför han beslutade att agera både byggherre och att göra kostnadsberäkning för det hela. Det gick naturligtvis käpprätt åt skogen. Uterummet blev för dyrt, han fick låna mer pengar och har nu inte råd att värma upp sitt hus och inte heller kan han köpa ordentlig mat till sig och frugan. De kan inte använda uterummet heller, det är för kallt, dessutom har de ju inga pengar för att köpa mat och kan således inte bjuda vännerna för att titta på härligheten. Där satt nu mannen och hustrun och frös så tänderna klapprade, det enda som glödde var fruns hatiska blick. Om än okänslig för kritik så beslutade sig mannen för att ordna upp situationen. Sagt och gjort, nästa dag gick han till herrekiperingen och köpte sig en ny kostym, den kostade 74.500 kronor, och gick sedan hem till frun för att visa hur klokt han ordnat upp det hela. Vi lämnar mannen, precis som hans fru redan gjort, sittande ensam i ett kallt uterum med hål i taket undrande vad som gick fel. Kan man inte bygga ett skrytbygge för pengar man inte har? Kan man inte vara bygghere när man inget kan om byggnation? Blir inte allt förlåtet om man köper en ny kostym? Och vi vet, vi andra skattebetalare, att svaret på de frågorna är NEJ, men vet man det i Vänersborgs Kommunhus?

Ett litet liv

Medan nappflaskan tömdes
i trygga klunkar
drömde jag om att förändra Världen.
I takt med de snusande andetagen
från ett litet liv
gjorde jag just det.

Samverkan söderöver

Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan kommuner är viktigt, det tror jag mig ha förstått! Efter att ha sett en oerhört inspirerande kommunkollega på TV berätta om sin nya IT-strategi kastade jag mig på telefonen och tog kontakt med föregångskomunen Svinarps starke man Lars-Göran Bengtsson. Jag var mer än välkommen och lovades en rundsmörjning jag sent skulle glömma, osäker på vad det innebar, anträdde jag lite undrande nästa morgon resan dit och mina erfarenheter från denna studieresa, vill jag gärna här dela med mig av.

Lars-Göran tog emot med både kaffe, mazariner och wienerbröd. Jag avböjde grogg. Jag försökte prata lite IT och frågade om de hade börjat använda Ipads, men Lars-Göran menade att den enda padda de hade var Maj-Britt, hon tyckte inte det var roligt. När vi kom in på området e-tjänster menade Lars-Göran att han inte hade några problem med själva e:et, det var nog bra, men det var det där med tjänster;

– Va fan då, tjänster, vi håller inte på med sånt, vi bestämmer här alltså!

Då mitt område som IT-chef är sånt som rör IT så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare och kände mig lätt obekväm när Lars-Göran berättade att den nya IT-strategin han pratat om var en variant av de nu så populära 1:1 projekten, en dator till varje elev. I Svinarp har de inte så mycket elever, men desto mer åldringar resonerade Lars-Göran och i deras fall innebär 1:1 ett Xbox till varje åldring, de kan prata med varandra, det finns alltid något att göra och de kan köra forsränning dygnet runt om de vill. Svinarp räknar med att kunna dra ner på hemtjänstpersonalen nu när de gamla får så mycket annat att tänka på. Som ni hör fanns det en mängd nya sätt att se på tillvaron i Svinarp, men det som var det absoluta genidraget var ändå detta - Lönelottot! Det hela gick ut på en kombination av Lönerörelse, Bingolotto, Trisslotter och vikande skatteintäkter. Jag väljer att beskriva det som det skulle kunna se ut om vi valde att införa ett Lönelotto av Svinarpsmodell i Trollhättan.

Vi antar att vi har femtusen anställda, en total lönesumma av 100 miljoner kronor per månad. Har vi tur får vi 3 % löneökning. I genomsnitt blir det sexhundra kronor extra i månaden, ungefär en halv tank bensin. Betydligt roligare bli det med Svinarpmodellen, då satsar man istället sina 3 % i Lönelottot, det dras tio vinnare. Var och en av dessa vinner en ny månadslön motsvarande trehundratusen kronor plus det man tidigare hade, det blir kulor det! Varje anställd har en chans på femhundra att vinna, ganska bra odds tycker jag. Hur kommer Bingolotto in i det hela då? Jo, kommunen bjuder varje år alla anställda på en hejdundrande julfest i någon tom industrilokal, det finns säkert någon ledig, man hyr in en kul dansbandsorkester och sedan spelar man bingo och tio vinnare utses. Vilken kväll, där kommer inte att fattas vare sig spänning eller hurrarrop för kollegorna som vinner! Slutligen kopplingen till sviktande skatteintäkter. Med en sådan fantastisk vinstchans hägrande strax framför näsan är nog förhandlingsvillig och en procents mindre löneökning kan man väl gå med på? Jag menar, man kan ju klara sig på strax över tvåhundratusen i månaden också, även om det blir tufft. Kom bara ihåg att tacka inte mig för denna strålande idé, rikta ert tack och era frågor till Lars-Göran Bengtsson, kommunalråd i Svinarp. Som ett tipps till er som får lust att besöka Svinarp för vidare samverkan råder jag er att ta inte morgontåget hem, ta med Ipren och bli inte besviken ifall du känner igen dig i ett och annat.