Jag tänker efter ett par timmar i
Stockholms vimmel. Alla pratar, många i telefoner, det strömmar budskapå från
den ena till den andra, verbal kommunikation, ljussignaler, löpsedlar, blickar,
muttrande, vislingar, signalhorn, reklambudksap - om man rör sig upp och ser
allt från ovan måste det te sig som ett kaos av kommunikationsströmmar, linjer
på linjer, allt i en enda röra. Endast kaos själv kan se en struktur i detta.
Men, om man rör sig ytterliggare utåt så börjar allt bli mer avlägset, oljudet
avtar, abstraktionen ökar och ordningen återställs då detaljerna kommer i
skymundan. Kosmos komplexitet tilltar istället och efter en stund är dess kaos
värre än det man kunde se på gatan i Stockholm.
Liakadant, om man går in på ett
kafé, sätter sig i ett hörn och tittar ut, så blir världen utanför mycket
klarare och enklare. Komplexiteten utanför finns på distans och inom kaféts
väggar är allt mer förståeligt, ända tills man börjar få kunskap om tex de
sociala relationer som personalen har med varandra, vilka kafeets ekonomiska
sittuation är att de bråkar om ett inköp vid grannens bord och ända tills
mobiltelefonerna börjar ringa och obönhötligt drar dig in i
kommunikationsströmmar du inte vill vara en del av.
För att möjligen få en känsla av
överblick och kontroll är skapande av distans dels genom geografiskt avstånd,
dels genom begränsad information, en förutsättning.
Jag tänker att det i vissa
mellanrum finns en vila och en distans till såväl mikro- som makroperspektivet.
Det går kanske att etablera dessa mellanrum och medvetet dra sig till dem.
Platser av vila, platser för reflektion såväl rumsliga som mentala.
