Låt själen gå i Tomtedräkt

Vår vardag är full av stress, för att klara sig behöver man skapa platser och stunder av vila. Författaren Thomas Sjödin talar om värdet av vilan och tänker att man “ska låta själen gå i morgonrock”. Då årets julstress nu står för dörren vill jag utveckla Sjödins tankar. Jag föreslår att vi under några veckor ska låta själen gå i Tomtedräkt, vad kunde vara mer naturligt? Vi föreställer oss en mjuk och varmt röd dress som du drar utanpå allt som till vardags är du, utanpå din själ. Hur blir dina val och handlingar och vad händer med dina relationer? Låt oss undersöka vad Tomten egentligen står för så kan vi få en bild av hur ditt julfirande kan bli. Någon kanske menar att Tomten står för det mest genomkommersialiserad av väsen? Så är det inte. Tomten köper ingenting, han tillverkar, men framför allt så är hans signum att han ger. Han ger åt alla, ibland det de helst vill ha, men oftast det de mest behöver, men han konsumerar inte. Vår vän från Nordpolen är dessutom en verklig barnets vän och då inte bara de barn som är unga. Tomten tänker på alla barn, gamla som unga. Han ser det barn som behöver bli sett, även om det finns i en gammal och skrynklig kropp. Något som de flesta av oss har lätt att leva upp till i juletid är Tomtens klädsamma korpulens. Den positivia sidan av detta är att han ger  så varma och mjuka kramar att de räcker långt in på vårkanten. När Tomten kommer på julafton och har hälsat på alla utom pappa som har gått för att ladda ned tidningen till sin iPad, så ställer han den obligatoriska frågan: -Finns det några snälla barn? Det är i svaret, inte i frågan som mystiken ligger. Det är klart att det finns, alla barn är per definition snälla, i alla fall i Tomtens ögen och visst är det skönt för oss barn att i alla fall en gång om året få bli sedda just av de ögonen? Som en bonus till alla dessa kvaliteter får vi, då vi drar på oss Tomtedräkten över våra egon, förmågan att vara på alla platser samtidigt, att kunna färdas jättefort, men miljövänligt, med flygrenar och störst av allt, att kunna skratta ett riktigt Tomteskratt. Nu är det upp till dig om du vill dra på dig Tomtedräkten för ett par veckor och då kunna ge av dig själv, se alla omkring dig som snälla barn och att kunna dela ut varma goa kramar som räcker till våren, allt inramat av ett varmt och bullrigt skratt. Flygrenarna var bara lögn såklart, men allt det andra, det är sant.

God Jul alla barn!

Oändligt med skit?

Jorden vi bebor har ändliga resurser, är det så? Alla resurser är väl inte ändliga, morötter t.ex., det är inte sannolikt att alla morötter en dag tar slut? Bönder odlar ju morötter och det skapas således nya hela tiden. I detta uttalande ligger det dock ett antal subtila feltänkt, eller snarare brist på tänk. Det växer i och för sig nya morötter hela tiden, men inte på alla platser på jorden, det innebär att i t.ex. Munkedal skulle det kunna ta slut på morötter en slaskig februarimorgon. För att råda bot på detta chokerande faktum måste en lastbil hyras in för att hämta nya morötter i t.ex. Halmstad där de som alla vet inte äter alls lika mycket rotfrukter. Lastbilen kommer dock inte fram med sin last utan stannar strax nedanför Hallandsåsen där den får slut på diesel vilket visar sig var en ändlig resurs även ur ett globalt perspektiv, det finns ingen diesel kvar i hela Världen. Bonden kan inte köra sin traktor, lastbilarna kan inte fylla köpcentrats hyllor med billig plastskit från Kina och fjällsemestern med nya SUV:en omvandlas till en utflykt till pulkabacken vid den nedlagda posten. Om man kunnat vänta ett par hundratusen år så kunde väl troligen någon sorts geologisk mekanism klämt ihop en bunt löv eller annat bös till en kladdig råoljesörja, men vid det laget har alla morotsätare i Munkedal redan dött av svält och morötterna även de blivit till oljeklägg. Morötter är således även de en ändlig resurs. Ytterligare en begräsning ligger i att bonden, i sig en ändlig och snart utdöd resurs, ofta kastar konstgjord dynga på morötterna och för att ett superstort, superelakt och superrikt multinationellt konglomerat ska kunna konstgöra denna dynga så behöver de massor av billig olja och den tog ju slut redan på Hallandsåsen. Det skiter sig således med morotsodlingen i Munkedal om den ska vara beroende av konstdynga. Kodynga skulle varit ett alternativ ifall inte korna sålts till Holland och skiten följdaktligen inte faller på Svensk mark, men likväl fläckar vårt eftermäle till barn och barnbarn som de som avvecklade något så centralt som Svensk livsmedelsproduktion och föranledde svältdöden i en håla som Munkedal. Lyckligtvis kan inget liknande hända i Stockholm där man är självförsörjande på dynga i alla former. Huruvida det är dynga som ger en god jordmån för morötter är dock omdebatterat, helt klarlagt är än så länge endast att egon växer sig så skrämmande stora i Stockholm att de faktiskt slits upp med rötterna och svävar upp i det blå och där är allt oändligt. Nere på Jorden är det dock så att allt har en ända, men trots det är inte skiten oändlig även om det känns så ibland.

Varför?

Människor dödar varandra, men jag förstår inte varför! Jag försöker kika in i huvudet på de män som väljer att döda oskyldiga människor. De måste ju ha ett mål, en bild av hur världen borde se ut när de vaknar på morgonen. Om de sluter ögonen och tänker på hur en perfekt morgon och en perfekt dag skulle se ut, vad ser de då? Är den bilden verkligen så annorlunda mot den jag ser att det är motiverat att döda mig? Kunde vi stället prata med varann om våra drömmar, om våra bilder av världen så som den borde vara? Naivt säger någon, ja det kanske är så det kallas, men naiv är bara ett ord och få naiva människor dödar. Kanske hittar jag bara mörker när jag kikar in i en del huvuden? Eller, finns det ändå hos alla en dröm om människor tillsammans, om skratt och vänner, om tryghhet och vila, om kärlek och barn, om mat och smaker och lukter och ögon som ser dig och säger  -hej?

Vem är den där jävla Tomten?

Vad är det för en jävla Tomte? Känner du igen frågan? Någon försöker förlöjliga en annan människa genom att antyda att de är kufiska. Snälla, men lite prilliga, updykandes från en okänd plats. Plötsligt, av oförklarlig anledning så står personen där och vill något, gör något. Man fattar inte riktigt varför. Vad är det för en jävla Tomte? Frågan är ju berättigad minst en gång om året. Vem är det som en regning vinterkväll varje år dyker upp strax efter att far i huset gått för att ladda ner tidningen till sin iPad? En skäggig gestalt som ger bort presenter, men inte från sig själv. Han har stulit alla paketen från mormor, farmor och faster Berit och har sedan mage, en stor sådan, att dela ut dem som vore de från honom själv. Det har ochså hänt, även i de bästa familjer, att denne kuf haft en mycket glöggfryntlig andedräkt och förväxlat presenter så att farfar fått det raffset som var ämnat till faster Berit och att lille Sune bläddrat tankfullt i Lars Noréns memoarer. Båda misstag som ger oss lika hemska bilder som det gav farfar och Sune oförglömliga minnen av julen 2014. För att trotsa all logik är han dessutom både en oerhört stor och fet gubbe i illröda kläder samtidigt som han är en mycket liten och skinntorr varelse med grå kläder. Han bor ömsom på Nordpolen och under laggårn. Växlar mellan att vara asket med ett torftigt leverna och en tallrik gröt som enda lyx till att vara en vivör av stora mått som iklädd glitter och prål  låter sig dras över himmelen av en skara renar. Jag har låtit landets bästa experter på att skapa gärningsmannaprofiler gå igenom alla dessa fakta för att se vem den här jävla Tomten egentligen är? De menar att svaret är entydigt, eller rättare sagt tvetydigt. Tomten är inte en utan två personer. De delar på jobbet, men framträder ibland tillsammans, dock aldrig i rollen som Tomte. Den asketiske tanige Tomtens alias är som ni säkert redan gissat Christer Lindarw och följdaktligen är den store TransTomtens alias Lasse Flinkman. Det är så lätt att se när man väl vet sanningen, eller hur?

Restbrister

Med ett stadigt tag om kattspaden (ja den heter så, den lilla spaden man öser upp kattbajs med) och blicken fixerad vid kattfekalier i varierande storlek leds jag in på temat för ett trevligt julkåseri. Jag har för vana att lägga en tidning under kattlådan i händelse av att den gulliga kattrumpan skulle råka hänga utanför och på så sätt göra en liten pöl på fel ställe. Tidningen spar då arbete och golv. När jag tittar i tidningshögen märker jag till min fasa att den är tom, det finns ingen tidningshög och jag minns att jag valt bort såväl lokaltidning som riksdito. Vad ska jag nu ha under kattlådan? Det som tidigare var något som alltid fanns till hands, en restprodukt utan egentligt värde, men ändå med många fiffiga användningsområden har plötsligt blivit en bristvara. Ska jag i framtiden tvingas köpa speciellt utvecklade kattlådeunderlägg istället? Då medelåldern på dagens lokaltidningprenumeranter närmar sig tresiffriga värden kan man anta att vinsten för tidningens ägare snart gör detsamma, kunde de gå över till att framställa kattlådeunderlägg och som en bonus trycka lite sportnyheter på dem? Troligen blir det en framgångssaga. Hur kan nu denna betraktelse över teknikskiftens påverkan på restprodukters alternativa värden hänga ihop med julen? Jo, det som finns i överflöd, tänk julklappar, har ett mycket litet värde och byter skepnad till restprodukt strax efter att Tomten flugit ut genom värmepumpen, skorstenen är ju för länge sedan förpassad till historiens bakgård. Ge varandra få men välbehövliga julklappar och bespara moder jord ännu en rekordomsättning i  jultid. Själv önskar jag mig natuligtvis gamla tidningar. 

God Jul!

De som räknas

Läser i fackorganet Karriär 7/2015 om en gråsprängd kvinna i pensionsåldern, Sarah Mcpee. Hon har tydligen tagit revansch. Det framgår av artikeln att hon när hon var ung inte fick vara med och leka med de andra ekonomerna fast hon hade en fin utbildning från Amerika och allt. Ingen visste vem hon var och då var hon tydligen ingen. Det påstår hon själv, hon säger "I ett litet land som Sverige känner alla VIKTIGA personer till varandra och den man inte hört talas om räknas inte riktigt." Vi exponeras ständigt för gräsliga budskap, men det här var så trångsynt och narcisistiskt att jag utnämner det till veckans höjdpunkt i denna till ingen ära främjande kategori. 

Det är beklämmande att en person som tydligen har stor ekonomisk makt, vilket ju är den enda makt som egentligen räknas idag, tror att bara de personer hon känner är viktiga. Jag ska avslöja en sanning, jag har aldrig hört talas om Sarah Mcphee och förmodligen inte hälften av hennes kompisar heller. Ur mitt perspektiv är hon då inte viktig, åtminstone inte viktigare än någon av alla de andra viktiga tio miljoner människorna i Sverige. Jag skulle kunna säga att när makten så tydligt markerar sin människosyn blir jag förvånad, men det vore att ljuga. Jag får bara alla mina fördommar om makt och maktfullkomlighet besannade. Ta nu pension du okända, men viktiga person, och försök ta igen alla försummade familjerelationer, schemalägg det gärna, så kan du för ett tag tro att det går att laga det som är trasigt genom att marschera genom livet som en robot och endast se en bitteliten del av världen.