Ett vykort från Årjäng

När jag var liten var jag rädd för Årjäng. Bliven ungdom tyckte jag bara att det var töntigt, förknippat med Tore Skogman. Efter ungdomen och fram till min nu begynnande medelålder har jag inte ägnat Årjäng en tanke. Men, så driver omständigheterna gäck med mig. Mina litterära drömmar förflyttar mig för första gången i mitt liv till just Årjäng. Till den värmländska orten med det där förbannade trollet. I jordgubbsland använder man en fågelskrämma för att hålla borta fåglar. I Årjäng har man tagit sig omaket att uppföra ett plastbeläte för att hålla barn och deras familjer borta. Det måste ju vara syftet, vad annars? Som barn fick jag ett vykort från en släkting en sommar. Det var en bild av Årjängstrollet på framsidan och jag sov dåligt hela natten.

 

När jag som nu gränslar det aktuella trollets vänstra stortå och skriver detta med en gråmålad jättetånagel i plast som underlag för mitt block, känner jag dock att min rädsla för trollet är borta för alltid. Nu är det bara töntigt och naturligtvis obeskrivligt fult. Min inställning känns grundmurad och Årjäng som ett avslutat kapitel, men ödet vill annorlunda. Som en pendang till Årjängstrollet vandrar nu Salman Rushdie semesterlojt över torget med en burk hjortronsylt i handen. Han slår sig ned vid ett plastbord bredvid två korpulenta värmländskor i popplinklänningar. Dom tycks känna varandra väl och Salman hämtar en kopp kaffe. Det känns med ens helt naturligt, ingen har väl översatt ordet Fatwa till värmländska. Kan man blanda indier och britter kan man naturligtvis blanda indier och värmlänningar minst lika framgångsrikt. Jag har aldrig gjort något liknande men nu verkar det vara det naturligaste i världen. Med några korta steg från Trollet är jag framme vid kaffebordet där Salman och hans vänner sitter. Jag frågar om jag får slå mig ner en stund. Vi pratar en stund över kopp och får veta att Salman faktiskt har delar av sina rötter i Värmland, han är halvbror till Tore Skogman och det är lätt att se när han skrattar då glipan mellan tänderna blir synlig.

 

Det är inte utan att värmen i Årjäng idag trycker mig. Jag köper en glass och vacklar mer än går bort mot bilen. Årjäng känns väldigt nära och allting känns nära Årjäng. Lennartsfors är ju inte alls långt bort till exempel. I bilen bort känns min upplevelse på torget nästan overklig. Jag besegrade min rädsla över Trollet och mötte Tore Skogmans halvbror, underligt. Då jag åker förbi Torget tycker jag Trollet blinkar åt mig, men det var bara en svettdroppe som rann ner i ögat, eller en tår. Jag känner mig nära, allt. Men Trollet det tycker jag fortfarande är fult.

Man kan få svamp av Internet

Jag läste i förra Stadsporten om vedermödorna med att hitta ett svampställe och instämde helt med skribenten, ända tills idag. Lyckliga omständigheter sammanstrålade och svampletandet var inte längre ett problem. Det var som om himmelen öppnat sig och allt plötsligt stod klart för mig, som i ett förklarat ljus. Jag hade funnit inte bara en, utan hela två lösningar på problemet med de gömda kantarellerna och dessutom fått en bonus.

 

Jag har tidigare, som så många andra av er, vandrat omkring i skogen och gjort fruktlösa försök att hitta alla de svampar som andra människor säger finns därute. Det enda resultatet av mina ansträngningar har varit svett och en förtvivlad undran över var Staten placerat ut friluftstoaletterna, jag hittade varken dom eller svampen. En totalt meningslös utflykt alltså, vare sig input eller output skulle man kunna säga.

 

Den första lösningen kom för mig då jag under lunchen idag strövade över Grönsakstorget i Stockholm. Det fanns mängder av försäljare av blommor, grönsaker, lingon och av svamp. Det fanns drivor av kantareller i varje stånd, priset såg inte så tilltalande ut, men det räckte med att jag tittade en sekund extra på en hög kantareller för att försäljarna skulle börja pruta med sig själva. Innan jag visste ordet av så var kilopriset inte på långt när så högt att det motiverat bensinpengarna för att åka till skogen. Tänk att jag skulle behöva åka till Stockholms innerstad för att hitta ett svampställe, ganska skickligt maskerat.

 

Den andra lösningen uppenbarades för mig under en middag idag med några trevliga människor från Jordbruksverket i Jönköping, de berättade bl.a. om ett s.k. GIS-system, Geografiskt Informations System. Det är ett kul system i vilket man t.ex. kan markera områden på en karta och får reda på mängder av information om dem som bor där eller om naturen, allt beroende på vad någon matat in. Stadsbyggnadsförvaltningen förklarar gärna mer för er om ni är intresserade. Nåväl, Jönköpingsborna berättade att det nu fanns en välvillig biolog som traskat omkring i bygderna och inventerat olika s.k. biotoper, jag antar att det betyder växter eller så. Finessen var att man nu via Internet kunde gå in och söka på kantarell och då få upp på kartan var denna läckerbit gömde sig. Inga mer hemliga svampställen alltså, säg det som inte finns på Internet.

 

Men den bonusen då? Jo, i Jönköping hade de förutom kantarellförekomst på kartan i GIS-systemet även markerat var det fanns utedass. Allt som kan behövas för att planera en dag i skogen finns alltså på Internet, i alla fall i Jönköping.

Lervälling är nyttigt för växande scouter

Sommaren är tiden då armar och ben på tusen och åter tusen scouter fraktas kors och tvärs genom Sverige, till diverse vattensjuka åkrar med olika lerdjup. Det är dags för scoutläger! Jag har under sommaren lärt mig att lervälling är både gott, närande och roligt och vill därför dela med mig av en nästan sann episod från Kragenäslägret år 2003.

 

Förväntansfulla anländer vi och börjar slå upp vårt läger. Då det mesta känns färdigt på vår andra lägerdag, så börjar det regna. Först lite försiktigt, men snart öser det ner. Det enda vi inte hade gjort var att gräva kanaler och diken, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert misstag. Vi borde gjort det först. Hela lägerplatsen förvandlas snabbt till en diskplats. En diskplats liknande insidan på en diskmaskin - det är mörkt och det kommer vatten från alla håll. Hur det nu går till så regnar det även nerifrån i Strömstadstrakten. Plötsligt kommer det första larmet från juniorscouternas tält: Det rinner in vatten och alla sovsäckar är blöta! Snart vet vi att även allt annat i tältet är blött. Alla scouter inkluderade.

 

Vi har blivit instruerade att vi inte får gräva i marken, för den är ömtålig. Jag vet inte vad det innebär. En kort stund senare inser vi att ingen av oss vet vad det innebär och vi börjar gräva frenetiskt. Vattenhinkarna vandrar som ett pärlband genom lägerplatsen och vidare bort till det stora avloppsdiket. Nästa larm från juniorscouternas tält kommer: En scout håller på att föras bort av en mindre flodvåg! Genom ett rådigt ingripande från kökstältet lyckas han klamra sig fast vid en Skogaholmslimpa som kommer flytande. Han halas in. Limpan visar sig vara en kreativt konstruerad livboj från seniorpatrullen.

Kanske träskfebern har gjort mig virrig, men jag tycker mig se någon i lägerledningen komma förbi på en av kanalerna, stakandes en gondol, som troligen de Italienska gästerna tagit med sig. Efter några timmars grävande och vadande i leran är det dags för kvällsmat och vi ledare tänker - ett mycket kort ögonblick - be scouterna att tända i lägerspisarna. Vi ångrar oss snart, då vi ser veden flyta förbi. Istället kalasar vi på juniorscoutens livboj och fortsätter med grävandet och vattenbärandet. Ett tag är det svårt att veta vad som är tårar och vad som är regn på en del av barnens kinder, det är ganska skumt ute nu.

 

Framemot natten klingar regnet av och vi samlas allihop framför flaggstången. Nej, inte alla föresten. Var är ledaren som grävde värst, han som dök, Petter? Alla som samlats ser ganska färdiga ut, men i ögonvrån på var och en kan man se en liten, liten glimt. Faktiskt kan även ett och annat belåtet leende anas. Det kan höras små fnissningar när den försvunne ledaren Petter kommer uppdykandes ur ett djupt lerdike och gör en fin imitation av Träskmonstret. Regnet har slutat och det känns som det är över för den här gången. Vi har klarat det! Alla är blöta, men inget har egentligen hänt. Eller? Jo, trots krökta ryggar ser det ut som om var och en har vuxit en bit, blivit lite längre. Vi avslutar kvällen med lägerropet och kryper ganska nöjda ner i våra blöta sovsäckar och huttrar oss till sömns.

 

Nästa dag möter oss en klarblå himmel och en strålande sol. Vinden friskar i och hjälper till att torka upp. Efter några timmars efterarbete är det bara en sak som påminner om den föregående dagens oväder. En samling något längre scouter, mätta på lervälling.

Den dubbla kamelknopens gåta

Mitt i en halvfärdig pålstek kommer jag att tänka på människor som har drabbats av krig, folkmord, missväxt och andra katastrofer och mina händer stannar upp. Det är lätt att det dagliga avdelningsarbetet känns meningslöst när de som har det värre knackar på dörren till scoutlokalen. Men egentligen är det inte så svårt, det är bara att först öppna dörren och sedan göra klart pålsteken. Då kan besökaren se hur det går till. Har du tur kan du då få lära dig hemligheten med den dubbla kamelknopen eller varför Kongolesiskt pinnbröd är så fluffigt. Världen blir inte bättre för att man slutar slå knopar, den blir bättre när man kan få några av världens människor att sluta slå varann. Båda sakerna är en del av scouting och båda sakerna är viktiga.

 

Den sista tiden har jag grävt en hel massa i utrikespolitik, bistånd och humanitära organisationer. Det finns hur mycket skrivet material som helst. Massor av visioner och målsättningar och strategier och handlingsplaner och dokument av alla de slag. Man blir alldeles yr. Varför är det så jävligt i världen när det verkar finnas så många som kämpar för att den ska bli bättre? Är det verkligen så att det finns så fruktansvärt många som kämpar åt andra hållet? Det är inte uppenbart vilka nätverk och visioner och mål och konferenser de i så fall står bakom. Jag har inte hittat några Internetlänkar där det står "…vi är en organisation som vill bekämpa all medmänsklighet och ta all makt i världen för att ägna alla jordens resurser åt att förhärliga oss själva och göra bara oss lyckliga och välmående…". Det finns ingen, som inte klassas som psykiskt störd, som uttrycker sig på det viset. Ändå är det precis så en stor del av världen fungerar. Jag frågar mig lite tyst; är det så att allt som står inom citationstecknen ovan faktiskt finns att läsa mellan raderna, mitt framför ögonen på oss, om vi drar slutsatser av det som är de etablerade "sanningarna" idag? Jag vet inte, åtminstone är jag inte säker.

 

För att skapa alla dessa dokument och visioner har det genomförts oräkneliga nätverksträffar, seminarier, workshops och konferenser runt om i världen. Det delges synpunkter och förmedlas förståelse för olika kulturer i en aldrig sinande ström. Alla är överens om att fattigdomen ska utrotas och att alla människor har rätt till ett värdigt liv utan svält och rädsla. Scoutrörelsen har i sin omfattande organisation många dokument och rapporter i ämnet. Medlemmarna inom rörelsen har träffats och försökt förstå varandras kulturer. Som resultat av alla möten finns dokument där det står vad man kommit överens om. Det är inte tal om annat än att scouterna och alla andra humanitära organisationer vet vad de själva tycker. Frågan är bara om resten av samhället vet det och om de nu gör det, kan man fråga sig om de överhuvudtaget bryr sig om det. När jag läser olika visioner och strategier så upprepas många fraser som ett mantra, vissa dokument är så vältaliga att man får gåshud. För organisationens medlemmar blir det nästan fysiskt påtagligt hur goda intentioner man har, kanske inte lika ofta för de behövande. Orden flyger på lätta vingar ut över den välvilliga eliten och faller sedan platt till marken. Innehållet som var menat att förvandlas från ord till handling och sippra ned från alla välformulerade visioner för att läka, mätta och trösta de behövande, står kvar. Som ord på ett papper.

Klappa till barn

Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.

 

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

 

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

 

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.