tisdag, mars 11, 2008

Villaområdets Lit de parade

De moderna gipskistorna, villorna menar jag, har fått ett designelement som är mer iögonfallande än alla andra. De har fått giganstiska panoramafönster som gör att man ser in i huset från alla håll. Personligen bor jag på landet i ett gammalt hus, det är svårt att se in och det finns ingen som går förbi, så det är både hängslen och livrem skulle man kunna säga.

Jag sitter nu och blickar ut genom mitt fönster, det är kolsvart och det finns inget att se, hur jag än anstränger mig kan jag inte se en granne och det är jag glad för. Vill jag träffa honom kan jag gå ett par hundra meter över vägen och prata med honom, men det vill jag inte för han är förtvivlat tråkig.

Varför vill man ha stora panoramafönster över hela sitt hus? Hur kan man ta sig genom huset halvklädd eller till och med avklädd utan att bli anmäld av grannarna för otukt eller för att blotta sig för grannens barn eller husdjur? Detta har bekymrat mig en tid och det har länge verkat vara en olöslig gåta ända tills idag, det slog mig då jag tog en promenad och försökte spana in i husen på min väg runt staden.

Familjerna i villorna lämnar sina nyputsade bilar på garageuppfarten för att visa att de är respekterade samhällsmedborgare som har gjort sin plikt och tagit ut ett topplån på huset för att kunna åka ståndsmässigt. Problem uppstod dock då de köpte ett nytt kök, en ny soffa och en gigantisk platt TV, den med de nya platta programmen på, de är mycket bättre. Nåväl, det var ju ingen som såg vad de köpt eller hur stort banklån de tagit denna gången, konsumistregeringen och barnboksförlaget Timbro förfasades, tog på sig förskinnen och gick in i tankesmedjan för att smida nya ränkor åt folket.

De smidde och smidde och så en vacker dag tittade de små Timbro trollen ut i sällskap med en spåndum arkitekt som de höjde till skyarna. Arkitekten hade kommit på att om man stoppar in stora glaspartier i gipskistorna så kan man dels höja priset och dels kan grannen och alla andra se in. Se alla saker de fyllt sitt hem med och förbluffas över räntornas låga läge, amorteringarnas litenhet och dväljas i avund över inte bara grannens bil utan även insidan av hemmen och dess statusbemängda artefakter. Genom att låta förbipasserande titta in på hela härligheten slipper man som husägare och lycklig låntagare bjuda in någon för att se vad man köpt för fint, det spar både arbete och pengar för mat det är dyrt.

Inte bara garageuppfarten är nu en parad för medmänniskorna om livslycka mätt i konsumism utan hela hemmet sätts på samma lit de parade.

En död bädd för den hela, den sanna människan.