Igår stod jag plötsligt blodig. Efter att med en nyslipad yxa dekapiterat åtta tuppar samt flått skinnet av de samma kunde jag med rätta kalla mig slaktare. Det var dags att skilja ungtupparna från flocken då de börjat hacka alfatuppen svårt. Frysen är nu full med tupp. Ödet ville att jag samma kväll skulle komma till det stycke i Albert Camus roman Främlingen där huvudpersonen beskriver sina tankar inför sin förestående halshuggning. Han våndas över att lägga sig tillrätta i giljotinen och tycker att dödsdomen borde ha innehållit en liten chans där ödet kunde ha spelat honom i händerna och han sluppit dö, i alla fall genom halshuggning.
Tupparna visste inget om vad som skulle ske, de hade heller ingen chans, jag tog dem under armen, bar dem till huggkubben där jag först bedövade dem med ett slag i huvudet och sedan raskt högg huvudet av dem. Inge domstol, ingen dom. Deras kön, existensen av deras kropp samt min kropps förmåga att tillgodogöra sig energi ur muskelmassan hos andra djur var orsaken till tupparnas död. Det kändes på något sätt ödesmättat att slakta, det kommer förmodligen att kännas mättande på ett annat sätt när vi väl lagat till dem får man väl trösta sig med. Dock, den minsta tuppen, namngiven Mozart av min son, fick dock leva då han var en fin och dessutom pytteliten tupp som inte gjorde någon något förnär.
