Den outsinliga källan till häpnad är som många kanske vet tidningen Dagen, eller snarare dess artiklar. Hur jag än försöker så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till en notis om att man förklarat en sedan länge död person för helgon
Som så många gånger då jag står inför något som gör mig helt mållös lyser ett ord i eldskrift på himlavalvet - VARFÖR? Vad ska det vara bra för och vem kan uppbåda engagemang för att helgonförklara en människa som varit död i över hundra år? Vad är det för bra för med att bli helgonförklarad?
En annan reflektion jag gör är att man kan tydligen bli nästan helgon också, man kan bli saligförklarad, det kan ta en mansålder eller två, men sen blir du helt salig. Det finns de som menar att det kan åstadkommas mycket snabbar intravenöst idag.
Jag har svårt för att man i jordelivet försöker framställa någon som lite "mer gudlig" än någon annan, att någon är mer av gud än vad någon annan är. Det känns så patetiskt att en samling inskränkta män i lustiga skrudar och en förskrämd sexualitet ska välja att "förgudliga" någon. Det är inte bara patetiskt utan kort och gott förmätet och liknelsen av en tupp på gödselhögen som skriker ut sin känsla av världsherravälde infinner sig utan större ansträngning.
