När själen känns som en rostig strålkastarreflektor på en gammal Mercedes och intet ljus syns stråla ur den egna personligheten kan jag varmt rekomendera läsning av den alltid lika självpolerande tidskriften Dagen.
Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.
På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.
Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.
Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.
