Den bästa förklaringen är ofta en metafor läste jag i en bok igår. Inte vet jag om det är sant, troligen inte, men jag väljer att tro det för ett ögonblick och gör därför följande betraktelse.
En bekants bekant köpte för ett antal år sedan en cykel, han hade blivit fet och behövde träna. Han köpte en komplett utrustning med fräcka solglasögon, tajta byxor och små skor som inte går att gå, de påstås dock vara utmärkta för cykling. Det viktigaste och dyraste inköpet var naturlitgvis cykeln, det var en hel del tal och undersökande om olika växelsystem och annat, valet föll på en ganska utpräglad racercykel som var mycket lätt att trampa och som vägde något mer än en dröm. Själv har jag sedan semestern valt att cykla till jobbet och har då lovsjungit min tämligen tunga och trögtrampade cykel, den har varit en outsinlig källa till svett.
Mannen, som för övrigt aldrig satt sig på sin fina, lätta cykel, skulle om han gjort det inte fått hälften så mycket träning som jag.
Jag tror det är på samma sätt med vilken typ av liv man väljer. Man kan välja ett liv där man inte svettas så mycket, där man inte lägger in så mycket av sin kropp och själ. Ett liv där man inte låter muskler och hjärna arbeta för allt de är värda, det kanske är ett lätt liv att driva framåt, men man får inte lika mycket ut av det.
Ett lättviktsliv kommer en liksom aldrig nära, det passerar förbi så omärkligt att det en dag är slut utan att man ens märkt att det börjat.
