Nu haglar utnämningarna tät, snart en biskop i var mans hus. Förleden söndag bevistade jag en i raden av biskopsutnämningar. I ett litet hus med vitkalkade väggar möttes en liten men övertygad samling. Vi har under vintern haft en höna i flocken som aspirerat på att ta tuppens plats, det går naturligtvis inte för sig. Vad skulle då tuppen ta sig till? Om han inte får gala oavbrutet kanske hans inre röst kan göra sig hörd. Då kanske han kan få frid så pass länge att motsättningen mellan det budskap han hela livet representerat och mellan det hans oavbrutna galande gör gällande, når honom, som ett hammarslag i bakhuvudet. Är det rädslan för det slaget som driver honom att gala högre och högre och på sin ålders, höst likt fågel Fenix, svinga sig mot strålglansen från en biskopstitel. En från granngården inbjuden Hedemora tupp, kallad Biskopen, hade smugit sig över i söndags och utnämnde vår tupp E-type till Biskop av Gödselstaden under församlingens jubel. Jublade gjorde även alla närvarande hönshjärnor.
Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.
