Det viktigaste kommer sist! En lång gänglig man i övre medelåldern gjorde under stora åtbörder entré. Det var inte utan att det låg något i det han sa. Hittills hade inget känts angeläget eller viktigt, inte ens intressant. Festen hade från början till slut varit oerhört slätstruken, ett stort jaså. Kommer man till ett läge där alla pratar om sig själva blir varenda tanke, varje enskild åsikt helt ointressant. En liten stund förflöt medan den nyanlände mannen hälsade runt på sällskapet och varmt leende tog alla i hand, alla utom mig. Det viktigaste kom sist. Kvällens viktigaste tilldragelse var att bli negligerad. Att inte bli sedd.
En stund i förskingringen, vilande i vetskapen att allas blickar för en stund ovillkorligen var vända bort från mig. Jag var totalt ofokuserad tack vare närvaron av den nya gästen, tack vare närheten till min egen antites. Han var en person som var det viktigaste, just nu, för just mig. På samma sätt som varje människa någon gång under sin livstid verkligen är den viktigaste, just då, i just det sammanhanget. Kanske inte på ett sätt som man förstår själv och säkert inte på ett sätt som man själv önskar, men alla är någon gång under sitt liv viktigast för någon annan i formen av någon annans antites. Ett redskap för en individ att se sig själv som den han är.
I begynnelsen var ordet. Människor blir levande och viktiga människor i ordet. Från en viktig människa till en annan på bekostnad av smärtan i mötet med sin antites. Ett liv där människor är viktiga för varandra kräver offer av antiteser. Vi förgör varandra under det vi försöker vara viktiga inför varandra och därigenom förhärliga oss själva. Utan ballans mellan människors inbördes viktighet inför varandra accelererar den destruktiva spiral som eliminerar våra egna antitester. Vi tar död på oss själva i kampen om att vara unika representationer av konceptet människa under så stor del av våra liv som möjligt och inför så många människor som möjligt. Allt detta är naturligtvis fel och helt onödigt då varje människa redan från födelsen är unik och viktig inför Gud. Inför den enda som räknas, den enda som kan räkna och den enda som någonsin räknat. Inför alla som inte upphört att finnas till, som inte slutat vara med.
