Stod i morse och parfymerade mig under armarna. Jag har den senaste tiden njutit av lyxen att ha två deodoranter tillgängliga samtidigt. Ibland har jag tagit en med en orangefärgad logotype och andra dagar den med en blå logotype. Utifrån för mig okända kritterier har jag varje morgon valt den doft som passar mitt humör och min klädsel bäst.
Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.
Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.
Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.
