Klick, det säger bara klick. Det är ett tämligen ljudligt klick. Det hörs kort, tydligt och sedan är det över. Klick! Liksom bestämt, det är så det skall vara, inget tjafs. Klick och sedan får det vara bra med det. Ingen tvekan, inget "var beredd nu, nu kommer det", utan bara sådär med en gång. Klick! Korta stunder som förändrar, ögonblick så korta att de knappt funnits, trådar ur livsväven som trots sin litenhet ändå är det som avgör allt. Sträckorna emellan syns i efterhand så raka, med lite distans. Det är från ett klick till ett annat en i stort sett rak linje, ibland lite yvig, men i stort sett utan tvekan. Någon gång dragen med ett kraftigt sträck, annars oftast med en lagom tunn linje, tillräcklig för att skönjas, men utan att markera vare sig det ena eller det andra. Oftast svart, någon enda gång röd. Inte svart som av sorg, mest svart som av gammal vana.
Det kommer över mig ett fasansfullt stort jasså, en fråga om varför? Vad ska det vara bra för? Sedan ett tydligt svar. Ett nej! Jag blir sittandes och stirrar ut längs den svarta linjen och hoppas på ett klick, vilket som helst, men bara ett klart och tydligt klick som markerar för mig att linjen har en ände, att det ska ritas något nytt, kanske åt ett annat håll, kanske i en ny färg? Men, det är tyst, den vänliga grönskans rika dräkt sveper in mig och allt det andra i en bedövande vacker årstid och låter för en tid kulisserna tränga undan alla frågor, låter fonden simmulera ett svar annat än ett nej och låter linjerna rinna på genom sommaren, lyckligt ovetande om nästa, Klick!
