lördag, maj 15, 2010

Märken

En dag såg jag ett märke efter en vaccination på en gammal mans överarm, troligen från en stelkrampsspruta. Jag tänkte helt dumt: -Sitter det fortfarande kvar, efter alla dessa år? Man kan kanske tycka att efter ett långt liv skulle märket efter en tidig vaccination förblekna och bli mindre och mindre synligt ända tills det försvann helt. Kanske är det så med effekten av vaccinet för just stelkramp, inte vet jag. Den gamle hade hur som helst kvar märket och han var bara en dryg vecka från döden, det visste jag inte när jag först träffade honom. Ärret visade mig med ens helt tydligt hur barndom och ungdom hänger ihop med det vuxna livet och slutligen knyts ihop med ålderdomen om man får vara med så länge. Det är samma kropp som bär oss genom alla åldrar, om än i något skiftande skepnader. Men, jag såg nu tydligt att märken vi får efter vägen inte bleknar utan formar våra överarmar, våra kroppar och indirekt allt vi kallar jag. Min blick på den gamle mannens vaccinationsärr på den rynkiga överarmen färdades med tankens hastighet åttio år tillbaka i tiden, till en spenslig och blek överarm på en rädd pojk i tio års åldern. Jag kan se nålen som sticker och se pojkens ansikte skrynklas ihop, delvis av smärta, men framförallt av rädsla. En plåsterlapp och en liten näve som gnider bort en tår. Sedan skjuts tiden undan i en förfärlig massa år och i bilder av en kvinna, ett par barn, verkstadslokaler, alltför stora trädgårdsland, en ond rygg, ett svagt hjärta och en lägenhet med inglasad balkong.

På vägen genom livet får vi alla någon sorts märken, en del tror kanske att de kan klara sig utan en skråma, men de har fel. Ett liv byggs av märken och skråmor, av allt som på ett eller annat sätt tränger genom vår yta och blir kvar som märken av ett liv. Det vi möter som inte märks är inget egentligt liv, det är mer som kalkelfog, fyller ut mellanrummen och fogar ihop till en helhet.

Den gamle mannen sitter nu vid köksbordet med skäggstubb på ett par dagar som inte hemtjänsten hunnit med och försöker minnas årtal och händelser ur sitt liv. Det blir brottstycken som inte alltid hänger samman i lyssnarens öron, men är sanning i den gamles. Vi sitter en stund i finrummet och pratar stilla om en bild från gården. Vi bestämmer att träffas om fjorton dagar, men det blir inte så. Det var tid att radera ett ärr som varit med så länge och som inte längre kommer att finnas kvar. Inte på den överarm där det först blev till i alla fall, men nu inne i mitt huvud och vem vet, kanske även i ditt?