Sommaren är tiden då armar och ben på tusen och åter tusen scouter fraktas kors och tvärs genom Sverige, till diverse vattensjuka åkrar med olika lerdjup. Det är dags för scoutläger! Jag har under sommaren lärt mig att lervälling är både gott, närande och roligt och vill därför dela med mig av en nästan sann episod från Kragenäslägret år 2003.
Förväntansfulla anländer vi och börjar slå upp vårt läger. Då det mesta känns färdigt på vår andra lägerdag, så börjar det regna. Först lite försiktigt, men snart öser det ner. Det enda vi inte hade gjort var att gräva kanaler och diken, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert misstag. Vi borde gjort det först. Hela lägerplatsen förvandlas snabbt till en diskplats. En diskplats liknande insidan på en diskmaskin - det är mörkt och det kommer vatten från alla håll. Hur det nu går till så regnar det även nerifrån i Strömstadstrakten. Plötsligt kommer det första larmet från juniorscouternas tält: Det rinner in vatten och alla sovsäckar är blöta! Snart vet vi att även allt annat i tältet är blött. Alla scouter inkluderade.
Vi har blivit instruerade att vi inte får gräva i marken, för den är ömtålig. Jag vet inte vad det innebär. En kort stund senare inser vi att ingen av oss vet vad det innebär och vi börjar gräva frenetiskt. Vattenhinkarna vandrar som ett pärlband genom lägerplatsen och vidare bort till det stora avloppsdiket. Nästa larm från juniorscouternas tält kommer: En scout håller på att föras bort av en mindre flodvåg! Genom ett rådigt ingripande från kökstältet lyckas han klamra sig fast vid en Skogaholmslimpa som kommer flytande. Han halas in. Limpan visar sig vara en kreativt konstruerad livboj från seniorpatrullen.
Kanske träskfebern har gjort mig virrig, men jag tycker mig se någon i lägerledningen komma förbi på en av kanalerna, stakandes en gondol, som troligen de Italienska gästerna tagit med sig. Efter några timmars grävande och vadande i leran är det dags för kvällsmat och vi ledare tänker - ett mycket kort ögonblick - be scouterna att tända i lägerspisarna. Vi ångrar oss snart, då vi ser veden flyta förbi. Istället kalasar vi på juniorscoutens livboj och fortsätter med grävandet och vattenbärandet. Ett tag är det svårt att veta vad som är tårar och vad som är regn på en del av barnens kinder, det är ganska skumt ute nu.
Framemot natten klingar regnet av och vi samlas allihop framför flaggstången. Nej, inte alla föresten. Var är ledaren som grävde värst, han som dök, Petter? Alla som samlats ser ganska färdiga ut, men i ögonvrån på var och en kan man se en liten, liten glimt. Faktiskt kan även ett och annat belåtet leende anas. Det kan höras små fnissningar när den försvunne ledaren Petter kommer uppdykandes ur ett djupt lerdike och gör en fin imitation av Träskmonstret. Regnet har slutat och det känns som det är över för den här gången. Vi har klarat det! Alla är blöta, men inget har egentligen hänt. Eller? Jo, trots krökta ryggar ser det ut som om var och en har vuxit en bit, blivit lite längre. Vi avslutar kvällen med lägerropet och kryper ganska nöjda ner i våra blöta sovsäckar och huttrar oss till sömns.
Nästa dag möter oss en klarblå himmel och en strålande sol. Vinden friskar i och hjälper till att torka upp. Efter några timmars efterarbete är det bara en sak som påminner om den föregående dagens oväder. En samling något längre scouter, mätta på lervälling.
