Livets färgcirkel
Med insikt om att en färgcirkel för livet alltid blir felaktig ur ett strikt kulört perspektiv utgår jag i följande text ifrån att jag är en smått lönnfet, vit, svensk och medelålders man av den enkla anledningen att det är det livstillstånd med vilket jag är bäst bekant. Ur ett mer politiskt korrekt perspektiv borde jag även beakta att en morot för mig alltid är morotsgul, men att i den stora världen kan den vara både vit, röd, blå och lila. Det blir dock svårt, på gränsen till ohanterligt, om detta ska beaktas och dessutom, även om inledningen och mellanspelet i livets olika färgcirklar kan variera så är alltid slutet detsamma. Det är brunt. Jag kommer på mig själv med att undra varför det måste finnas bruna Smarties när det finns Smarties i olika klara färger; röda, blå, gröna och gula? Vem tycker att brun ser god och rolig ut i jämförelse med dessa förföriskt färgsprakande godbitar. Choklad kan man längta efter, åtrå, trots att det är brunt. Smarties å andra sidan, har förmågan att anta betydligt mer tilltalande färger varför det känns naturligt att rata de bruna. Om choklad hade funnits i en mängd olika klara färger tror jag dock inte att man valt något annat än den bruna. Bajs är brunt, jord är brunt, det som ruttnar och åldras blir brunt, går via alltmer uttunnade och allt blekare kopior av sig själva för att efter en sista övertoning åt det gula passera över blåvitt och sedan sakta vandra mot det jordbundet bruna. Själva åldrandet är slut och döden tar vid.
Denna färgmeditation över livets förgänglighet gör plötsligt frågan om en morots död, om inte angelägen så i alla fall tydlig. Från den stunden en morot kan sägas finnas till som ett objekt nere i jorden är den morotsgul, kanhända i något skiftande nyanser under sin utvecklingsfas, men ändock morotsgul. En morot som inte längre är aptitlig utan har påbörjat sin vandring tillbaka till jorden är allt brunare, mer rutten. När dör moroten? Då den börjar bli brun? Då den dras upp ur jorden? Om vi kan definiera morotens dödsögonblick ser vi tydligt varav dess liv bestått, vad som varit meningen och glädjeämnena i det som blivit morotens livsresa.
Döden som en utgångspunkt för livets mening, ödesmättat, men livsbejakande då all tid tills individens död utan undantag läggs till livets fullbordan, inget går förlorat, allt finns med. En sekund lika viktig som en mansålder när betydelser hela är utan tid. Från en skvätt vitt in i det mystiska röda kommer ur en rödbrokig impressionistisk symfoni ett skärt litet vara. Ett du och ett jag som möter en dekomposition av det vita till dess minsta beståndsdelar, en spricka i det oändliga varat där det lilla, för ett ögonblick, tillåts existera som sig självt. En kaskad av färger blommar ut och skapar livet, som fladdrar till och sedan återgår, genom ett stråk av brunt, till att vara en del av oändlighetens vita helhet.
