Julbön. Ja, inte var det så mycket med bönen direkt. Varje år brukar min familj och jag gå till kyrkan klockan sex på julaftonskvällen. Det kallas julbön. De flesta går nog dit för att lyssna till grannens tös Maria som är en hejare på att sjunga. När hon tar i är det så orgeln backar ut genom kyrkporten med svansen mellan benen. Att sång och musik är en andlig spis får omvärderas då Marias sång rent fysiskt får kroppen att vibrera av vällust.
Kyrkan är fullsatt och församlingen sjunger med nästan mangrant, alla utom min yngste son som istället väljer att sortera sina monsterkort. När julstämningen lyfts så högt den kan en regning decemberkväll och de sista tonerna av Helga natt klingat av ställs jag inför den mycket bjärta kontrasten mellan inspirerad och berörande kommunikation i form av sång och musik och den totalt färglösa och substanslösa ickekommunikationen från en tjänare av svenska kyrkan. Prästen har läst julevangeliet, en berättelse som jag hört otaliga gånger. Den var inte spännande första gången och den uppbyggliga delen är blott en skugga i jämförelse med exempelvis ”Haren och Sköldpaddan”. När svartrocken kommer till den delen av gudstjänsten då han verkligen har möjlighet att förmedla den kristna trons budskap omtolkat till den värld vi lever i idag, i Sverige (det finns väldigt lite åsnor, palmblad och fikon här), det vill säga predikan, låter han denna chans gå sig helt förbi. En styltad uppläsning från några maskinskrivna (när byggdes den sista skrivmaskinen om till workout maskin för schackspelare?) ark där han vill få församlingen att inse storheten av att någon fick föda ett barn i en lagård för tvåtusen år sedan och hur fantastiskt det måste varit att hans mor inte blivit påsatt av en man. Det pratas inte mycket om åsnans roll men jag undrar nog om den inte haft en hov med i spelet…
Nåväl, nog med billiga smädelser. Det intressanta tycker jag är att jag berördes så mycket av sången men inte alls av prästens framställningar. Det enda han tillförde var att jag blev irriterad på hans oförmåga att levandegöra det kristna budskapet, att låta den kristna tron betyda något för mig och de andra kyrkobesökarna just då. Av hans tal blev historiens damm och spindelväv orört medan Marias (passande namn) sång var som en frisk västanvind som sopade rent och gjorde allt synligt. Vem gick kyrkans ärende på bästa sätt? Jag tror att gudstjänst som betyder något hålls i engagerade möten mellan människor. Det må vara musiker, skådespelare, konstnärer eller författar som möter sin publik. Men, de största mötena med Gud, det vill säga sina medmänniskor och sig själv, sker i vardagen, i samtalen och de små sakerna vi gör och säger till varandra. Från en människa till en annan därför att det känns bra.
