Läskrav

Det brukar ju heta lästips eller boktips, men i det här speciella fallet är jag benägen att använda någon sorts superfrom av detta ord och dristar mig till att ge ett Bokkrav eller Läskrav om man så vill.

När jag tänker närmare efter så är det nog ett par böcker som är krav och listan kommer förmodligen att fyllas på allt eftersom. Jag tror att jag ska mecka till en punkt ii denna bloggen där jag lägger in en lista med Läskrav, vet inte hur men det är väl något kladd med Html kan jag tro. Ska ta en pilsner och lösa det sedan.

Dagens måste består dock av en författare snarare än ett specifikt verk. Om man råkar jobba som registrator någonstans vet man förmodligen vad jag kommer att säga och kan le igenkännande åt detta. Alessandro Baricco, det är det klart största författarskap jag tagit del av från en nu levande och verksam författare, missa inte honom. Min rekomendation är att börja med en av hans föredömligt korta romaner, "Silke" eller "1900". En av mina favoriter är City, men även Oceanhavet är underbar.....han är helt enkelt så innijättebra. Läs honom, det är ett krav!

Full gas mot lyckan

Det syns inte alltid utanpå att man är olycklig, men jag undrar om det finns någon slags strömbrytare inuti en människa som stänger av eller sätter på lyckan. Idag är så mycket digitalt att man lätt kan komma att tro på en digital lycka, antingen eller, svart eller vitt, allt eller inget, levande eller död. De flesta kan nog hålla med om att lyckan inte är digital, man är sällan helt olycklig eller helt lycklig. Oftast befinner man sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter, det finns ingen knapp inuti individen som slås av eller på. Det är snarare någon sorts skjutreglage som kan dras mellan två punkter. Medmänniskor kan säkert bidra med olika signaler för att individen ska vilja flytta reglaget åt ena eller andra hållet, men det är alltid individen själv som måste flytta det. Ingen annan kan direkt komma åt en annans lyckoreglage, man kan inte få någon att bli lycklig bara genom att säga åt dem att ”Var lycklig nu då!”, då försöker man vrida på ett reglage man inte har tillgång till. Som medmänniska kan man påverka en annan genom att ge något som individen kan ta med sig in i sig själv, något som påverkar individen att själv vrida på sitt lyckoreglage. Ingenting utanför, som inte individen gjort till sitt eget, är en del av som påverkar den upplevda lyckan hos någon.

Jag tror inte heller att det finns vare sig en max- eller minpunkt för lyckan. I samma ögonblick som man flyttar upp sitt lyckoreglage en smula så kan man nog ge sig tusan på att maxpunkten också kryper upp en aningens aning, kanske inte så mycket att det märks, men ändå. Motsatt så kan det nog förhålla sig så att botten inte flyttar sig neråt innan man slagit huvudet i den några gånger.

En mycket ovetenskaplig undersökning av hur mycket som idag torde befinna sig på topp, t.ex. människor som är lyckliga och hur mycket som är på nedåtgång har genomförts av undersökningsinstitutet EUI, EljestUndersökningsInstitut. Det visar sig att:

Google gav följande antal träffar:

• "bli bättre" 1.760.000 träffar
• "blev bättre" 120.000 träffar
• "bli sämre" 85.500 träffar
• "blev sämre" 46.200 träffar

Det innebär i min tolkning att de som vill "bli bättre" och de som "blev sämre" nu befiner sig på botten, det är totalt 1.806.200 träffar, 90% och de som "blev bättre" och de som vill "bli sämre" nu befinner sig på toppen, det är totalt 205.500 träffar eller 10%.

Jag konstaterar helt enkelt som andra före mig, det är synd om människorna. Antingen har de ingen susning om var det lilla skjutreglaget till lyckan sitter eller så är de flesta väldigt nere eller...så är det för stort glapp mellan maxpunkten på individens lyckoreglage och den nivå det är inställt på, förväntansglappet som det uttrycks i EUI:s sammanställning daterad 2007.

Men, det är inget fel på människors ambitioner.

Hårridå

När man ser på en kvinna från sidan kan hennes hår bli en del av hela hennes figur. Smälta ihop med axelpartiet och bölja in under kläderna samtidigt som det omsluter hennes kropp som ett mjukt inbjudande skimmer. Det ler mot dig, men är ändå liksom en hinna, ett skyddande kraftfält mellan er. Under ett kort ögonblick, då hennes huvud vrider sig från profil till att möta dina ögon, böljar håret som en teaterridå som slutligen går upp och löser den spänning som kommer av en profil med ett vackert hår. I mötet mellan ögon finns visshet innan pjäsen ens har börjat.

Miljonär

Jag erkänner, jag har kapitulerat för kapitalet. Man behöver inte lyssna speciellt noga för att märka att det är den enda man kan göra. I en version av SAOL likställs begreppen att kapitalera och kapitulera faktiskt med varandra, det är kanske inte alla som vet, men kapitulation som företeelse skapades faktiskt som ett direkt resultat av kapitalismens intåg. Ett konsortium av stenrika flintyxproducenter i människans barndom insåg att det behövdes en hemlig kod som kunde användas av de som anslöt sig till den i början förbjudna kapitalismen. De viskade i grottmyningarna till varanda "Jag kapitulerar" och då visste man att här var en frände och någon som anslöt sig till tron att "alla kan tillhöra ett priviligierat fåtal". De var naturligtvis idioter, men det var på stenåldern. Idag vet vi inte ett skvatt bättre, inte jag heller varför jag lagt in några Google annonser på min sida ovan. Om ni klickar på dem så tjänar jag snart ihop till min första miljon. När jag tittade nyss hade jag redan fått in 50 cent :)

Bokslut

Medan natten blev morgon och gravljusets sista flämtande låga brann ut framträdde livet allt enklare, mer nära. Jag knöt mina händer, kontrollerat och bestämt. De små knäppningarna från knogar och leder som en ordförandes klubbslag. Med baksidan av min tunna skinnhandske strök jag bort en tår som torkat sedan länge, erkände jag en sorg som just blev till. Det avlägsna ljudet från en stad avslutade min vaka över en död och ringde in resten av mitt liv.

Runt runt runt

Jag gick igenom en del anteckningar och såg till min bestörtning att en tanke jag tänkt så sent som igår redan var antecknad, med datering den sjätte juni 2004...

Kommentarer till detta är överflödigt.

Ha det såbra!

Det är ett jävla tjatande om att saker och ting ska bli så bra för den ena och den andre. En flod av innerliga önskningar om välmåga till höger och vänster.
-Ha det nu så bra!
-Ja, du med, ha det så jättebra!
-Hoppas ni får det trevligt!
Varför hoppas alla så förbannat mycket att alla andra ska få det så bra och ha det såååå trevligt? Är det inte egentligen sig själva de önskar allt gott i världen? Är nyckelorden i själva verket, "du med"? En lyckönskning är ju helt gratis, både ekonomiskt och emotionellt. Genom att lyckönska någon förbinder du dig inte till något. Du investerar endast med syfte att tjäna in ett...
-Du med!

Vill så gärna rekomendera läsning av författarinnan Lenke Rothmans bok Stygn som jag nog tycker knyter an till det som skrivits ovan. Det är i alla fall där jag hämtat inspirationen till texten.

Rast

-Visst lever jag.
Bara en stunds vila, sen ses vi igen.Jag vill drömma om mig själv, vem jag varit och vem jag ska bli. En man som leker med tankar och träffar en död.

Jag har gått lydnadskurs

För en tid sedan hade familjen besök av några kvinnor från England, vi umgicks ett par dagar till och från. Vi är ganska lika tänkte jag för mig själv, det är ingen större skillnad mellan hur människor tänker och agerar i våra olika länder.

Då den ena av kvinnorna, något över medelåldern, hade lämnat oss berättade den yngre, dryga trettio, att den andra kvinnan kommenterat med beundran och avund i rösten att jag, som då är mannen i vårt hushåll, "was soo domesticated". Först lät det som något man kan säga om ett djur, en katt är "domesticated" - hustränad, när den går på lådan, en hund då den väntar med att kissa tills den kommer ut och hittar ett träd eller en stolpe. Då vi pratade om detta visade det sig att det var ett sätt som man tydligen uttryckte sig på i England då en man hjälpte till i hemmet. Skillnaden mellan det Sverige jag känner och England var plötsligt tydlig.

Kanske kunde man ta det som en affärsidé, att ta några bra delar ur brukshundsklubbens valpkurser och blanda dem med väl valda delar ur skolans hemkunskap och sedan lansera en massiv reklamkampanj på de Brittiska Öarna - "HDI-Housband Domestication Institute - makes your husband roll over for you!"

Ett plums för Universum

Han sparkar lojt till en sten som far över kajkanten och landar i havet med ett dovt plums. En annan dag skulle han kanske inte ha sparkat så försiktigt. Han hade förmodligen med en glad vissling fotat till stenen all världens väg och sedan, utan en tanke, försvunnit vidare i livet, lämnar platsen utan att höra det plums som aldrig blev.

Genom sin påtvingade långsamhet och betänksamhet såg han nya saker i den sedan länge kända vardagen. Man kommer inte längre bort från sig själv än som räknas av en granne och det är sällan långt.

Ett plums mer eller mindre i tillvaron kan kanske tyckas spela liten roll, men i det kaos vi kallar verklighet kan det vara skillnaden mellan universums förintelse eller ett evigt lyckorike. I detaljerna bor världen. Om man tittar riktigt ordentligt så innehåller varje grand i universum allt som finns att se av oändlighet. En sån insikt kan få vem som helst att känna ett tvång, men samtidigt en befrielse i att röra sig långsamt och betänksamt – i att låta verkligheten ta sin del av tiden och inte komprimera tillvaron tills den blir hård, kall och nyanslös. Vem skulle vilja gå förbi nyckeln till Universum, såvida det inte är olåst förståss?

Rubrik omöjlig...

Den outsinliga källan till häpnad är som många kanske vet tidningen Dagen, eller snarare dess artiklar. Hur jag än försöker så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till en notis om att man förklarat en sedan länge död person för helgon

Som så många gånger då jag står inför något som gör mig helt mållös lyser ett ord i eldskrift på himlavalvet - VARFÖR? Vad ska det vara bra för och vem kan uppbåda engagemang för att helgonförklara en människa som varit död i över hundra år? Vad är det för bra för med att bli helgonförklarad?

En annan reflektion jag gör är att man kan tydligen bli nästan helgon också, man kan bli saligförklarad, det kan ta en mansålder eller två, men sen blir du helt salig. Det finns de som menar att det kan åstadkommas mycket snabbar intravenöst idag.

Jag har svårt för att man i jordelivet försöker framställa någon som lite "mer gudlig" än någon annan, att någon är mer av gud än vad någon annan är. Det känns så patetiskt att en samling inskränkta män i lustiga skrudar och en förskrämd sexualitet ska välja att "förgudliga" någon. Det är inte bara patetiskt utan kort och gott förmätet och liknelsen av en tupp på gödselhögen som skriker ut sin känsla av världsherravälde infinner sig utan större ansträngning.

Sköt om dig....

Kan en ordvits vara makaber?

Ja, det fick jag klart för mig igår när min hjärna ledde mig på villospår.

"Sköt om dig min son, det är det viktigaste i livet. När jag är borta är det vad jag vill att man ska säga om mig - han sköt sig!"

En lättviktscykel - ett lättviktsliv

Den bästa förklaringen är ofta en metafor läste jag i en bok igår. Inte vet jag om det är sant, troligen inte, men jag väljer att tro det för ett ögonblick och gör därför följande betraktelse.

En bekants bekant köpte för ett antal år sedan en cykel, han hade blivit fet och behövde träna. Han köpte en komplett utrustning med fräcka solglasögon, tajta byxor och små skor som inte går att gå, de påstås dock vara utmärkta för cykling. Det viktigaste och dyraste inköpet var naturlitgvis cykeln, det var en hel del tal och undersökande om olika växelsystem och annat, valet föll på en ganska utpräglad racercykel som var mycket lätt att trampa och som vägde något mer än en dröm. Själv har jag sedan semestern valt att cykla till jobbet och har då lovsjungit min tämligen tunga och trögtrampade cykel, den har varit en outsinlig källa till svett.

Mannen, som för övrigt aldrig satt sig på sin fina, lätta cykel, skulle om han gjort det inte fått hälften så mycket träning som jag.

Jag tror det är på samma sätt med vilken typ av liv man väljer. Man kan välja ett liv där man inte svettas så mycket, där man inte lägger in så mycket av sin kropp och själ. Ett liv där man inte låter muskler och hjärna arbeta för allt de är värda, det kanske är ett lätt liv att driva framåt, men man får inte lika mycket ut av det.

Ett lättviktsliv kommer en liksom aldrig nära, det passerar förbi så omärkligt att det en dag är slut utan att man ens märkt att det börjat.

Skit också, nu är det borta....

Ni ska veta att för fyra minuter sedan hade jag en jättebra tanke som jag tänkt använda för att borra mig ner i ett gruvligt underfundigt resonemang. Det skulle blivit spirituellt och framåtblickande med en ny tankevändning på ett mycket alldagligt fenomen. Ni skulle ha blivit så förundrade, era mungipor hade vilkorslöst dragits upp och ett igenkännade leende, kopletterat med en lätt nick, skulle lyst upp ert vardagsslöa ansikte. Det är då för dråpligt hur man kan vända och vrida på perspektiven, livet blir ju aldrig sig likt. Inte kunde jag tänka mig att en myntautomat kunde användas som en dagstidning eller att kronisk hunger aldrig drabbar avsatta regenter.

Dock, trängde sviterna av en kebabpizza undan varje tanke, spirituell eller inte, från min vilotörstande hjärna och slutade endast i ett svammel.

Motorcyklar - substitut för shamanernas trummor

Det har varit underbara kvällar i mellansverige den senaste veckan. Spaljén under min altan har behandlats med tjära, solen skiner genom lönnarnas trädkronor och en färskbryggd cappuchino accentuerar livet så att det känns ut i minsta bladnerv. En präst på skolavslutningen sa att den skira försommargrönskan var att likna vid att skåda Gud på ryggen, en sån här kväll tycker jag nästan jag ser honom rakt i ansiktet.

Mitt i denna idyll börjar det på avstånd att ackumuleras ett missljud som snabbt växer i styrka. En medelålders människa har fått fatt på en motorcykel och i ett anfall av ungdomlig pretantion modifierat ljuddämparen till ett minimum av funktion. En förvuxen moped rullar förbi och låter som en fiskebåt med tändkulemotor och den lille föraren ser ut att njuta i fulla drag av sin livseskapism - i en tankebubbla ovanför Hells-Angels Wannabeen står det skrivet "...I´m a bad motherfucker - inte en finlemmad, blekfet tjänsteman i medelåldern...". Till ackompanjemang av förbränningsmotorns dunkande svävar den egna andefattiga identiteten bort över en sommarljummen asfaltsväg och ersätts av en intressant personlighet med ett mystiskt förflutet och en oskriven framtid.

Vad jag inte för mitt liv förstår är vad en vuxen människa ser för nöje i att åstadkomma ljud. Är det månne för att göra resten av världen uppmärksam på att man verkligen existerar. "Jag låter alltså finns jag!" eller "Kolla här, jag är tillräckligt dum, jag menar tuff, för att riskera mitt liv och mina barns försörjning och trygghet genom att sätta mig gränsle över en motor kopplad till två hjul utan några som helst säkerhetsanordningar. Jag kan dö hur lätt som helst och det gör att jag är en tuffing - titta då för schöven!". Efter en stunds funderingar kommer jag dock fram till att det måste vara något helt annat som ligger till grund för dessa ljudyttringar - de talar till något mycket ursprungligt inom människan - längtan efter trummans rytm. De grundläggande känslor som Shamanen lockade fram med sin trumma och som det lilla barnet lockade fram med sin smattra på cykeln, en pappbit fäst vid framgaffeln

Den lilla människan på sin motorcykel utan ljuddämpare låter motorns trummande vagga själen till ett meditativt tillstånd medans omgivningen river sitt hår över alla idioter som inte växt ifrån smattror, men å andra sidan kanske det är bättre än att massorna går omkring och trummar hela dagarna.

Som vore jag... en kulturell skitpratare

Läser just nu bl.a en roman av Vibecke Olsson, kan inte bestämma mig om jag tycker den är något att ha eller om det bara är en samling hopkokade ord som ska se ut som reflektioner.

Det som retar mig är dock en mycket frekvent upprepad ordvändning:

Han såg på mig som vore jag en kopia av en amerikansk president - vad som vore jag

Även om det nu är korrekt svenska så får det texten att framstå som något en representant för den stjärtömt kvidande kulturparnassen klämt ur sig.

Obs, en mer detaljerad inlaga i detta ämne sänds ikväll över Eljest.Telepati

Bloggen - ett smalt media med dålig räckvidd

Jag har lessnat på att tänka och publicera mina tankar via ett hopplöst föråldrat kabelbaserat media som internet. Inte nog med att det krävs en ansamling kiselceller som konsumerar en försvarlig mängd elektroner trots att de står overksamma, det är också nödvändigt att denna plåtklädda kiselanhopning kopplas samman med ett kabelnät utan slut. Som om inte detta skulle vara nog så är det dessutom segt som sirap. Tankar och slutsatser ska först kodas om och pressas in i ett av de flera hundra olika syntaktiskt riktigta skriftspråk som existerar för att sedan konverteras vidare till en binär sekvens och pressas vidare in i det abnorma kablesystemet. Nästa steg för att en lyckad publicering ska vara ett faktum är att tusentals andra kiselhögar runt om i världen sparar ner vad som tryckts in i kablarna.

Om allt detta till slut har hänt så ska det till en människa som någonstans på jorden ska använda en annan apparat med samma kiselbitar, koppplat till samma kabelhärva som förstår det språk varpå tankarna från början kodades på. Inga nyanser kan naturligtvis förmedlas på ett sätt så primitivt som detta. Att anförtro sitt innersta, delar av sitt liv till det godtycke som den ovan beskrivna tekniken utgör kan inte anses som annat än ren idioti.

Jag kommer att begränsa mina publikationer på detta media till de allra mest banala och lättsmälta tankegångarna i fortsättningen. Bloggen Eljest kommer från och med inatt att finnas tillgänglig att ta del av på den nya telepatiska siten Eljest.telepati.

Om ni inte hör något beror det förmodligen inte på att sändning inte pågår utan att era mottagare behöver justeras. Den lättaste åtgärden för att åtsadkomma det är att undvika traditionella Bloggar och mediadravel i allmänhet under minst ett år. Jag garranterar att det kommer att ge er kontakt med kanaler ni aldrig tidigare känt till.

Sändning börjar nu.....................

Det som aldrig blev är en del av det som kunde varit viktigt

Den kändes tom, boken, när jag tog den för att skriva. Så fel jag hade, det syntes då jag lät ögonen svepa över de till synes tomma sidorna och fyllas av saker som jag borde skrivit ned, saker som andra borde skrivit ned: Till ssita raden och ut på pärmarna fyllas av saker som inte blivit sagda eller skriva och som bidragit till att världen ser ut just så bra och just så dåligt som den gör.

Det osagda och det icke skrivna har större betydelse och större tyngd än det som faktiskt nått någons öron eller läst av någons ögon eller händer. Annat kunde blivit om det som inte blivit passerat från en tanke till en handlig och vidare från en männiksa till en annan. Gjort en männniskas tanke till en annans och landat i en handling som format världen.

Höj priset på kärlek - Kalle Anka strumpor på köpet

Igår köpte jag ett par strumpor till min son för 7.50 kr. Det var väldigt billigt tyckte jag, någon har lyckats få fram en vansinningt massa garn som sedan vävts samman till ett par mjuka fina strumpor. Man har inte bara lyckats göra dem bekväma utan även som en vacker detalj broderat in en bild av seriefiguren Kalle Anka, allt detta för futtiga 7.50 kr.

Om jag så höll på en livstid skulle jag inte själv kunna tillverka ett par så mjuka strumpor med en så detaljerad bild invävd. Det som idag betraktas som billig skit skulle kanske för hundra år sedan ansetts vara avancerat hantverk och en produkt av yppersta kvalitet och förfining. Ett annat exempel kan vara den vackert färgade glasslåda i vilken jag förvarar min lunch. En oerhört detaljerad bild i flera färger pryder dess sidor, dessutom är den helt tät och lätt att rengöra för att användas om och om igen. Det mest fascinerande, i vår genomkommersialiserade värld, är dock att den i stort sett är gratis, ingen skulle tänka tanken att ta betalt för den utan endast vara tacksam att man tog den med sig, så att soppåsen inte fylldes.

Anskrämliga glasskålar som idag produceras för en spottstyver och väller ut över världen tros definiera god smak, då de har ett värde som i monetära termer är i stort sett obefintligt. Kan regeln om tillgång och efterfrågan även styra hur en produkt upplevs. Om det mot förmodan skulle bli snuskigt billigt att tillverka en Mercedes och alla skulle ha råd att köpa den, kanske skulle den föja med då man köpte ett flingpaket, skulle då den hybrisliknande känslan av att sitta bakom ratten i den statussymbol som Mercedes idag utgör upplösas i intet som en dagdröm och som i ett trollslag upphöra att vara just en statussymbol?

Om detta är fallet borde priset på att ge vänskap och kärlek sättas skyhögt och all världens problem skulle vara lösta, för alla vill ha status och vara väl ansedda och det blir man om inte längre medmänsklighet, sollidaritet och kärlek betraktas som fria nyttigheter.

Biblioteket - koncentrerat liv

Jag känner mig nästan sakral när jag går in i ett bibliotek. Det är så mycket tankar som koncentrerats till en liten rumslig plats att man inte kan göra annat än känna sig andäktig.

När man jämför med den mediala flodvåg som sveper ur den nyinköpta digital-TV boxen därhemma så känner jag att biblioteket inte är en förhistorisk motsvarighet utan snarare en pol på en skala där den ena ytterligheten heter manérproducerat pekoral som bärare av kommersiell utpressning och den andra heter produkten av mänskliga tankar.

Men, jag tänkte i morse på att ett bibliotek idag faktiskt är fyllt inte bara av den senare polen på skalan utan även av annat och naturligtvis är det så. Om det ska finnas mänskliga tankar i ett bibliotek så måste väl tankar från alla människor vara tillåtna där eller är det så att det finns tankar som inte är fina nog att tänkas eller kan det vara så att vissa saker kommer till utan att egentlig tankekraft är inblandad? Jag lutar nog personligen åt det senare. Det är egentligen ingen överraskning att det är på detta sättet, det har alltid funnits litteratur som en del tycker är dålig och andra höjer till skyarna, allt beror på vilket det mottagande kärlet är och vad det är fyllt med sedan tidigare.

En förklaring till min sakrala stämning i ett bibliotek är just att kontentan av så många människor liv finns samlat och tillgängligt för mig att ta del av. Mitt eget liv kan bli rikare och större om jag orkar ta del av andras.

Microsoft säljer säkerhet och lycka för barn

Det är inte konstigt att barnen av idag allt mer fångas av den virtuella världen i dataspel. Jag läser rubriken För farligt för barn utomhus och inser att på många ställen är det faktiskt så. Men, är det som det står i artikeln att det är farligast att vara ute om man bor i en stad eller är det farligare att vara uteom man bor på landsbygden och då till och med på en lantgård? Det händer en rasande massa olyckor med jordbruksmaskiner varje år. Att en bonde backar över en av sina telningar händer oftare än man vågar tänka på.

Lösningen borde väl som vanligt vara att konceptuallisera barns liv, att utveckla en strömlinjeformad process för barns uppväxt så att en oberoende aktör på marknaden kan ta åt sig att på ett säkert sätt föda upp nya generationer. Man kan tänka sig att Microsoft utvecklar MS-Childhood och MS-Teenager där en vital komponent är en neuronstimulansmotor avsedd att generera virtuella världar allt enligt kundens önskemål. Barnen behöver i detta konceptet helt enkelt inte vistas utomhus förrän de når sin tjugonde födelsedag och är på så sätt effektivt skyddade från verklighetens alla faror. Vad som händer om någon illvillig själ släpper in ett virus i den lyckliga och säkra världen som genererats åt barnet vågar jag inte spekulera i. Kanske är det inte säkert inomhus heller?

Fönsterputsare blir nya evangelister

När själen känns som en rostig strålkastarreflektor på en gammal Mercedes och intet ljus syns stråla ur den egna personligheten kan jag varmt rekomendera läsning av den alltid lika självpolerande tidskriften Dagen.

Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.

På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.

Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.

Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.

Lukten av blått

Stod i morse och parfymerade mig under armarna. Jag har den senaste tiden njutit av lyxen att ha två deodoranter tillgängliga samtidigt. Ibland har jag tagit en med en orangefärgad logotype och andra dagar den med en blå logotype. Utifrån för mig okända kritterier har jag varje morgon valt den doft som passar mitt humör och min klädsel bäst.

Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.

Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.

Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.

Biskop av Gödselstaden utsedd

Nu haglar utnämningarna tät, snart en biskop i var mans hus. Förleden söndag bevistade jag en i raden av biskopsutnämningar. I ett litet hus med vitkalkade väggar möttes en liten men övertygad samling. Vi har under vintern haft en höna i flocken som aspirerat på att ta tuppens plats, det går naturligtvis inte för sig. Vad skulle då tuppen ta sig till? Om han inte får gala oavbrutet kanske hans inre röst kan göra sig hörd. Då kanske han kan få frid så pass länge att motsättningen mellan det budskap han hela livet representerat och mellan det hans oavbrutna galande gör gällande, når honom, som ett hammarslag i bakhuvudet. Är det rädslan för det slaget som driver honom att gala högre och högre och på sin ålders, höst likt fågel Fenix, svinga sig mot strålglansen från en biskopstitel. En från granngården inbjuden Hedemora tupp, kallad Biskopen, hade smugit sig över i söndags och utnämnde vår tupp E-type till Biskop av Gödselstaden under församlingens jubel. Jublade gjorde även alla närvarande hönshjärnor.

Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.

Ett fnys åt sommaren, åt oss?

En surrande humla fångar min tanke och flyger bort över den stilla, tryckande heta sommarängen. Ljudet från en avlägsen bil på landsvägen bär med sig min nästa tanke åt ett annat håll. Splittrar mig, bär mig ut i världen.
Vi vandrar runt den oklippta ängen, full med insekter och nässlor. Någon har klippt en stig runt ängen, ingen går längre igenom den. Insekter biter och nässlor bränner. Bestämda steg hörs längs sjökanten, de stannar, fortsätter den klippta stigen runt ängen.

Ett osannolikt vackert väder får omgivningen att se mer ut som en simulering än en vanlig sommardag. Lever jag verkligen på riktigt, är det inte en dröm? Kanske en infarkt på kontoret slutade i detta, i en flykt från världen, till himmelen?
Men här är så tomt, ingen som vill stanna i hettan, ingen som vill bli biten, bli stungen av gadden från verkligheten. Smärtan av livet som det är smyger sig in under huden och tränger upp som en blåsa på kroppen, som ett bevis på att man verkligen lever. Lever av smärtan från de ytterligt korta ögonblick då något lyckas tränga igenom vår hud med en liten mängd sanning, infektera vår trygga drömtillvaro – bedövade. Ett serum som väcker oss. Står på toppen och skådar ut över en overklighet mer underbar än vad som är möjligt.

Ståfräs i Missionsprovinsen

Det är äntligen fastlagt. GUD HAR EN JÄTTESTOR KUK, eller i alla fall så tycker han otroligt mycket om kukar. Han vill inte representeras av någon som inte har någon. Kanske har han ingen alls och är tvungen att anlita konsulenter här på jorden med rejäla doningar som kan framföra hans vilja? Det är nog den enda slutsatsen man kan dra efter att den så kallade Missionsprovinsen utnämnt en egen Biskop i helgen, en egen biskop som inte vill ha kvinnliga präster.

Troligen är det också så att gamla uttjänta präster ser en ny karriärväg som pensionärer genom att bygga upp en egen maktstruktur vid sidan av den etablerade. De får ett eget litet bo att kacka i och visa att de minsann har egna små pittar att visa som i jämförelse inom Missionsprovinsen kanske framstår som imponerande. Säkert är dock att det gör de inte för oss riktiga karlar som vill ha kvinnliga präster och som inte är rädda för kvinnor överhuvudtaget – det behöver vi nämligen inte…

Hela sammansvärjningen är helt befängd och tillhör ett annat sekel. Det är inte värt att ödsla mer tid eller ord på varför jag inte heller ämnar göra det.

Ta bort stygnen i nacken

Jag har en antikbehandlad vattenkran i mitt kök. Den börjar få några år på nacken. Antikbehandlingen börjar bli sliten. Paradoxalt nog börjar den bit för bit att se ny ut. Som uppochnedvända världen.

Tänk om det blir modernt även för människor med antikbehandling! Då är unga människor ute, de blir tvungna att skrynkla sig och kröka sina ryggar. De som lyft sig får sprätta upp stygnen i nacken och låta tiden synas som ett smycke på kroppen.

Renrakad personlighet

Man kan ångra sig, men aldrig bli helt bra. De känslor man har sitter liksom fast, de är klibbiga. Det enda sättet att bli av med dem är att raka av dem. Likadant med moral och etik. En schyst engångshyvel och lite tvål så kan du bli en helt ny människa. Renrakad från allt du trodde var sant, trodde var rent och riktigt. En livsstil sköljs ned i avloppet med lite kallt vatten. Ett liv visar sig vara en del i ett sandfilter, kanske det som proppar igen ett avlopp, fryser fast en smällkall vinterdag och spräcker rören. Vad som än händer så kommer det kalla vattnet förr eller senare att nå sjön och gå vidare till havet. Jag antar att vi ses där?

Definiera dum - en gudsförnekare är som en kyckling

-Jag tror inte på Gud!

Hur många människor som uttalar denna utsaga kan egentligen göra det utan att idiotförklara sig själva?

För att kunna förneka något kräver det att man först definierar det. Vad är det man inte tror på? Gud kan för någon hysa den fysiska representationen av en semla, kanske en vitklädd jultomte eller varför inte en kostymklädd företagsledare.

Min mening är att Gud inte kan förnekas, det är just det som ligger i begreppet, Gud är för människan lika ogreppbar och oförståelig som en en bilmotor är för en kyckling.

Din antites är din vän

Det viktigaste kommer sist! En lång gänglig man i övre medelåldern gjorde under stora åtbörder entré. Det var inte utan att det låg något i det han sa. Hittills hade inget känts angeläget eller viktigt, inte ens intressant. Festen hade från början till slut varit oerhört slätstruken, ett stort jaså. Kommer man till ett läge där alla pratar om sig själva blir varenda tanke, varje enskild åsikt helt ointressant. En liten stund förflöt medan den nyanlände mannen hälsade runt på sällskapet och varmt leende tog alla i hand, alla utom mig. Det viktigaste kom sist. Kvällens viktigaste tilldragelse var att bli negligerad. Att inte bli sedd.

En stund i förskingringen, vilande i vetskapen att allas blickar för en stund ovillkorligen var vända bort från mig. Jag var totalt ofokuserad tack vare närvaron av den nya gästen, tack vare närheten till min egen antites. Han var en person som var det viktigaste, just nu, för just mig. På samma sätt som varje människa någon gång under sin livstid verkligen är den viktigaste, just då, i just det sammanhanget. Kanske inte på ett sätt som man förstår själv och säkert inte på ett sätt som man själv önskar, men alla är någon gång under sitt liv viktigast för någon annan i formen av någon annans antites. Ett redskap för en individ att se sig själv som den han är.

I begynnelsen var ordet. Människor blir levande och viktiga människor i ordet. Från en viktig människa till en annan på bekostnad av smärtan i mötet med sin antites. Ett liv där människor är viktiga för varandra kräver offer av antiteser. Vi förgör varandra under det vi försöker vara viktiga inför varandra och därigenom förhärliga oss själva. Utan ballans mellan människors inbördes viktighet inför varandra accelererar den destruktiva spiral som eliminerar våra egna antitester. Vi tar död på oss själva i kampen om att vara unika representationer av konceptet människa under så stor del av våra liv som möjligt och inför så många människor som möjligt. Allt detta är naturligtvis fel och helt onödigt då varje människa redan från födelsen är unik och viktig inför Gud. Inför den enda som räknas, den enda som kan räkna och den enda som någonsin räknat. Inför alla som inte upphört att finnas till, som inte slutat vara med.

Lille Prinsen som kosmisk marionett

Det blåser på Mars. En sand som inte vill höra av sig. Känner sig lämnad, övergiven, ensam i kosmos. Den surrar och tänker inte svara när husse ropar.

– Nu får det vara slut, jag tänker inte först sitta tyst på befallning i fyra år för att sedan hoppa upp och pipa så fort någon drar i snöret. En modern marionett, 167 km långa trådar.

Längden spelar roll. Med så långa trådar kan många tycka att det är legitimt att helt enkelt skita i om någon drar i dem eller inte. För att vinna total frihet skulle jag också kunna låta mig slungas ut i rymden av en förbipasserande asteroid. Tänja ut mina trådar tills de brister. Ingen mer kan dra. Jag blir ensam och lämnad utan styrning, utan hjälp från någon. Ett liv utan en endaste tunn tråd till en annan. Bra för ingen när ingen heller vet om jag drar i någon tråd, när ingen vet vad jag gör eller varför. Om ett dygn har de nog väntat tillräckligt, då kanske jag skickar ett pip.

Halshuggen Främling

Igår stod jag plötsligt blodig. Efter att med en nyslipad yxa dekapiterat åtta tuppar samt flått skinnet av de samma kunde jag med rätta kalla mig slaktare. Det var dags att skilja ungtupparna från flocken då de börjat hacka alfatuppen svårt. Frysen är nu full med tupp. Ödet ville att jag samma kväll skulle komma till det stycke i Albert Camus roman Främlingen där huvudpersonen beskriver sina tankar inför sin förestående halshuggning. Han våndas över att lägga sig tillrätta i giljotinen och tycker att dödsdomen borde ha innehållit en liten chans där ödet kunde ha spelat honom i händerna och han sluppit dö, i alla fall genom halshuggning.

Tupparna visste inget om vad som skulle ske, de hade heller ingen chans, jag tog dem under armen, bar dem till huggkubben där jag först bedövade dem med ett slag i huvudet och sedan raskt högg huvudet av dem. Inge domstol, ingen dom. Deras kön, existensen av deras kropp samt min kropps förmåga att tillgodogöra sig energi ur muskelmassan hos andra djur var orsaken till tupparnas död. Det kändes på något sätt ödesmättat att slakta, det kommer förmodligen att kännas mättande på ett annat sätt när vi väl lagat till dem får man väl trösta sig med. Dock, den minsta tuppen, namngiven Mozart av min son, fick dock leva då han var en fin och dessutom pytteliten tupp som inte gjorde någon något förnär.

Gud utmanar Joe Labero

Att Gud är onaturlig är slutsatsen man kan dra från en artikel i tidningen Nya Dagen. Reportrarna har försökt utreda de olika världsreligionernas syn på orsaken till Asien-katastrofen. Komminister Hans Lindholm ger en god inblick i hur Svenska Kyrkan tänker:

”det finns tre förklaringsmodeller till de naturkatastrofer som drabbar världen. Dels att det är Gud som sänder dem, dels att de orsakas av djävulen och dels att de beror på naturliga orsaker. ”

Kan det sägas tydligare? Svenska Kyrkan anser tydligen inte att Gud är naturlig, åtminstone tycker inte Hans Lindholm det. Om Gud inte är naturlig så måste han alltså vara onaturlig, som någon sorts trolleri kanske? Bibeln tolkas som en fantasyberättelse där självbefruktande kvinnor föder barn som kan gå på vattnet och även trolla det till vin. I artikeln finns även uttryck för några av de andra världsreligionernas syn på katastrofen, hos dem verkar dock Gud fortsatt vara ett naturligt inslag och Joe Labero får ensam stå för trolleriet.

Ytterliggare en reflektion från samma tidning är att tävlingen om den snällaste och finaste aktören redan är avgjord. Rubriken förkunnar att ”Kyrkan var mest värdefull på plats”. Prisutdelning kommer att ske vid nästa Kyrkomöte och priset består av en hel låda med glorior att utdelas till alla rättroende i församlingarna.

Mångfald - vilket strunt!

Det verkar finnas en vansinig mängd olika mångfaldsperspektiv som debateras, visioneras, forskas och görs allt möjligt om och med. Det finns festivaler, Poliser som sjunger Namibiska folkvisor iklädda kilt och rullstolsbundna bögar som dansar med en bild av en utrotningshotad lilja i gapet samtidigt som ärkebiskopen läser trosbekännelsen på Swahili iförd en budistkåpa. Det finns inga gränser för hur många som ska falla när det skenheliga acceptansklotet med hisnande hastighet skruvar sig närmare samhällets sista käglor av samhällsgrupperingar. Världen behöver allt, gärna samtidigt. Inget är fel och allt är rätt och alla är snälla mot varandra för vi tycker inte illa om någon. Vi har slutat att tycka att vissa saker eller kulturyttringar är skit och accepterar nu allt och alla som en rar blomma. Det kallas mångfald och det är fint – just nu.

Utan hund - en personlig flodvåg

Oberoende av väder, ser jag ofta då jag åker till jobbet en kvinna i övre medelåldern som rastar en hund, en schäfer. Om hon är på väg bort eller hem vet jag inte, kanske går hon en lång promenad i skogen strax bredvid, men när jag ser henne går hon alltid vid sidan av den hårt trafikerade riksvägen och sneddar in på en rastplats. Kanske hon samlar burkar eller så har hon en genväg till sitt hus som börjar längre in på rastplatsen. Kvinnan är kraftigt byggd och har ofta ett huckle på huvudet, en yngre kvinna skulle säkert valt en mössa istället, hon är nog över sextio en bit. Jag inbillar mig att hennes ganska tunga gång kommer från många år arbete på ett litet jordbruk. Kanske ensam eller med en man som nog är död eller borta sedan länge. Hunden har passat bra ihop med kvinnan, deras liv har sett ut att höra ihop.

I morse kom kvinnan gående längs vägen, det var mörkt, blåsigt och det såg väldigt ensamt ut. Hunden fanns inte med henne längre. När den tanken var tänkt välde de senaste dagarnas fruktansvärda katastrof över mig. Rubrikerna och bilderna i tidningen från flodvågens härjningar. Alla har väl läst om det och jag står frågande inför hur människor orkar leva vidare efter förluster av hustrur, män och barn. I sanning en tragedi, helt oanmäld kom döden och hälsade på och slog urskillningslöst mot fattig som rik. De senaste rapporterna pratar om över tjugo tusen döda, det är fler än de sjutton tusen barn som beräknas svälta ihjäl varje dag. Det passar sig inte att ironisera över katastrofer som den här, den samlade smärtan från alla anhöriga borde räcka för att utlösa ännu en flodvåg. Det är oväntad smärta, plötsligt där, utan någon som helst förvarning. Känner de föräldrar annorlunda som har ett barn som svälter ihjäl? När jag i tanken återvänder till kvinnan med hunden inser jag att hon förmodligen känner stor smärta över sin hund, inte ens ett barn. Det ser ensamt och kallt ut på vägrenen en tidig decembermorgon.

Sång som massage

Julbön. Ja, inte var det så mycket med bönen direkt. Varje år brukar min familj och jag gå till kyrkan klockan sex på julaftonskvällen. Det kallas julbön. De flesta går nog dit för att lyssna till grannens tös Maria som är en hejare på att sjunga. När hon tar i är det så orgeln backar ut genom kyrkporten med svansen mellan benen. Att sång och musik är en andlig spis får omvärderas då Marias sång rent fysiskt får kroppen att vibrera av vällust.

Kyrkan är fullsatt och församlingen sjunger med nästan mangrant, alla utom min yngste son som istället väljer att sortera sina monsterkort. När julstämningen lyfts så högt den kan en regning decemberkväll och de sista tonerna av Helga natt klingat av ställs jag inför den mycket bjärta kontrasten mellan inspirerad och berörande kommunikation i form av sång och musik och den totalt färglösa och substanslösa ickekommunikationen från en tjänare av svenska kyrkan. Prästen har läst julevangeliet, en berättelse som jag hört otaliga gånger. Den var inte spännande första gången och den uppbyggliga delen är blott en skugga i jämförelse med exempelvis ”Haren och Sköldpaddan”. När svartrocken kommer till den delen av gudstjänsten då han verkligen har möjlighet att förmedla den kristna trons budskap omtolkat till den värld vi lever i idag, i Sverige (det finns väldigt lite åsnor, palmblad och fikon här), det vill säga predikan, låter han denna chans gå sig helt förbi. En styltad uppläsning från några maskinskrivna (när byggdes den sista skrivmaskinen om till workout maskin för schackspelare?) ark där han vill få församlingen att inse storheten av att någon fick föda ett barn i en lagård för tvåtusen år sedan och hur fantastiskt det måste varit att hans mor inte blivit påsatt av en man. Det pratas inte mycket om åsnans roll men jag undrar nog om den inte haft en hov med i spelet…

Nåväl, nog med billiga smädelser. Det intressanta tycker jag är att jag berördes så mycket av sången men inte alls av prästens framställningar. Det enda han tillförde var att jag blev irriterad på hans oförmåga att levandegöra det kristna budskapet, att låta den kristna tron betyda något för mig och de andra kyrkobesökarna just då. Av hans tal blev historiens damm och spindelväv orört medan Marias (passande namn) sång var som en frisk västanvind som sopade rent och gjorde allt synligt. Vem gick kyrkans ärende på bästa sätt? Jag tror att gudstjänst som betyder något hålls i engagerade möten mellan människor. Det må vara musiker, skådespelare, konstnärer eller författar som möter sin publik. Men, de största mötena med Gud, det vill säga sina medmänniskor och sig själv, sker i vardagen, i samtalen och de små sakerna vi gör och säger till varandra. Från en människa till en annan därför att det känns bra.

De Mångas Fall

Mångfald. Jag vet inte om det är ordets nära släktskap eller något annat som lätt gör att tanken glider in på associationen enfald. Organisationer och företag ska jobba med mångfaldsfrågor. Det anställs konsulenter eller vad de nu kallas. Kanske projektledare. Det är dags att ta ett grepp om mångfaldsfrågan! Så talar de upplysta stämmorna. Det finns motiveringar i form av ökad avkastning, minskad arbetslöshet, minskade kostnader genom ökad integration och minskade motsättningar som leder till lägre budget för rättsväsende och sjukvård. Rekryteringsbasen kan bli betydligt större om ett mångfaldsarbete genomförs och allt blir tillgängligt för alla. På allas villkor. I alla städer. I alla väder. I alla kläder. Utan Kläder. Till och med i läder. Dörrarna står på vid gavel. Ut och in flyger åsikter och tankar om vartannat och blandas i en jättestor bunke. Bakas av på svag värme i låg temperatur i mitten av samhället tills den tas ut för att stelna. Projektet avslutas och mångfalden är nu uppnådd. Vi har blivit jättemånga, som kan gå till anfall. Anfall mot den aldrig sinande dumheten som utan att maskera sig tillåts att vandra runt i världen och lysa med de lånta fjädrarna från intellektet och eftertanken. Äh, jag är skeptisk!

Julstrike eller Ett klipp i näsan

En härlig diskussion utspelade sig i baksätet på min bil i morse. Pojkarna berättade vad den ene respektive den andre gissat fanns i den hemliga julklapp som skolans lärare hade placerat ut. Barnen går i en liten byskola med 73 elever och därför kunde alla olika klasser vara med och gissa. Vad det hela skulle vara bra för vet jag inte, men antar att det helt enkelt skulle vara kul.

Den äldste hade nästan gissat rätt, han hade gissat att det fanns en tomtenisse i paketet. Ledtrådar lät meddela att det var något som kom på besök under de närmaste veckorna och dela ut något. Det rätta svaret var tydligen inte en tomtenisse utan två tomtenissar. Om hans verkligen halvrätta svar gav någon annan utdelning än tillfredställelsen att inte vara helt misslyckad utan endast halvt förtäljde inte samtalet i baksätet.

Det som gör episoden värd dessa rader är nu egentligen lillebrors kommentar. Med sin, ännu ganska smurflika röst, deklarerade han att han trott att det var ett bowlingklot i paketet. Det är en kommentar helt i klass med den han gav i somras då han helt ärligt deklarerade att han inte visste att man inte fick klippa andra barn i näsan.

Utan att kunna göra något åt det ser jag en inkarnation av jultomten som bowlingklot, rasandes ner genom skorstenen så att en kliniskt ren rökkanal visar på hans framfart. I släptåg kommer en skara av tolv Kägelnissar med en liten luva dinglande på det kala huvudet.
I kör utbrister de:
- Finns här några barn som inte skjutit i rännan?
Att klippa andra barn i näsan räknas förmodligen till kategorin "skjuta i rännan". Storebrors högljudda hån av lillebrors gissning på bowlingklot räknas helt säkert också dit. Klottomtens utdelning till dessa, mina söner, blir mycket liten.

Efter utdelning av idel runda paket sträcker sig en enorm hand ner genom skorstenen, greppar med tre fingrar i tomten och slungar honom med ett öronbedövande dån genom hopen med Kägelnissar och ut genom ytterdörren. Som genom ett trollslag upplöses nissarna i ett stjärnglitter och allt är åter tyst och rent som en nyoljad bana.

Lägenhetsbråk vs Villabråk

När jag stod i omklädningsrummet efter ett träningspass idag hörde jag en konversation. Den ene hade igår blivit åhörare till vad han kallade ett lägenhetsbråk. Hans grannfru och han själv hade för ”en bra stund” lyssnat till skrik och dunkande från en lägenhet i angränsande trapphus. Polisen var kallad till platsen och de hade tydligen åstadkommit det största dunkandet då de slog in dörren, varefter tystnad återstod. Tystnad och en fråga i min skalle.

Om det finns lägenhetsbråk, finns det då också villabråk? Om så, är det någon skillnad på att bråka i en lägenhet eller en villa? När barn bråkar så gör de det språkligt helt generellt såvitt jag vet. Man pratar aldrig om sandlådebråk, matkösbråk eller stormarknadsbråk. Barn bråkar kort och gott, var de bråkar verkar inte ha någon betydelse. Uppenbarligen gäller inte detsamma för vuxna som bråkar, förutsatt att man i begreppen lägenhets- respektive villabråk alltid åsyftar vuxna (vilket jag tror är brukligt). När vuxna bråkar har platsen en avgörande betydelse, jag misstänker att man till och med skulle kunna hitta definitioner som väl avgränsar vilken typ av bråk som hör hemma i sovrummet, köket eller badrummet. En finare indelning av begreppen lägenhets- och villabråk alltså.

Nåväl, det mest intressant tycker jag är om det finns någon skillnad mellan bråken i olika bostadstyper. Kanske är det sammanlagda värdet av allt förstört lösöre större i ett villabråk än ett lägenhetsbråk, med undantag för Stockholms innerstad och en del andra platser? Man, kunde tänka sig att villabråkens språk är rikare och mer distinkt. Kanske lägenhetsbråken varar kortare tid då grannarna kanske hör det inträffade tidigare och då kan tillkalla polis snabbare än vid ett villabråk?

Bråken handlar nog om samma saker var det än sker. Utan att ha en aning så tror jag att man bråkar om kärlek och pengar.

Tomt huvud, bättre än tomt prat

Idag har jag inget att säga så jag väljer att hålla tyst(nästan), det borde fler göra som inte har något att säga, men det är svårt att låta bli, det känns lite tomt att inte säga något, att inte skriva något, inte vara någon definierad i språk.

Ett tomt papper är bättre än tomt prat.

Tänker som Jospeh K

Kommer det bli bättre när allting är över? Det är klart att det blir bättre! Vem skulle annars orka stå ut. När det är över blir det bättre, när processen är över blir allting bra. Då blir det som det var innan allt började och man kan fortsätta med det man gjorde innan. Fortsätta med det som gjorde att man en gång hamnade i livet.

Stora män är fulla av...

Det var en gång en liten man som bestämt sig för att bli störst i hela världen. Han tog god tid på sig och studerade hur andra ganska stora män gjort före honom. Han kallade dem just så, ganska stora, för han kunde gå med på att de var stora men inte så stora som han tänkte bli. Hela sin ungdom ägnade han åt att studera böcker av typen Vem är vem, Nationalencyklopedin. De personer som skrevs om där, resonerade den lille mannen, som då ännu inte var en liten man utan bara en liten pojke, måste vara de största som hittills funnits. Varför skulle man annars skriva om dem? Han gjorde beräkningar och skisser både dagar och nätter för att försöka hitta var och en av dessa människors framgångsrecept. Han ville göra en syntes av alla recept på hur framgång skapas och på så sätt komma fram till den optimala metoden för att bli en stor människa och därigenom bli den störste som någonsin funnits. Han vågade inte prova någon av sina uträkningar eller planer innan han var säker på att den skulle fungera. Risken var ansåg han att han skulle sluta som en medelmåtta och inte kunna komma vidare till en stor man om hans plan gick i stöpet. Detta kunde inte riskeras.

Hans studier stod stilla, han tycktes inte komma någonstans och var orolig att han aldrig skulle lyckas samla tillräckligt med kunskap för att skapa det framgångsrecept han så hett eftertraktade. Men, en dag när han besökte sin lokala frisör fick han vänta en stund och öppnade då en av de veckotidningar som bjöd på artiklar om den så kallade kändisvärlden. Utifrån nya insikter om hur storhet egentligen mäts kavlade den lille manen åter upp ärmarna. Han justerade sina ritningar och planer och såg att det skulle krävas fem år innan han skulle nå sitt mål.

Han köpte från en plastproducent i närheten in 4 ton mjukgörare och började så införliva denna substans i sin dagliga kost. I sitt garage lät han installera en kompressoranläggning avsedd för sprutlackeringsarbeten. Åren gick och kompressorn provkördes varje månad enligt en noggrant utarbetad plan. På nyårsafton det sista året av planen, exakt fem år efter han påbörjat den slutliga vägen mot global storhet startade han sin kompressor, anslöt ett tryck av 10 bar i ändan och gick efter en kort stunds uppladdning ut i världen som den största man världen skådat. Han är fortfarande där ute, ni har säkert mött honom.

Att klappa till barn

Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.

Platsbokningen! Himmel tryck 1, Helvete tryck 2

Läser i tidningen Dagen att 21 kristna har dödats i en bussolycka. Jag läser inte kristen press till vardags, men har den senaste tiden varit inne på deras webbresurser för att få ett begrepp om vilket språk och vilken typ av nyheter som visas där. Ibland kan man se samma nyheter som i ”den vanliga” pressen, dock vinklat på ett annat sätt. Helt klart intressant!

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.

OMFÖRING i Dagens Nyheter

I nätupplagan av Dagens Nyheter poppar det upp en kampanj för provprenumeration. Jag läser intressera ända tills det pratas om att det ska ske en OMGÖRNING av kultursidorna. Vad är det det? Kanske åsyftas att man ska göra en OMRÖRNING av kultursidorna, vilket i sig kan tolkas som att man ska göra dem röriga på ett annat sätt eller som att sidorna själva eller innehållet på dem ska flyttas om för att på så sätt åstadkomma något. Vad som ska åstadkommas blir jag inte heller klok på. Vad som kanske skulle vara på sin plats är möjligen en OMHÖRNING, något som kunde tolkas som att man borde höra om någon tycker att kultursidorna borde göras om. Det enda som den aktuella kampanjen lyckas med för mitt vidkommande är en OMKÖRNING. Inte för egen del, men man underlättar för sina konkurenter att just köra om Dagens Nyheter i upplagesiffor, för vem vill prenumerera på en tidning som håller på med OMGÖRNING, det låter nästan lite snuskigt när man tänker efter och det passar sig ju inte i en dagstidning. Snusk får man spara till kvällen.

Nötter, Naglar och Choklad

Man kan inte stoppa en pralin i munnen utan att behöva skämmas över att vara människa. Det finns förmodligen inte en enda handling jag kan välja att ägna delar av min dag åt som inte har ett moraliskt dilemma i släptåg. I vintermörkret är det enkelt att skylla på att man inte är så upplyst, problemet är dock att inte ens under midsommarnatten inser jag alla de komplikationer och all ond bråd död som frodas i fotspåren av att jag glufsar i mig en ynka kartong med Aladdin choklad. Jag menar, vad är ett halvt kilo choklad, det måste man väl för hundra gubbar få avnjuta utan att skämmas.

När jag på Utrikespolitiska Institutets hemsida tar del av den senaste Utrikesanalysen känner jag emellertid hur pralinerna sväller, inte bara i magen, utan även i min mun. De blir till stora, blodiga klumpar, till knivblad och till styva manslemmar. Med allt det i munnen finns det inget annat att göra än att spotta. Spotta ut människor ondska, girighet och maktbegär i en vidrig loska rakt i ansiktet på de som förtjänar det. Frågan jag inte kan besvara är bara vem det är. Medan jag funderar vänder vinden och tar tag i spottloskan som med eftertryck sätter sig rakt i min panna.

Kampen om landet Elfenbenskustens viktigaste inkomstkälla kakaoindustrin kantas av våld, mord, korruption, främlingsfientlighet och mängder av andra hemskheter. I analysen så pratar man om att det också förekommit våldtäkter, man nämner det som om det vore det naturligaste i världen att det förekommer våldtäkter i krigssituationer och det är det förmodligen. Jag har aldrig varit del av något krig eller liknande och hoppas slippa det under hela min livstid, men i alla rapportering från liknande händelser i historien såväl som i dagliga händelser så verkar det vara gängse norm att man sätter på de kvinnor man kommer åt. Visst är det konstigt? Talesättet lyder ju ’In vino veritas’, men jag undrar om inte sanningen om den mänskliga naturen ligger mera naken under de extremförhållanden som ett krig erbjuder, jag har ingen aning om vad det skulle kunna heta på latin (latinkunniga läsare uppmanas bidra…). Det finns förmodligen hyllmetrar av psykologiska avhandlingar om vilka kontrollbeteenden och grundläggande trrygghetsmekanismer som utgör grunden för mannen okontrollerade sexuella aktiviteter i krigstid, men jag tycker det är oförståeligt ändå. Hur kan egentligen något som sex förknippas både med det som nog är den mest högtstående formen för mänsklig kommunikation/relation dvs. kärlek samtidigt som det på ett vetenskapligt sätt, enligt psykologer, är en vanlig handling i en krigssituation? Sex som representant både för det mest goda och det mest onda? Genom att undvika det går man miste om båda ytterligheterna?

Som vanligt har jag inget svar och jag är osäker på om det finns något, men om jag nu ska låta bli att äta choklad i jul, vad ska jag då äta? Finns det någon förbannad nötkamp någonstans i världen som hindrar mig även från fillipinspelande? Jag får väl tugga på naglarna och hoppas att världen blir bättre så kan jag äta desto mer godis till påsk.

Gud - Den ultimata stordatorn

Jag har haft en bild i huvudet en tid. Jag vill inte kalla det en liknelse, utan en idé om ett faktiskt tillstånd. Min tanke är inte att Gud kan liknas vid en stordator, dvs en centraliserad processorkraft med en obegränsad mängd minne, utan att Gud faktiskt är en stordator med en obegränsad mängd minne. Jag menar också att Gud är synonym med en syntes av alla människor och alla mänskliga handlingar. Hur då? Jo, genom att människans hjärna inte är en processorenhet, vi tänker inte som individer utan som en komplex. Människan hjärna är inte en processor med minne utan ett trådlöst modem som kopplar ihop oss med stordatorn, med Gud. Med andra ord, alla människor, är instanser av Gud och är tillsammans Gud. Ingen tanke är individuell, alla tankar påverkar det totala tankekomplex som tillsammans med minnesbanken utgör Gud. Utgör vår intellektuella existens vilket faktiskt är den enda existensen över huvud taget. Vi är gud, Gud är allt och för övrigt är tystnad.

"kärleken och döden, samma gamla skitsaker"

Citatet oven är hämtat från poeten Jörgen Lind. Jag läste i morse en intressant artikel av Maria Küchen, den står att läsa i tidningen Trotts Allt som är en mycket bra tidning.

Läs den själva den är bra, men jag vill passa på att lyfta fram ett stycke ur den:

- Ja, religionen är ju en väldigt enkel lösning på svåra frågor, sa häromdagen en helt trendrätt kulturpersonlighet jag inte känner (träffade honom i en bar). Han verkade tro att det var en helt fräsch ironi, men det är ju inget nytt att ett religiöst perpektiv bara accepteras i kulturbarer på villkor att allting får fortsätta vara svårt. Men religionen är, kan åtminstone vara, en väldigt enkel lösning på svåra frågor - i god bemärkelse.

Förenkling kan vara ok. Det finns två slags kristen förenkling:

1. Det outhärdligt överslätande låtsandet att allt är så fint och bra när det i själva verket är allt annat än det.
2. Det raka enkla ljuset som skär tvärsigenom komplikationer och krafs, livslögner och kokett svartsyn.

Detta raka enkla ljus liknar ljuset på våren som gör att man inte kan blunda mera för att: "Det är faktiskt dags att städa här. Ordentligt."

Kramen en rörelse - inte ett statiskt tillstånd

Kramen tappar i värde då den slutar som ett grepp runt någon annans kropp. Då den stannar i att vara en variant av halvnelson och slutar innan den hunnit förmedla uppmärksamhet och uppskattning av den man kramar. Kramen blir också statisk och betydelselös om man inte skickar den vidare, om man inte låter den bli som en partikelström – en vågrörelse samtidigt som en mycket individuell stund med en unik människa. Kanske kramen är något som borde kunna levereras via bredband?

Under den gångna helgen har jag tillbringat alla vakna timmar på ett konvent med närmare 800 människor. Både gamla och unga. En bra tillställning som på många sätt var olik vardagen för en alldaglig svensk administratör.

Den största skillnaden var att många kramades. Inte bara när de träffades första gången den helgen. Inte bara första gången de sågs just den morgonen. Inte bara när de skiljdes åt. Inte bara killar och tjejer. Inte bara män och kvinnor. Inte bara unga med unga. Nej, alla kramades när det kändes bra att göra det. Inga kramar med sexuell laddning. Mer kramar som sa; ”Hej, vad bra att du är här. Jag ser dig och tycker det är bra att du ser mig!” Flummigt? Ja, på sätt och vis så känns det ju lite uppe i det blå och lite barfota och plyschbyxor. Men, på sätt och vis, så känns det samtidigt väldigt jordnära, för vem vill inte bli sedd och uppskattad bara för att man finns och är den man är? Det är grundläggande och det är bra!

På mitt kontor kramas man aldrig, i alla fall inte så någon ser det och inte utanför arkivens dunkla gömmor…Varför kramas man inom olika fritidsverksamheter men inte inom arbetslivet? Kan det bero på att jobbet är man ofta tvingad att gå för att kunna betala hyran, medan man gör det man själv vill och träffar dem man helst vill på fritiden. Ofta, träffar man människor som har samma värderingar som en själv. Jag är personligen ganska nöjd med att vi inte kramas på jobbet, men skulle inte ha något emot att jobba på ett ställe där man kramades mer. Motsägelsefullt? Ja, såklart, det är inte lätt det här med kramar, men det är gött!

Gala för döden

När jag gick till jobbet i morse var det någon, nyss bara ett barn som bokade en plats i dödens väntrum. Det var väntat sedan flera månader och nu var tiden inne. Fler väntas den närmaste tiden följa i hans spår. Det gäller uteslutande män. De här männens, eller ska vi säga pojkarnas, oförmåga att producera ägg är den direkta orsaken till den alltför tidiga död de går till mötes.

Sedan i augusti i år har vi haft en samling individer av olika kön boendes i ett uthus hemma. De var små och duniga då de kom, en dog endast några dagar gammal, men tjugo stycken är kvar. Mor och far i familjen har varit med dem, dock har modern den sista månaden totalt upphört med sin mammaroll och börjat behandla sina barn som jämlikar varvid fadern i famlijen tagit över ansvaret för att hålla ordning på familjen och visa på maten som vi lägger fram till dem. De brukar få komma ut för några timmar om dagen, men de går mest omkring och sprätter planlöst och går sedan och lägger sig så fort solen går ned.

I en flock med kycklingar finns alltid några tuppar, man vet att några ska bli gryta tidigare än de andra som får förmånen att förse människan med ägg under en fyra fem år innan de går samma väg. Våra höns har det väldigt bra, barnen hemma tycker det är jätteroligt att ta hand om dem och det har varit intressant att vara med från det de var små. När min minste frågade vad som skulle hända med tupparna sa jag bara att: "Dom ska vi äta upp!". "Ok, kyckling är gott!", var hans reaktion. Det känns bra att barnen vet att kyckling inte är något görs av en del McDonalds och två delar Matmix.

Hursomhelst så kändes det ganska ödesmättat då den första av tuppkycklingarna visade sitt rätta jag i den kalla novembermorgonen. Han harklade sig på hönsvis och lät ett målbrotts kuckeliku besegla sitt öde...

Flykt från Amerika eller från Amerikaner

Av någon outgrundlig andledning har jag i mer än ett år prenumererat på nyhetsbrevet Escape from America. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det beror på att jag inte kan låta bli att fascineras över den fantastiska titeln Escape from America. Varje gång nyhetsbrevet ramlar ned i min inkorg ställs jag återigen inför frågan om vad de flyr ifrån. Det finns en underliggande webbplats till detta nyhetsbrev också, Escape Artist, heter den. Man kan få råd och tipps om allt mellan himmel och jord som rör hur du ska flytta ifrån USA och bli lycklig någon annan stans. Vad gillar ni rubriker som Restart your life overseas?

Jag undrar stilla om det bara är Amerikaner som är så inskränkta att de tror att man kan börja ett nytt liv och bli lycklig bara genom att flytta sin kropp till en annan koordinat på jordgloben. Tyvärr är det nog inte så! Jag sitter själv drömmande och surfar runt bland de vackra bilder och fantastiska, havsnära, egendomar med egna poollandskap som siten marknadsför. Det verkar dock som man skulle behöva vansinnigt mycket pengar för att restarta sitt life på andra sidan en sjö. Förmodligen har de som kan ha råd med de egendomar som saluförs redan en liknande egendom i någon Amerikansk stat. Så, förutom vädret i vissa fall, vad är det då som skiljer landet av mjölk och honung från det man lämnar? Knivskarpt eller inte, men jag tror att just här ligger lösningen som kan få mig att säga upp prenumerationen på Escape from Americas nyhetsbrev. Jag kan få frågan varför besvarad. Varför ska man fly från Amerika?

När jag mer ingående studerar vad som finns att läsa i nyhetsbrevet inser jag att titeln är direkt felaktig. Det är inte frågan om att fly från Amerika utan att ta det med sig till en plats där det är bättre väder, lättare att få tag på marijuana och där man än mer kan få känna sig som en del av ett privilegierat fåtal. För tänk er om alla plötsligt ville få en egen plats på en paradisö, en egen plats om är lite hemlig som bara några upptäckt, de som vet hur livet egentligen skall levas.

Jag inser att det inte är något fascinerande med nyhetsbrevet Escape from America, det är som sagt bara ännu en yttring av den gamla tesen som klart definierar kapitalismens grundläggande idé som utgår ifrån att alla kan tillhöra ett privilegierat fåtal. Det tål att upprepas, hur många gånger som helst!

Dock, kommer jag att fortsätta prenumerera på nyhetsbrevet. Det är ett mycket billigt sätt att turista i de mest underbara miljöer jorden runt. Det är dessutom helt riskfritt och man behöverinte riskera att se något fult eller otäckt, det finns inte med på bilderna. Det har flytt någon annan stans. Kanske till Amerika?

Poeter läser för svarta hål

Jag hörde att det varit poesi uppläsning på ett observatorium någonstans i Stockholmstrakten. Det som lästes upp digitaliserades och sändes ut i rymden mot stjärnan Vega. Det verkar som globaliseringen tar ett nytt steg då de Svenska poeterna försöker hitta nya marknader för sina alster utanför vår planet. Det är nog ett genidrag att liknas vid att plantera en ekskog som ersättning för lönearbete. Eventuella royalties från invånarna på planeter i Vegas stjärnsystem torde dröja minst sextio år troligen betydligt längre då en korrespondens med ett förlag på Vega planeten kan dra ut på tiden i flera hundra år.

Mot den stjärnklara vinterhimlen sände jag några tankar igår kväll då jag var ute och kissade mig själv och hunden. Om det framstår som en bra sak att försöka kommunicera mänsklighetens essens, via för många människor obegriplig poesi, till en främmande livsform, så borde samtliga integrationssträvanden mellan olika folkgrupper och sociala skikt snarast inriktas på just kommunikation via poesi. Problemet i min mening är nog bara det att mycket av dagens poesi är så oförståelig att den inte ens kommunicerar med sin skapare, förmodligen inte ens med poesins skapares skapare…

Var är de onda djävlarna?

Den sista tiden har jag grävt en hel massa i utrikespolitik, bistånd och humanitära organisationer. Det finns hur mycket skrivet material som helst. Massor av visioner och målsättningar och strategier och handlingsplaner och dokument av alla de slag. Man blir alldeles yr. Varför är det så jävligt i världen när det verkar finnas så många som kämpar för att den ska bli bättre? Är det verkligen så att det finns så fruktansvärt många som kämpar åt andra hållet? Det är inte uppenbart vilka nätverk och visioner och mål och konferenser de i så fall står bakom. Jag har inte hittat några Internetlänkar där det står "…vi är en organisation som vill bekämpa all medmänsklighet och ta all makt i världen för att ägna alla jordens resurser åt att förhärliga oss själva och göra bara oss lyckliga och välmående…". Det finns ingen, som inte klassas som psykiskt störd, som uttrycker sig på det viset. Ändå är det precis så en stor del av världen fungerar. Jag frågar mig lite tyst; är det så att allt som står inom citationstecknen ovan faktiskt finns att läsa mellan raderna, mitt framför ögonen på oss, om vi drar slutsatser av det som är de etablerade "sanningarna" idag? Finns de onda djävlarna bakom varje datorskärm som nu stålar ut den här texten? Jag vet inte, åtminstone är jag inte säker.

För att skapa alla dessa dokument och visioner har det genomförts oräkneliga nätverksträffar, seminarier, workshops och konferenser runt om i världen. Det delges synpunkter och förmedlas förståelse för olika kulturer i en aldrig sinande ström. Alla är överens om att fattigdomen ska utrotas och att alla människor har rätt till ett värdigt liv utan svält och rädsla. Världsförbättrarrörelser har i sina omfattande organisationer massor av dokument och rapporter i ämnet. Medlemmarna inom rörelsen har träffats och försökt förstå varandras kulturer. Som resultat av alla möten finns dokument där det står vad man kommit överens om. Det är inte tal om annat än att organisationerna vet vad de själva tycker. Frågan är bara om resten av samhället vet det och om de nu gör det, kan man fråga sig om de överhuvudtaget bryr sig om det.

När jag läser olika visioner och strategier så upprepas många fraser som ett mantra, vissa dokument är så vältaliga att man får gåshud. För organisationens medlemmar blir det nästan fysiskt påtagligt hur goda intentioner man har, kanske inte lika ofta för de behövande. Orden flyger på lätta vingar ut över den välvilliga eliten och faller sedan platt till marken. Innehållet som var menat att förvandlas från ord till handling och sippra ned från alla välformulerade visioner för att läka, mätta och trösta de behövande, står kvar. Som ord på ett papper.

En del intressanta länkar:

Globalis
Utrikespolitiska Institutet
IRIN
Globalportalen
Afrikanyheter
Svenska FN-förbundet

Uppföljning av sex på en onsdag

Som tidigare utlovats följer vi nu upp hur det gick med den aktionsgrupp som hotat trotsa statsmakternas påbud om sexuella aktiviteter under trettiotimmarintervallet som det populärt kallas.

Vi kan rapportera att aktionen var en fullständig succé! Vid fem slumpvisa tidpunkter med start klockan 14.37 i onsdags förra veckan befann sig fem olika personer av obestämt kön på vandring i fem olika miljöer på skilda platser utan någon som helst sexuell laddning. Med en förskjutning på ett slumpvis antal sekunder detonerade en liten krutladdning apterad på varje person och de blev alla föremål för en explosionsartad tidsutlösning. De var inte ensamma då det fanns personer på andra platser men ingen deltog i den sexuella handlingen, det var oplanerat för den inblandade och det skedde utanför trettiotimmarsintervallet.

Ännu en framgång för den civila olydnaden.

För att genomföra er egen sexaktion och bryta Statsmakternas påbud hänvisas till denna länk.

Kungahuset och LOU

Jag har läst att Republikanska Föreningen den sista tiden har tagit nya tag för att störta Kungahuset. Med hjälp av en hord RP-konsulter på Legobasis ska den gamla ordningen med ett Kungahus bekämpas. Jag tycker att det är ett lovvärt initiativ. Alltför länge har jag upprörts över bristen på likhet inför lagen. Att se människor glida vid sidan av det etablerade lagrummet där vi andra måste vistas vare sig vi vill eller inte. Republikanske Föreningens initiativ förtjänar att stöttas varför jag med omedelbar verkan sätter en länge projekterad plan i verket.

Det är dags att även Kungahuset inordnar sig under LOU, Lagen om Offentlig Upphandling. Alltför länge har vi blundat och låtit kostnaderna för PR av Sveriges land passera utan ifrågasättande, att konkurrensutsätta bandklippning och uppläsning av intetsägande tal iförd dyr kostym och i vissa fall blanka metallföremål måste formaliseras i en offertförfrågan och upphandlas enligt LOU som upphandling av tjänst grupp A.

Det torde inte fattas hugade entreprenörer som med glädje inkommer med anbud på denna typ av tjänst. Några som jag uppfattar som självskrivna i skrivande stund är Kung Olav av Norge, Bert Karlsson, Göran Persson, Usama Bin Ladin, en eller flera instanser av Elvis Presley samt en skrivelse i form av ett hot snarare än ett anbud från Georg W Bush, naturligtvis med referens till en bilaga i form av Gamla Testamentet. För att det inte ska fattas nationella intressenter som kan föra det Svenska arvet vidare samt även generera Svenska arbetstillfällen och låta en stor del av Kungahusets omsättning stanna inom landets gränser har redaktionen på Eljest beslutat att inom en snar framtid låta registrera företaget Rent-a-Reign (se ordbok för Reign). Den bärande affärsidén för företaget är att erbjuda ett dynamiskt Kungahus för framtida krav till en konkurrenskraftig kostnad. Allt vår personal kommer att vara tränade i både bandklippning, vinkning och kommer att kunna uppvisa både en aristokratiskt högdragen min samt en i allmänhet tölpaktig attityd mot ofrälse. Samtliga representanter för Rent-a-Reign kommer att vara tämligen läskunniga varför de färdigskrivna talen inte kommer att bjuda något hinder. Den konfigurerbara regent vi tillhandahåller kan fås i en närmast oändlig mängd utföranden och alla dessa typer ryms inom det standarkontrakt vi erbjuder, priset är endast beroende av hur många regenter som önskas avropas vid en och samma tidpunkt.

Kungahuset kan varieras från familjeenhet till att bestå av en ensamstående. Man eller kvinna kan varieras allt efter uppdrag, om en man önskar en man som genomför uppdrag som Drottning bjuder det inga hinder. Våra regenter har en mängd färdigkomponerade kostymer med alltifrån lodenrock och gummistövlar till dyra blå kostymer med blanka metallbitar på. Vid de olika invigningstillfällen och dylikt som regenten önskas närvara vid kan hela uppdraget konfigureras via Internet. Inga stora planeringsarbeten är längre av nöden inför ett kungabesök. Om en måltid ska intas i samband med uppdraget samarbetar Rent-a-Reign med McDonalds och förplägnad medföljer Regentföljet i eleganta isoleringskärl. Den nya kompositionen Mc Beth rekommenderas varmt. En lägre kostnad för uppdraget kan fås om Regenten kan utföra sina åligganden iklädd Ronald Mc Donalds utstyrsel.

Det pris Rent-a-Reign erbjuder den Svenska Staten för att upprätthålla ett svensk Kungahus kommer att vara en bråkdel av det dagens innehavare erbjuder. En av flera anledningar till vårt förmånliga erbjudande grundar sig i vårt samarbete med veckopressen samt ett antal olika såpoperor vilka kommer att följa en eller flera av de Kungar och Drottningar som jobbar på fältet, de kommer att utrustas med en uppsättning av olika perversioner och laster för att förhöja både nyhets-, underhållnings- och PR-värdet skyhögt över vad dagens Kungahus kan erbjuda. Vi inser att det är ett högt satt mål men är icke desto mindre övertygade om att vårt samarbete med fångvården och då i synnerhet Kumla anstalten kommer att förse oss med den kompetens och de kvalifikationer som krävs för detta ändamål.

Delat Helvete - Halvätet

Läste på den bloggen Errata om ett Helvete på en Konsumbutik. Det visade sig vara en hyllkantsetikett för Hel Vete, Helt Vete alltså. Kul! Om man då bakar en limpa, skär sig en smörgås och lämnar hälften utan att äta upp den, har man då lyckats förflytta sig till Halvätet?

Ut och IN

När jag hörde något program på radion häromdagen om utbildning började jag fundera över varför det heter just UT-bildning. Vad är det som kommer ut och från vem? När jag tänker på lärande så är det nog mer som att jag tar IN något. Kan det vara så att någon tagit fasta på tesen att det krävs hårt arbete att bilda sig och då fokuserat på transpiration, UT-dunstningar, då ordet UT-bildning formades?

Nåväl, tanken ledde mig vidare till att det istället borde heta något med IN, IN-bildning lätt naturligt. Det ligger ju farligt nära ordet IN-billning. Det ledde mig till tanken att UT-bildning nog i många fall är det samma som IN-billning. Efter en viss form av kunskapsförmeding kan man ibland känna det som man blivit utsatt för IN-billning snarare än UT-bildning. Helt nyligen deltog jag i en kurs för att bli certifierad projektledare. En hel del matnyttigt, men själva certifieringen som består i ett långt prov med massa kryssfrågor fick mig att förstå att det viktigaste som förmedlades på den kursen snarare var en IN-billning att man var en duktig projektledare än att förmedla de kunskaper man behöver för att UT-vecklas. Inte vet jag om det ligger något i det här resonemanget, det ser ganska IN-vecklat UT.

Zoo = Sco

Jag tillbringade större delen av lördagen på Nordens Arks djurpark. www.nordensark.se Hela famlijen hade en jätteskön dag. Härligt höstväder och god matsäck. Vi såg alla djuren utom nån sorts get. Vargar, lodjur, höns, ankor. Fick lite idéer till vårt eget hönshus en toppendag helt enkelt.

Det var dock en sak som slog mig då jag gick bland alla hägn. De olika djurens hägn var utformade olika för att passa de olika djuren. I hackspettens voljär var till exempel alla träpålar klädda med plåt. Föst förstod jag inte varför, men så snart det eviga knackandet startade så insåg jag. Hacke och hans fru Hacka? skulle perforerat stoplarna på några veckor.

En Hornuggla glodde ut genom gallret så det en stund kändes som jag var iaktagen snarare än iaktagare. Tanken for iväg och gav mig tanken att en ganska stor installation skulle vara kul att skapa. En stor byggnad där en mängd olika hägn kunde byggas upp för att inhysa olika typer av människor. Det kunde vara en bur med en Alkoholist, en annan med en Pederast, andra som kunde fyllas med en Svensson, ett par Karriärrister, en finnig Civilingejör, en Gudrun Sjödén Tant, ett par Lesbiska och så vidare. Tänk er, man kunde ta med familjen och gå och titta på ett tvärsnitt av olika representationer av mänsklighet. Burarna måste naturligtvis vara anpassade för den eller de människor den ska hysa. En alkoholist får ha den rekvisita den behöver för att trivas och en Civilingenjör några skivor med Thomas Ledin och en räknesticka.

För att fylla en större människopark skulle det krävas en så stor mängd skådespelare att kårens arbetslöshet kunde elimineras helt. Halvt på skoj och halvt på allvar tycker jag att det är en bra idé. Det skulle vara väldigt kraftfullt att få se representation av de olika personlighetsdelar man själv är sammansatt av, igenkännandet är en stark feedback för förändring.

Bullbak

En samlingsplats för mina tankar det borde jag ha. Någonstans som det var tillåtet att aldrig fundera på verkligheten. Låta allting vara sanning i just det ögonblicket och låta det leva som sanning som man diktar, tar fram i just det ögonblicket. Vilken stor frihet skulle inte skapas om det kunde få ta plats i verkligheten, finnas till som något verkligt. Ta fasta på vardagens realiteter och sedan, stå ut. Stå ut ur mängden som skapat ur vilken film som helst. Som kommet ur mormors bakugn. Lika kletigt, fastnande i början men efter en stunds värme, vila, så finns det något riktigt. Något verkligt som folk vill ha. Som man accepterar som en – bulle. Ja, vem vill ha en bit deg liggande i långliga tider, det är ju något ofärdigt som inte riktigt finns. Som bara är ett mellanstadie till en bulle. Till något riktigt. Varför går man inte annars omkring och pratar om att ”igår gjorde jag en sån fin deg”. Nej, man är bara intresserad av ifall någon lyckats åstadkomma något verkligt, något som folk vill ha. En riktig sak, en färdig som folk vet vad det är och vad den är bra till. En bulle, det vill folk ha.

Kors då Arn!

Redan när jag var liten tyckte jag det var underligt med korståg. Riddare som drog ut i fält för att övertyga människor om vikten av att älska varandra? Älska mig annars ska jag slå ihjäl dig!

Nu, i modern och upplyst tid kanske vi ler åt ironin i detta. Vi vet ju bättre idag. Idag dödar vi istället dom som inte älskar på rätt sätt, eller dom som älskade dom som vi dödade på ett sätt som vi hatar. Vi gräver gravar med maskin för att fylla dem med kroppar från de människor som inte vet hur man ska älska, men som vi visste hur man skulle älska, på rätt sätt, men inte gjorde det. Vi valde att älska oss själva.

Privat Stat

Apropå privatiseringar


Posten förlorade pengar och genomförde en stor förändring. Alla postkontor stängdes och många människor blev arbetslösa. Nu hämtar vi paketen i livsmedelsaffären eller på bensinmacken. Uppenbarligen är SJ nu i samma situation och lösningen ter sig ju, i ljuset av Postens framgångar, entydig. Lägg ner alla stationer, sälj alla tåg, bryt upp rälsen och avskeda all personal. Varför ska SJ hålla fast vid en föråldrad affärsmodell och sköta sina transporter själva? Kontraktera istället livsmedels grossister och andra som transporterar gods över Sverige, bygg ett avancerat IT system för bokning och reservation för någon miljard. Sedan kan vi resenärer boka våra biljetter på macken och samåka med mjölk och bensin eller varför inte lifta till jobbet med grisbilen?

Kanske kunde konceptet utvecklas så att Posten och SJ kunde samarbeta. SJ resenären kunde ju ta med sig posten på grisbilen och dela ut den till en livsmedelsaffär i närheten av adressaten. Då kan ju Posten sälja av sina lastbilar också. Andra samhällsfunktioner skulle kanske även de kunna avvecklas. Larmnumret 112 kunde ju kopplas till närmaste bensinstation som kunde hyra ut en slangbil till de resenärer som för tillfället väntar på transport. På sin väg till släckningsarbetet kunde de säkert dela ut en del post och kanske hjälpa Polisen att spana efter bovar. Alltihopa kunde sändas ut via Internet som en dokusåpa utan slut, för det är väl vad det ska föreställa?

En betraktelse från en blivande Resenär, Brevbärare, Sopkörare, Brandman och Polis

En betraktelse över Årjängstrollet

Ett vykort från Årjäng

När jag var liten var jag rädd för Årjäng. Bliven ungdom tyckte jag bara att det var töntigt, förknippat med Tore Skogman. Efter ungdomen och fram till min nu begynnande medelålder har jag inte ägnat Årjäng en tanke. Men, så driver omständigheterna gäck med mig. Mina litterära drömmar förflyttar mig för första gången i mitt liv till just Årjäng. Till den värmländska orten med det där förbannade trollet. I jordgubbsland använder man en fågelskrämma för att hålla borta fåglar. I Årjäng har man tagit sig omaket att uppföra ett plastbeläte för att hålla barn och deras familjer borta. Det måste ju vara syftet, vad annars? Som barn fick jag ett vykort från en släkting en sommar. Det var en bild av Årjängstrollet på framsidan och jag sov dåligt hela natten.

När jag som nu gränslar det aktuella trollets vänstra stortå och skriver detta med en gråmålad jättetånagel i plast som underlag för mitt block, känner jag dock att min rädsla för trollet är borta för alltid. Nu är det bara töntigt och naturligtvis obeskrivligt fult. Min inställning känns grundmurad och Årjäng som ett avslutat kapitel, men ödet vill annorlunda.

Som en pendang till Årjängstrollet vandrar nu Salman Rushdie semesterlojt över torget med en burk hjortronsylt i handen. Han slår sig ned vid ett plastbord bredvid två korpulenta värmländskor i popplinklänningar. Dom tycks känna varandra väl och Salman hämtar en kopp kaffe. Det känns med ens helt naturligt, ingen har väl översatt ordet Fatwa till värmländska. Kan man blanda indier och britter kan man naturligtvis blanda indier och värmlänningar minst lika framgångsrikt. Jag har aldrig gjort något liknande men nu verkar det vara det naturligaste i världen. Med några korta steg från Trollet är jag framme vid kaffebordet där Salman och hans vänner sitter. Jag frågar om jag får slå mig ner en stund. Vi pratar en stund över kopp och får veta att Salman faktiskt har delar av sina rötter i Värmland, han är halvbror till Tore Skogman och det är lätt att se när han skrattar då glipan mellan tänderna blir synlig.

Det är inte utan att värmen i Årjäng idag trycker mig. Jag köper en glass och vacklar mer än går bort mot bilen. Årjäng känns väldigt nära och allting känns nära Årjäng. Lennartsfors är ju inte alls långt bort till exempel. I bilen bort känns min upplevelse på torget nästan overklig. Jag besegrade min rädsla över Trollet och mötte Tore Skogmans halvbror, underligt. Då jag åker förbi Torget tycker jag Trollet blinkar åt mig, men det var bara en svettdroppe som rann ner i ögat, eller en tår. Jag känner mig nära, allt. Men Trollet det tycker jag fortfarande är fult.