Används som beteckning på ting och företeelser som avviker från det normala, men går förstås även att använda för att förmedla att saker är som vanligt.
onsdag, oktober 20, 2010
Det stinker
lördag, maj 15, 2010
Märken
En dag såg jag ett märke efter en vaccination på en gammal mans överarm, troligen från en stelkrampsspruta. Jag tänkte helt dumt: -Sitter det fortfarande kvar, efter alla dessa år? Man kan kanske tycka att efter ett långt liv skulle märket efter en tidig vaccination förblekna och bli mindre och mindre synligt ända tills det försvann helt. Kanske är det så med effekten av vaccinet för just stelkramp, inte vet jag. Den gamle hade hur som helst kvar märket och han var bara en dryg vecka från döden, det visste jag inte när jag först träffade honom. Ärret visade mig med ens helt tydligt hur barndom och ungdom hänger ihop med det vuxna livet och slutligen knyts ihop med ålderdomen om man får vara med så länge. Det är samma kropp som bär oss genom alla åldrar, om än i något skiftande skepnader. Men, jag såg nu tydligt att märken vi får efter vägen inte bleknar utan formar våra överarmar, våra kroppar och indirekt allt vi kallar jag. Min blick på den gamle mannens vaccinationsärr på den rynkiga överarmen färdades med tankens hastighet åttio år tillbaka i tiden, till en spenslig och blek överarm på en rädd pojk i tio års åldern. Jag kan se nålen som sticker och se pojkens ansikte skrynklas ihop, delvis av smärta, men framförallt av rädsla. En plåsterlapp och en liten näve som gnider bort en tår. Sedan skjuts tiden undan i en förfärlig massa år och i bilder av en kvinna, ett par barn, verkstadslokaler, alltför stora trädgårdsland, en ond rygg, ett svagt hjärta och en lägenhet med inglasad balkong.
På vägen genom livet får vi alla någon sorts märken, en del tror kanske att de kan klara sig utan en skråma, men de har fel. Ett liv byggs av märken och skråmor, av allt som på ett eller annat sätt tränger genom vår yta och blir kvar som märken av ett liv. Det vi möter som inte märks är inget egentligt liv, det är mer som kalkelfog, fyller ut mellanrummen och fogar ihop till en helhet.
Den gamle mannen sitter nu vid köksbordet med skäggstubb på ett par dagar som inte hemtjänsten hunnit med och försöker minnas årtal och händelser ur sitt liv. Det blir brottstycken som inte alltid hänger samman i lyssnarens öron, men är sanning i den gamles. Vi sitter en stund i finrummet och pratar stilla om en bild från gården. Vi bestämmer att träffas om fjorton dagar, men det blir inte så. Det var tid att radera ett ärr som varit med så länge och som inte längre kommer att finnas kvar. Inte på den överarm där det först blev till i alla fall, men nu inne i mitt huvud och vem vet, kanske även i ditt?
onsdag, mars 17, 2010
Ett vykort från Årjäng
När jag var liten var jag rädd för Årjäng. Bliven ungdom tyckte jag bara att det var töntigt, förknippat med Tore Skogman. Efter ungdomen och fram till min nu begynnande medelålder har jag inte ägnat Årjäng en tanke. Men, så driver omständigheterna gäck med mig. Mina litterära drömmar förflyttar mig för första gången i mitt liv till just Årjäng. Till den värmländska orten med det där förbannade trollet. I jordgubbsland använder man en fågelskrämma för att hålla borta fåglar. I Årjäng har man tagit sig omaket att uppföra ett plastbeläte för att hålla barn och deras familjer borta. Det måste ju vara syftet, vad annars? Som barn fick jag ett vykort från en släkting en sommar. Det var en bild av Årjängstrollet på framsidan och jag sov dåligt hela natten.
När jag som nu gränslar det aktuella trollets vänstra stortå och skriver detta med en gråmålad jättetånagel i plast som underlag för mitt block, känner jag dock att min rädsla för trollet är borta för alltid. Nu är det bara töntigt och naturligtvis obeskrivligt fult. Min inställning känns grundmurad och Årjäng som ett avslutat kapitel, men ödet vill annorlunda. Som en pendang till Årjängstrollet vandrar nu Salman Rushdie semesterlojt över torget med en burk hjortronsylt i handen. Han slår sig ned vid ett plastbord bredvid två korpulenta värmländskor i popplinklänningar. Dom tycks känna varandra väl och Salman hämtar en kopp kaffe. Det känns med ens helt naturligt, ingen har väl översatt ordet Fatwa till värmländska. Kan man blanda indier och britter kan man naturligtvis blanda indier och värmlänningar minst lika framgångsrikt. Jag har aldrig gjort något liknande men nu verkar det vara det naturligaste i världen. Med några korta steg från Trollet är jag framme vid kaffebordet där Salman och hans vänner sitter. Jag frågar om jag får slå mig ner en stund. Vi pratar en stund över kopp och får veta att Salman faktiskt har delar av sina rötter i Värmland, han är halvbror till Tore Skogman och det är lätt att se när han skrattar då glipan mellan tänderna blir synlig.
Det är inte utan att värmen i Årjäng idag trycker mig. Jag köper en glass och vacklar mer än går bort mot bilen. Årjäng känns väldigt nära och allting känns nära Årjäng. Lennartsfors är ju inte alls långt bort till exempel. I bilen bort känns min upplevelse på torget nästan overklig. Jag besegrade min rädsla över Trollet och mötte Tore Skogmans halvbror, underligt. Då jag åker förbi Torget tycker jag Trollet blinkar åt mig, men det var bara en svettdroppe som rann ner i ögat, eller en tår. Jag känner mig nära, allt. Men Trollet det tycker jag fortfarande är fult.
Man kan få svamp av Internet
Jag läste i förra Stadsporten om vedermödorna med att hitta ett svampställe och instämde helt med skribenten, ända tills idag. Lyckliga omständigheter sammanstrålade och svampletandet var inte längre ett problem. Det var som om himmelen öppnat sig och allt plötsligt stod klart för mig, som i ett förklarat ljus. Jag hade funnit inte bara en, utan hela två lösningar på problemet med de gömda kantarellerna och dessutom fått en bonus.
Jag har tidigare, som så många andra av er, vandrat omkring i skogen och gjort fruktlösa försök att hitta alla de svampar som andra människor säger finns därute. Det enda resultatet av mina ansträngningar har varit svett och en förtvivlad undran över var Staten placerat ut friluftstoaletterna, jag hittade varken dom eller svampen. En totalt meningslös utflykt alltså, vare sig input eller output skulle man kunna säga.
Den första lösningen kom för mig då jag under lunchen idag strövade över Grönsakstorget i Stockholm. Det fanns mängder av försäljare av blommor, grönsaker, lingon och av svamp. Det fanns drivor av kantareller i varje stånd, priset såg inte så tilltalande ut, men det räckte med att jag tittade en sekund extra på en hög kantareller för att försäljarna skulle börja pruta med sig själva. Innan jag visste ordet av så var kilopriset inte på långt när så högt att det motiverat bensinpengarna för att åka till skogen. Tänk att jag skulle behöva åka till Stockholms innerstad för att hitta ett svampställe, ganska skickligt maskerat.
Den andra lösningen uppenbarades för mig under en middag idag med några trevliga människor från Jordbruksverket i Jönköping, de berättade bl.a. om ett s.k. GIS-system, Geografiskt Informations System. Det är ett kul system i vilket man t.ex. kan markera områden på en karta och får reda på mängder av information om dem som bor där eller om naturen, allt beroende på vad någon matat in. Stadsbyggnadsförvaltningen förklarar gärna mer för er om ni är intresserade. Nåväl, Jönköpingsborna berättade att det nu fanns en välvillig biolog som traskat omkring i bygderna och inventerat olika s.k. biotoper, jag antar att det betyder växter eller så. Finessen var att man nu via Internet kunde gå in och söka på kantarell och då få upp på kartan var denna läckerbit gömde sig. Inga mer hemliga svampställen alltså, säg det som inte finns på Internet.
Men den bonusen då? Jo, i Jönköping hade de förutom kantarellförekomst på kartan i GIS-systemet även markerat var det fanns utedass. Allt som kan behövas för att planera en dag i skogen finns alltså på Internet, i alla fall i Jönköping.
Lervälling är nyttigt för växande scouter
Sommaren är tiden då armar och ben på tusen och åter tusen scouter fraktas kors och tvärs genom Sverige, till diverse vattensjuka åkrar med olika lerdjup. Det är dags för scoutläger! Jag har under sommaren lärt mig att lervälling är både gott, närande och roligt och vill därför dela med mig av en nästan sann episod från Kragenäslägret år 2003.
Förväntansfulla anländer vi och börjar slå upp vårt läger. Då det mesta känns färdigt på vår andra lägerdag, så börjar det regna. Först lite försiktigt, men snart öser det ner. Det enda vi inte hade gjort var att gräva kanaler och diken, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert misstag. Vi borde gjort det först. Hela lägerplatsen förvandlas snabbt till en diskplats. En diskplats liknande insidan på en diskmaskin - det är mörkt och det kommer vatten från alla håll. Hur det nu går till så regnar det även nerifrån i Strömstadstrakten. Plötsligt kommer det första larmet från juniorscouternas tält: Det rinner in vatten och alla sovsäckar är blöta! Snart vet vi att även allt annat i tältet är blött. Alla scouter inkluderade.
Vi har blivit instruerade att vi inte får gräva i marken, för den är ömtålig. Jag vet inte vad det innebär. En kort stund senare inser vi att ingen av oss vet vad det innebär och vi börjar gräva frenetiskt. Vattenhinkarna vandrar som ett pärlband genom lägerplatsen och vidare bort till det stora avloppsdiket. Nästa larm från juniorscouternas tält kommer: En scout håller på att föras bort av en mindre flodvåg! Genom ett rådigt ingripande från kökstältet lyckas han klamra sig fast vid en Skogaholmslimpa som kommer flytande. Han halas in. Limpan visar sig vara en kreativt konstruerad livboj från seniorpatrullen.
Kanske träskfebern har gjort mig virrig, men jag tycker mig se någon i lägerledningen komma förbi på en av kanalerna, stakandes en gondol, som troligen de Italienska gästerna tagit med sig. Efter några timmars grävande och vadande i leran är det dags för kvällsmat och vi ledare tänker - ett mycket kort ögonblick - be scouterna att tända i lägerspisarna. Vi ångrar oss snart, då vi ser veden flyta förbi. Istället kalasar vi på juniorscoutens livboj och fortsätter med grävandet och vattenbärandet. Ett tag är det svårt att veta vad som är tårar och vad som är regn på en del av barnens kinder, det är ganska skumt ute nu.
Framemot natten klingar regnet av och vi samlas allihop framför flaggstången. Nej, inte alla föresten. Var är ledaren som grävde värst, han som dök, Petter? Alla som samlats ser ganska färdiga ut, men i ögonvrån på var och en kan man se en liten, liten glimt. Faktiskt kan även ett och annat belåtet leende anas. Det kan höras små fnissningar när den försvunne ledaren Petter kommer uppdykandes ur ett djupt lerdike och gör en fin imitation av Träskmonstret. Regnet har slutat och det känns som det är över för den här gången. Vi har klarat det! Alla är blöta, men inget har egentligen hänt. Eller? Jo, trots krökta ryggar ser det ut som om var och en har vuxit en bit, blivit lite längre. Vi avslutar kvällen med lägerropet och kryper ganska nöjda ner i våra blöta sovsäckar och huttrar oss till sömns.
Nästa dag möter oss en klarblå himmel och en strålande sol. Vinden friskar i och hjälper till att torka upp. Efter några timmars efterarbete är det bara en sak som påminner om den föregående dagens oväder. En samling något längre scouter, mätta på lervälling.
Den dubbla kamelknopens gåta
Mitt i en halvfärdig pålstek kommer jag att tänka på människor som har drabbats av krig, folkmord, missväxt och andra katastrofer och mina händer stannar upp. Det är lätt att det dagliga avdelningsarbetet känns meningslöst när de som har det värre knackar på dörren till scoutlokalen. Men egentligen är det inte så svårt, det är bara att först öppna dörren och sedan göra klart pålsteken. Då kan besökaren se hur det går till. Har du tur kan du då få lära dig hemligheten med den dubbla kamelknopen eller varför Kongolesiskt pinnbröd är så fluffigt. Världen blir inte bättre för att man slutar slå knopar, den blir bättre när man kan få några av världens människor att sluta slå varann. Båda sakerna är en del av scouting och båda sakerna är viktiga.
Den sista tiden har jag grävt en hel massa i utrikespolitik, bistånd och humanitära organisationer. Det finns hur mycket skrivet material som helst. Massor av visioner och målsättningar och strategier och handlingsplaner och dokument av alla de slag. Man blir alldeles yr. Varför är det så jävligt i världen när det verkar finnas så många som kämpar för att den ska bli bättre? Är det verkligen så att det finns så fruktansvärt många som kämpar åt andra hållet? Det är inte uppenbart vilka nätverk och visioner och mål och konferenser de i så fall står bakom. Jag har inte hittat några Internetlänkar där det står "…vi är en organisation som vill bekämpa all medmänsklighet och ta all makt i världen för att ägna alla jordens resurser åt att förhärliga oss själva och göra bara oss lyckliga och välmående…". Det finns ingen, som inte klassas som psykiskt störd, som uttrycker sig på det viset. Ändå är det precis så en stor del av världen fungerar. Jag frågar mig lite tyst; är det så att allt som står inom citationstecknen ovan faktiskt finns att läsa mellan raderna, mitt framför ögonen på oss, om vi drar slutsatser av det som är de etablerade "sanningarna" idag? Jag vet inte, åtminstone är jag inte säker.
För att skapa alla dessa dokument och visioner har det genomförts oräkneliga nätverksträffar, seminarier, workshops och konferenser runt om i världen. Det delges synpunkter och förmedlas förståelse för olika kulturer i en aldrig sinande ström. Alla är överens om att fattigdomen ska utrotas och att alla människor har rätt till ett värdigt liv utan svält och rädsla. Scoutrörelsen har i sin omfattande organisation många dokument och rapporter i ämnet. Medlemmarna inom rörelsen har träffats och försökt förstå varandras kulturer. Som resultat av alla möten finns dokument där det står vad man kommit överens om. Det är inte tal om annat än att scouterna och alla andra humanitära organisationer vet vad de själva tycker. Frågan är bara om resten av samhället vet det och om de nu gör det, kan man fråga sig om de överhuvudtaget bryr sig om det. När jag läser olika visioner och strategier så upprepas många fraser som ett mantra, vissa dokument är så vältaliga att man får gåshud. För organisationens medlemmar blir det nästan fysiskt påtagligt hur goda intentioner man har, kanske inte lika ofta för de behövande. Orden flyger på lätta vingar ut över den välvilliga eliten och faller sedan platt till marken. Innehållet som var menat att förvandlas från ord till handling och sippra ned från alla välformulerade visioner för att läka, mätta och trösta de behövande, står kvar. Som ord på ett papper.
Klappa till barn
Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.
När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.
Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.
Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.
måndag, november 09, 2009
Relationline
Ni kanske inte upplevt det, men jag tror att det finns en och annan som möjligen varit med om en liknande dialog. Utan anspråk på vetenskaplighet vågar jag hävda att många spruckna giftermål har börjat med en liten spricka där dialogen liknat den ovan. Ett problem som får sin lösning med företaget Relationline.
Vi har gjort en pilotinstallation av ett nytt systemet i flera villor i Trollhättan i samarbete med en larminstallatör. Innehavarna till de aktuella villorna tror de fått ett villalarm installerat, men de har i verkligheten fått så mycket mer. I varje rum i villan finns mikrofoner installerade, de är sedan kopplade till en centralenhet där allt som sägs lagras med en tidsstämpel och även en märkning med vem som sagt vad, samtliga familjens mobiltelefoner är även de kopplade till systemet. Ni börjar förstå åt vilket håll detta lutar antar jag. Så snart det uppstår en situation där man har motsatta åsikter runt vad som sagts är det bara att rådfråga vadvardetjagsa-systemet, eller vvdjss som vi kallar det. Man kan kika igenom vad den ena eller andre har sagt eller påstår sig ha sagt och vips så är det lilla grälet undanröjt och den som haft rätt får triumfera, vilket med all säkerhet gagnar det fortsatta familjelivets harmoni. Inte nog med det, den som haft rätt får dessutom ett plusspoäng i vadvardetjagsa-systemet, poängen kopplas till parternas bank och gör att den som haft rätt automatiskt får en tusenlapps övervikt vid en eventuell boskillnad.
Det finns dessutom flera intressanta tillval till systemet. Ett är nusadudetigen-modulen, nsddi, med denna funktion aktiverad så går det ett automatiskt larm när någon i familjen använder ett uttryck man på förhand sagt åt systemet att varna för, ett uttryck som förmodligen retar gallfeber på motparten, ett minuspoäng. En mer sofistikerad modul är santellerfalskt, den analyserar helt enkelt varje utsaga och talarens röstläge för att se om den ljuger eller inte. Vi ska inte gå in på hur mycket minuspoäng detta kan resultera i –Jan-Rune, var sov du inatt? –Hmm, jag har jobbat hela natten. Jag vill även nämna den mest avancerade tjänsten, en proaktiv familjerådgivare som kopplas in via Internet till vvdjss, den kallar vi kort och gott för Harmoni. Det är inte fråga om att en person sitter och lyssnar på allt som sägs i hemmen, i alla fall inte hela tiden, utan om en snillrik dataalgoritm som känner av när ett gräl är på gå gång att byggas upp. Tekniken har man lånat från de varningssystem för tsunamis som etablerats världen över. Då Harmoni-modulen analyserar att ett gräl eller en motsättning håller på att formas meddelas genast parterna i familjen via högtalare eller SMS att de bör stanna upp och genast förtydliga vad de menar så att inga missförstånd uppstår och som genom ett trollslag blir allt harmoniskt igen. Nu undrar ni kanske varför pilotinstallationen hålls hemlig och förklaringen är att systemet behöver en stor mängd grälmaterial att arbeta med för att kunna göra bra analyser.
Om du har ett villalarm installerat är du kanske en av de familjer som hjälper till att samla in de data som behövs. Efter årets julfirande är jag säker på att materialet är fullt tillräckligt för att lansera vvdjs-systemet på bred front och vi hoppas då på just Dig som kund. För att beställa skrik bara ohämmat ut din ilska i valfritt rum i hemmet så aktiverar vi genast systemet och skickar en faktura.
fredag, september 25, 2009
Klang
onsdag, juli 01, 2009
KG Hammar citat
— Det är ganska kul att tänka på Gud som verb, som rörelse. Man får lite att göra, sade K G Hammar och såg leenden i den allvarliga församlingen
onsdag, juni 10, 2009
Grön Mage
– Uäääh, det syns igenom!
Och det gör det, det syns igenom. Den håriga magen veckar sig innanför det nu tunna bomullstyget och flera hårstrån har letat sig ut genom textilen och sticker fram och får kalsongmagen att se ut som luden tax, den har krupit ihop bland några mjuka kuddar och lagt sig tillrätta för kvällen. Vem skulle vilja gosa med den taxen? Det som är lite fascinerande är att kroppen tycks bli fulare då man drar ett par tunna kalsonger över den, i en kvinnas fall brukar det annars anses vara tvärtom. Hon blir sexigare om man draperar ett mycket tunt tygstycke över henne. I mannens fall råder motsatsen, trots att en potentiellt ful kropp rimligen borde bli mindre oskön av att skylas med ett tunt tyg, som exempelvis ett par kalsonger. Dock råder det motsatta förhållandet och man möts av två alternativa reaktioner då man tassar genom köket, äckel eller gapskratt, oftast båda på en gång. Det är inte lätt att vara en medelålders man som prioriterar sin familj framför psykotiska spinningpass och som finner en liten njutning i en pilsner ibland. Men, det skiter jag i, inte i kalsongerna alltså, utan i att de skrattar, jag vet ju att de tycker om mig ändå och det känns viktigare. För att återkomma till den gröna magen. Det sitter långt inne att erkänna, men det finns tillfällen då jag inte är så stolt över den håriga taxen. Tillfällen då jag skulle önska att kuddarna blev till små krusningar som på en tvättbräda och att taxen tog sin päls och la sig i till ro i korgen för en stund. Att magen helt enkelt blev hård och platt, om så bara för en stund. Jag kan se två vägar för att åstadkomma detta. Antingen köper jag ett dyrt träningskort och svettas timme efter timme eller så tar jag ett djupt andetag och gömmer valkarna när det finns behov av det. Det är uppenbart att det åtgår mycket mindre energi i det senare fallet. För den som vill vara miljömedveten torde valet vara enkelt. När jag vill vara fin så drar jag in magen rejält och låter den lysa vackert grön.
tisdag, mars 11, 2008
Villaområdets Lit de parade
Jag sitter nu och blickar ut genom mitt fönster, det är kolsvart och det finns inget att se, hur jag än anstränger mig kan jag inte se en granne och det är jag glad för. Vill jag träffa honom kan jag gå ett par hundra meter över vägen och prata med honom, men det vill jag inte för han är förtvivlat tråkig.
Varför vill man ha stora panoramafönster över hela sitt hus? Hur kan man ta sig genom huset halvklädd eller till och med avklädd utan att bli anmäld av grannarna för otukt eller för att blotta sig för grannens barn eller husdjur? Detta har bekymrat mig en tid och det har länge verkat vara en olöslig gåta ända tills idag, det slog mig då jag tog en promenad och försökte spana in i husen på min väg runt staden.
Familjerna i villorna lämnar sina nyputsade bilar på garageuppfarten för att visa att de är respekterade samhällsmedborgare som har gjort sin plikt och tagit ut ett topplån på huset för att kunna åka ståndsmässigt. Problem uppstod dock då de köpte ett nytt kök, en ny soffa och en gigantisk platt TV, den med de nya platta programmen på, de är mycket bättre. Nåväl, det var ju ingen som såg vad de köpt eller hur stort banklån de tagit denna gången, konsumistregeringen och barnboksförlaget Timbro förfasades, tog på sig förskinnen och gick in i tankesmedjan för att smida nya ränkor åt folket.
De smidde och smidde och så en vacker dag tittade de små Timbro trollen ut i sällskap med en spåndum arkitekt som de höjde till skyarna. Arkitekten hade kommit på att om man stoppar in stora glaspartier i gipskistorna så kan man dels höja priset och dels kan grannen och alla andra se in. Se alla saker de fyllt sitt hem med och förbluffas över räntornas låga läge, amorteringarnas litenhet och dväljas i avund över inte bara grannens bil utan även insidan av hemmen och dess statusbemängda artefakter. Genom att låta förbipasserande titta in på hela härligheten slipper man som husägare och lycklig låntagare bjuda in någon för att se vad man köpt för fint, det spar både arbete och pengar för mat det är dyrt.
Inte bara garageuppfarten är nu en parad för medmänniskorna om livslycka mätt i konsumism utan hela hemmet sätts på samma lit de parade.
En död bädd för den hela, den sanna människan.
tisdag, december 11, 2007
Fotfolket
Min första iakttagelse gällde en arbetssko, vilken modell var svårt att uppfatta då jag färdades på en motorväg. Skon låg ensam och övergiven i ett dike, det var allt, men vem lämnar en sko där? Inte många dagar senare såg jag ytterliggare en sko, denna gången en gymnastiksko, en helt annan sorts sko än den tidigare så den kan ju omöjligt ha hört ihop med den tidigare arbetsskon. Om så varit fallet hade det ju varit en gudibehaglig gärning att sammanföra de två igen, en återförenat par är ju alltid bättre än två ensamma på drift i tillvaron. Men icke. Dagarna gick och mil lades till mil och sko efter sko uppenbarades för mig. De kunde dyka upp var som helst, alltid när man minst anade det. En träsko på en refug, en sandal på ett övergångsställe och en pjäxa(!) mitt på en återvändsgränd i ett villaområde.
Det var inte förrän det första övergivna paret korsade min väg som jag började se vartåt det lutade. När så, en dag i den tidiga hösten, ett par strumpor låg fint tillrättalagda på Oskarsbron stod det klart för mig vad som var på färde. Kvällen innan hade jag dessutom tagit del av Al Gores inlaga i klimatdebatten och detta ledde mig rakt på sanningen om de övergiva fotpersedlarna. Den globala uppvärmningen. Allt eftersom året gått har temperaturen stigit allt mer, någon har i början av året känt sig varm. Först om ena foten, sedan om båda. Allt kulminerade då någon inte såg sig annan råd än att också överge sina strumpor.
Det är dags för krafttag mot klimatproblemen annars är det uppenbart att vi inte endast står inför ett hot om översvämningar och världssvält utan också om ett globalt moraliskt förfall då människa efter människa inte längre orkar, utan ser sig tvingade att klä av sig plagg efter plagg, tills mänskligheten till slut står nakna inför varandra med kurrande magar och klamrar sig fast på de sista bitarna fast mark.
måndag, november 19, 2007
Konceptualiseringen når nya höjder
Tänk om man kunde uppfinna en sorts ondhetsdetektor som kunde monteras in i ett system av sateliter och sedan kopplas till en hoper kraftiga laserstrålar. Om någon var på väg att göra något riktigt skitnödigt ont så skulle en stråle fara ned från himmelen och åtminstonne förlama den som tänkte så ont. Det vore väl bra?
fredag, augusti 24, 2007
Det är Borgarnas fel att vattnet stiger
Att isen smälter beror ju naturligtvis på att den helt enkelt har tråkigt, jag menar hur roligt kan det vara att bara vara en statisk iskristall hela livet, när man ser en massa andra vattenmollekyler svämma över och flyta omkring som den värsta looser valuta. Glaciärernas kristaller gör revolt och vill passa på att nyttja den nya fria tiden med låga tryck från ovan. Den Nya lättflytande tiden med de Nya Moderaterna.
En parentes, vart tog de Gamla Moderaterna vägen? Har partiledningen stoppat undan dem i ett bergrum någonstans ifall de skulle behövas vid nästa val? Jag föreslår att vi nyttjar dessa drivor av Gamla Moderater att bygga fördämningar med så att inte Västerhavet och Vänern störtar in över oss lika snabbt.
tisdag, mars 20, 2007
Konfigurerbar eller förutbestämd
jämföras med en dator eller en elvisp? Är människor olika nu mot förr?
onsdag, februari 07, 2007
Trojanska hästar
Jag kommer att tänka på att det finns obeväma sanningar och att det finns information som vi borde reagera över, men ändå låter bli. Om någon skriker "Det brinner" då rusar vi mot närmsta dörr tills någon helt plötsligt ropar "Det brinner inte". Vi står i en informationsflod av motstridiga budskap. Enda anledningen till att budskapen flyter fram i denna flod är att någon eller några vill påverka oss till att reflektera eller handla på ett visst sätt. Någon säger att all is håller på att smälta och att vi kommer att dränka hela jorden, min son på nio år gråter för detta och det känns ganska hopplöst. En annan medelålders man säger att det är ingen fara, de bara säger så för att vinna röster i nästa presidentval i USA. Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Smälter det eller smälter det inte? Brinner det eller brinner det inte? Inte vet jag! Dock leder denna text oundvikligt till ett citat av Thomas Di Leva "Vem ska man tro på, tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här...".
Detta inläggs rubrik pekar på att det är min tro att det i denna stora informationsflod finns hot som är reella och som vi definitivt bör ta på allvar, saker som hotar vår existens i vissa fall och hotar enskilda individer i de flesta. Denna information syns inte så bra då den blir ett med allt annat som flyter fram, det blir som en stor grå informationssmet. Då man försöker se ett uns av sanning i allt man matas med blir det bara kaos. Jag tror det är nödvändigt att räta på ryggen och ta ögonen från dataskärmen för att resa sig och gå ut på en långpromenad eller bygga en båt och från den platsen åter kika in mot det som rör sig i världen. Kanske kan man då i ögonvrån lyckas uppfatta något av det där som annars gömmer sig under all skit i floden.
Jag har personligen redan beställt ett par hundra meter prima furuvirke till en båt, undrar om det inte är tvunget att handhyvla det också om jag ska ha en chans.
tisdag, december 12, 2006
Nyckelord tar tid
Märta stirrade nästan fjärrskådande ut i rummet, kanske letade hon efter ett ord som saknades i rutmönstret hon hade framför sig på köksbordet, kanske letade hon efter nästa del av livet. Det började bli ont om rutor att fylla i, men ändå ville inte de sista ledtrådarna infinna sig, de som saknades i de färgade stråken, nyckelorden. Utan nyckelorden kändes det inte meningsfullt att ha fyllt i alla de andra. Vid sidan av den uppslagna tidningen stod en kaffekopp, en Gröna Anna, med ljummet kaffe. Kakfatet stod orört sånär som på en veteskiva som Märta höll i handen och förstrött tog en liten tugga i sänder utav.
Dagen var inte långt gången, det var många timmar kvar tills det var dags för middag, men för Märta som vaknat till morgontidningens duns kändes timmarna redan många. Lägenheten var städad och middagsmaten var förberedd. Alltsedan hon fått pension räckte tiden till och blev över i större mängder än hon kunde göra av med. Den gamla kvinnans blick vilade någonstans i rummet mellan köksdörren och vardagsrummets bokhylla. Den kallades bokhylla trots att det dominerande innehållet var prydnadsföremål. Märta var fullt upptagen med att spara tid, att lägga den fint i ordning i högar. Lägenheten hade på de två åren som gått sedan pensionen fyllts till bristningsgränsen med sparad tid, det började bli svårt att andas, sikten i rummet var grumlig och gav inget svar på vilka ord som saknades, inget svar på vilka nyckelorden var. Märta tog en slurk av det nu kalla kaffet medan köksklockan mätte in ännu en minut av ett långt liv och la den till samlingen.
tisdag, oktober 31, 2006
Varför är du så liten?
En ända på ett rep
Sliten
Blek och aldrig nyttjad för en uppgift
Bara lämnad åt en slump
Liggande stilla
Orörd vid sidan av det som räknas
En bit av repet
Men ändå inte där
söndag, oktober 29, 2006
Mitt inre vs Ditt Yttre
På olika skyltar står att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?"
Är det så att denna raklamkampanj är bäst lämpad för storstaden där det finns en större koncentration av människor som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något"? Garaget är fullt av sportbilar, villan designad ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka, bankkontot är fullproppat med självgodhet och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi packeterar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv som efter ett julbord, det är klart att det kommer att sälja.
"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"
Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte så att det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut "Jag är mån om ditt yttre. Du också?"
Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa när alla en egna tomrum är fylda och tristessen knackar på igen.
Byt reklamfirma, kavla upp ärmarna och gör lite nytta - för någon annan!
måndag, oktober 09, 2006
Ledtråd
lördag, september 30, 2006
Rensa hängrännorna från all skit
Jag är rädd för all enkelhet, rädd för all sparsmakad, renodlad design som ska skänka mitt liv harmoni och välbefinnande. Jag är rädd för att göra gott mot min medmänniska i det lilla, rädd för att tänka stort. Allt kan bli fel, vara fel, man kan bara göra fel när det finns så många sanningar.
Prioritera familjen och utveckla din yrkesroll. Jag är rädd. Underkasta dig absolut och icke ifrågasättande lydnad av guds ord så kommer tron efteråt, något annat är inte möjligt. Om du inte lyder har du ingen nåd att vänta. Var dig själv, kom till oss för en tids tystnad, där kan du hitta dig själv, se det som är du. I mötet med människor utvecklas du och blir mer av dig själv. Unna dig egen tid så att du blir närvarande i mötet med dina barn och medmänniskor. Gör något roligt med familjen, det stärker barnens självförtroende och gör dem till ansvarstagande och självständiga individer. Låt barnen ta ansvar för sina läxor och sina liv, var ingen curlingförälder. Var närvarande för dina barn och var konsekvent, det är viktigt. Väldigt viktigt. Husdjur är bra för barn, men se upp för de kan ge allergier och är kända för att håra ner. Barnen ska musicera, för det är bra, för det ska de göra, det är bra för inlärningen. Och, så är det så bra att kunna i många sociala sammanhang då de blir större.
I en stuga på landet kan vi ladda våra batterier. Det är så man vill leva, egentligen. Familjen samlas hos oss här på landet om somrarna, både Carl-Unos och mina barn och barnbarn, de älskar att komma hit. Vi brukar klä oss allihop i på tok för stora, ljusa linnekläder och plocka drivor av sommarblommor, sedan stojar vi lyckligt i flera timmar i trädgården. Grannarna tycker nog vi är tokiga. När kvällen kommer har flera av oss ibland jordgubbsfläckar på kläderna och det är slut på det roliga.
Om du underhåller din bil kan den säkert fungera utan problem i tio år till, det finns massor av bilar som är äldre än så, det borde man göra, egentligen. Ja, detta är modernt idag. Se – vi har din nya höstgarderob, nej vi har inte stulit den. Den kan bli din, du får bestämma själv, nej vi tvingar ingen. Ultrasnabb mobiluppkoppling, du har världen vid dina fingertoppar. Det som tidigare inte var tillgängligt för dig kan du nu nå på en nanosekund. Unna dig en resa, upplevelser av andra kulturer utvecklar dig som person. Lär dig ett nytt språk och koka din egen sylt när du bakat klart ditt mustiga grovbröd, som är franskt med tunn skorpa på, som är ljust och med oliver och mörkt med solroskärnor. Glöm inte att underhålla din relation, det är viktigt att kärleken får sin tid, man får inte ta varandra för givna. Dela på barnledigheten på samma sätt som vårdnaden då ni gått isär. Ha ett stort bröllop som ditt största minne i livet. Enkelt giftermål med bara de närmaste, bara för att bekräfta för er själva att er kärlek är äkta, mer behövs inte, det är enkelt och stilfullt, som med kyrka och en fin bil. Klänning i siden och massor av gäster. Du har ju så många gäster att det är svårt att få plats. Peter heter han, det minns du väl?
Glöm inte bort dina föräldrar och glöm inte att byta olja på bilen, den skär ihop om du glömmer det. Du måste ha en bestämd dag då du städar ditt hem, du kan få ångest om du har det rörigt hemma, det stod att läsa på en löpsedel. Unna dig något ibland, vad som helst, kanske någon. Lyssna till dina barn och dina medmänniskor, din fru och man. Men, framförallt till det ständiga flödet av sanningar om livet, den aldrig sinande flodvågen med livsvisdom som flödar ut från en obestämd plats i rummet för att terminera i ditt medvetande eller i ditt undermedvetna, var vaken stund på dygnet. All världens människor letar som yra höns efter den instruktionsbok för livet som aldrig delades ut vid skapelsens början, ingen har i alla fall begripit hur den ska läsas och var den står.
Kolla här, jag har hittat den, det här är boken vi letat efter, den här tror jag det är, din bok är det inte, det måste vara denna eller kanske den där borta, där borta under stenen, den boken är det, det tror jag nästan säkert. Det är inte utan att man känner sig som en kula i ett flipperspel, dock inte en stålkula utan snarare som en halvrutten körsbärstomat med tunt skal som flippras fram och tillbaka mellan oändliga mängder av flipprar i form av livsvisdom och ständigt skiftande sanningar.
Och, glöm för allt i världen inte av att utveckla dig själv genom att läsa texter som den här vilka tror sig se allt lite grand från ovan, som egentligen vet hur allt ligger till och glöm inte rensa hängrännorna när de är fulla av skit. Om du glömmer det så rinner inte allt regn och rusk undan utan det landar rakt på ditt hus och på dig, om det bara rinner undan så klarar du dig nog bra.
fredag, september 08, 2006
Kompissol - så fiiiiiiiint
I samma anda så gläder jag mig åt att en grundskola i västsverige skapat något så fiiiint som en kompissol mitt på skolgården så att de barn som inte har någon att leka med ska kunna gå och ställa sig i solen. När de andra barnen ser det så är det inte meningen att de ska tänka:
-Åh, där står en ensam loser utan vänner, den kan vi mobba utan risk eller
-Åh, tjocka Bertil har inga vänner och inget att göra. Honom vill vi inte vara med.
Utan naturligtvis tänker alla de små änglabarnen att:
-Åh, där står en ouptäckt vän för livet, det ska bli intressant att se vad han kan spela för roll i mitt liv.
Ja, menar seriöst...vem vill skylta med sin egen ensamhet? Det är ju näppeligen inget som en vuxen gör utan att blinka och vad är det då som får en vilsen skolfröken att tro att det är rätt att tvinga ett barn till detta? För att citera min son -Det är ju helt barockt!
onsdag, augusti 23, 2006
Israel - Ett uppenbart övergrepp
Jag vill bara rekomendera er att läsa den för jag tycker den är mycket bra. Det kanske är dags att plocka bort lite av de rosa molnen som hopats runt den judiska staten och se hur det verkligen ser ut, ser hur många som oskyldiga fått lida för ett övergrepp som FN sanktionerade.
En mycket läsvärd bok som också bl.a. tar upp hur kristna och muslimer har behandlats och behandlas i Israel. Den heter Det heliga berget och är skriven William Dalrymple.
måndag, augusti 21, 2006
Det var han som började
Ämnet för dagen var Krig och man pratade bl.a. om krigets lagar. Jag må vara naiv men hur kan man jämställa krig med sällskapsspelet Monopol? Att det sistnämnda behöver regler har jag inga problem att förstå. Utan regelr i Monopol så blir det inget skoj utan bara någon sorts anarki som slutar med att alla är sura och slår varandra med ord eller andra tillhyggen. I en krigssittuation har man redan hamnat i det tillståndet och reglerna torde vara överflödiga eller åtminstonde mycket sent påtänkta. Måhända är kopplingen till Monopol inte så dum ändå? Om det funnits regler i omvärlden som accepterats av folken som lever där borde inget krig kommit till stånd och....Ja, ja, jag vet, det är ju naivt dravel.
Naturligtvis måste det finnas män som teoetiserar även kriget som företelse och utvecklar en fakultet runt detta, William Agrell förklarade t.ex. för oss lyssnare att det fanns två sorters lagrum för kriget och att de hade - hör och häpna - latinska namn...
Det hela är så jävla dumt att jag knappt orkar skriva om det. Dock, trots min leda vid pompösa intelektuella dravellpettrar ska jag nog skriva ett eller annat inlägg till om just detta. Ska samla mig bara.
Finalen på inslaget tog priset tycker jag, Agrell menade att egentligen är det ju faktiskt Hizbollahs fel att Israel bombade sönder Libanon - IGEN. Ja, ni läste rätt. Han menade att om inte Hizbollah provocerats Israel så nesligt så hade inte de varit tvugna att döda en mängd Libaneser och förstöra deras land, men som läget nu var så måste man ju förståååå att de stackars judarna blev ledsna. Får han massor med mutor för att säga något sådant eller är han bara dum?
fredag, juli 14, 2006
Rötmånad året runt
Om vi dock antar att det är som det påstås, så frågar jag mig om det detta förhållande alltid varit detsamma, har det alltid skrivirs felr böcker än det funnits läsande människor? Jag utgår från att antalet läsande människor i ett globalt perspektiv ökat kontinuerligt sedan skriftspråken uppfanns, kanske är det fel. Att de skrivna och publicerande orden ökat råder det inget tvivel om, en fråga är om antalet skrivna (och talade) ord som uttrycker något av egentligt värde ökat.
Hur ofta förs ett samtal, d.v.s. en sändare och en mottagare, i det offentliga rummet där livet verkligen tas på allvar vilket inte är detsamma som att det är ett tråkigt samtal, snarare tvärtom. Det skrivs en oerhörd mängd smörja, varför? En tanke kan vara att det som skrivs helt enkelt är en reflektion av världen som den för tillfället förhåller sig, det är kanske bra? På samma sätt som man enkelt kan avgöra om mat är ätlig genom att lukta på den kan man förmodligen dra slutsatser om livet och världen som de ter sig i vår tid genom att se hur mycket skit som skrivs.
Det stinker helt enkelt.
tisdag, maj 09, 2006
SOM - Sleeping Outdoor Movement
Skriver från foten av ett träd.
Sova ute. Ligga stilla på marken. Känna jorden mot kroppen. Sipprar ut trötthet och slentrian, rinner bort skeva värderingar från ett vilset samhälle. Med varje andning fylls ett tomrum
i själen med tid, med en bit till av ditt liv.
Man måste fylla på sitt liv med jämna mellanrum, man kan inte ständigt späda ut det man har, det som blir kvar har ingen smak och ingen färg.
Min nya hobby är att slumra utomhus, i en grässlänt, på ett berg eller kanske en parksoffa. Bara en stund, för att få ro och ge livet ny färg. Kalla det be eller meditera, jag kallar det en tupplur och jag tar den gärna utomhus.
Föreningen SOM - Sleeping Outdoor Movement, har möte varje dag den tid som passar dig, under ett träd eller i en grässlänt strax bredvid.
fredag, april 28, 2006
Läskrav
När jag tänker närmare efter så är det nog ett par böcker som är krav och listan kommer förmodligen att fyllas på allt eftersom. Jag tror att jag ska mecka till en punkt ii denna bloggen där jag lägger in en lista med Läskrav, vet inte hur men det är väl något kladd med Html kan jag tro. Ska ta en pilsner och lösa det sedan.
Dagens måste består dock av en författare snarare än ett specifikt verk. Om man råkar jobba som registrator någonstans vet man förmodligen vad jag kommer att säga och kan le igenkännande åt detta. Alessandro Baricco, det är det klart största författarskap jag tagit del av från en nu levande och verksam författare, missa inte honom. Min rekomendation är att börja med en av hans föredömligt korta romaner, "Silke" eller "1900". En av mina favoriter är City, men även Oceanhavet är underbar.....han är helt enkelt så innijättebra. Läs honom, det är ett krav!
onsdag, april 12, 2006
Full gas mot lyckan
Jag tror inte heller att det finns vare sig en max- eller minpunkt för lyckan. I samma ögonblick som man flyttar upp sitt lyckoreglage en smula så kan man nog ge sig tusan på att maxpunkten också kryper upp en aningens aning, kanske inte så mycket att det märks, men ändå. Motsatt så kan det nog förhålla sig så att botten inte flyttar sig neråt innan man slagit huvudet i den några gånger.
En mycket ovetenskaplig undersökning av hur mycket som idag torde befinna sig på topp, t.ex. människor som är lyckliga och hur mycket som är på nedåtgång har genomförts av undersökningsinstitutet EUI, EljestUndersökningsInstitut. Det visar sig att:
Google gav följande antal träffar:
- "bli bättre" 1.760.000 träffar
- "blev bättre" 120.000 träffar
- "bli sämre" 85.500 träffar
- "blev sämre" 46.200 träffar
Det innebär i min tolkning att de som vill "bli bättre" och de som "blev sämre" nu befiner sig på botten, det är totalt 1.806.200 träffar, 90% och de som "blev bättre" och de som vill "bli sämre" nu befinner sig på toppen, det är totalt 205.500 träffar eller 10%.
Jag konstaterar helt enkelt som andra före mig, det är synd om människorna. Antingen har de ingen susning om var det lilla skjutreglaget till lyckan sitter eller så är de flesta väldigt nere eller...så är det för stort glapp mellan maxpunkten på individens lyckoreglage och den nivå det är inställt på, förväntansglappet som det uttrycks i EUI:s sammanställning daterad 2007.
Men, det är inget fel på människors ambitioner.
måndag, april 10, 2006
Hårridå
torsdag, mars 30, 2006
Miljonär
Bokslut
söndag, mars 05, 2006
Runt runt runt
Kommentarer till detta är överflödigt.
Ha det såbra!
-Ha det nu så bra!
-Ja, du med, ha det så jättebra!
-Hoppas ni får det trevligt!
Varför hoppas alla så förbannat mycket att alla andra ska få det så bra och ha det såååå trevligt? Är det inte egentligen sig själva de önskar allt gott i världen? Är nyckelorden i själva verket, "du med"? En lyckönskning är ju helt gratis, både ekonomiskt och emotionellt. Genom att lyckönska någon förbinder du dig inte till något. Du investerar endast med syfte att tjäna in ett...
-Du med!
Vill så gärna rekomendera läsning av författarinnan Lenke Rothmans bok Stygn som jag nog tycker knyter an till det som skrivits ovan. Det är i alla fall där jag hämtat inspirationen till texten.
Rast
Bara en stunds vila, sen ses vi igen.Jag vill drömma om mig själv, vem jag varit och vem jag ska bli. En man som leker med tankar och träffar en död.
lördag, mars 04, 2006
Jag har gått lydnadskurs
Då den ena av kvinnorna, något över medelåldern, hade lämnat oss berättade den yngre, dryga trettio, att den andra kvinnan kommenterat med beundran och avund i rösten att jag, som då är mannen i vårt hushåll, "was soo domesticated". Först lät det som något man kan säga om ett djur, en katt är "domesticated" - hustränad, när den går på lådan, en hund då den väntar med att kissa tills den kommer ut och hittar ett träd eller en stolpe. Då vi pratade om detta visade det sig att det var ett sätt som man tydligen uttryckte sig på i England då en man hjälpte till i hemmet. Skillnaden mellan det Sverige jag känner och England var plötsligt tydlig.
Kanske kunde man ta det som en affärsidé, att ta några bra delar ur brukshundsklubbens valpkurser och blanda dem med väl valda delar ur skolans hemkunskap och sedan lansera en massiv reklamkampanj på de Brittiska Öarna - "HDI-Housband Domestication Institute - makes your husband roll over for you!"
torsdag, oktober 20, 2005
Ett plums för Universum
Genom sin påtvingade långsamhet och betänksamhet såg han nya saker i den sedan länge kända vardagen. Man kommer inte längre bort från sig själv än som räknas av en granne och det är sällan långt.
Ett plums mer eller mindre i tillvaron kan kanske tyckas spela liten roll, men i det kaos vi kallar verklighet kan det vara skillnaden mellan universums förintelse eller ett evigt lyckorike. I detaljerna bor världen. Om man tittar riktigt ordentligt så innehåller varje grand i universum allt som finns att se av oändlighet. En sån insikt kan få vem som helst att känna ett tvång, men samtidigt en befrielse i att röra sig långsamt och betänksamt – i att låta verkligheten ta sin del av tiden och inte komprimera tillvaron tills den blir hård, kall och nyanslös. Vem skulle vilja gå förbi nyckeln till Universum, såvida det inte är olåst förståss?
Rubrik omöjlig...
Som så många gånger då jag står inför något som gör mig helt mållös lyser ett ord i eldskrift på himlavalvet - VARFÖR? Vad ska det vara bra för och vem kan uppbåda engagemang för att helgonförklara en människa som varit död i över hundra år? Vad är det för bra för med att bli helgonförklarad?
En annan reflektion jag gör är att man kan tydligen bli nästan helgon också, man kan bli saligförklarad, det kan ta en mansålder eller två, men sen blir du helt salig. Det finns de som menar att det kan åstadkommas mycket snabbar intravenöst idag.
Jag har svårt för att man i jordelivet försöker framställa någon som lite "mer gudlig" än någon annan, att någon är mer av gud än vad någon annan är. Det känns så patetiskt att en samling inskränkta män i lustiga skrudar och en förskrämd sexualitet ska välja att "förgudliga" någon. Det är inte bara patetiskt utan kort och gott förmätet och liknelsen av en tupp på gödselhögen som skriker ut sin känsla av världsherravälde infinner sig utan större ansträngning.
tisdag, oktober 18, 2005
Sköt om dig....
Ja, det fick jag klart för mig igår när min hjärna ledde mig på villospår.
"Sköt om dig min son, det är det viktigaste i livet. När jag är borta är det vad jag vill att man ska säga om mig - han sköt sig!"
måndag, oktober 10, 2005
En lättviktscykel - ett lättviktsliv
En bekants bekant köpte för ett antal år sedan en cykel, han hade blivit fet och behövde träna. Han köpte en komplett utrustning med fräcka solglasögon, tajta byxor och små skor som inte går att gå, de påstås dock vara utmärkta för cykling. Det viktigaste och dyraste inköpet var naturlitgvis cykeln, det var en hel del tal och undersökande om olika växelsystem och annat, valet föll på en ganska utpräglad racercykel som var mycket lätt att trampa och som vägde något mer än en dröm. Själv har jag sedan semestern valt att cykla till jobbet och har då lovsjungit min tämligen tunga och trögtrampade cykel, den har varit en outsinlig källa till svett.
Mannen, som för övrigt aldrig satt sig på sin fina, lätta cykel, skulle om han gjort det inte fått hälften så mycket träning som jag.
Jag tror det är på samma sätt med vilken typ av liv man väljer. Man kan välja ett liv där man inte svettas så mycket, där man inte lägger in så mycket av sin kropp och själ. Ett liv där man inte låter muskler och hjärna arbeta för allt de är värda, det kanske är ett lätt liv att driva framåt, men man får inte lika mycket ut av det.
Ett lättviktsliv kommer en liksom aldrig nära, det passerar förbi så omärkligt att det en dag är slut utan att man ens märkt att det börjat.
lördag, augusti 27, 2005
Skit också, nu är det borta....
Dock, trängde sviterna av en kebabpizza undan varje tanke, spirituell eller inte, från min vilotörstande hjärna och slutade endast i ett svammel.
torsdag, juni 30, 2005
Motorcyklar - substitut för shamanernas trummor
Mitt i denna idyll börjar det på avstånd att ackumuleras ett missljud som snabbt växer i styrka. En medelålders människa har fått fatt på en motorcykel och i ett anfall av ungdomlig pretantion modifierat ljuddämparen till ett minimum av funktion. En förvuxen moped rullar förbi och låter som en fiskebåt med tändkulemotor och den lille föraren ser ut att njuta i fulla drag av sin livseskapism - i en tankebubbla ovanför Hells-Angels Wannabeen står det skrivet "...I´m a bad motherfucker - inte en finlemmad, blekfet tjänsteman i medelåldern...". Till ackompanjemang av förbränningsmotorns dunkande svävar den egna andefattiga identiteten bort över en sommarljummen asfaltsväg och ersätts av en intressant personlighet med ett mystiskt förflutet och en oskriven framtid.
Vad jag inte för mitt liv förstår är vad en vuxen människa ser för nöje i att åstadkomma ljud. Är det månne för att göra resten av världen uppmärksam på att man verkligen existerar. "Jag låter alltså finns jag!" eller "Kolla här, jag är tillräckligt dum, jag menar tuff, för att riskera mitt liv och mina barns försörjning och trygghet genom att sätta mig gränsle över en motor kopplad till två hjul utan några som helst säkerhetsanordningar. Jag kan dö hur lätt som helst och det gör att jag är en tuffing - titta då för schöven!". Efter en stunds funderingar kommer jag dock fram till att det måste vara något helt annat som ligger till grund för dessa ljudyttringar - de talar till något mycket ursprungligt inom människan - längtan efter trummans rytm. De grundläggande känslor som Shamanen lockade fram med sin trumma och som det lilla barnet lockade fram med sin smattra på cykeln, en pappbit fäst vid framgaffeln
Den lilla människan på sin motorcykel utan ljuddämpare låter motorns trummande vagga själen till ett meditativt tillstånd medans omgivningen river sitt hår över alla idioter som inte växt ifrån smattror, men å andra sidan kanske det är bättre än att massorna går omkring och trummar hela dagarna.
tisdag, juni 07, 2005
Som vore jag... en kulturell skitpratare
Det som retar mig är dock en mycket frekvent upprepad ordvändning:
Han såg på mig som vore jag en kopia av en amerikansk president - vad som vore jag
Även om det nu är korrekt svenska så får det texten att framstå som något en representant för den stjärtömt kvidande kulturparnassen klämt ur sig.
Obs, en mer detaljerad inlaga i detta ämne sänds ikväll över Eljest.Telepati
måndag, maj 30, 2005
Bloggen - ett smalt media med dålig räckvidd
Om allt detta till slut har hänt så ska det till en människa som någonstans på jorden ska använda en annan apparat med samma kiselbitar, koppplat till samma kabelhärva som förstår det språk varpå tankarna från början kodades på. Inga nyanser kan naturligtvis förmedlas på ett sätt så primitivt som detta. Att anförtro sitt innersta, delar av sitt liv till det godtycke som den ovan beskrivna tekniken utgör kan inte anses som annat än ren idioti.
Jag kommer att begränsa mina publikationer på detta media till de allra mest banala och lättsmälta tankegångarna i fortsättningen. Bloggen Eljest kommer från och med inatt att finnas tillgänglig att ta del av på den nya telepatiska siten Eljest.telepati.
Om ni inte hör något beror det förmodligen inte på att sändning inte pågår utan att era mottagare behöver justeras. Den lättaste åtgärden för att åtsadkomma det är att undvika traditionella Bloggar och mediadravel i allmänhet under minst ett år. Jag garranterar att det kommer att ge er kontakt med kanaler ni aldrig tidigare känt till.
Sändning börjar nu.....................
onsdag, maj 11, 2005
Det som aldrig blev är en del av det som kunde varit viktigt
Det osagda och det icke skrivna har större betydelse och större tyngd än det som faktiskt nått någons öron eller läst av någons ögon eller händer. Annat kunde blivit om det som inte blivit passerat från en tanke till en handlig och vidare från en männiksa till en annan. Gjort en männniskas tanke till en annans och landat i en handling som format världen.
tisdag, april 26, 2005
Höj priset på kärlek - Kalle Anka strumpor på köpet
Om jag så höll på en livstid skulle jag inte själv kunna tillverka ett par så mjuka strumpor med en så detaljerad bild invävd. Det som idag betraktas som billig skit skulle kanske för hundra år sedan ansetts vara avancerat hantverk och en produkt av yppersta kvalitet och förfining. Ett annat exempel kan vara den vackert färgade glasslåda i vilken jag förvarar min lunch. En oerhört detaljerad bild i flera färger pryder dess sidor, dessutom är den helt tät och lätt att rengöra för att användas om och om igen. Det mest fascinerande, i vår genomkommersialiserade värld, är dock att den i stort sett är gratis, ingen skulle tänka tanken att ta betalt för den utan endast vara tacksam att man tog den med sig, så att soppåsen inte fylldes.
Anskrämliga glasskålar som idag produceras för en spottstyver och väller ut över världen tros definiera god smak, då de har ett värde som i monetära termer är i stort sett obefintligt. Kan regeln om tillgång och efterfrågan även styra hur en produkt upplevs. Om det mot förmodan skulle bli snuskigt billigt att tillverka en Mercedes och alla skulle ha råd att köpa den, kanske skulle den föja med då man köpte ett flingpaket, skulle då den hybrisliknande känslan av att sitta bakom ratten i den statussymbol som Mercedes idag utgör upplösas i intet som en dagdröm och som i ett trollslag upphöra att vara just en statussymbol?
Om detta är fallet borde priset på att ge vänskap och kärlek sättas skyhögt och all världens problem skulle vara lösta, för alla vill ha status och vara väl ansedda och det blir man om inte längre medmänsklighet, sollidaritet och kärlek betraktas som fria nyttigheter.
måndag, april 11, 2005
Biblioteket - koncentrerat liv
När man jämför med den mediala flodvåg som sveper ur den nyinköpta digital-TV boxen därhemma så känner jag att biblioteket inte är en förhistorisk motsvarighet utan snarare en pol på en skala där den ena ytterligheten heter manérproducerat pekoral som bärare av kommersiell utpressning och den andra heter produkten av mänskliga tankar.
Men, jag tänkte i morse på att ett bibliotek idag faktiskt är fyllt inte bara av den senare polen på skalan utan även av annat och naturligtvis är det så. Om det ska finnas mänskliga tankar i ett bibliotek så måste väl tankar från alla människor vara tillåtna där eller är det så att det finns tankar som inte är fina nog att tänkas eller kan det vara så att vissa saker kommer till utan att egentlig tankekraft är inblandad? Jag lutar nog personligen åt det senare. Det är egentligen ingen överraskning att det är på detta sättet, det har alltid funnits litteratur som en del tycker är dålig och andra höjer till skyarna, allt beror på vilket det mottagande kärlet är och vad det är fyllt med sedan tidigare.
En förklaring till min sakrala stämning i ett bibliotek är just att kontentan av så många människor liv finns samlat och tillgängligt för mig att ta del av. Mitt eget liv kan bli rikare och större om jag orkar ta del av andras.
tisdag, mars 08, 2005
Microsoft säljer säkerhet och lycka för barn
Lösningen borde väl som vanligt vara att konceptuallisera barns liv, att utveckla en strömlinjeformad process för barns uppväxt så att en oberoende aktör på marknaden kan ta åt sig att på ett säkert sätt föda upp nya generationer. Man kan tänka sig att Microsoft utvecklar MS-Childhood och MS-Teenager där en vital komponent är en neuronstimulansmotor avsedd att generera virtuella världar allt enligt kundens önskemål. Barnen behöver i detta konceptet helt enkelt inte vistas utomhus förrän de når sin tjugonde födelsedag och är på så sätt effektivt skyddade från verklighetens alla faror. Vad som händer om någon illvillig själ släpper in ett virus i den lyckliga och säkra världen som genererats åt barnet vågar jag inte spekulera i. Kanske är det inte säkert inomhus heller?
måndag, februari 28, 2005
Fönsterputsare blir nya evangelister
Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.
På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.
Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.
Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.
tisdag, februari 22, 2005
Lukten av blått
Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.
Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.
Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.
måndag, februari 14, 2005
Biskop av Gödselstaden utsedd
Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.
söndag, februari 13, 2005
Ett fnys åt sommaren, åt oss?
Vi vandrar runt den oklippta ängen, full med insekter och nässlor. Någon har klippt en stig runt ängen, ingen går längre igenom den. Insekter biter och nässlor bränner. Bestämda steg hörs längs sjökanten, de stannar, fortsätter den klippta stigen runt ängen.
Ett osannolikt vackert väder får omgivningen att se mer ut som en simulering än en vanlig sommardag. Lever jag verkligen på riktigt, är det inte en dröm? Kanske en infarkt på kontoret slutade i detta, i en flykt från världen, till himmelen?
Men här är så tomt, ingen som vill stanna i hettan, ingen som vill bli biten, bli stungen av gadden från verkligheten. Smärtan av livet som det är smyger sig in under huden och tränger upp som en blåsa på kroppen, som ett bevis på att man verkligen lever. Lever av smärtan från de ytterligt korta ögonblick då något lyckas tränga igenom vår hud med en liten mängd sanning, infektera vår trygga drömtillvaro – bedövade. Ett serum som väcker oss. Står på toppen och skådar ut över en overklighet mer underbar än vad som är möjligt.
tisdag, februari 08, 2005
Ståfräs i Missionsprovinsen
Troligen är det också så att gamla uttjänta präster ser en ny karriärväg som pensionärer genom att bygga upp en egen maktstruktur vid sidan av den etablerade. De får ett eget litet bo att kacka i och visa att de minsann har egna små pittar att visa som i jämförelse inom Missionsprovinsen kanske framstår som imponerande. Säkert är dock att det gör de inte för oss riktiga karlar som vill ha kvinnliga präster och som inte är rädda för kvinnor överhuvudtaget – det behöver vi nämligen inte…
Hela sammansvärjningen är helt befängd och tillhör ett annat sekel. Det är inte värt att ödsla mer tid eller ord på varför jag inte heller ämnar göra det.
onsdag, februari 02, 2005
Ta bort stygnen i nacken
Tänk om det blir modernt även för människor med antikbehandling! Då är unga människor ute, de blir tvungna att skrynkla sig och kröka sina ryggar. De som lyft sig får sprätta upp stygnen i nacken och låta tiden synas som ett smycke på kroppen.