Grön Mage

Jag har beslutat ta mitt miljöengagemang ett steg längre och jobba för att skaffa mig en grön mage. Inte på insidan som man kanske kan förledas att tro, fylla den med sallad, gurka och olika baljväxter till arbetskamraternas förtret. Nej, det är en grön utsida jag strävar efter. Förmodligen är jag inte ensam om att som medelålders man ibland vara så modig att jag vid enstaka tillfällen visar mig endast iförd kalsonger. En del skulle nog säga att det är vågat, andra att det är dumt. Få skulle komma på tanken att det är sexigt, speciellt inte när jag skämtsamt drar upp dem så att de nästan sitter i armhålorna, tyget tunnas ut och någon skriker gällt:
– Uäääh, det syns igenom!
Och det gör det, det syns igenom. Den håriga magen veckar sig innanför det nu tunna bomullstyget och flera hårstrån har letat sig ut genom textilen och sticker fram och får kalsongmagen att se ut som luden tax, den har krupit ihop bland några mjuka kuddar och lagt sig tillrätta för kvällen. Vem skulle vilja gosa med den taxen? Det som är lite fascinerande är att kroppen tycks bli fulare då man drar ett par tunna kalsonger över den, i en kvinnas fall brukar det annars anses vara tvärtom. Hon blir sexigare om man draperar ett mycket tunt tygstycke över henne. I mannens fall råder motsatsen, trots att en potentiellt ful kropp rimligen borde bli mindre oskön av att skylas med ett tunt tyg, som exempelvis ett par kalsonger. Dock råder det motsatta förhållandet och man möts av två alternativa reaktioner då man tassar genom köket, äckel eller gapskratt, oftast båda på en gång. Det är inte lätt att vara en medelålders man som prioriterar sin familj framför psykotiska spinningpass och som finner en liten njutning i en pilsner ibland. Men, det skiter jag i, inte i kalsongerna alltså, utan i att de skrattar, jag vet ju att de tycker om mig ändå och det känns viktigare. För att återkomma till den gröna magen. Det sitter långt inne att erkänna, men det finns tillfällen då jag inte är så stolt över den håriga taxen. Tillfällen då jag skulle önska att kuddarna blev till små krusningar som på en tvättbräda och att taxen tog sin päls och la sig i till ro i korgen för en stund. Att magen helt enkelt blev hård och platt, om så bara för en stund. Jag kan se två vägar för att åstadkomma detta. Antingen köper jag ett dyrt träningskort och svettas timme efter timme eller så tar jag ett djupt andetag och gömmer valkarna när det finns behov av det. Det är uppenbart att det åtgår mycket mindre energi i det senare fallet. För den som vill vara miljömedveten torde valet vara enkelt. När jag vill vara fin så drar jag in magen rejält och låter den lysa vackert grön.

Villaområdets Lit de parade

De moderna gipskistorna, villorna menar jag, har fått ett designelement som är mer iögonfallande än alla andra. De har fått giganstiska panoramafönster som gör att man ser in i huset från alla håll. Personligen bor jag på landet i ett gammalt hus, det är svårt att se in och det finns ingen som går förbi, så det är både hängslen och livrem skulle man kunna säga.

Jag sitter nu och blickar ut genom mitt fönster, det är kolsvart och det finns inget att se, hur jag än anstränger mig kan jag inte se en granne och det är jag glad för. Vill jag träffa honom kan jag gå ett par hundra meter över vägen och prata med honom, men det vill jag inte för han är förtvivlat tråkig.

Varför vill man ha stora panoramafönster över hela sitt hus? Hur kan man ta sig genom huset halvklädd eller till och med avklädd utan att bli anmäld av grannarna för otukt eller för att blotta sig för grannens barn eller husdjur? Detta har bekymrat mig en tid och det har länge verkat vara en olöslig gåta ända tills idag, det slog mig då jag tog en promenad och försökte spana in i husen på min väg runt staden.

Familjerna i villorna lämnar sina nyputsade bilar på garageuppfarten för att visa att de är respekterade samhällsmedborgare som har gjort sin plikt och tagit ut ett topplån på huset för att kunna åka ståndsmässigt. Problem uppstod dock då de köpte ett nytt kök, en ny soffa och en gigantisk platt TV, den med de nya platta programmen på, de är mycket bättre. Nåväl, det var ju ingen som såg vad de köpt eller hur stort banklån de tagit denna gången, konsumistregeringen och barnboksförlaget Timbro förfasades, tog på sig förskinnen och gick in i tankesmedjan för att smida nya ränkor åt folket.

De smidde och smidde och så en vacker dag tittade de små Timbro trollen ut i sällskap med en spåndum arkitekt som de höjde till skyarna. Arkitekten hade kommit på att om man stoppar in stora glaspartier i gipskistorna så kan man dels höja priset och dels kan grannen och alla andra se in. Se alla saker de fyllt sitt hem med och förbluffas över räntornas låga läge, amorteringarnas litenhet och dväljas i avund över inte bara grannens bil utan även insidan av hemmen och dess statusbemängda artefakter. Genom att låta förbipasserande titta in på hela härligheten slipper man som husägare och lycklig låntagare bjuda in någon för att se vad man köpt för fint, det spar både arbete och pengar för mat det är dyrt.

Inte bara garageuppfarten är nu en parad för medmänniskorna om livslycka mätt i konsumism utan hela hemmet sätts på samma lit de parade.

En död bädd för den hela, den sanna människan.

Fotfolket

Det har kommit en ny trend till det här landet under det gångna året. Jag tycker mig se bevis för det i stort sett dagligen. Vid vägarna görs jag stundligen påmind om att det Svenska folket har något i görningen, någon typ av subtil civil olydnad. Till en början noterade jag det mera sällan. Sedan tillräckligt frekvent för att jag skulle börja ana ett mönster. Svårtolkat till sitt budskap för all del, men icke desto mindre. Någon eller några försökte säga något, men vad? Det nosade mig i nacken dagar i sträck, för nu var det uppenbart att det inte rörde sig om en tillfällighet utan snarare en folkrörelse. Det är nog dags att jag tar de av läsarna som tror att jag pratar om s.k. rondellhundar ur den villfarelsen. Det rör sig inte om vare sig rondellhundar eller mer ordinära hundar, t.ex. taxar. Min upptäckt rör sig om skor och än värre saker som ni snart ska få höra.
Min första iakttagelse gällde en arbetssko, vilken modell var svårt att uppfatta då jag färdades på en motorväg. Skon låg ensam och övergiven i ett dike, det var allt, men vem lämnar en sko där? Inte många dagar senare såg jag ytterliggare en sko, denna gången en gymnastiksko, en helt annan sorts sko än den tidigare så den kan ju omöjligt ha hört ihop med den tidigare arbetsskon. Om så varit fallet hade det ju varit en gudibehaglig gärning att sammanföra de två igen, en återförenat par är ju alltid bättre än två ensamma på drift i tillvaron. Men icke. Dagarna gick och mil lades till mil och sko efter sko uppenbarades för mig. De kunde dyka upp var som helst, alltid när man minst anade det. En träsko på en refug, en sandal på ett övergångsställe och en pjäxa(!) mitt på en återvändsgränd i ett villaområde.
Det var inte förrän det första övergivna paret korsade min väg som jag började se vartåt det lutade. När så, en dag i den tidiga hösten, ett par strumpor låg fint tillrättalagda på Oskarsbron stod det klart för mig vad som var på färde. Kvällen innan hade jag dessutom tagit del av Al Gores inlaga i klimatdebatten och detta ledde mig rakt på sanningen om de övergiva fotpersedlarna. Den globala uppvärmningen. Allt eftersom året gått har temperaturen stigit allt mer, någon har i början av året känt sig varm. Först om ena foten, sedan om båda. Allt kulminerade då någon inte såg sig annan råd än att också överge sina strumpor.
Det är dags för krafttag mot klimatproblemen annars är det uppenbart att vi inte endast står inför ett hot om översvämningar och världssvält utan också om ett globalt moraliskt förfall då människa efter människa inte längre orkar, utan ser sig tvingade att klä av sig plagg efter plagg, tills mänskligheten till slut står nakna inför varandra med kurrande magar och klamrar sig fast på de sista bitarna fast mark.

Konceptualiseringen når nya höjder

Står i snabbköpskassan, igen, och tvingas ta del av en flod av antistimulerande budskap som får intellektet att förtvina. I stort sett helt innvaggad i konsumismens trygga famn sticker den sista fungerande hjärncellen upp sitt ludna huvud och reagerar på det bisarra i en framsida på en tabloid. Det står ungefär "Eva och Stina blev offer för en Ritualmördare". Jag, eller den lilla ludna ovan, blir förstummade man har börjat konceptuallisera, eticketera och stoppa in även de mest abnorma avarter av mänskligt liv i någon sorts legitima benämningsskrudar. En helt vanlig galning har helt plötsligt stigit i graderna och blivit något så rafinerat som en Ritualmördare. Jag frågar mig vad som skiljer en Ritualmördare från en annan mördare, men ångrar mig genast och vill inget mer veta om detta inget alls!

Tänk om man kunde uppfinna en sorts ondhetsdetektor som kunde monteras in i ett system av sateliter och sedan kopplas till en hoper kraftiga laserstrålar. Om någon var på väg att göra något riktigt skitnödigt ont så skulle en stråle fara ned från himmelen och åtminstonne förlama den som tänkte så ont. Det vore väl bra?

Det är Borgarnas fel att vattnet stiger

Al Gore har ju lyckats lura en hel värld att de stigande vattennivåerna beror på att det smälter en massa is. Han har naturligtvis helt fel. Isen smälter förvisso, men det är inte anledningen till att vattnet stiger, de som ligger bakom det är Borgarna och det hopplöst låga skattetryck de skapat över landet. Tidigare låg moms och fastighetsskatt och enegiskatter och en massa punktskatter och täppte till alla möjligheter för havet och sjöarna att flyta över sina bredder. I dagsläget är det ju uppenbart att inget längre håller tillbaka vattnet. Inte räcker det pålagor i from av fler karensdagar eller tyngden av simulerande utbrända människor för att hålla nere de stora vattenmassorna. Det krävs rejäla och helt omotiverade skattepålagor som fastighetsskatt för att stoppa dessa enorma volymer.

Att isen smälter beror ju naturligtvis på att den helt enkelt har tråkigt, jag menar hur roligt kan det vara att bara vara en statisk iskristall hela livet, när man ser en massa andra vattenmollekyler svämma över och flyta omkring som den värsta looser valuta. Glaciärernas kristaller gör revolt och vill passa på att nyttja den nya fria tiden med låga tryck från ovan. Den Nya lättflytande tiden med de Nya Moderaterna.

En parentes, vart tog de Gamla Moderaterna vägen? Har partiledningen stoppat undan dem i ett bergrum någonstans ifall de skulle behövas vid nästa val? Jag föreslår att vi nyttjar dessa drivor av Gamla Moderater att bygga fördämningar med så att inte Västerhavet och Vänern störtar in över oss lika snabbt.

Konfigurerbar eller förutbestämd

En dator är helt oanvändbar innan den laddat någon typ av operativsystem. En elvisp å andra sidan är hela tiden beredd att vispa. Kan människan
jämföras med en dator eller en elvisp? Är människor olika nu mot förr?

Trojanska hästar

Läser olika dagstidningar och försöker reflektera, det är svårt. Ibland kan jag känna mig lite avtrubbad av det kompakta informationsflödet vi som datoriserade, Internetuppkopplade västerlänningar utsätts för. Det krävs att det finns en aktiv process igång i hjärnan som hela tiden avgör om det som för tillfällets matas in är något som bör ägnas uppmärksamhet eller inte. Kan den information som just för tillfället levereras, lämnas därhän eller är den något som jag ska reflektera över, ska den till och med resultera i en handling av något slag? När informationsflödet blir för stort är risken att man inte längre orkar ha en sådan aktiv process utan man sätter på automatiken som utan åtskillnad skyfflar allt rakt ut ur medvetandet. Skuld eller ånger förblir på det sättet något man kan slippa, åtminstonne mot den delen av världen som inte sitter i ens eget kök eller vilar i den egna sängkammaren.

Jag kommer att tänka på att det finns obeväma sanningar och att det finns information som vi borde reagera över, men ändå låter bli. Om någon skriker "Det brinner" då rusar vi mot närmsta dörr tills någon helt plötsligt ropar "Det brinner inte". Vi står i en informationsflod av motstridiga budskap. Enda anledningen till att budskapen flyter fram i denna flod är att någon eller några vill påverka oss till att reflektera eller handla på ett visst sätt. Någon säger att all is håller på att smälta och att vi kommer att dränka hela jorden, min son på nio år gråter för detta och det känns ganska hopplöst. En annan medelålders man säger att det är ingen fara, de bara säger så för att vinna röster i nästa presidentval i USA. Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Smälter det eller smälter det inte? Brinner det eller brinner det inte? Inte vet jag! Dock leder denna text oundvikligt till ett citat av Thomas Di Leva "Vem ska man tro på, tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här...".

Detta inläggs rubrik pekar på att det är min tro att det i denna stora informationsflod finns hot som är reella och som vi definitivt bör ta på allvar, saker som hotar vår existens i vissa fall och hotar enskilda individer i de flesta. Denna information syns inte så bra då den blir ett med allt annat som flyter fram, det blir som en stor grå informationssmet. Då man försöker se ett uns av sanning i allt man matas med blir det bara kaos. Jag tror det är nödvändigt att räta på ryggen och ta ögonen från dataskärmen för att resa sig och gå ut på en långpromenad eller bygga en båt och från den platsen åter kika in mot det som rör sig i världen. Kanske kan man då i ögonvrån lyckas uppfatta något av det där som annars gömmer sig under all skit i floden.

Jag har personligen redan beställt ett par hundra meter prima furuvirke till en båt, undrar om det inte är tvunget att handhyvla det också om jag ska ha en chans.

Nyckelord tar tid

Korsord väver ihop ord. Ord är språk som begynner liv, ett korsord väver samman ord till liv.

Märta stirrade nästan fjärrskådande ut i rummet, kanske letade hon efter ett ord som saknades i rutmönstret hon hade framför sig på köksbordet, kanske letade hon efter nästa del av livet. Det började bli ont om rutor att fylla i, men ändå ville inte de sista ledtrådarna infinna sig, de som saknades i de färgade stråken, nyckelorden. Utan nyckelorden kändes det inte meningsfullt att ha fyllt i alla de andra. Vid sidan av den uppslagna tidningen stod en kaffekopp, en Gröna Anna, med ljummet kaffe. Kakfatet stod orört sånär som på en veteskiva som Märta höll i handen och förstrött tog en liten tugga i sänder utav.

Dagen var inte långt gången, det var många timmar kvar tills det var dags för middag, men för Märta som vaknat till morgontidningens duns kändes timmarna redan många. Lägenheten var städad och middagsmaten var förberedd. Alltsedan hon fått pension räckte tiden till och blev över i större mängder än hon kunde göra av med. Den gamla kvinnans blick vilade någonstans i rummet mellan köksdörren och vardagsrummets bokhylla. Den kallades bokhylla trots att det dominerande innehållet var prydnadsföremål. Märta var fullt upptagen med att spara tid, att lägga den fint i ordning i högar. Lägenheten hade på de två åren som gått sedan pensionen fyllts till bristningsgränsen med sparad tid, det började bli svårt att andas, sikten i rummet var grumlig och gav inget svar på vilka ord som saknades, inget svar på vilka nyckelorden var. Märta tog en slurk av det nu kalla kaffet medan köksklockan mätte in ännu en minut av ett långt liv och la den till samlingen.

Varför är du så liten?

Varför är du så liten
En ända på ett rep
Sliten
Blek och aldrig nyttjad för en uppgift
Bara lämnad åt en slump
Liggande stilla
Orörd vid sidan av det som räknas
En bit av repet
Men ändå inte där

Mitt inre vs Ditt Yttre

En tur med Stockholms lokaltrafik häromdagen gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans markandsföringsstrateger tänker.

På olika skyltar står att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?"

Är det så att denna raklamkampanj är bäst lämpad för storstaden där det finns en större koncentration av människor som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något"? Garaget är fullt av sportbilar, villan designad ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka, bankkontot är fullproppat med självgodhet och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi packeterar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv som efter ett julbord, det är klart att det kommer att sälja.

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte så att det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut "Jag är mån om ditt yttre. Du också?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa när alla en egna tomrum är fylda och tristessen knackar på igen.

Byt reklamfirma, kavla upp ärmarna och gör lite nytta - för någon annan!

Ledtråd

Du hänger här och jag förstår att en del är mitt och en del är ditt, varför skulle jag annars ljuga. Utan en röst som berättar vad jag ska tycka så blir jag tom, ihålig och liten. Först undrar du varför jag lever i en drömvärld sedan låter du mig möta resterna av den dag som lovats mig. Resterna av en dagdröm blir morgondagens verklighet och tömmer ut det lilla av innehåll som konsumtionen lyckats fylla mitt väsen med. Det är inte utan att jag skulle vilja täppa till allt utflöde och låta mig uppfyllas av det som påstås vara meningen, det som kan komma mig nära. Redan i farstun skulle jag vilja att han stod och gav mig om så bara en ledtråd av ett hopp om att det kommer att gå bra, något som visar vad det gäller och vad jag ska vara bra för mitt i ett kaos av vilsna själar, där några lyckats suggerera sig till en plats i kaos de kallar sin.

Rensa hängrännorna från all skit

Jag är rädd för all enkelhet, rädd för all sparsmakad, renodlad design som ska skänka mitt liv harmoni och välbefinnande. Jag är rädd för att göra gott mot min medmänniska i det lilla, rädd för att tänka stort. Allt kan bli fel, vara fel, man kan bara göra fel när det finns så många sanningar.

Prioritera familjen och utveckla din yrkesroll. Jag är rädd. Underkasta dig absolut och icke ifrågasättande lydnad av guds ord så kommer tron efteråt, något annat är inte möjligt. Om du inte lyder har du ingen nåd att vänta. Var dig själv, kom till oss för en tids tystnad, där kan du hitta dig själv, se det som är du. I mötet med människor utvecklas du och blir mer av dig själv. Unna dig egen tid så att du blir närvarande i mötet med dina barn och medmänniskor. Gör något roligt med familjen, det stärker barnens självförtroende och gör dem till ansvarstagande och självständiga individer. Låt barnen ta ansvar för sina läxor och sina liv, var ingen curlingförälder. Var närvarande för dina barn och var konsekvent, det är viktigt. Väldigt viktigt. Husdjur är bra för barn, men se upp för de kan ge allergier och är kända för att håra ner. Barnen ska musicera, för det är bra, för det ska de göra, det är bra för inlärningen. Och, så är det så bra att kunna i många sociala sammanhang då de blir större.

I en stuga på landet kan vi ladda våra batterier. Det är så man vill leva, egentligen. Familjen samlas hos oss här på landet om somrarna, både Carl-Unos och mina barn och barnbarn, de älskar att komma hit. Vi brukar klä oss allihop i på tok för stora, ljusa linnekläder och plocka drivor av sommarblommor, sedan stojar vi lyckligt i flera timmar i trädgården. Grannarna tycker nog vi är tokiga. När kvällen kommer har flera av oss ibland jordgubbsfläckar på kläderna och det är slut på det roliga.

Om du underhåller din bil kan den säkert fungera utan problem i tio år till, det finns massor av bilar som är äldre än så, det borde man göra, egentligen. Ja, detta är modernt idag. Se – vi har din nya höstgarderob, nej vi har inte stulit den. Den kan bli din, du får bestämma själv, nej vi tvingar ingen. Ultrasnabb mobiluppkoppling, du har världen vid dina fingertoppar. Det som tidigare inte var tillgängligt för dig kan du nu nå på en nanosekund. Unna dig en resa, upplevelser av andra kulturer utvecklar dig som person. Lär dig ett nytt språk och koka din egen sylt när du bakat klart ditt mustiga grovbröd, som är franskt med tunn skorpa på, som är ljust och med oliver och mörkt med solroskärnor. Glöm inte att underhålla din relation, det är viktigt att kärleken får sin tid, man får inte ta varandra för givna. Dela på barnledigheten på samma sätt som vårdnaden då ni gått isär. Ha ett stort bröllop som ditt största minne i livet. Enkelt giftermål med bara de närmaste, bara för att bekräfta för er själva att er kärlek är äkta, mer behövs inte, det är enkelt och stilfullt, som med kyrka och en fin bil. Klänning i siden och massor av gäster. Du har ju så många gäster att det är svårt att få plats. Peter heter han, det minns du väl?

Glöm inte bort dina föräldrar och glöm inte att byta olja på bilen, den skär ihop om du glömmer det. Du måste ha en bestämd dag då du städar ditt hem, du kan få ångest om du har det rörigt hemma, det stod att läsa på en löpsedel. Unna dig något ibland, vad som helst, kanske någon. Lyssna till dina barn och dina medmänniskor, din fru och man. Men, framförallt till det ständiga flödet av sanningar om livet, den aldrig sinande flodvågen med livsvisdom som flödar ut från en obestämd plats i rummet för att terminera i ditt medvetande eller i ditt undermedvetna, var vaken stund på dygnet. All världens människor letar som yra höns efter den instruktionsbok för livet som aldrig delades ut vid skapelsens början, ingen har i alla fall begripit hur den ska läsas och var den står.

Kolla här, jag har hittat den, det här är boken vi letat efter, den här tror jag det är, din bok är det inte, det måste vara denna eller kanske den där borta, där borta under stenen, den boken är det, det tror jag nästan säkert. Det är inte utan att man känner sig som en kula i ett flipperspel, dock inte en stålkula utan snarare som en halvrutten körsbärstomat med tunt skal som flippras fram och tillbaka mellan oändliga mängder av flipprar i form av livsvisdom och ständigt skiftande sanningar.

Och, glöm för allt i världen inte av att utveckla dig själv genom att läsa texter som den här vilka tror sig se allt lite grand från ovan, som egentligen vet hur allt ligger till och glöm inte rensa hängrännorna när de är fulla av skit. Om du glömmer det så rinner inte allt regn och rusk undan utan det landar rakt på ditt hus och på dig, om det bara rinner undan så klarar du dig nog bra.

Kompissol - så fiiiiiiiint

När man är vuxen och inser att man inte har några vänner och inte någon att göra något roligt tillsammans med så vet vi allesammans att vi kan gå och ställa oss ovanpå en uppochnedvänd plasthink mitt på närmaste torg och se ledsna ut. Det är en lika etablerad signal i vuxenvärlden som att smällt snö luktar hundskit. Innan vi vet ordet av så kommer en människa som vill vara din vän springande och tar dig i handen och leder dig in i en hjärtlig vänskap med roliga infall och aktiviteter som varar livet ut. Hinken kan vi bara ställa tillbaka i sitt ställ vid torgets kortsida så att den kan användas av någon annan ensam stackare.

I samma anda så gläder jag mig åt att en grundskola i västsverige skapat något så fiiiint som en kompissol mitt på skolgården så att de barn som inte har någon att leka med ska kunna gå och ställa sig i solen. När de andra barnen ser det så är det inte meningen att de ska tänka:
-Åh, där står en ensam loser utan vänner, den kan vi mobba utan risk eller
-Åh, tjocka Bertil har inga vänner och inget att göra. Honom vill vi inte vara med.
Utan naturligtvis tänker alla de små änglabarnen att:
-Åh, där står en ouptäckt vän för livet, det ska bli intressant att se vad han kan spela för roll i mitt liv.

Ja, menar seriöst...vem vill skylta med sin egen ensamhet? Det är ju näppeligen inget som en vuxen gör utan att blinka och vad är det då som får en vilsen skolfröken att tro att det är rätt att tvinga ett barn till detta? För att citera min son -Det är ju helt barockt!

Israel - Ett uppenbart övergrepp

Jag läste lokaltidningen häromdagen och ögonen föll på en debattartikel av Fahimeh Nordborg, Ordförande i Vänsterpartiet i Trollhättan.

Jag vill bara rekomendera er att läsa den för jag tycker den är mycket bra. Det kanske är dags att plocka bort lite av de rosa molnen som hopats runt den judiska staten och se hur det verkligen ser ut, ser hur många som oskyldiga fått lida för ett övergrepp som FN sanktionerade.

En mycket läsvärd bok som också bl.a. tar upp hur kristna och muslimer har behandlats och behandlas i Israel. Den heter Det heliga berget och är skriven William Dalrymple.

Det var han som började

Hörde på Filosofiska rummet på P1 häromdagen. Ett genomintellektuellt samtal med freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn och etikforskaren Ann Heberlein.

Ämnet för dagen var Krig och man pratade bl.a. om krigets lagar. Jag må vara naiv men hur kan man jämställa krig med sällskapsspelet Monopol? Att det sistnämnda behöver regler har jag inga problem att förstå. Utan regelr i Monopol så blir det inget skoj utan bara någon sorts anarki som slutar med att alla är sura och slår varandra med ord eller andra tillhyggen. I en krigssittuation har man redan hamnat i det tillståndet och reglerna torde vara överflödiga eller åtminstonde mycket sent påtänkta. Måhända är kopplingen till Monopol inte så dum ändå? Om det funnits regler i omvärlden som accepterats av folken som lever där borde inget krig kommit till stånd och....Ja, ja, jag vet, det är ju naivt dravel.

Naturligtvis måste det finnas män som teoetiserar även kriget som företelse och utvecklar en fakultet runt detta, William Agrell förklarade t.ex. för oss lyssnare att det fanns två sorters lagrum för kriget och att de hade - hör och häpna - latinska namn...

Det hela är så jävla dumt att jag knappt orkar skriva om det. Dock, trots min leda vid pompösa intelektuella dravellpettrar ska jag nog skriva ett eller annat inlägg till om just detta. Ska samla mig bara.

Finalen på inslaget tog priset tycker jag, Agrell menade att egentligen är det ju faktiskt Hizbollahs fel att Israel bombade sönder Libanon - IGEN. Ja, ni läste rätt. Han menade att om inte Hizbollah provocerats Israel så nesligt så hade inte de varit tvugna att döda en mängd Libaneser och förstöra deras land, men som läget nu var så måste man ju förståååå att de stackars judarna blev ledsna. Får han massor med mutor för att säga något sådant eller är han bara dum?

Jaha...

Att födas är utsätta sig för en oändlig sannolikhet att dö.

Rötmånad året runt

Det skrivs tydligen fler böcker än det finns läsande människor påstår en s.k. Kulturpersonlighet i radions P1. Jag vet inte om det är sant, troligen inte. Det är förmodligen bara något som låter bra att säga, speciellt då man är anlitad för att låta insiktsfull i en kulturell mediekanal.

Om vi dock antar att det är som det påstås, så frågar jag mig om det detta förhållande alltid varit detsamma, har det alltid skrivirs felr böcker än det funnits läsande människor? Jag utgår från att antalet läsande människor i ett globalt perspektiv ökat kontinuerligt sedan skriftspråken uppfanns, kanske är det fel. Att de skrivna och publicerande orden ökat råder det inget tvivel om, en fråga är om antalet skrivna (och talade) ord som uttrycker något av egentligt värde ökat.

Hur ofta förs ett samtal, d.v.s. en sändare och en mottagare, i det offentliga rummet där livet verkligen tas på allvar vilket inte är detsamma som att det är ett tråkigt samtal, snarare tvärtom. Det skrivs en oerhörd mängd smörja, varför? En tanke kan vara att det som skrivs helt enkelt är en reflektion av världen som den för tillfället förhåller sig, det är kanske bra? På samma sätt som man enkelt kan avgöra om mat är ätlig genom att lukta på den kan man förmodligen dra slutsatser om livet och världen som de ter sig i vår tid genom att se hur mycket skit som skrivs.

Det stinker helt enkelt.

SOM - Sleeping Outdoor Movement

Frivillig uteliggare.

Skriver från foten av ett träd.

Sova ute. Ligga stilla på marken. Känna jorden mot kroppen. Sipprar ut trötthet och slentrian, rinner bort skeva värderingar från ett vilset samhälle. Med varje andning fylls ett tomrum
i själen med tid, med en bit till av ditt liv.

Man måste fylla på sitt liv med jämna mellanrum, man kan inte ständigt späda ut det man har, det som blir kvar har ingen smak och ingen färg.

Min nya hobby är att slumra utomhus, i en grässlänt, på ett berg eller kanske en parksoffa. Bara en stund, för att få ro och ge livet ny färg. Kalla det be eller meditera, jag kallar det en tupplur och jag tar den gärna utomhus.

Föreningen SOM - Sleeping Outdoor Movement, har möte varje dag den tid som passar dig, under ett träd eller i en grässlänt strax bredvid.

Läskrav

Det brukar ju heta lästips eller boktips, men i det här speciella fallet är jag benägen att använda någon sorts superfrom av detta ord och dristar mig till att ge ett Bokkrav eller Läskrav om man så vill.

När jag tänker närmare efter så är det nog ett par böcker som är krav och listan kommer förmodligen att fyllas på allt eftersom. Jag tror att jag ska mecka till en punkt ii denna bloggen där jag lägger in en lista med Läskrav, vet inte hur men det är väl något kladd med Html kan jag tro. Ska ta en pilsner och lösa det sedan.

Dagens måste består dock av en författare snarare än ett specifikt verk. Om man råkar jobba som registrator någonstans vet man förmodligen vad jag kommer att säga och kan le igenkännande åt detta. Alessandro Baricco, det är det klart största författarskap jag tagit del av från en nu levande och verksam författare, missa inte honom. Min rekomendation är att börja med en av hans föredömligt korta romaner, "Silke" eller "1900". En av mina favoriter är City, men även Oceanhavet är underbar.....han är helt enkelt så innijättebra. Läs honom, det är ett krav!

Full gas mot lyckan

Det syns inte alltid utanpå att man är olycklig, men jag undrar om det finns någon slags strömbrytare inuti en människa som stänger av eller sätter på lyckan. Idag är så mycket digitalt att man lätt kan komma att tro på en digital lycka, antingen eller, svart eller vitt, allt eller inget, levande eller död. De flesta kan nog hålla med om att lyckan inte är digital, man är sällan helt olycklig eller helt lycklig. Oftast befinner man sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter, det finns ingen knapp inuti individen som slås av eller på. Det är snarare någon sorts skjutreglage som kan dras mellan två punkter. Medmänniskor kan säkert bidra med olika signaler för att individen ska vilja flytta reglaget åt ena eller andra hållet, men det är alltid individen själv som måste flytta det. Ingen annan kan direkt komma åt en annans lyckoreglage, man kan inte få någon att bli lycklig bara genom att säga åt dem att ”Var lycklig nu då!”, då försöker man vrida på ett reglage man inte har tillgång till. Som medmänniska kan man påverka en annan genom att ge något som individen kan ta med sig in i sig själv, något som påverkar individen att själv vrida på sitt lyckoreglage. Ingenting utanför, som inte individen gjort till sitt eget, är en del av som påverkar den upplevda lyckan hos någon.

Jag tror inte heller att det finns vare sig en max- eller minpunkt för lyckan. I samma ögonblick som man flyttar upp sitt lyckoreglage en smula så kan man nog ge sig tusan på att maxpunkten också kryper upp en aningens aning, kanske inte så mycket att det märks, men ändå. Motsatt så kan det nog förhålla sig så att botten inte flyttar sig neråt innan man slagit huvudet i den några gånger.

En mycket ovetenskaplig undersökning av hur mycket som idag torde befinna sig på topp, t.ex. människor som är lyckliga och hur mycket som är på nedåtgång har genomförts av undersökningsinstitutet EUI, EljestUndersökningsInstitut. Det visar sig att:

Google gav följande antal träffar:

• "bli bättre" 1.760.000 träffar
• "blev bättre" 120.000 träffar
• "bli sämre" 85.500 träffar
• "blev sämre" 46.200 träffar

Det innebär i min tolkning att de som vill "bli bättre" och de som "blev sämre" nu befiner sig på botten, det är totalt 1.806.200 träffar, 90% och de som "blev bättre" och de som vill "bli sämre" nu befinner sig på toppen, det är totalt 205.500 träffar eller 10%.

Jag konstaterar helt enkelt som andra före mig, det är synd om människorna. Antingen har de ingen susning om var det lilla skjutreglaget till lyckan sitter eller så är de flesta väldigt nere eller...så är det för stort glapp mellan maxpunkten på individens lyckoreglage och den nivå det är inställt på, förväntansglappet som det uttrycks i EUI:s sammanställning daterad 2007.

Men, det är inget fel på människors ambitioner.

Hårridå

När man ser på en kvinna från sidan kan hennes hår bli en del av hela hennes figur. Smälta ihop med axelpartiet och bölja in under kläderna samtidigt som det omsluter hennes kropp som ett mjukt inbjudande skimmer. Det ler mot dig, men är ändå liksom en hinna, ett skyddande kraftfält mellan er. Under ett kort ögonblick, då hennes huvud vrider sig från profil till att möta dina ögon, böljar håret som en teaterridå som slutligen går upp och löser den spänning som kommer av en profil med ett vackert hår. I mötet mellan ögon finns visshet innan pjäsen ens har börjat.

Miljonär

Jag erkänner, jag har kapitulerat för kapitalet. Man behöver inte lyssna speciellt noga för att märka att det är den enda man kan göra. I en version av SAOL likställs begreppen att kapitalera och kapitulera faktiskt med varandra, det är kanske inte alla som vet, men kapitulation som företeelse skapades faktiskt som ett direkt resultat av kapitalismens intåg. Ett konsortium av stenrika flintyxproducenter i människans barndom insåg att det behövdes en hemlig kod som kunde användas av de som anslöt sig till den i början förbjudna kapitalismen. De viskade i grottmyningarna till varanda "Jag kapitulerar" och då visste man att här var en frände och någon som anslöt sig till tron att "alla kan tillhöra ett priviligierat fåtal". De var naturligtvis idioter, men det var på stenåldern. Idag vet vi inte ett skvatt bättre, inte jag heller varför jag lagt in några Google annonser på min sida ovan. Om ni klickar på dem så tjänar jag snart ihop till min första miljon. När jag tittade nyss hade jag redan fått in 50 cent :)

Bokslut

Medan natten blev morgon och gravljusets sista flämtande låga brann ut framträdde livet allt enklare, mer nära. Jag knöt mina händer, kontrollerat och bestämt. De små knäppningarna från knogar och leder som en ordförandes klubbslag. Med baksidan av min tunna skinnhandske strök jag bort en tår som torkat sedan länge, erkände jag en sorg som just blev till. Det avlägsna ljudet från en stad avslutade min vaka över en död och ringde in resten av mitt liv.

Runt runt runt

Jag gick igenom en del anteckningar och såg till min bestörtning att en tanke jag tänkt så sent som igår redan var antecknad, med datering den sjätte juni 2004...

Kommentarer till detta är överflödigt.

Ha det såbra!

Det är ett jävla tjatande om att saker och ting ska bli så bra för den ena och den andre. En flod av innerliga önskningar om välmåga till höger och vänster.
-Ha det nu så bra!
-Ja, du med, ha det så jättebra!
-Hoppas ni får det trevligt!
Varför hoppas alla så förbannat mycket att alla andra ska få det så bra och ha det såååå trevligt? Är det inte egentligen sig själva de önskar allt gott i världen? Är nyckelorden i själva verket, "du med"? En lyckönskning är ju helt gratis, både ekonomiskt och emotionellt. Genom att lyckönska någon förbinder du dig inte till något. Du investerar endast med syfte att tjäna in ett...
-Du med!

Vill så gärna rekomendera läsning av författarinnan Lenke Rothmans bok Stygn som jag nog tycker knyter an till det som skrivits ovan. Det är i alla fall där jag hämtat inspirationen till texten.

Rast

-Visst lever jag.
Bara en stunds vila, sen ses vi igen.Jag vill drömma om mig själv, vem jag varit och vem jag ska bli. En man som leker med tankar och träffar en död.

Jag har gått lydnadskurs

För en tid sedan hade familjen besök av några kvinnor från England, vi umgicks ett par dagar till och från. Vi är ganska lika tänkte jag för mig själv, det är ingen större skillnad mellan hur människor tänker och agerar i våra olika länder.

Då den ena av kvinnorna, något över medelåldern, hade lämnat oss berättade den yngre, dryga trettio, att den andra kvinnan kommenterat med beundran och avund i rösten att jag, som då är mannen i vårt hushåll, "was soo domesticated". Först lät det som något man kan säga om ett djur, en katt är "domesticated" - hustränad, när den går på lådan, en hund då den väntar med att kissa tills den kommer ut och hittar ett träd eller en stolpe. Då vi pratade om detta visade det sig att det var ett sätt som man tydligen uttryckte sig på i England då en man hjälpte till i hemmet. Skillnaden mellan det Sverige jag känner och England var plötsligt tydlig.

Kanske kunde man ta det som en affärsidé, att ta några bra delar ur brukshundsklubbens valpkurser och blanda dem med väl valda delar ur skolans hemkunskap och sedan lansera en massiv reklamkampanj på de Brittiska Öarna - "HDI-Housband Domestication Institute - makes your husband roll over for you!"

Ett plums för Universum

Han sparkar lojt till en sten som far över kajkanten och landar i havet med ett dovt plums. En annan dag skulle han kanske inte ha sparkat så försiktigt. Han hade förmodligen med en glad vissling fotat till stenen all världens väg och sedan, utan en tanke, försvunnit vidare i livet, lämnar platsen utan att höra det plums som aldrig blev.

Genom sin påtvingade långsamhet och betänksamhet såg han nya saker i den sedan länge kända vardagen. Man kommer inte längre bort från sig själv än som räknas av en granne och det är sällan långt.

Ett plums mer eller mindre i tillvaron kan kanske tyckas spela liten roll, men i det kaos vi kallar verklighet kan det vara skillnaden mellan universums förintelse eller ett evigt lyckorike. I detaljerna bor världen. Om man tittar riktigt ordentligt så innehåller varje grand i universum allt som finns att se av oändlighet. En sån insikt kan få vem som helst att känna ett tvång, men samtidigt en befrielse i att röra sig långsamt och betänksamt – i att låta verkligheten ta sin del av tiden och inte komprimera tillvaron tills den blir hård, kall och nyanslös. Vem skulle vilja gå förbi nyckeln till Universum, såvida det inte är olåst förståss?

Rubrik omöjlig...

Den outsinliga källan till häpnad är som många kanske vet tidningen Dagen, eller snarare dess artiklar. Hur jag än försöker så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till en notis om att man förklarat en sedan länge död person för helgon

Som så många gånger då jag står inför något som gör mig helt mållös lyser ett ord i eldskrift på himlavalvet - VARFÖR? Vad ska det vara bra för och vem kan uppbåda engagemang för att helgonförklara en människa som varit död i över hundra år? Vad är det för bra för med att bli helgonförklarad?

En annan reflektion jag gör är att man kan tydligen bli nästan helgon också, man kan bli saligförklarad, det kan ta en mansålder eller två, men sen blir du helt salig. Det finns de som menar att det kan åstadkommas mycket snabbar intravenöst idag.

Jag har svårt för att man i jordelivet försöker framställa någon som lite "mer gudlig" än någon annan, att någon är mer av gud än vad någon annan är. Det känns så patetiskt att en samling inskränkta män i lustiga skrudar och en förskrämd sexualitet ska välja att "förgudliga" någon. Det är inte bara patetiskt utan kort och gott förmätet och liknelsen av en tupp på gödselhögen som skriker ut sin känsla av världsherravälde infinner sig utan större ansträngning.

Sköt om dig....

Kan en ordvits vara makaber?

Ja, det fick jag klart för mig igår när min hjärna ledde mig på villospår.

"Sköt om dig min son, det är det viktigaste i livet. När jag är borta är det vad jag vill att man ska säga om mig - han sköt sig!"

En lättviktscykel - ett lättviktsliv

Den bästa förklaringen är ofta en metafor läste jag i en bok igår. Inte vet jag om det är sant, troligen inte, men jag väljer att tro det för ett ögonblick och gör därför följande betraktelse.

En bekants bekant köpte för ett antal år sedan en cykel, han hade blivit fet och behövde träna. Han köpte en komplett utrustning med fräcka solglasögon, tajta byxor och små skor som inte går att gå, de påstås dock vara utmärkta för cykling. Det viktigaste och dyraste inköpet var naturlitgvis cykeln, det var en hel del tal och undersökande om olika växelsystem och annat, valet föll på en ganska utpräglad racercykel som var mycket lätt att trampa och som vägde något mer än en dröm. Själv har jag sedan semestern valt att cykla till jobbet och har då lovsjungit min tämligen tunga och trögtrampade cykel, den har varit en outsinlig källa till svett.

Mannen, som för övrigt aldrig satt sig på sin fina, lätta cykel, skulle om han gjort det inte fått hälften så mycket träning som jag.

Jag tror det är på samma sätt med vilken typ av liv man väljer. Man kan välja ett liv där man inte svettas så mycket, där man inte lägger in så mycket av sin kropp och själ. Ett liv där man inte låter muskler och hjärna arbeta för allt de är värda, det kanske är ett lätt liv att driva framåt, men man får inte lika mycket ut av det.

Ett lättviktsliv kommer en liksom aldrig nära, det passerar förbi så omärkligt att det en dag är slut utan att man ens märkt att det börjat.

Skit också, nu är det borta....

Ni ska veta att för fyra minuter sedan hade jag en jättebra tanke som jag tänkt använda för att borra mig ner i ett gruvligt underfundigt resonemang. Det skulle blivit spirituellt och framåtblickande med en ny tankevändning på ett mycket alldagligt fenomen. Ni skulle ha blivit så förundrade, era mungipor hade vilkorslöst dragits upp och ett igenkännade leende, kopletterat med en lätt nick, skulle lyst upp ert vardagsslöa ansikte. Det är då för dråpligt hur man kan vända och vrida på perspektiven, livet blir ju aldrig sig likt. Inte kunde jag tänka mig att en myntautomat kunde användas som en dagstidning eller att kronisk hunger aldrig drabbar avsatta regenter.

Dock, trängde sviterna av en kebabpizza undan varje tanke, spirituell eller inte, från min vilotörstande hjärna och slutade endast i ett svammel.

Motorcyklar - substitut för shamanernas trummor

Det har varit underbara kvällar i mellansverige den senaste veckan. Spaljén under min altan har behandlats med tjära, solen skiner genom lönnarnas trädkronor och en färskbryggd cappuchino accentuerar livet så att det känns ut i minsta bladnerv. En präst på skolavslutningen sa att den skira försommargrönskan var att likna vid att skåda Gud på ryggen, en sån här kväll tycker jag nästan jag ser honom rakt i ansiktet.

Mitt i denna idyll börjar det på avstånd att ackumuleras ett missljud som snabbt växer i styrka. En medelålders människa har fått fatt på en motorcykel och i ett anfall av ungdomlig pretantion modifierat ljuddämparen till ett minimum av funktion. En förvuxen moped rullar förbi och låter som en fiskebåt med tändkulemotor och den lille föraren ser ut att njuta i fulla drag av sin livseskapism - i en tankebubbla ovanför Hells-Angels Wannabeen står det skrivet "...I´m a bad motherfucker - inte en finlemmad, blekfet tjänsteman i medelåldern...". Till ackompanjemang av förbränningsmotorns dunkande svävar den egna andefattiga identiteten bort över en sommarljummen asfaltsväg och ersätts av en intressant personlighet med ett mystiskt förflutet och en oskriven framtid.

Vad jag inte för mitt liv förstår är vad en vuxen människa ser för nöje i att åstadkomma ljud. Är det månne för att göra resten av världen uppmärksam på att man verkligen existerar. "Jag låter alltså finns jag!" eller "Kolla här, jag är tillräckligt dum, jag menar tuff, för att riskera mitt liv och mina barns försörjning och trygghet genom att sätta mig gränsle över en motor kopplad till två hjul utan några som helst säkerhetsanordningar. Jag kan dö hur lätt som helst och det gör att jag är en tuffing - titta då för schöven!". Efter en stunds funderingar kommer jag dock fram till att det måste vara något helt annat som ligger till grund för dessa ljudyttringar - de talar till något mycket ursprungligt inom människan - längtan efter trummans rytm. De grundläggande känslor som Shamanen lockade fram med sin trumma och som det lilla barnet lockade fram med sin smattra på cykeln, en pappbit fäst vid framgaffeln

Den lilla människan på sin motorcykel utan ljuddämpare låter motorns trummande vagga själen till ett meditativt tillstånd medans omgivningen river sitt hår över alla idioter som inte växt ifrån smattror, men å andra sidan kanske det är bättre än att massorna går omkring och trummar hela dagarna.

Som vore jag... en kulturell skitpratare

Läser just nu bl.a en roman av Vibecke Olsson, kan inte bestämma mig om jag tycker den är något att ha eller om det bara är en samling hopkokade ord som ska se ut som reflektioner.

Det som retar mig är dock en mycket frekvent upprepad ordvändning:

Han såg på mig som vore jag en kopia av en amerikansk president - vad som vore jag

Även om det nu är korrekt svenska så får det texten att framstå som något en representant för den stjärtömt kvidande kulturparnassen klämt ur sig.

Obs, en mer detaljerad inlaga i detta ämne sänds ikväll över Eljest.Telepati

Bloggen - ett smalt media med dålig räckvidd

Jag har lessnat på att tänka och publicera mina tankar via ett hopplöst föråldrat kabelbaserat media som internet. Inte nog med att det krävs en ansamling kiselceller som konsumerar en försvarlig mängd elektroner trots att de står overksamma, det är också nödvändigt att denna plåtklädda kiselanhopning kopplas samman med ett kabelnät utan slut. Som om inte detta skulle vara nog så är det dessutom segt som sirap. Tankar och slutsatser ska först kodas om och pressas in i ett av de flera hundra olika syntaktiskt riktigta skriftspråk som existerar för att sedan konverteras vidare till en binär sekvens och pressas vidare in i det abnorma kablesystemet. Nästa steg för att en lyckad publicering ska vara ett faktum är att tusentals andra kiselhögar runt om i världen sparar ner vad som tryckts in i kablarna.

Om allt detta till slut har hänt så ska det till en människa som någonstans på jorden ska använda en annan apparat med samma kiselbitar, koppplat till samma kabelhärva som förstår det språk varpå tankarna från början kodades på. Inga nyanser kan naturligtvis förmedlas på ett sätt så primitivt som detta. Att anförtro sitt innersta, delar av sitt liv till det godtycke som den ovan beskrivna tekniken utgör kan inte anses som annat än ren idioti.

Jag kommer att begränsa mina publikationer på detta media till de allra mest banala och lättsmälta tankegångarna i fortsättningen. Bloggen Eljest kommer från och med inatt att finnas tillgänglig att ta del av på den nya telepatiska siten Eljest.telepati.

Om ni inte hör något beror det förmodligen inte på att sändning inte pågår utan att era mottagare behöver justeras. Den lättaste åtgärden för att åtsadkomma det är att undvika traditionella Bloggar och mediadravel i allmänhet under minst ett år. Jag garranterar att det kommer att ge er kontakt med kanaler ni aldrig tidigare känt till.

Sändning börjar nu.....................

Det som aldrig blev är en del av det som kunde varit viktigt

Den kändes tom, boken, när jag tog den för att skriva. Så fel jag hade, det syntes då jag lät ögonen svepa över de till synes tomma sidorna och fyllas av saker som jag borde skrivit ned, saker som andra borde skrivit ned: Till ssita raden och ut på pärmarna fyllas av saker som inte blivit sagda eller skriva och som bidragit till att världen ser ut just så bra och just så dåligt som den gör.

Det osagda och det icke skrivna har större betydelse och större tyngd än det som faktiskt nått någons öron eller läst av någons ögon eller händer. Annat kunde blivit om det som inte blivit passerat från en tanke till en handlig och vidare från en männiksa till en annan. Gjort en männniskas tanke till en annans och landat i en handling som format världen.

Höj priset på kärlek - Kalle Anka strumpor på köpet

Igår köpte jag ett par strumpor till min son för 7.50 kr. Det var väldigt billigt tyckte jag, någon har lyckats få fram en vansinningt massa garn som sedan vävts samman till ett par mjuka fina strumpor. Man har inte bara lyckats göra dem bekväma utan även som en vacker detalj broderat in en bild av seriefiguren Kalle Anka, allt detta för futtiga 7.50 kr.

Om jag så höll på en livstid skulle jag inte själv kunna tillverka ett par så mjuka strumpor med en så detaljerad bild invävd. Det som idag betraktas som billig skit skulle kanske för hundra år sedan ansetts vara avancerat hantverk och en produkt av yppersta kvalitet och förfining. Ett annat exempel kan vara den vackert färgade glasslåda i vilken jag förvarar min lunch. En oerhört detaljerad bild i flera färger pryder dess sidor, dessutom är den helt tät och lätt att rengöra för att användas om och om igen. Det mest fascinerande, i vår genomkommersialiserade värld, är dock att den i stort sett är gratis, ingen skulle tänka tanken att ta betalt för den utan endast vara tacksam att man tog den med sig, så att soppåsen inte fylldes.

Anskrämliga glasskålar som idag produceras för en spottstyver och väller ut över världen tros definiera god smak, då de har ett värde som i monetära termer är i stort sett obefintligt. Kan regeln om tillgång och efterfrågan även styra hur en produkt upplevs. Om det mot förmodan skulle bli snuskigt billigt att tillverka en Mercedes och alla skulle ha råd att köpa den, kanske skulle den föja med då man köpte ett flingpaket, skulle då den hybrisliknande känslan av att sitta bakom ratten i den statussymbol som Mercedes idag utgör upplösas i intet som en dagdröm och som i ett trollslag upphöra att vara just en statussymbol?

Om detta är fallet borde priset på att ge vänskap och kärlek sättas skyhögt och all världens problem skulle vara lösta, för alla vill ha status och vara väl ansedda och det blir man om inte längre medmänsklighet, sollidaritet och kärlek betraktas som fria nyttigheter.

Biblioteket - koncentrerat liv

Jag känner mig nästan sakral när jag går in i ett bibliotek. Det är så mycket tankar som koncentrerats till en liten rumslig plats att man inte kan göra annat än känna sig andäktig.

När man jämför med den mediala flodvåg som sveper ur den nyinköpta digital-TV boxen därhemma så känner jag att biblioteket inte är en förhistorisk motsvarighet utan snarare en pol på en skala där den ena ytterligheten heter manérproducerat pekoral som bärare av kommersiell utpressning och den andra heter produkten av mänskliga tankar.

Men, jag tänkte i morse på att ett bibliotek idag faktiskt är fyllt inte bara av den senare polen på skalan utan även av annat och naturligtvis är det så. Om det ska finnas mänskliga tankar i ett bibliotek så måste väl tankar från alla människor vara tillåtna där eller är det så att det finns tankar som inte är fina nog att tänkas eller kan det vara så att vissa saker kommer till utan att egentlig tankekraft är inblandad? Jag lutar nog personligen åt det senare. Det är egentligen ingen överraskning att det är på detta sättet, det har alltid funnits litteratur som en del tycker är dålig och andra höjer till skyarna, allt beror på vilket det mottagande kärlet är och vad det är fyllt med sedan tidigare.

En förklaring till min sakrala stämning i ett bibliotek är just att kontentan av så många människor liv finns samlat och tillgängligt för mig att ta del av. Mitt eget liv kan bli rikare och större om jag orkar ta del av andras.

Microsoft säljer säkerhet och lycka för barn

Det är inte konstigt att barnen av idag allt mer fångas av den virtuella världen i dataspel. Jag läser rubriken För farligt för barn utomhus och inser att på många ställen är det faktiskt så. Men, är det som det står i artikeln att det är farligast att vara ute om man bor i en stad eller är det farligare att vara uteom man bor på landsbygden och då till och med på en lantgård? Det händer en rasande massa olyckor med jordbruksmaskiner varje år. Att en bonde backar över en av sina telningar händer oftare än man vågar tänka på.

Lösningen borde väl som vanligt vara att konceptuallisera barns liv, att utveckla en strömlinjeformad process för barns uppväxt så att en oberoende aktör på marknaden kan ta åt sig att på ett säkert sätt föda upp nya generationer. Man kan tänka sig att Microsoft utvecklar MS-Childhood och MS-Teenager där en vital komponent är en neuronstimulansmotor avsedd att generera virtuella världar allt enligt kundens önskemål. Barnen behöver i detta konceptet helt enkelt inte vistas utomhus förrän de når sin tjugonde födelsedag och är på så sätt effektivt skyddade från verklighetens alla faror. Vad som händer om någon illvillig själ släpper in ett virus i den lyckliga och säkra världen som genererats åt barnet vågar jag inte spekulera i. Kanske är det inte säkert inomhus heller?

Fönsterputsare blir nya evangelister

När själen känns som en rostig strålkastarreflektor på en gammal Mercedes och intet ljus syns stråla ur den egna personligheten kan jag varmt rekomendera läsning av den alltid lika självpolerande tidskriften Dagen.

Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.

På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.

Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.

Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.

Lukten av blått

Stod i morse och parfymerade mig under armarna. Jag har den senaste tiden njutit av lyxen att ha två deodoranter tillgängliga samtidigt. Ibland har jag tagit en med en orangefärgad logotype och andra dagar den med en blå logotype. Utifrån för mig okända kritterier har jag varje morgon valt den doft som passar mitt humör och min klädsel bäst.

Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.

Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.

Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.

Biskop av Gödselstaden utsedd

Nu haglar utnämningarna tät, snart en biskop i var mans hus. Förleden söndag bevistade jag en i raden av biskopsutnämningar. I ett litet hus med vitkalkade väggar möttes en liten men övertygad samling. Vi har under vintern haft en höna i flocken som aspirerat på att ta tuppens plats, det går naturligtvis inte för sig. Vad skulle då tuppen ta sig till? Om han inte får gala oavbrutet kanske hans inre röst kan göra sig hörd. Då kanske han kan få frid så pass länge att motsättningen mellan det budskap han hela livet representerat och mellan det hans oavbrutna galande gör gällande, når honom, som ett hammarslag i bakhuvudet. Är det rädslan för det slaget som driver honom att gala högre och högre och på sin ålders, höst likt fågel Fenix, svinga sig mot strålglansen från en biskopstitel. En från granngården inbjuden Hedemora tupp, kallad Biskopen, hade smugit sig över i söndags och utnämnde vår tupp E-type till Biskop av Gödselstaden under församlingens jubel. Jublade gjorde även alla närvarande hönshjärnor.

Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.

Ett fnys åt sommaren, åt oss?

En surrande humla fångar min tanke och flyger bort över den stilla, tryckande heta sommarängen. Ljudet från en avlägsen bil på landsvägen bär med sig min nästa tanke åt ett annat håll. Splittrar mig, bär mig ut i världen.
Vi vandrar runt den oklippta ängen, full med insekter och nässlor. Någon har klippt en stig runt ängen, ingen går längre igenom den. Insekter biter och nässlor bränner. Bestämda steg hörs längs sjökanten, de stannar, fortsätter den klippta stigen runt ängen.

Ett osannolikt vackert väder får omgivningen att se mer ut som en simulering än en vanlig sommardag. Lever jag verkligen på riktigt, är det inte en dröm? Kanske en infarkt på kontoret slutade i detta, i en flykt från världen, till himmelen?
Men här är så tomt, ingen som vill stanna i hettan, ingen som vill bli biten, bli stungen av gadden från verkligheten. Smärtan av livet som det är smyger sig in under huden och tränger upp som en blåsa på kroppen, som ett bevis på att man verkligen lever. Lever av smärtan från de ytterligt korta ögonblick då något lyckas tränga igenom vår hud med en liten mängd sanning, infektera vår trygga drömtillvaro – bedövade. Ett serum som väcker oss. Står på toppen och skådar ut över en overklighet mer underbar än vad som är möjligt.

Ståfräs i Missionsprovinsen

Det är äntligen fastlagt. GUD HAR EN JÄTTESTOR KUK, eller i alla fall så tycker han otroligt mycket om kukar. Han vill inte representeras av någon som inte har någon. Kanske har han ingen alls och är tvungen att anlita konsulenter här på jorden med rejäla doningar som kan framföra hans vilja? Det är nog den enda slutsatsen man kan dra efter att den så kallade Missionsprovinsen utnämnt en egen Biskop i helgen, en egen biskop som inte vill ha kvinnliga präster.

Troligen är det också så att gamla uttjänta präster ser en ny karriärväg som pensionärer genom att bygga upp en egen maktstruktur vid sidan av den etablerade. De får ett eget litet bo att kacka i och visa att de minsann har egna små pittar att visa som i jämförelse inom Missionsprovinsen kanske framstår som imponerande. Säkert är dock att det gör de inte för oss riktiga karlar som vill ha kvinnliga präster och som inte är rädda för kvinnor överhuvudtaget – det behöver vi nämligen inte…

Hela sammansvärjningen är helt befängd och tillhör ett annat sekel. Det är inte värt att ödsla mer tid eller ord på varför jag inte heller ämnar göra det.

Ta bort stygnen i nacken

Jag har en antikbehandlad vattenkran i mitt kök. Den börjar få några år på nacken. Antikbehandlingen börjar bli sliten. Paradoxalt nog börjar den bit för bit att se ny ut. Som uppochnedvända världen.

Tänk om det blir modernt även för människor med antikbehandling! Då är unga människor ute, de blir tvungna att skrynkla sig och kröka sina ryggar. De som lyft sig får sprätta upp stygnen i nacken och låta tiden synas som ett smycke på kroppen.

Renrakad personlighet

Man kan ångra sig, men aldrig bli helt bra. De känslor man har sitter liksom fast, de är klibbiga. Det enda sättet att bli av med dem är att raka av dem. Likadant med moral och etik. En schyst engångshyvel och lite tvål så kan du bli en helt ny människa. Renrakad från allt du trodde var sant, trodde var rent och riktigt. En livsstil sköljs ned i avloppet med lite kallt vatten. Ett liv visar sig vara en del i ett sandfilter, kanske det som proppar igen ett avlopp, fryser fast en smällkall vinterdag och spräcker rören. Vad som än händer så kommer det kalla vattnet förr eller senare att nå sjön och gå vidare till havet. Jag antar att vi ses där?

Definiera dum - en gudsförnekare är som en kyckling

-Jag tror inte på Gud!

Hur många människor som uttalar denna utsaga kan egentligen göra det utan att idiotförklara sig själva?

För att kunna förneka något kräver det att man först definierar det. Vad är det man inte tror på? Gud kan för någon hysa den fysiska representationen av en semla, kanske en vitklädd jultomte eller varför inte en kostymklädd företagsledare.

Min mening är att Gud inte kan förnekas, det är just det som ligger i begreppet, Gud är för människan lika ogreppbar och oförståelig som en en bilmotor är för en kyckling.

Din antites är din vän

Det viktigaste kommer sist! En lång gänglig man i övre medelåldern gjorde under stora åtbörder entré. Det var inte utan att det låg något i det han sa. Hittills hade inget känts angeläget eller viktigt, inte ens intressant. Festen hade från början till slut varit oerhört slätstruken, ett stort jaså. Kommer man till ett läge där alla pratar om sig själva blir varenda tanke, varje enskild åsikt helt ointressant. En liten stund förflöt medan den nyanlände mannen hälsade runt på sällskapet och varmt leende tog alla i hand, alla utom mig. Det viktigaste kom sist. Kvällens viktigaste tilldragelse var att bli negligerad. Att inte bli sedd.

En stund i förskingringen, vilande i vetskapen att allas blickar för en stund ovillkorligen var vända bort från mig. Jag var totalt ofokuserad tack vare närvaron av den nya gästen, tack vare närheten till min egen antites. Han var en person som var det viktigaste, just nu, för just mig. På samma sätt som varje människa någon gång under sin livstid verkligen är den viktigaste, just då, i just det sammanhanget. Kanske inte på ett sätt som man förstår själv och säkert inte på ett sätt som man själv önskar, men alla är någon gång under sitt liv viktigast för någon annan i formen av någon annans antites. Ett redskap för en individ att se sig själv som den han är.

I begynnelsen var ordet. Människor blir levande och viktiga människor i ordet. Från en viktig människa till en annan på bekostnad av smärtan i mötet med sin antites. Ett liv där människor är viktiga för varandra kräver offer av antiteser. Vi förgör varandra under det vi försöker vara viktiga inför varandra och därigenom förhärliga oss själva. Utan ballans mellan människors inbördes viktighet inför varandra accelererar den destruktiva spiral som eliminerar våra egna antitester. Vi tar död på oss själva i kampen om att vara unika representationer av konceptet människa under så stor del av våra liv som möjligt och inför så många människor som möjligt. Allt detta är naturligtvis fel och helt onödigt då varje människa redan från födelsen är unik och viktig inför Gud. Inför den enda som räknas, den enda som kan räkna och den enda som någonsin räknat. Inför alla som inte upphört att finnas till, som inte slutat vara med.

Lille Prinsen som kosmisk marionett

Det blåser på Mars. En sand som inte vill höra av sig. Känner sig lämnad, övergiven, ensam i kosmos. Den surrar och tänker inte svara när husse ropar.

– Nu får det vara slut, jag tänker inte först sitta tyst på befallning i fyra år för att sedan hoppa upp och pipa så fort någon drar i snöret. En modern marionett, 167 km långa trådar.

Längden spelar roll. Med så långa trådar kan många tycka att det är legitimt att helt enkelt skita i om någon drar i dem eller inte. För att vinna total frihet skulle jag också kunna låta mig slungas ut i rymden av en förbipasserande asteroid. Tänja ut mina trådar tills de brister. Ingen mer kan dra. Jag blir ensam och lämnad utan styrning, utan hjälp från någon. Ett liv utan en endaste tunn tråd till en annan. Bra för ingen när ingen heller vet om jag drar i någon tråd, när ingen vet vad jag gör eller varför. Om ett dygn har de nog väntat tillräckligt, då kanske jag skickar ett pip.

Halshuggen Främling

Igår stod jag plötsligt blodig. Efter att med en nyslipad yxa dekapiterat åtta tuppar samt flått skinnet av de samma kunde jag med rätta kalla mig slaktare. Det var dags att skilja ungtupparna från flocken då de börjat hacka alfatuppen svårt. Frysen är nu full med tupp. Ödet ville att jag samma kväll skulle komma till det stycke i Albert Camus roman Främlingen där huvudpersonen beskriver sina tankar inför sin förestående halshuggning. Han våndas över att lägga sig tillrätta i giljotinen och tycker att dödsdomen borde ha innehållit en liten chans där ödet kunde ha spelat honom i händerna och han sluppit dö, i alla fall genom halshuggning.

Tupparna visste inget om vad som skulle ske, de hade heller ingen chans, jag tog dem under armen, bar dem till huggkubben där jag först bedövade dem med ett slag i huvudet och sedan raskt högg huvudet av dem. Inge domstol, ingen dom. Deras kön, existensen av deras kropp samt min kropps förmåga att tillgodogöra sig energi ur muskelmassan hos andra djur var orsaken till tupparnas död. Det kändes på något sätt ödesmättat att slakta, det kommer förmodligen att kännas mättande på ett annat sätt när vi väl lagat till dem får man väl trösta sig med. Dock, den minsta tuppen, namngiven Mozart av min son, fick dock leva då han var en fin och dessutom pytteliten tupp som inte gjorde någon något förnär.

Gud utmanar Joe Labero

Att Gud är onaturlig är slutsatsen man kan dra från en artikel i tidningen Nya Dagen. Reportrarna har försökt utreda de olika världsreligionernas syn på orsaken till Asien-katastrofen. Komminister Hans Lindholm ger en god inblick i hur Svenska Kyrkan tänker:

”det finns tre förklaringsmodeller till de naturkatastrofer som drabbar världen. Dels att det är Gud som sänder dem, dels att de orsakas av djävulen och dels att de beror på naturliga orsaker. ”

Kan det sägas tydligare? Svenska Kyrkan anser tydligen inte att Gud är naturlig, åtminstone tycker inte Hans Lindholm det. Om Gud inte är naturlig så måste han alltså vara onaturlig, som någon sorts trolleri kanske? Bibeln tolkas som en fantasyberättelse där självbefruktande kvinnor föder barn som kan gå på vattnet och även trolla det till vin. I artikeln finns även uttryck för några av de andra världsreligionernas syn på katastrofen, hos dem verkar dock Gud fortsatt vara ett naturligt inslag och Joe Labero får ensam stå för trolleriet.

Ytterliggare en reflektion från samma tidning är att tävlingen om den snällaste och finaste aktören redan är avgjord. Rubriken förkunnar att ”Kyrkan var mest värdefull på plats”. Prisutdelning kommer att ske vid nästa Kyrkomöte och priset består av en hel låda med glorior att utdelas till alla rättroende i församlingarna.

Mångfald - vilket strunt!

Det verkar finnas en vansinig mängd olika mångfaldsperspektiv som debateras, visioneras, forskas och görs allt möjligt om och med. Det finns festivaler, Poliser som sjunger Namibiska folkvisor iklädda kilt och rullstolsbundna bögar som dansar med en bild av en utrotningshotad lilja i gapet samtidigt som ärkebiskopen läser trosbekännelsen på Swahili iförd en budistkåpa. Det finns inga gränser för hur många som ska falla när det skenheliga acceptansklotet med hisnande hastighet skruvar sig närmare samhällets sista käglor av samhällsgrupperingar. Världen behöver allt, gärna samtidigt. Inget är fel och allt är rätt och alla är snälla mot varandra för vi tycker inte illa om någon. Vi har slutat att tycka att vissa saker eller kulturyttringar är skit och accepterar nu allt och alla som en rar blomma. Det kallas mångfald och det är fint – just nu.

Utan hund - en personlig flodvåg

Oberoende av väder, ser jag ofta då jag åker till jobbet en kvinna i övre medelåldern som rastar en hund, en schäfer. Om hon är på väg bort eller hem vet jag inte, kanske går hon en lång promenad i skogen strax bredvid, men när jag ser henne går hon alltid vid sidan av den hårt trafikerade riksvägen och sneddar in på en rastplats. Kanske hon samlar burkar eller så har hon en genväg till sitt hus som börjar längre in på rastplatsen. Kvinnan är kraftigt byggd och har ofta ett huckle på huvudet, en yngre kvinna skulle säkert valt en mössa istället, hon är nog över sextio en bit. Jag inbillar mig att hennes ganska tunga gång kommer från många år arbete på ett litet jordbruk. Kanske ensam eller med en man som nog är död eller borta sedan länge. Hunden har passat bra ihop med kvinnan, deras liv har sett ut att höra ihop.

I morse kom kvinnan gående längs vägen, det var mörkt, blåsigt och det såg väldigt ensamt ut. Hunden fanns inte med henne längre. När den tanken var tänkt välde de senaste dagarnas fruktansvärda katastrof över mig. Rubrikerna och bilderna i tidningen från flodvågens härjningar. Alla har väl läst om det och jag står frågande inför hur människor orkar leva vidare efter förluster av hustrur, män och barn. I sanning en tragedi, helt oanmäld kom döden och hälsade på och slog urskillningslöst mot fattig som rik. De senaste rapporterna pratar om över tjugo tusen döda, det är fler än de sjutton tusen barn som beräknas svälta ihjäl varje dag. Det passar sig inte att ironisera över katastrofer som den här, den samlade smärtan från alla anhöriga borde räcka för att utlösa ännu en flodvåg. Det är oväntad smärta, plötsligt där, utan någon som helst förvarning. Känner de föräldrar annorlunda som har ett barn som svälter ihjäl? När jag i tanken återvänder till kvinnan med hunden inser jag att hon förmodligen känner stor smärta över sin hund, inte ens ett barn. Det ser ensamt och kallt ut på vägrenen en tidig decembermorgon.

Sång som massage

Julbön. Ja, inte var det så mycket med bönen direkt. Varje år brukar min familj och jag gå till kyrkan klockan sex på julaftonskvällen. Det kallas julbön. De flesta går nog dit för att lyssna till grannens tös Maria som är en hejare på att sjunga. När hon tar i är det så orgeln backar ut genom kyrkporten med svansen mellan benen. Att sång och musik är en andlig spis får omvärderas då Marias sång rent fysiskt får kroppen att vibrera av vällust.

Kyrkan är fullsatt och församlingen sjunger med nästan mangrant, alla utom min yngste son som istället väljer att sortera sina monsterkort. När julstämningen lyfts så högt den kan en regning decemberkväll och de sista tonerna av Helga natt klingat av ställs jag inför den mycket bjärta kontrasten mellan inspirerad och berörande kommunikation i form av sång och musik och den totalt färglösa och substanslösa ickekommunikationen från en tjänare av svenska kyrkan. Prästen har läst julevangeliet, en berättelse som jag hört otaliga gånger. Den var inte spännande första gången och den uppbyggliga delen är blott en skugga i jämförelse med exempelvis ”Haren och Sköldpaddan”. När svartrocken kommer till den delen av gudstjänsten då han verkligen har möjlighet att förmedla den kristna trons budskap omtolkat till den värld vi lever i idag, i Sverige (det finns väldigt lite åsnor, palmblad och fikon här), det vill säga predikan, låter han denna chans gå sig helt förbi. En styltad uppläsning från några maskinskrivna (när byggdes den sista skrivmaskinen om till workout maskin för schackspelare?) ark där han vill få församlingen att inse storheten av att någon fick föda ett barn i en lagård för tvåtusen år sedan och hur fantastiskt det måste varit att hans mor inte blivit påsatt av en man. Det pratas inte mycket om åsnans roll men jag undrar nog om den inte haft en hov med i spelet…

Nåväl, nog med billiga smädelser. Det intressanta tycker jag är att jag berördes så mycket av sången men inte alls av prästens framställningar. Det enda han tillförde var att jag blev irriterad på hans oförmåga att levandegöra det kristna budskapet, att låta den kristna tron betyda något för mig och de andra kyrkobesökarna just då. Av hans tal blev historiens damm och spindelväv orört medan Marias (passande namn) sång var som en frisk västanvind som sopade rent och gjorde allt synligt. Vem gick kyrkans ärende på bästa sätt? Jag tror att gudstjänst som betyder något hålls i engagerade möten mellan människor. Det må vara musiker, skådespelare, konstnärer eller författar som möter sin publik. Men, de största mötena med Gud, det vill säga sina medmänniskor och sig själv, sker i vardagen, i samtalen och de små sakerna vi gör och säger till varandra. Från en människa till en annan därför att det känns bra.

De Mångas Fall

Mångfald. Jag vet inte om det är ordets nära släktskap eller något annat som lätt gör att tanken glider in på associationen enfald. Organisationer och företag ska jobba med mångfaldsfrågor. Det anställs konsulenter eller vad de nu kallas. Kanske projektledare. Det är dags att ta ett grepp om mångfaldsfrågan! Så talar de upplysta stämmorna. Det finns motiveringar i form av ökad avkastning, minskad arbetslöshet, minskade kostnader genom ökad integration och minskade motsättningar som leder till lägre budget för rättsväsende och sjukvård. Rekryteringsbasen kan bli betydligt större om ett mångfaldsarbete genomförs och allt blir tillgängligt för alla. På allas villkor. I alla städer. I alla väder. I alla kläder. Utan Kläder. Till och med i läder. Dörrarna står på vid gavel. Ut och in flyger åsikter och tankar om vartannat och blandas i en jättestor bunke. Bakas av på svag värme i låg temperatur i mitten av samhället tills den tas ut för att stelna. Projektet avslutas och mångfalden är nu uppnådd. Vi har blivit jättemånga, som kan gå till anfall. Anfall mot den aldrig sinande dumheten som utan att maskera sig tillåts att vandra runt i världen och lysa med de lånta fjädrarna från intellektet och eftertanken. Äh, jag är skeptisk!

Julstrike eller Ett klipp i näsan

En härlig diskussion utspelade sig i baksätet på min bil i morse. Pojkarna berättade vad den ene respektive den andre gissat fanns i den hemliga julklapp som skolans lärare hade placerat ut. Barnen går i en liten byskola med 73 elever och därför kunde alla olika klasser vara med och gissa. Vad det hela skulle vara bra för vet jag inte, men antar att det helt enkelt skulle vara kul.

Den äldste hade nästan gissat rätt, han hade gissat att det fanns en tomtenisse i paketet. Ledtrådar lät meddela att det var något som kom på besök under de närmaste veckorna och dela ut något. Det rätta svaret var tydligen inte en tomtenisse utan två tomtenissar. Om hans verkligen halvrätta svar gav någon annan utdelning än tillfredställelsen att inte vara helt misslyckad utan endast halvt förtäljde inte samtalet i baksätet.

Det som gör episoden värd dessa rader är nu egentligen lillebrors kommentar. Med sin, ännu ganska smurflika röst, deklarerade han att han trott att det var ett bowlingklot i paketet. Det är en kommentar helt i klass med den han gav i somras då han helt ärligt deklarerade att han inte visste att man inte fick klippa andra barn i näsan.

Utan att kunna göra något åt det ser jag en inkarnation av jultomten som bowlingklot, rasandes ner genom skorstenen så att en kliniskt ren rökkanal visar på hans framfart. I släptåg kommer en skara av tolv Kägelnissar med en liten luva dinglande på det kala huvudet.
I kör utbrister de:
- Finns här några barn som inte skjutit i rännan?
Att klippa andra barn i näsan räknas förmodligen till kategorin "skjuta i rännan". Storebrors högljudda hån av lillebrors gissning på bowlingklot räknas helt säkert också dit. Klottomtens utdelning till dessa, mina söner, blir mycket liten.

Efter utdelning av idel runda paket sträcker sig en enorm hand ner genom skorstenen, greppar med tre fingrar i tomten och slungar honom med ett öronbedövande dån genom hopen med Kägelnissar och ut genom ytterdörren. Som genom ett trollslag upplöses nissarna i ett stjärnglitter och allt är åter tyst och rent som en nyoljad bana.

Lägenhetsbråk vs Villabråk

När jag stod i omklädningsrummet efter ett träningspass idag hörde jag en konversation. Den ene hade igår blivit åhörare till vad han kallade ett lägenhetsbråk. Hans grannfru och han själv hade för ”en bra stund” lyssnat till skrik och dunkande från en lägenhet i angränsande trapphus. Polisen var kallad till platsen och de hade tydligen åstadkommit det största dunkandet då de slog in dörren, varefter tystnad återstod. Tystnad och en fråga i min skalle.

Om det finns lägenhetsbråk, finns det då också villabråk? Om så, är det någon skillnad på att bråka i en lägenhet eller en villa? När barn bråkar så gör de det språkligt helt generellt såvitt jag vet. Man pratar aldrig om sandlådebråk, matkösbråk eller stormarknadsbråk. Barn bråkar kort och gott, var de bråkar verkar inte ha någon betydelse. Uppenbarligen gäller inte detsamma för vuxna som bråkar, förutsatt att man i begreppen lägenhets- respektive villabråk alltid åsyftar vuxna (vilket jag tror är brukligt). När vuxna bråkar har platsen en avgörande betydelse, jag misstänker att man till och med skulle kunna hitta definitioner som väl avgränsar vilken typ av bråk som hör hemma i sovrummet, köket eller badrummet. En finare indelning av begreppen lägenhets- och villabråk alltså.

Nåväl, det mest intressant tycker jag är om det finns någon skillnad mellan bråken i olika bostadstyper. Kanske är det sammanlagda värdet av allt förstört lösöre större i ett villabråk än ett lägenhetsbråk, med undantag för Stockholms innerstad och en del andra platser? Man, kunde tänka sig att villabråkens språk är rikare och mer distinkt. Kanske lägenhetsbråken varar kortare tid då grannarna kanske hör det inträffade tidigare och då kan tillkalla polis snabbare än vid ett villabråk?

Bråken handlar nog om samma saker var det än sker. Utan att ha en aning så tror jag att man bråkar om kärlek och pengar.

Tomt huvud, bättre än tomt prat

Idag har jag inget att säga så jag väljer att hålla tyst(nästan), det borde fler göra som inte har något att säga, men det är svårt att låta bli, det känns lite tomt att inte säga något, att inte skriva något, inte vara någon definierad i språk.

Ett tomt papper är bättre än tomt prat.

Tänker som Jospeh K

Kommer det bli bättre när allting är över? Det är klart att det blir bättre! Vem skulle annars orka stå ut. När det är över blir det bättre, när processen är över blir allting bra. Då blir det som det var innan allt började och man kan fortsätta med det man gjorde innan. Fortsätta med det som gjorde att man en gång hamnade i livet.

Stora män är fulla av...

Det var en gång en liten man som bestämt sig för att bli störst i hela världen. Han tog god tid på sig och studerade hur andra ganska stora män gjort före honom. Han kallade dem just så, ganska stora, för han kunde gå med på att de var stora men inte så stora som han tänkte bli. Hela sin ungdom ägnade han åt att studera böcker av typen Vem är vem, Nationalencyklopedin. De personer som skrevs om där, resonerade den lille mannen, som då ännu inte var en liten man utan bara en liten pojke, måste vara de största som hittills funnits. Varför skulle man annars skriva om dem? Han gjorde beräkningar och skisser både dagar och nätter för att försöka hitta var och en av dessa människors framgångsrecept. Han ville göra en syntes av alla recept på hur framgång skapas och på så sätt komma fram till den optimala metoden för att bli en stor människa och därigenom bli den störste som någonsin funnits. Han vågade inte prova någon av sina uträkningar eller planer innan han var säker på att den skulle fungera. Risken var ansåg han att han skulle sluta som en medelmåtta och inte kunna komma vidare till en stor man om hans plan gick i stöpet. Detta kunde inte riskeras.

Hans studier stod stilla, han tycktes inte komma någonstans och var orolig att han aldrig skulle lyckas samla tillräckligt med kunskap för att skapa det framgångsrecept han så hett eftertraktade. Men, en dag när han besökte sin lokala frisör fick han vänta en stund och öppnade då en av de veckotidningar som bjöd på artiklar om den så kallade kändisvärlden. Utifrån nya insikter om hur storhet egentligen mäts kavlade den lille manen åter upp ärmarna. Han justerade sina ritningar och planer och såg att det skulle krävas fem år innan han skulle nå sitt mål.

Han köpte från en plastproducent i närheten in 4 ton mjukgörare och började så införliva denna substans i sin dagliga kost. I sitt garage lät han installera en kompressoranläggning avsedd för sprutlackeringsarbeten. Åren gick och kompressorn provkördes varje månad enligt en noggrant utarbetad plan. På nyårsafton det sista året av planen, exakt fem år efter han påbörjat den slutliga vägen mot global storhet startade han sin kompressor, anslöt ett tryck av 10 bar i ändan och gick efter en kort stunds uppladdning ut i världen som den största man världen skådat. Han är fortfarande där ute, ni har säkert mött honom.

Att klappa till barn

Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.

Platsbokningen! Himmel tryck 1, Helvete tryck 2

Läser i tidningen Dagen att 21 kristna har dödats i en bussolycka. Jag läser inte kristen press till vardags, men har den senaste tiden varit inne på deras webbresurser för att få ett begrepp om vilket språk och vilken typ av nyheter som visas där. Ibland kan man se samma nyheter som i ”den vanliga” pressen, dock vinklat på ett annat sätt. Helt klart intressant!

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.

OMFÖRING i Dagens Nyheter

I nätupplagan av Dagens Nyheter poppar det upp en kampanj för provprenumeration. Jag läser intressera ända tills det pratas om att det ska ske en OMGÖRNING av kultursidorna. Vad är det det? Kanske åsyftas att man ska göra en OMRÖRNING av kultursidorna, vilket i sig kan tolkas som att man ska göra dem röriga på ett annat sätt eller som att sidorna själva eller innehållet på dem ska flyttas om för att på så sätt åstadkomma något. Vad som ska åstadkommas blir jag inte heller klok på. Vad som kanske skulle vara på sin plats är möjligen en OMHÖRNING, något som kunde tolkas som att man borde höra om någon tycker att kultursidorna borde göras om. Det enda som den aktuella kampanjen lyckas med för mitt vidkommande är en OMKÖRNING. Inte för egen del, men man underlättar för sina konkurenter att just köra om Dagens Nyheter i upplagesiffor, för vem vill prenumerera på en tidning som håller på med OMGÖRNING, det låter nästan lite snuskigt när man tänker efter och det passar sig ju inte i en dagstidning. Snusk får man spara till kvällen.