Hyllvärme

 

Härförleden blev jag, i min kapacitet som språkrör för NCA, Nationell Cynic Association, inbjuden till en av vår tids största Zoom konferenser, arrangerad av det artificiella centret för AI i Teknokratien. Banbrytande forskningsresultat skulle presenteras. Ett forskarlag har under ett antal år djupdykt i frågan om de verkliga orsakerna till den globala uppvärmningen. Man har med avancerade AI baserade hjälpmedel scannat all hittills känd klimatforskning, som om inte det skulle vara nog så har man även tagit del av alla huvudlösa påståenden och konspirationsteorier från alla upptänkliga sociala medie plattformar, dock har man utelämnat allt med minsta koppling till Donald Trump då det visade sig att AI algoritmerna helt vägrade att befatta sig med det. 

Att utläsa ett mönster ur denna rappakalja var omöjligt, påstod algoritmen, det enda resultat som kom ut efter flera veckors bearbetning var talet 666. Nåväl, vi deltagare på Zoomkonferensen förväntade oss att en slutsats från detta resultat skulle presenteras, lösningen uppdagas. All världens samlade forskning skulle sammanfattas och en sorts fond kokas av all klokhet så att svaret på hur vi ska komma till rätta med den globala uppvärmningen äntligen skulle uppenbaras och en ny strategi skulle se dagens ljus. Andäktigt satt vi där med våra headset över öronen och blickade in i skärmen, väntade på att AI:t skulle utveckla sitt svar. Plötsligt lystes skärmen upp och i neon kom svaret vi väntat på. STRATEGIER och UTREDNINGAR. 

Va? En forskare från Vetlanda ställde en kompletterande fråga till AI:t. -Ska vi skapa fler strategier och utredningar, är det lösningen? AI skärmen blev helt svart. Efter att flera bevekande försök att få en mer fullödig förklaring, från såväl Vetlanda forskaren som andra välvilliga, så slutade AI:t att sura och tände sin skärm igen. -NEJ, skrev den. Ni ska inte skapa fler STRATEGIER och UTREDNINGAR. Det är de som är problemet, de är alla hyllvärmare och det är just den där hyllvärmen som kastat allt över ända. Koldioxid och metan i all ära, men den globala uppvärmningen beror till största delen på alla hyllvärmare som producerats. Det räcker nu! 

Ni vet, har vetat en längre tid, vad som behöver göras. Allt för många människor konsumerar allt för mycket av fel saker på fel platser. Sluta med det! 

Alla skärmar släcktes ned och allt blev tomt och tyst.

 

 Katastroffilmerna och Ordet

Finns det en koppling mellan klimatforskningens rapporter, Världens agerande och utbudet av katastroffilmer? Den frågan ställde jag mig och för att undersöka detta började jag med att bygga upp en digital tidslinje. Snart insåg jag att frågan nog var mer lämpad för en vetenskaplig avhandling, men jag är ingen vetenskapsman så därför kan jag hålla mig friare till materialet.

Jag delade in katastroffilmerna i ett antal olika grupper där jag skiljer dels mellan om den katastrof de behandlar på något sätt är relaterad till klimatförändringar eller inte, jag gör sedan även en uppdelning i huruvida de är av dokumentär karaktär eller inte. Det visar sig i tidslinjen tydligt att det finns betydligt fler filmer av dokumentär karaktär som behandlar klimatrelaterade ämnen, det är en betydande övervikt faktiskt. Jag djupdyker in i frågeställningen om filmerna, oavsett genrer, behandlar såväl orsak som verkan av klimatförändringar och kommer fram till att det är tydligt att de spelfilmer som har en koppling till klimatförändringar väldigt sällan, om ens någonsin, tar upp orsakerna till förändringarna. 

Oftast fokuseras på en specifik förändring som ensam omkullkastar rådande förutsättningar för civilisationen och ofta är fokus på en ensam person eller grupp som antingen ska avvärja det rådande hotet eller än oftare rädda sig och sin familj för att överleva den pågående apokalypsen. De lyckas alltid med sina föresatser och ses vandra bort i gryning eller skymning allt beroende på regissörens dramatiska preferenser. 

Spelfilmerna fokuserar på enstaka konsekvenser, oftast oklart vad som orsakat dem, man nyttjar klimatförändringarnas potential att skapa drama kring stora förändringar av förutsättningarna för rådande paradigm i den industrialiserade delen av Världen och oftast hur det påverkar USA och den amerikanska livsstilen. Den fattigare delen av Världen behandlas med överflygningsbilder där människor flyr i panik eller som siffror av döda i kartbilder över jorden. 

Aldrig skildras med kameravinklar tagna mitt bland de människor som drabbas, konsekvenserna i delar av Världen som redan idag är offer för den rikare Världens rovdrift på naturen. Hotet som skildras är hotet att vi inte längre ska kunna fortsätta leva de privilegierade västerländska konsumtionsliven vi är vana vid. En kris, ett familjedrama, en hjälte och ett lyckligt slut för några få utvalda. Detta är synopsis till i stort sett varje katastroffilm, vare sig den handlar om klimatförändringar eller zombies, det är i sammanhanget inte så intressant, fokus ligger inte på orsaken utan används endast som den dramaturgiska utlösaren av skådespelet.

Katastroffilmer av spelfilmskaraktär har skapats under lång tid, i perioder har det kommit flera samtidigt och det grundläggande temat har varierat med tiden. Vad gäller dokumentärer kan man se en tydlig trend där en stor andel korrelerar med IPCC:s tredje och fjärde rapport. Ju mer medveten den stora allmänheten blivit om det rådande hotet från klimatförändringarna desto fler dokumentärfilmer har sett dagens ljus - inte bara från USA, utan från flera delar av Världen, en del har fått stor spridning och mycket publicitet, andra inte. Samtidigt har det släppts en stor mängd dokumentära böcker i ämnet vilka i många fall fått större genomslag än filmerna är min känsla. 

Det är tydligt att det finns en koppling mellan dokumentära filmer och rapportering och forskning runt klimatförändringar. Dock tycker jag mig inte se att antalet katastroffilmer, ens sådana med klimatförändringar som grundtema, har blivit fler i takt med IPCC:s rapportering. Jag gissar att de katastroffilmer som släppts med klimat koppling lika gärna kunde skapats med ett annat grundläggande tema, virus, aliens, kometer eller zombies. Den bärande idén med att göra dessa filmer är inte att upplysa om det rådande klimat hotet, det är att ge tittaren en stunds förströelse i form av spänning, romantik och annat som hör spelfilmens värld till. 

Jag tycker med det sagt att vi lämnar Hollywood till sitt öde och istället riktar blicken åt de dokumentärfilmer som skapats de senaste tio åren eller så. Här finns som jag tidigare sagt en tydlig koppling till forskning och rapportering från bl.a. FN:s klimatorgan IPCC, det känns hoppingivande att människor faktiskt har tagit till sig av rapporteringen och velat agera, velat belysa och hjälpa till att informera om vad som faktiskt pågår, velat visa vilka konsekvenser klimatförändringarna kan orsaka och i många fall redan orsakat. Hollywoods strålkastare riktas aldrig in på jordbrukare i södra Afrika till exempel, i det västerländska konsumtions narrativet ligger den oindustrialiserade delen av Världen på en annan planet och så långt sträcker sig sällan kraftfältet av empati. 

Jag bygger vidare på min tidslinje och lägger förutom IPCC:s rapporter in den globala utvecklingen av bruttonationalprodukten, koldioxidnivåer samt den global medeltemperaturens utveckling. Som en extra krydda lägger jag i tidslinjen även in fattigdomsindex, Sveriges utsläppsnivåer av koldioxid, Sveriges import och den globala befolkningstillväxten. När man ser alla dessa grafer i samma diagram så framträder en del saker som nog egentligen är mer intressanta än den grundläggande frågeställningen i denna text om katastroffilmer. Ta till exempel Sverige som är världsledande på att ha reducerat sina utsläppsnivåer de senaste åren. Sveriges ökning av importerade varor stiger så snart utsläppsnivåerna sjunker. 

Sverige har flyttat problemet till andra länder där med säkerhet utsläppsnivåerna ökat i motsvarande grad. Jag kommer att tänka på två saker, dels den utmärkta boken “Nollsummespelet” av professorn i Humanekologi Alf Hornborg och dels på talesättet “Hur man än vänder sig så har man arslet bak” vilket i enkelhet sammanfattar den bokens budskap. Man kan av graferna även se att Jordens befolkning blivit allt mindre fattiga, men förutsättningen för att detta har kunnat ske inom rådande paradigm är att de globala utsläppen ökat, den globala medeltemperaturen har stigit och hela Världen hela tiden konsumerar allt mer för var dag.

Det finns en koppling mellan dokumentära katastroffilmer och rapportering kring klimatförändringar. Men det som är skrämmande är att det inte verkar finnas någon koppling mellan denna rapportering och mellan globala förändringar av konsumtion och utsläpp, därmed finns inget krav på inbromsning av den globala uppvärmningen. Det är som man brukar säga mycket snack, men ingen som helst verkstad. 

Det är tydligt vad som måste till för att förhindra en kommande och pågående klimatkatastrof. Det kräver genomgripande förändringar av det sätt den industrialiserade Världen lever sina liv, allt annat blir bara ord. Bibeln säger att ordet var det enda som fanns i begynnelsen, “Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus”. Man må tycka vad man vill om Bibeln, men det är vackert uttryckt. Nu är det så att ordet, rapporterna, forskningen finns, det som saknas är något som skapas utifrån det, att något blir till, något nytt, som blir människornas ljus. Jag undrar om jag kan rita in det ljuset i min tidslinje som en faktisk händelse om ett par år eller om vi kommer stå kvar i mörkret och famla efter en framtid?

Tidslinjen kan ni ta del av HÄR

https://time.graphics/line/443314

Låt själen gå i Tomtedräkt

Vår vardag är full av stress, för att klara sig behöver man skapa platser och stunder av vila. Författaren Thomas Sjödin talar om värdet av vilan och tänker att man “ska låta själen gå i morgonrock”. Då årets julstress nu står för dörren vill jag utveckla Sjödins tankar. Jag föreslår att vi under några veckor ska låta själen gå i Tomtedräkt, vad kunde vara mer naturligt? Vi föreställer oss en mjuk och varmt röd dress som du drar utanpå allt som till vardags är du, utanpå din själ. Hur blir dina val och handlingar och vad händer med dina relationer? Låt oss undersöka vad Tomten egentligen står för så kan vi få en bild av hur ditt julfirande kan bli. Någon kanske menar att Tomten står för det mest genomkommersialiserad av väsen? Så är det inte. Tomten köper ingenting, han tillverkar, men framför allt så är hans signum att han ger. Han ger åt alla, ibland det de helst vill ha, men oftast det de mest behöver, men han konsumerar inte. Vår vän från Nordpolen är dessutom en verklig barnets vän och då inte bara de barn som är unga. Tomten tänker på alla barn, gamla som unga. Han ser det barn som behöver bli sett, även om det finns i en gammal och skrynklig kropp. Något som de flesta av oss har lätt att leva upp till i juletid är Tomtens klädsamma korpulens. Den positivia sidan av detta är att han ger  så varma och mjuka kramar att de räcker långt in på vårkanten. När Tomten kommer på julafton och har hälsat på alla utom pappa som har gått för att ladda ned tidningen till sin iPad, så ställer han den obligatoriska frågan: -Finns det några snälla barn? Det är i svaret, inte i frågan som mystiken ligger. Det är klart att det finns, alla barn är per definition snälla, i alla fall i Tomtens ögen och visst är det skönt för oss barn att i alla fall en gång om året få bli sedda just av de ögonen? Som en bonus till alla dessa kvaliteter får vi, då vi drar på oss Tomtedräkten över våra egon, förmågan att vara på alla platser samtidigt, att kunna färdas jättefort, men miljövänligt, med flygrenar och störst av allt, att kunna skratta ett riktigt Tomteskratt. Nu är det upp till dig om du vill dra på dig Tomtedräkten för ett par veckor och då kunna ge av dig själv, se alla omkring dig som snälla barn och att kunna dela ut varma goa kramar som räcker till våren, allt inramat av ett varmt och bullrigt skratt. Flygrenarna var bara lögn såklart, men allt det andra, det är sant.

God Jul alla barn!

Oändligt med skit?

Jorden vi bebor har ändliga resurser, är det så? Alla resurser är väl inte ändliga, morötter t.ex., det är inte sannolikt att alla morötter en dag tar slut? Bönder odlar ju morötter och det skapas således nya hela tiden. I detta uttalande ligger det dock ett antal subtila feltänkt, eller snarare brist på tänk. Det växer i och för sig nya morötter hela tiden, men inte på alla platser på jorden, det innebär att i t.ex. Munkedal skulle det kunna ta slut på morötter en slaskig februarimorgon. För att råda bot på detta chokerande faktum måste en lastbil hyras in för att hämta nya morötter i t.ex. Halmstad där de som alla vet inte äter alls lika mycket rotfrukter. Lastbilen kommer dock inte fram med sin last utan stannar strax nedanför Hallandsåsen där den får slut på diesel vilket visar sig var en ändlig resurs även ur ett globalt perspektiv, det finns ingen diesel kvar i hela Världen. Bonden kan inte köra sin traktor, lastbilarna kan inte fylla köpcentrats hyllor med billig plastskit från Kina och fjällsemestern med nya SUV:en omvandlas till en utflykt till pulkabacken vid den nedlagda posten. Om man kunnat vänta ett par hundratusen år så kunde väl troligen någon sorts geologisk mekanism klämt ihop en bunt löv eller annat bös till en kladdig råoljesörja, men vid det laget har alla morotsätare i Munkedal redan dött av svält och morötterna även de blivit till oljeklägg. Morötter är således även de en ändlig resurs. Ytterligare en begräsning ligger i att bonden, i sig en ändlig och snart utdöd resurs, ofta kastar konstgjord dynga på morötterna och för att ett superstort, superelakt och superrikt multinationellt konglomerat ska kunna konstgöra denna dynga så behöver de massor av billig olja och den tog ju slut redan på Hallandsåsen. Det skiter sig således med morotsodlingen i Munkedal om den ska vara beroende av konstdynga. Kodynga skulle varit ett alternativ ifall inte korna sålts till Holland och skiten följdaktligen inte faller på Svensk mark, men likväl fläckar vårt eftermäle till barn och barnbarn som de som avvecklade något så centralt som Svensk livsmedelsproduktion och föranledde svältdöden i en håla som Munkedal. Lyckligtvis kan inget liknande hända i Stockholm där man är självförsörjande på dynga i alla former. Huruvida det är dynga som ger en god jordmån för morötter är dock omdebatterat, helt klarlagt är än så länge endast att egon växer sig så skrämmande stora i Stockholm att de faktiskt slits upp med rötterna och svävar upp i det blå och där är allt oändligt. Nere på Jorden är det dock så att allt har en ända, men trots det är inte skiten oändlig även om det känns så ibland.

Varför?

Människor dödar varandra, men jag förstår inte varför! Jag försöker kika in i huvudet på de män som väljer att döda oskyldiga människor. De måste ju ha ett mål, en bild av hur världen borde se ut när de vaknar på morgonen. Om de sluter ögonen och tänker på hur en perfekt morgon och en perfekt dag skulle se ut, vad ser de då? Är den bilden verkligen så annorlunda mot den jag ser att det är motiverat att döda mig? Kunde vi stället prata med varann om våra drömmar, om våra bilder av världen så som den borde vara? Naivt säger någon, ja det kanske är så det kallas, men naiv är bara ett ord och få naiva människor dödar. Kanske hittar jag bara mörker när jag kikar in i en del huvuden? Eller, finns det ändå hos alla en dröm om människor tillsammans, om skratt och vänner, om tryghhet och vila, om kärlek och barn, om mat och smaker och lukter och ögon som ser dig och säger  -hej?

Vem är den där jävla Tomten?

Vad är det för en jävla Tomte? Känner du igen frågan? Någon försöker förlöjliga en annan människa genom att antyda att de är kufiska. Snälla, men lite prilliga, updykandes från en okänd plats. Plötsligt, av oförklarlig anledning så står personen där och vill något, gör något. Man fattar inte riktigt varför. Vad är det för en jävla Tomte? Frågan är ju berättigad minst en gång om året. Vem är det som en regning vinterkväll varje år dyker upp strax efter att far i huset gått för att ladda ner tidningen till sin iPad? En skäggig gestalt som ger bort presenter, men inte från sig själv. Han har stulit alla paketen från mormor, farmor och faster Berit och har sedan mage, en stor sådan, att dela ut dem som vore de från honom själv. Det har ochså hänt, även i de bästa familjer, att denne kuf haft en mycket glöggfryntlig andedräkt och förväxlat presenter så att farfar fått det raffset som var ämnat till faster Berit och att lille Sune bläddrat tankfullt i Lars Noréns memoarer. Båda misstag som ger oss lika hemska bilder som det gav farfar och Sune oförglömliga minnen av julen 2014. För att trotsa all logik är han dessutom både en oerhört stor och fet gubbe i illröda kläder samtidigt som han är en mycket liten och skinntorr varelse med grå kläder. Han bor ömsom på Nordpolen och under laggårn. Växlar mellan att vara asket med ett torftigt leverna och en tallrik gröt som enda lyx till att vara en vivör av stora mått som iklädd glitter och prål  låter sig dras över himmelen av en skara renar. Jag har låtit landets bästa experter på att skapa gärningsmannaprofiler gå igenom alla dessa fakta för att se vem den här jävla Tomten egentligen är? De menar att svaret är entydigt, eller rättare sagt tvetydigt. Tomten är inte en utan två personer. De delar på jobbet, men framträder ibland tillsammans, dock aldrig i rollen som Tomte. Den asketiske tanige Tomtens alias är som ni säkert redan gissat Christer Lindarw och följdaktligen är den store TransTomtens alias Lasse Flinkman. Det är så lätt att se när man väl vet sanningen, eller hur?

Restbrister

Med ett stadigt tag om kattspaden (ja den heter så, den lilla spaden man öser upp kattbajs med) och blicken fixerad vid kattfekalier i varierande storlek leds jag in på temat för ett trevligt julkåseri. Jag har för vana att lägga en tidning under kattlådan i händelse av att den gulliga kattrumpan skulle råka hänga utanför och på så sätt göra en liten pöl på fel ställe. Tidningen spar då arbete och golv. När jag tittar i tidningshögen märker jag till min fasa att den är tom, det finns ingen tidningshög och jag minns att jag valt bort såväl lokaltidning som riksdito. Vad ska jag nu ha under kattlådan? Det som tidigare var något som alltid fanns till hands, en restprodukt utan egentligt värde, men ändå med många fiffiga användningsområden har plötsligt blivit en bristvara. Ska jag i framtiden tvingas köpa speciellt utvecklade kattlådeunderlägg istället? Då medelåldern på dagens lokaltidningprenumeranter närmar sig tresiffriga värden kan man anta att vinsten för tidningens ägare snart gör detsamma, kunde de gå över till att framställa kattlådeunderlägg och som en bonus trycka lite sportnyheter på dem? Troligen blir det en framgångssaga. Hur kan nu denna betraktelse över teknikskiftens påverkan på restprodukters alternativa värden hänga ihop med julen? Jo, det som finns i överflöd, tänk julklappar, har ett mycket litet värde och byter skepnad till restprodukt strax efter att Tomten flugit ut genom värmepumpen, skorstenen är ju för länge sedan förpassad till historiens bakgård. Ge varandra få men välbehövliga julklappar och bespara moder jord ännu en rekordomsättning i  jultid. Själv önskar jag mig natuligtvis gamla tidningar. 

God Jul!

De som räknas

Läser i fackorganet Karriär 7/2015 om en gråsprängd kvinna i pensionsåldern, Sarah Mcpee. Hon har tydligen tagit revansch. Det framgår av artikeln att hon när hon var ung inte fick vara med och leka med de andra ekonomerna fast hon hade en fin utbildning från Amerika och allt. Ingen visste vem hon var och då var hon tydligen ingen. Det påstår hon själv, hon säger "I ett litet land som Sverige känner alla VIKTIGA personer till varandra och den man inte hört talas om räknas inte riktigt." Vi exponeras ständigt för gräsliga budskap, men det här var så trångsynt och narcisistiskt att jag utnämner det till veckans höjdpunkt i denna till ingen ära främjande kategori. 

Det är beklämmande att en person som tydligen har stor ekonomisk makt, vilket ju är den enda makt som egentligen räknas idag, tror att bara de personer hon känner är viktiga. Jag ska avslöja en sanning, jag har aldrig hört talas om Sarah Mcphee och förmodligen inte hälften av hennes kompisar heller. Ur mitt perspektiv är hon då inte viktig, åtminstone inte viktigare än någon av alla de andra viktiga tio miljoner människorna i Sverige. Jag skulle kunna säga att när makten så tydligt markerar sin människosyn blir jag förvånad, men det vore att ljuga. Jag får bara alla mina fördommar om makt och maktfullkomlighet besannade. Ta nu pension du okända, men viktiga person, och försök ta igen alla försummade familjerelationer, schemalägg det gärna, så kan du för ett tag tro att det går att laga det som är trasigt genom att marschera genom livet som en robot och endast se en bitteliten del av världen.

Levande död

Det väller fram skit utanför min dörr,

mänsklig skit, man radar upp maskiner och bråte,

rädsla och fruktan för varandra i högar.

Vem ska bli sist och vem ska ta vem?

Det får bli min död som markerar vem jag är,

i livet vågar jag inte definiera mig, det kan bli fel.

Jag ska leva så att det inte märks, då är det bra.

Samlar ihop alla min bråte till en fin hög.

Visar på den, som vore den jag,

se det är jag, jag har skapats av all denna fina skit,

då är jag inte död, än.

Då, när jag är död, kommer jag att synas i hela min

trasighet

Blir levandegjord vid min död, för att bli den jag egentligen var,

den jag aldrig kände.

Nybadade Tjyvar

-Pappa, varför finns det nycklar på skåpen?
Frågan viskades inte fram, den trumpetades ut av min fyraåriga dotter i badhusets omklädningsrum härom veckan. Med sunsförnuftig vuxenpedagogisk stämma genmälde jag. 
-Det är för att ingen ska kunna tjyva våra saker! Så snart jag uttalat denna, mer eller mindre automatiska respons, slog det mig åt vilket håll detta resonemang förde mig. Vi låser dörrarna på skåpen för att inga tjyvar ska kunna ta våra saker. Om det inte fanns några tjyvar skulle inte detta vara nödvändigt. Således finns det tjyvar på badhuset, vilket skulle bevisas. Stanna upp en stund och se rubrikerna i lokaltidningen, "TJYVAR I BADHUSET!", tänk er sedan alla välinitierade kommentarer på insändarsidan, nej föresten tänk inte på dem, försök istället hålla intellektets låga lysande ett ögonblick.  Jag började försiktigt se mig omkring, sneglade över axeln. Aha, den där mannen som är så hårig, det är säkert en tjyv, tänk att han släpar med sig sina barn när han är ute och snor saker ur skåpen, en sån karl. Mannen i hörnet är då ingen tjyv, han ser kristen ut och är mer eller mindre hårlös, tänk om alla vore som han. Vi förberedde oss för att gå in till simskolan, jag skulle just vrida om nyckel i låset, allt för att skydda min och min dotters egendom från alla potentiella hot jag sett bland våra medomklädare, när jag beslutade mig för att det var dags att ta ställning. 

Inte kunde jag gå omkring och misstänka folk för att vara tjyvar, håriga eller inte så skulle jag visa att jag tror folk om gott! På badhuset finns bara ärligt folk, tjyvar badar inte utan luktar snusk, det vet alla. Sagt och gjort, jag tog guldtian ur springan och lät skåpet stå olåst. Lätt om hjärtat marscherade jag in i duschen med lillskruttan och vidare till simskolan där det stod bubbling och plask med liten hand på schemat. Egentligen behöver jag väl inte berätta fortsättningen av denna lilla episod, ni har förmodligen redan räknat ut hur det gick. Om det varit en vanlig dag och jag inte hade besökt bolaget och bunkrat en del, då skulle det inte gjort så mycket att lillan och jag fick ta oss hem påpälsade det som fanns i lådan för kvarglömt, jag vill dock tillägga att rundlätta män i lycra är en styggelse. Skåpet var både tömt och tomt. Naturligtvis fick sig min tillit till den goda människan en rejäl törn, men tanken på en tjyv, lagom salongsrusig efter ett par flaskor Bollinger, som asgarvar åt en idiot som tror han kan lämna sitt skåp olåst, värmer även ett mycket fruset hjärta. Mitt första automatiska svar till dottern var alltså korrekt. Det finns tjyvar på badhuset, det finns tjyvar överallt där det finns lås, finns det inga lås kan det mycket väl finnas tjyvar ändå är jag rädd. Det syns inte på dem direkt att de är tjyvar, mängden kroppsbehåring är inte ett bra mått, inte heller om de har pilotbågade glasögon eller ej, när farfar var ung trodde man att det gick att mäta skallar för att hitta tjyvar, men det var också fel. Det enda som skiljer dig från en tjyv är att han stjäl, det gör ju inte du.

Klick

Klick, det säger bara klick. Det är ett tämligen ljudligt klick. Det hörs kort, tydligt och sedan är det över. Klick! Liksom bestämt, det är så det skall vara, inget tjafs. Klick och sedan får det vara bra med det. Ingen tvekan, inget "var beredd nu, nu kommer det", utan bara sådär med en gång. Klick! Korta stunder som förändrar, ögonblick så korta att de knappt funnits, trådar ur livsväven som trots sin litenhet ändå är det som avgör allt. Sträckorna emellan syns i efterhand så raka, med lite distans. Det är från ett klick till ett annat en i stort sett rak linje, ibland lite yvig, men i stort sett utan tvekan. Någon gång dragen med ett kraftigt sträck, annars oftast med en lagom tunn linje, tillräcklig för att skönjas, men utan att markera vare sig det ena eller det andra. Oftast svart, någon enda gång röd. Inte svart som av sorg, mest svart som av gammal vana. 

Det kommer över mig ett fasansfullt stort jasså, en fråga om varför? Vad ska det vara bra för? Sedan ett tydligt svar. Ett nej! Jag blir sittandes och stirrar ut längs den svarta linjen och hoppas på ett klick, vilket som helst, men bara ett klart och tydligt klick som markerar för mig att linjen har en ände, att det ska ritas något nytt, kanske åt ett annat håll, kanske i en ny färg? Men, det är tyst, den vänliga grönskans rika dräkt sveper in mig och allt det andra i en bedövande vacker årstid och låter för en tid kulisserna tränga undan alla frågor, låter fonden simmulera ett svar annat än ett nej och låter linjerna rinna på genom sommaren, lyckligt ovetande om nästa, Klick!

Tankar om rörighet i olika skikt av Världen

Jag tänker efter ett par timmar i Stockholms vimmel. Alla pratar, många i telefoner, det strömmar budskapå från den ena till den andra, verbal kommunikation, ljussignaler, löpsedlar, blickar, muttrande, vislingar, signalhorn, reklambudksap - om man rör sig upp och ser allt från ovan måste det te sig som ett kaos av kommunikationsströmmar, linjer på linjer, allt i en enda röra. Endast kaos själv kan se en struktur i detta. Men, om man rör sig ytterliggare utåt så börjar allt bli mer avlägset, oljudet avtar, abstraktionen ökar och ordningen återställs då detaljerna kommer i skymundan. Kosmos komplexitet tilltar istället och efter en stund är dess kaos värre än det man kunde se på gatan i Stockholm.

Liakadant, om man går in på ett kafé, sätter sig i ett hörn och tittar ut, så blir världen utanför mycket klarare och enklare. Komplexiteten utanför finns på distans och inom kaféts väggar är allt mer förståeligt, ända tills man börjar få kunskap om tex de sociala relationer som personalen har med varandra, vilka kafeets ekonomiska sittuation är att de bråkar om ett inköp vid grannens bord och ända tills mobiltelefonerna börjar ringa och obönhötligt drar dig in i kommunikationsströmmar du inte vill vara en del av.

För att möjligen få en känsla av överblick och kontroll är skapande av distans dels genom geografiskt avstånd, dels genom begränsad information, en förutsättning.

Jag tänker att det i vissa mellanrum finns en vila och en distans till såväl mikro- som makroperspektivet. Det går kanske att etablera dessa mellanrum och medvetet dra sig till dem. Platser av vila, platser för reflektion såväl rumsliga som mentala.

Trådar av tid

Allt hänger ihop genom trådar av tid som inte finns. Du finns, barnen finns och alla andra saker finns. Tiden finns, men inte för mig. Den finns för er, för dig, för barnen och alla sakerna. Om jag drar i en ända av tiden så påverkas allt. En tillfredställd fru ger en oklippt gräsmatta. Livet vävs av min tidstråd ända tills den brister, sakerna, människorna och du och jag blir hängande i ett vakuum och hör inte längre ihop. Finns inte längre till för varandra, är stilla hur mycket jag än rycker och sliter i den tid som varit min.

Oas eller öken

När jämnt fyllande jubilarer ska uppmärksammas är det inte ovanligt att de uppmärksammade berättar om sin sommarbostad, vanligtvis kustnära, hur de riktigt älskar att vara där och hämta krafter i sin - oas. Vi behöver en oas där vi kan lämna vardagen och hämta krafter, det är ett tydligt budskap, både från familjesidorna och diverse livsstilsmagasin. Tidigare i mitt oupplysta liv har jag tänkt att det är kameler som primärt törstar efter oaser, nu vet jag bättre, alla Svenskar bör ha en. I ljuset av detta tänkte jag det kunde vara på sin plats att reda ut analogin mellan den mer traditionella kameloasen och dess Svenska motsvarighet, då vi i Sverige på senare år helt tydligt inspirerats kraftigt av såväl kameler som av deras förare, detta manifesterar sig i flera intressanta företeelser. 


Låt oss börja med kamelens pucklar, det krävs ingen djuplodande analys för att inse att det främst är delar av landets kvinnor som influerats av dessa, resulterande i en del problem med läckande silikonbehållare. För att fortsätta analysen utifrån kamelens anatomi finns en del som oftast den manliga delen av befolkningen, men på senare tid även den kvinnliga i allt större utsträckning, anammat, nämligen åstundan att efterlikna kamelens läppar med hjälp av tobaksbaserade läppimplantat, kamelen är inte vacker. Ett mer subtilt samband blir tydligt då man beaktar att många ungdomar på senare tid börjat lägga sig till med det för kamelförare så karakteristiska sättet att bära byxorna nedanför ändalykten. Kamelförarnas byxor åker så lätt ned då de sitter mellan pucklarna, det vet ju alla, och då detta varit fallet i generationer har en sedvänja befästs, bland nomadfolken såväl som i Sverige. Som synes knyts banden allt tätare. 


För att kunna uppenbara nästa samband, ber jag läsaren dra sig till minnes att oas även stundtals kallas för vattenhål. Svenskarnas behov av vattenhål(läs utskänkningsställen) ökar för varje år, i samma takt som behoven av oaser kan tänkas. Det intressanta är att det som i Sverige har kommit att kallas för vattenhål har en i det närmaste omvänd betydelse i relation till oas. Tänk; man går till ett vattenhål, en pub, dricker sig redlös och svinar en stund för att sedan ta taxin ut till sin kustnära oas för att hämta krafter. Kanske kan resonemanget vändas på? Man sitter och tråkar ihjäl ute i sin kustnära oas och tar en taxi in till vattenhålet, där man kan få supa och svina en stund, vara sig själv och hämta krafter. Hjälp, ett motsatspar som är helt reversibelt, vad är egentligen sanning? Nåväl, slutligen vill jag komma till pudelns kärna så att säga. Om vi tänker oss det ställe vi kallar vår oas, vi kommer överens om att där i sanning är överjordiskt härligt att vara, vi sitter där och blickar lite bortom. Vad är det då vi ser? Jo, öken, en mycket stor öken. Så måste det vara i en konsekvent analogi, utanför oasen finns öken. Med detta i åtanke väljer jag gärna bort oasen för att slippa framleva den största delen av mitt liv i en öken, utrustad med silikontuttar, en stor snusläpp och ett par byxor hängande nedanför arslet.

Livets färgcirkel

Med insikt om att en färgcirkel för livet alltid blir felaktig ur ett strikt kulört perspektiv utgår jag i följande text ifrån att jag är en smått lönnfet, vit, svensk och medelålders man av den enkla anledningen att det är det livstillstånd med vilket jag är bäst bekant. Ur ett mer politiskt korrekt perspektiv borde jag även beakta att en morot för mig alltid är morotsgul, men att i den stora världen kan den vara både vit, röd, blå och lila. Det blir dock svårt, på gränsen till ohanterligt, om detta ska beaktas och dessutom, även om inledningen och mellanspelet i livets olika färgcirklar kan variera så är alltid slutet detsamma. Det är brunt. Jag kommer på mig själv med att undra varför det måste finnas bruna Smarties när det finns Smarties i olika klara färger; röda, blå, gröna och gula? Vem tycker att brun ser god och rolig ut i jämförelse med dessa förföriskt färgsprakande godbitar. Choklad kan man längta efter, åtrå, trots att det är brunt. Smarties å andra sidan, har förmågan att anta betydligt mer tilltalande färger varför det känns naturligt att rata de bruna. Om choklad hade funnits i en mängd olika klara färger tror jag dock inte att man valt något annat än den bruna. Bajs är brunt, jord är brunt, det som ruttnar och åldras blir brunt, går via alltmer uttunnade och allt blekare kopior av sig själva för att efter en sista övertoning åt det gula passera över blåvitt och sedan sakta vandra mot det jordbundet bruna. Själva åldrandet är slut och döden tar vid. 

Denna färgmeditation över livets förgänglighet gör plötsligt frågan om en morots död, om inte angelägen så i alla fall tydlig. Från den stunden en morot kan sägas finnas till som ett objekt nere i jorden är den morotsgul, kanhända i något skiftande nyanser under sin utvecklingsfas, men ändock morotsgul. En morot som inte längre är aptitlig utan har påbörjat sin vandring tillbaka till jorden är allt brunare, mer rutten. När dör moroten? Då den börjar bli brun? Då den dras upp ur jorden? Om vi kan definiera morotens dödsögonblick ser vi tydligt varav dess liv bestått, vad som varit meningen och glädjeämnena i det som blivit morotens livsresa.

Döden som en utgångspunkt för livets mening, ödesmättat, men livsbejakande då all tid tills individens död utan undantag läggs till livets fullbordan, inget går förlorat, allt finns med. En sekund lika viktig som en mansålder när betydelser hela är utan tid. Från en skvätt vitt in i det mystiska röda kommer ur en rödbrokig impressionistisk symfoni ett skärt litet vara. Ett du och ett jag som möter en dekomposition av det vita till dess minsta beståndsdelar, en spricka i det oändliga varat där det lilla, för ett ögonblick, tillåts existera som sig självt. En kaskad av färger blommar ut och skapar livet, som fladdrar till och sedan återgår, genom ett stråk av brunt, till att vara en del av oändlighetens vita helhet.

Snus är snus om än i gyllne dosor...

En skattebetalare var en riktig slarver. Han lånade pengar till att bygga ett nytt uterum. Han tyckte själv han var en överdängare både på ekonomi och byggnation varför han beslutade att agera både byggherre och att göra kostnadsberäkning för det hela. Det gick naturligtvis käpprätt åt skogen. Uterummet blev för dyrt, han fick låna mer pengar och har nu inte råd att värma upp sitt hus och inte heller kan han köpa ordentlig mat till sig och frugan. De kan inte använda uterummet heller, det är för kallt, dessutom har de ju inga pengar för att köpa mat och kan således inte bjuda vännerna för att titta på härligheten. Där satt nu mannen och hustrun och frös så tänderna klapprade, det enda som glödde var fruns hatiska blick. Om än okänslig för kritik så beslutade sig mannen för att ordna upp situationen. Sagt och gjort, nästa dag gick han till herrekiperingen och köpte sig en ny kostym, den kostade 74.500 kronor, och gick sedan hem till frun för att visa hur klokt han ordnat upp det hela. Vi lämnar mannen, precis som hans fru redan gjort, sittande ensam i ett kallt uterum med hål i taket undrande vad som gick fel. Kan man inte bygga ett skrytbygge för pengar man inte har? Kan man inte vara bygghere när man inget kan om byggnation? Blir inte allt förlåtet om man köper en ny kostym? Och vi vet, vi andra skattebetalare, att svaret på de frågorna är NEJ, men vet man det i Vänersborgs Kommunhus?

Ett litet liv

Medan nappflaskan tömdes
i trygga klunkar
drömde jag om att förändra Världen.
I takt med de snusande andetagen
från ett litet liv
gjorde jag just det.

Samverkan söderöver

Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan kommuner är viktigt, det tror jag mig ha förstått! Efter att ha sett en oerhört inspirerande kommunkollega på TV berätta om sin nya IT-strategi kastade jag mig på telefonen och tog kontakt med föregångskomunen Svinarps starke man Lars-Göran Bengtsson. Jag var mer än välkommen och lovades en rundsmörjning jag sent skulle glömma, osäker på vad det innebar, anträdde jag lite undrande nästa morgon resan dit och mina erfarenheter från denna studieresa, vill jag gärna här dela med mig av.

Lars-Göran tog emot med både kaffe, mazariner och wienerbröd. Jag avböjde grogg. Jag försökte prata lite IT och frågade om de hade börjat använda Ipads, men Lars-Göran menade att den enda padda de hade var Maj-Britt, hon tyckte inte det var roligt. När vi kom in på området e-tjänster menade Lars-Göran att han inte hade några problem med själva e:et, det var nog bra, men det var det där med tjänster;

– Va fan då, tjänster, vi håller inte på med sånt, vi bestämmer här alltså!

Då mitt område som IT-chef är sånt som rör IT så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare och kände mig lätt obekväm när Lars-Göran berättade att den nya IT-strategin han pratat om var en variant av de nu så populära 1:1 projekten, en dator till varje elev. I Svinarp har de inte så mycket elever, men desto mer åldringar resonerade Lars-Göran och i deras fall innebär 1:1 ett Xbox till varje åldring, de kan prata med varandra, det finns alltid något att göra och de kan köra forsränning dygnet runt om de vill. Svinarp räknar med att kunna dra ner på hemtjänstpersonalen nu när de gamla får så mycket annat att tänka på. Som ni hör fanns det en mängd nya sätt att se på tillvaron i Svinarp, men det som var det absoluta genidraget var ändå detta - Lönelottot! Det hela gick ut på en kombination av Lönerörelse, Bingolotto, Trisslotter och vikande skatteintäkter. Jag väljer att beskriva det som det skulle kunna se ut om vi valde att införa ett Lönelotto av Svinarpsmodell i Trollhättan.

Vi antar att vi har femtusen anställda, en total lönesumma av 100 miljoner kronor per månad. Har vi tur får vi 3 % löneökning. I genomsnitt blir det sexhundra kronor extra i månaden, ungefär en halv tank bensin. Betydligt roligare bli det med Svinarpmodellen, då satsar man istället sina 3 % i Lönelottot, det dras tio vinnare. Var och en av dessa vinner en ny månadslön motsvarande trehundratusen kronor plus det man tidigare hade, det blir kulor det! Varje anställd har en chans på femhundra att vinna, ganska bra odds tycker jag. Hur kommer Bingolotto in i det hela då? Jo, kommunen bjuder varje år alla anställda på en hejdundrande julfest i någon tom industrilokal, det finns säkert någon ledig, man hyr in en kul dansbandsorkester och sedan spelar man bingo och tio vinnare utses. Vilken kväll, där kommer inte att fattas vare sig spänning eller hurrarrop för kollegorna som vinner! Slutligen kopplingen till sviktande skatteintäkter. Med en sådan fantastisk vinstchans hägrande strax framför näsan är nog förhandlingsvillig och en procents mindre löneökning kan man väl gå med på? Jag menar, man kan ju klara sig på strax över tvåhundratusen i månaden också, även om det blir tufft. Kom bara ihåg att tacka inte mig för denna strålande idé, rikta ert tack och era frågor till Lars-Göran Bengtsson, kommunalråd i Svinarp. Som ett tipps till er som får lust att besöka Svinarp för vidare samverkan råder jag er att ta inte morgontåget hem, ta med Ipren och bli inte besviken ifall du känner igen dig i ett och annat.

I vilken mån är du mån om nån?

För något år sedan tog jag en tur med Stockholms lokaltrafik det gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans marknadsföringsstrateger tänker.

På olika skyltar stod att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?".

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"

Jag tror att Kyrkans reklamkampanj riktar sig till människor som har nästan allt, som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något". Garaget är fullt av sportbilar, villan designad från vinkällaren ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå modernt och stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka. Bankkontot är fullproppat med självgodhet och omotiverade inkomster och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi paketerar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv, som på mat efter ett stadigt julbord, det är klart att det kommer att sälja!

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut:

"Jag är mån om dig, är du mån om mig?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa först när alla de egna tomrummen är fyllda med julmat och orgeltoner och tristessen knackar på ekdörren igen.

Oavsett vilken religion du har eller om du inte tycker du har någon alls så försök hitta någon slags julkänsla i ett dammigt hörn i ditt inre, kavla upp ärmarna och måna lite – om någon annan!

God Jul!

21 platser bokade i himlen

Läser i tidningen Dagen att 21 kristna har dödats i en bussolycka. Jag läser inte kristen press till vardags, men har den senaste tiden varit inne på deras webbresurser för att få ett begrepp om vilket språk och vilken typ av nyheter som visas där. Ibland kan man se samma nyheter som i ”den vanliga” pressen, dock vinklat på ett annat sätt. Helt klart intressant!

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.