Eljest

Oas eller öken

2012-01-30T22:59:00.004+01:00

När jämnt fyllandejubilarer ska uppmärksammas är det inte ovanligt att de uppmärksammade berättarom sin sommarbostad, vanligtvis kustnära, hur de riktigt älskar att vara däroch hämta krafter i sin - oas. Vi behöver en oas där vi kan lämna vardagen ochhämta krafter, det är ett tydligt budskap, både från familjesidorna och diverselivsstilsmagasin. Tidigare i mitt oupplysta liv har jag tänkt att det ärkameler som primärt törstar efter oaser, nu vet jag bättre, alla Svenskar börha en. I ljuset av detta tänkte jag det kunde vara på sin plats att reda utanalogin mellan den mer traditionella kameloasen och dess Svenska motsvarighet,då vi i Sverige på senare år helt tydligt inspirerats kraftigt av såväl kamelersom av deras förare, detta manifesterar sig i flera intressanta företeelser.

Låtoss börja med kamelens pucklar, det krävs ingen djuplodande analys för att inseatt det främst är delar av landets kvinnor som influerats av dessa,resulterande i en del problem med läckande silikonbehållare. För att fortsättaanalysen utifrån kamelens anatomi finns en del som oftast den manliga delen avbefolkningen, men på senare tid även den kvinnliga i allt större utsträckning,anammat, nämligen åstundan att efterlikna kamelens läppar med hjälp avtobaksbaserade läppimplantat, kamelen är inte vacker. Ett mer subtilt sambandblir tydligt då man beaktar att många ungdomar på senare tid börjat lägga sigtill med det för kamelförare så karakteristiska sättet att bära byxornanedanför ändalykten. Kamelförarnas byxor åker så lätt ned då de sitter mellanpucklarna, det vet ju alla, och då detta varit fallet i generationer har ensedvänja befästs, bland nomadfolken såväl som i Sverige. Som synes knyts bandenallt tätare.

För att kunna uppenbara nästa samband, ber jag läsaren dra sigtill minnes att oas även stundtals kallas för vattenhål. Svenskarnas behov avvattenhål(läs utskänkningsställen) ökar för varje år, i samma takt som behovenav oaser kan tänkas. Det intressanta är att det som i Sverige har kommit attkallas för vattenhål har en i det närmaste omvänd betydelse i relation tilloas. Tänk; man går till ett vattenhål, en pub, dricker sig redlös och svinar enstund för att sedan ta taxin ut till sin kustnära oas för att hämta krafter.Kanske kan resonemanget vändas på? Man sitter och tråkar ihjäl ute i sinkustnära oas och tar en taxi in till vattenhålet, där man kan få supa och svinaen stund, vara sig själv och hämta krafter. Hjälp, ett motsatspar som är heltreversibelt, vad är egentligen sanning? Nåväl, slutligen vill jag komma tillpudelns kärna så att säga. Om vi tänker oss det ställe vi kallar vår oas, vikommer överens om att där i sanning är överjordiskt härligt att vara, vi sitterdär och blickar lite bortom. Vad är det då vi ser? Jo, öken, en mycket storöken. Så måste det vara i en konsekvent analogi, utanför oasen finns öken. Meddetta i åtanke väljer jag gärna bort oasen för att slippa framleva den störstadelen av mitt liv i en öken, utrustad med silikontuttar, en stor snusläpp ochett par byxor hängande nedanför arslet.

Banksy was here

2011-12-30T13:28:00.000+01:00

Livets färgcirkel

2011-12-30T10:20:00.004+01:00

Med insikt om att en färgcirkel för livet alltid blir felaktig ur ett strikt kulört perspektiv utgår jag i följande text ifrån att jag är en smått lönnfet, vit, svensk och medelålders man av den enkla anledningen att det är det livstillstånd med vilket jag är bäst bekant. Ur ett mer politiskt korrekt perspektiv borde jag även beakta att en morot för mig alltid är morotsgul, men att i den stora värdlen kan den vara både vit, röd, blå och lila. Det blir dock svårt, på gränsen till ohanterligt, om detta ska beaktas och dessutom, även om inledningen och mellanspelet i livets olika färgcirklar kan variera så är alltid slutet detsamma. Det är brunt. Jag kommer på mig själv med att undra varför det måste finnas bruna Smarties när det finns Smarties i olika klara färger; röda, blå, gröna och gula? Vem tycker att brun ser god och rolig ut i jämförelse med dessa förföriskt färgsprakande godbitar. Choklad kan man längta efter, åtrå, trots att det är brunt. Smarties å andra sidan, har förmågan att anta betydligt mer tilltalande färger varför det känns naturligt att rata de bruna. Om choklad hade funnits i en mängd olika klara färger tror jag dock inte att man valt något annat än den bruna. Bajs är brunt, jord är brunt, det som ruttnar och åldras blir brunt, går via alltmer uttunnade och allt blekare kopior av sig själva för att efter en sista övertoning åt det gula passera över blåvitt och sedan sakta vandra mot det jordbundet bruna. Själva åldrandet är slut och döden tar vid.

Denna färgmeditation över livets förgänglighet gör plötsligt frågan om en morots död, om inte angelägen så i alla fall tydlig. Från den stunden en morot kan sägas finnas till som ett objekt nere i jorden är den morotsgul, kanhända i något skiftande nyanser under sin utvecklingsfas, men ändock morotsgul. En morot som inte längre är aptitlig utan har påbörjat sin vandring tillbaka till jorden är allt brunare, mer rutten. När dör moroten? Då den börjar bli brun? Då den dras upp ur jorden? Om vi kan definiera morotens dödsögonblick ser vi tydligt varav dess liv bestått, vad som varit meningen och glädjeämnena i det som blivit morotens livsresa.

Döden som en utgångspunkt för livets mening, ödesmättat, men livsbejakande då all tid tills individens död utan undantag läggs till livets fullbordan, inget går förlorat, allt finns med. En sekund lika viktig som en mansålder, då betydelser är utan tid. Från en skvätt vitt in i det mystiska röda kommer ur en rödbrokig impressionistisk symfoni ett skärt litet vara. Ett du och ett jag som möter en dekomposition av det vita till dess minsta beståndsdelar, en spricka i det oändliga varat där det lilla, för ett ögonblick, tillåts existera som sig självt. En kaskad av färger blommar ut och skapar livet, som fladdrar till och sedan återgår, genom ett stråk av brunt, till att vara en del av oändlighetens vita helhet.

Snus är snus om än i gyllne dosor...

2011-11-15T23:33:00.001+01:00

En skattebetalare var en riktig slarver. Han lånade pengar till att bygga ett nytt uterum. Han tyckte själv han var en överdängare både på ekonomi och byggnation varför han beslutade att agera både byggherre och att göra kostnadsberäkning för det hela. Det gick naturligtvis käpprätt åt skogen. Uterummet blev för dyrt, han fick låna mer pengar och har nu inte råd att värma upp sitt hus och inte heller kan han köpa ordentlig mat till sig och frugan. De kan inte använda uterummet heller, det är för kallt, dessutom har de ju inga pengar för att köpa mat och kan således inte bjuda vännerna för att titta på härligheten. Där satt nu mannen och hustrun och frös så tänderna klapprade, det enda som glödde var fruns hatiska blick. Om än okänslig för kritik så beslutade sig mannen för att ordna upp situationen. Sagt och gjort, nästa dag gick han till herrekiperingen och köpte sig en ny kostym, den kostade 74.500 kronor, och gick sedan hem till frun för att visa hur klokt han ordnat upp det hela. Vi lämnar mannen, precis som hans fru redan gjort, sittande ensam i ett kallt uterum med hål i taket undrande vad som gick fel. Kan man inte bygga ett skrytbygge för pengar man inte har? Kan man inte vara bygghere när man inget kan om byggnation? Blir inte allt förlåtet om man köper en ny kostym? Och vi vet, vi andra skattebetalare, att svaret på de frågorna är NEJ, men vet man det i Vänersborgs Kommunhus?

Ett litet liv

2011-11-14T22:13:00.001+01:00

Medan nappflaskan tömdes
i trygga klunkar
drömde jag om att förändra Världen.
I takt med de snusande andetagen
från ett litet liv
gjorde jag just det.

Samverkan söderöver

2011-10-28T21:24:00.000+02:00

Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan kommuner är viktigt, det tror jag mig ha förstått! Efter att ha sett en oerhört inspirerande kommunkollega på TV berätta om sin nya IT-strategi kastade jag mig på telefonen och tog kontakt med föregångskomunen Svinarps starke man Lars-Göran Bengtsson. Jag var mer än välkommen och lovades en rundsmörjning jag sent skulle glömma, osäker på vad det innebar, anträdde jag lite undrande nästa morgon resan dit och mina erfarenheter från denna studieresa, vill jag gärna här dela med mig av.

Lars-Göran tog emot med både kaffe, mazariner och wienerbröd. Jag avböjde grogg. Jag försökte prata lite IT och frågade om de hade börjat använda Ipads, men Lars-Göran menade att den enda padda de hade var Maj-Britt, hon tyckte inte det var roligt. När vi kom in på området e-tjänster menade Lars-Göran att han inte hade några problem med själva e:et, det var nog bra, men det var det där med tjänster;

– Va fan då, tjänster, vi håller inte på med sånt, vi bestämmer här alltså!

Då mitt område som IT-chef är sånt som rör IT så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare och kände mig lätt obekväm när Lars-Göran berättade att den nya IT-strategin han pratat om var en variant av de nu så populära 1:1 projekten, en dator till varje elev. I Svinarp har de inte så mycket elever, men desto mer åldringar resonerade Lars-Göran och i deras fall innebär 1:1 ett Xbox till varje åldring, de kan prata med varandra, det finns alltid något att göra och de kan köra forsränning dygnet runt om de vill. Svinarp räknar med att kunna dra ner på hemtjänstpersonalen nu när de gamla får så mycket annat att tänka på. Som ni hör fanns det en mängd nya sätt att se på tillvaron i Svinarp, men det som var det absoluta genidraget var ändå detta - Lönelottot! Det hela gick ut på en kombination av Lönerörelse, Bingolotto, Trisslotter och vikande skatteintäkter. Jag väljer att beskriva det som det skulle kunna se ut om vi valde att införa ett Lönelotto av Svinarpsmodell i Trollhättan.

Vi antar att vi har femtusen anställda, en total lönesumma av 100 miljoner kronor per månad. Har vi tur får vi 3 % löneökning. I genomsnitt blir det sexhundra kronor extra i månaden, ungefär en halv tank bensin. Betydligt roligare bli det med Svinarpmodellen, då satsar man istället sina 3 % i Lönelottot, det dras tio vinnare. Var och en av dessa vinner en ny månadslön motsvarande trehundratusen kronor plus det man tidigare hade, det blir kulor det! Varje anställd har en chans på femhundra att vinna, ganska bra odds tycker jag. Hur kommer Bingolotto in i det hela då? Jo, kommunen bjuder varje år alla anställda på en hejdundrande julfest i någon tom industrilokal, det finns säkert någon ledig, man hyr in en kul dansbandsorkester och sedan spelar man bingo och tio vinnare utses. Vilken kväll, där kommer inte att fattas vare sig spänning eller hurrarrop för kollegorna som vinner! Slutligen kopplingen till sviktande skatteintäkter. Med en sådan fantastisk vinstchans hägrande strax framför näsan är nog förhandlingsvillig och en procents mindre löneökning kan man väl gå med på? Jag menar, man kan ju klara sig på strax över tvåhundratusen i månaden också, även om det blir tufft. Kom bara ihåg att tacka inte mig för denna strålande idé, rikta ert tack och era frågor till Lars-Göran Bengtsson, kommunalråd i Svinarp. Som ett tipps till er som får lust att besöka Svinarp för vidare samverkan råder jag er att ta inte morgontåget hem, ta med Ipren och bli inte besviken ifall du känner igen dig i ett och annat.

I vilken mån är du mån om nån?

2010-12-15T11:22:00.000+01:00

För något år sedan tog jag en tur med Stockholms lokaltrafik det gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans marknadsföringsstrateger tänker.

På olika skyltar stod att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?".

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"

Jag tror att Kyrkans reklamkampanj riktar sig till människor som har nästan allt, som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något". Garaget är fullt av sportbilar, villan designad från vinkällaren ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå modernt och stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka. Bankkontot är fullproppat med självgodhet och omotiverade inkomster och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi paketerar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv, som på mat efter ett stadigt julbord, det är klart att det kommer att sälja!

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut:

"Jag är mån om dig, är du mån om mig?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa först när alla de egna tomrummen är fyllda med julmat och orgeltoner och tristessen knackar på ekdörren igen.

Oavsett vilken religion du har eller om du inte tycker du har någon alls så försök hitta någon slags julkänsla i ett dammigt hörn i ditt inre, kavla upp ärmarna och måna lite – om någon annan!

God Jul!

21 platser bokade i himlen

2010-11-03T21:57:00.001+01:00

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.

Det stinker

2010-10-20T22:38:00.003+02:00

Det skrivs tydligen fler böcker än det finns läsande människor påstår en s.k. Kulturpersonlighet I radions P1. Jag vet inte om det är sant, troligen inte, det är troligen bara något som låter bra att säga, speciellt då man är anlitad för att låta insiktfull i en kulturell mediekanal. Om vi antar att det är så som påstås så frågar jag mig om det kan vara på det viset att detta förhållande alltid varit detsamma. Jag utgår från att antalet läsande människor i ett globalt perspektiv ökat kontinuerligt sedan skriftspråken uppfans, kanske är det fel. Att de skrivna och publicerande orden ökat råder det inget tvivel om, en fråga är om antalet skrivna (och talade) ord som uttrycker något av egentligt värde har ökat. Hur ofta förs ett samtal, d.v.s. en sändare och en mottagare, i det offentliga rummet där livet verkligen tas på allvar vilket inte är detsamma som att det är ett tråkigt samtal, snarare tvärtom. Det skrivs en oerhörd mängd smörja, varför? En tanke kan vara att det som skrivs helt enkelt är en reflektion av världen som den för tillfället förhåller sig, det är kanske bra? På samma sätt som man enkelt kan avgöra om mat är ätlig genom att lukta på den kan man förmodligen dra slutsatser om livet och världen som de ter sig i vår tid genom att se hur mycket skit som skrivs. Det stinker helt enkelt.

Märken

2010-05-15T21:19:00.003+02:00

En dag såg jag ett märke efter en vaccination på en gammal mans överarm, troligen från en stelkrampsspruta. Jag tänkte helt dumt: -Sitter det fortfarande kvar, efter alla dessa år? Man kan kanske tycka att efter ett långt liv skulle märket efter en tidig vaccination förblekna och bli mindre och mindre synligt ända tills det försvann helt. Kanske är det så med effekten av vaccinet för just stelkramp, inte vet jag. Den gamle hade hur som helst kvar märket och han var bara en dryg vecka från döden, det visste jag inte när jag först träffade honom. Ärret visade mig med ens helt tydligt hur barndom och ungdom hänger ihop med det vuxna livet och slutligen knyts ihop med ålderdomen om man får vara med så länge. Det är samma kropp som bär oss genom alla åldrar, om än i något skiftande skepnader. Men, jag såg nu tydligt att märken vi får efter vägen inte bleknar utan formar våra överarmar, våra kroppar och indirekt allt vi kallar jag. Min blick på den gamle mannens vaccinationsärr på den rynkiga överarmen färdades med tankens hastighet åttio år tillbaka i tiden, till en spenslig och blek överarm på en rädd pojk i tio års åldern. Jag kan se nålen som sticker och se pojkens ansikte skrynklas ihop, delvis av smärta, men framförallt av rädsla. En plåsterlapp och en liten näve som gnider bort en tår. Sedan skjuts tiden undan i en förfärlig massa år och i bilder av en kvinna, ett par barn, verkstadslokaler, alltför stora trädgårdsland, en ond rygg, ett svagt hjärta och en lägenhet med inglasad balkong.

På vägen genom livet får vi alla någon sorts märken, en del tror kanske att de kan klara sig utan en skråma, men de har fel. Ett liv byggs av märken och skråmor, av allt som på ett eller annat sätt tränger genom vår yta och blir kvar som märken av ett liv. Det vi möter som inte märks är inget egentligt liv, det är mer som kalkelfog, fyller ut mellanrummen och fogar ihop till en helhet.

Den gamle mannen sitter nu vid köksbordet med skäggstubb på ett par dagar som inte hemtjänsten hunnit med och försöker minnas årtal och händelser ur sitt liv. Det blir brottstycken som inte alltid hänger samman i lyssnarens öron, men är sanning i den gamles. Vi sitter en stund i finrummet och pratar stilla om en bild från gården. Vi bestämmer att träffas om fjorton dagar, men det blir inte så. Det var tid att radera ett ärr som varit med så länge och som inte längre kommer att finnas kvar. Inte på den överarm där det först blev till i alla fall, men nu inne i mitt huvud och vem vet, kanske även i ditt?

Ett vykort från Årjäng

2010-03-17T20:03:00.000+01:00

När jag var liten var jag rädd för Årjäng. Bliven ungdom tyckte jag bara att det var töntigt, förknippat med Tore Skogman. Efter ungdomen och fram till min nu begynnande medelålder har jag inte ägnat Årjäng en tanke. Men, så driver omständigheterna gäck med mig. Mina litterära drömmar förflyttar mig för första gången i mitt liv till just Årjäng. Till den värmländska orten med det där förbannade trollet. I jordgubbsland använder man en fågelskrämma för att hålla borta fåglar. I Årjäng har man tagit sig omaket att uppföra ett plastbeläte för att hålla barn och deras familjer borta. Det måste ju vara syftet, vad annars? Som barn fick jag ett vykort från en släkting en sommar. Det var en bild av Årjängstrollet på framsidan och jag sov dåligt hela natten.

När jag som nu gränslar det aktuella trollets vänstra stortå och skriver detta med en gråmålad jättetånagel i plast som underlag för mitt block, känner jag dock att min rädsla för trollet är borta för alltid. Nu är det bara töntigt och naturligtvis obeskrivligt fult. Min inställning känns grundmurad och Årjäng som ett avslutat kapitel, men ödet vill annorlunda. Som en pendang till Årjängstrollet vandrar nu Salman Rushdie semesterlojt över torget med en burk hjortronsylt i handen. Han slår sig ned vid ett plastbord bredvid två korpulenta värmländskor i popplinklänningar. Dom tycks känna varandra väl och Salman hämtar en kopp kaffe. Det känns med ens helt naturligt, ingen har väl översatt ordet Fatwa till värmländska. Kan man blanda indier och britter kan man naturligtvis blanda indier och värmlänningar minst lika framgångsrikt. Jag har aldrig gjort något liknande men nu verkar det vara det naturligaste i världen. Med några korta steg från Trollet är jag framme vid kaffebordet där Salman och hans vänner sitter. Jag frågar om jag får slå mig ner en stund. Vi pratar en stund över kopp och får veta att Salman faktiskt har delar av sina rötter i Värmland, han är halvbror till Tore Skogman och det är lätt att se när han skrattar då glipan mellan tänderna blir synlig.

Det är inte utan att värmen i Årjäng idag trycker mig. Jag köper en glass och vacklar mer än går bort mot bilen. Årjäng känns väldigt nära och allting känns nära Årjäng. Lennartsfors är ju inte alls långt bort till exempel. I bilen bort känns min upplevelse på torget nästan overklig. Jag besegrade min rädsla över Trollet och mötte Tore Skogmans halvbror, underligt. Då jag åker förbi Torget tycker jag Trollet blinkar åt mig, men det var bara en svettdroppe som rann ner i ögat, eller en tår. Jag känner mig nära, allt. Men Trollet det tycker jag fortfarande är fult.

Man kan få svamp av Internet

2010-03-17T19:58:00.001+01:00

Jag läste i förra Stadsporten om vedermödorna med att hitta ett svampställe och instämde helt med skribenten, ända tills idag. Lyckliga omständigheter sammanstrålade och svampletandet var inte längre ett problem. Det var som om himmelen öppnat sig och allt plötsligt stod klart för mig, som i ett förklarat ljus. Jag hade funnit inte bara en, utan hela två lösningar på problemet med de gömda kantarellerna och dessutom fått en bonus.

Jag har tidigare, som så många andra av er, vandrat omkring i skogen och gjort fruktlösa försök att hitta alla de svampar som andra människor säger finns därute. Det enda resultatet av mina ansträngningar har varit svett och en förtvivlad undran över var Staten placerat ut friluftstoaletterna, jag hittade varken dom eller svampen. En totalt meningslös utflykt alltså, vare sig input eller output skulle man kunna säga.

Den första lösningen kom för mig då jag under lunchen idag strövade över Grönsakstorget i Stockholm. Det fanns mängder av försäljare av blommor, grönsaker, lingon och av svamp. Det fanns drivor av kantareller i varje stånd, priset såg inte så tilltalande ut, men det räckte med att jag tittade en sekund extra på en hög kantareller för att försäljarna skulle börja pruta med sig själva. Innan jag visste ordet av så var kilopriset inte på långt när så högt att det motiverat bensinpengarna för att åka till skogen. Tänk att jag skulle behöva åka till Stockholms innerstad för att hitta ett svampställe, ganska skickligt maskerat.

Den andra lösningen uppenbarades för mig under en middag idag med några trevliga människor från Jordbruksverket i Jönköping, de berättade bl.a. om ett s.k. GIS-system, Geografiskt Informations System. Det är ett kul system i vilket man t.ex. kan markera områden på en karta och får reda på mängder av information om dem som bor där eller om naturen, allt beroende på vad någon matat in. Stadsbyggnadsförvaltningen förklarar gärna mer för er om ni är intresserade. Nåväl, Jönköpingsborna berättade att det nu fanns en välvillig biolog som traskat omkring i bygderna och inventerat olika s.k. biotoper, jag antar att det betyder växter eller så. Finessen var att man nu via Internet kunde gå in och söka på kantarell och då få upp på kartan var denna läckerbit gömde sig. Inga mer hemliga svampställen alltså, säg det som inte finns på Internet.

Men den bonusen då? Jo, i Jönköping hade de förutom kantarellförekomst på kartan i GIS-systemet även markerat var det fanns utedass. Allt som kan behövas för att planera en dag i skogen finns alltså på Internet, i alla fall i Jönköping.

Lervälling är nyttigt för växande scouter

2010-03-17T19:57:00.001+01:00

Sommaren är tiden då armar och ben på tusen och åter tusen scouter fraktas kors och tvärs genom Sverige, till diverse vattensjuka åkrar med olika lerdjup. Det är dags för scoutläger! Jag har under sommaren lärt mig att lervälling är både gott, närande och roligt och vill därför dela med mig av en nästan sann episod från Kragenäslägret år 2003.

Förväntansfulla anländer vi och börjar slå upp vårt läger. Då det mesta känns färdigt på vår andra lägerdag, så börjar det regna. Först lite försiktigt, men snart öser det ner. Det enda vi inte hade gjort var att gräva kanaler och diken, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert misstag. Vi borde gjort det först. Hela lägerplatsen förvandlas snabbt till en diskplats. En diskplats liknande insidan på en diskmaskin - det är mörkt och det kommer vatten från alla håll. Hur det nu går till så regnar det även nerifrån i Strömstadstrakten. Plötsligt kommer det första larmet från juniorscouternas tält: Det rinner in vatten och alla sovsäckar är blöta! Snart vet vi att även allt annat i tältet är blött. Alla scouter inkluderade.

Vi har blivit instruerade att vi inte får gräva i marken, för den är ömtålig. Jag vet inte vad det innebär. En kort stund senare inser vi att ingen av oss vet vad det innebär och vi börjar gräva frenetiskt. Vattenhinkarna vandrar som ett pärlband genom lägerplatsen och vidare bort till det stora avloppsdiket. Nästa larm från juniorscouternas tält kommer: En scout håller på att föras bort av en mindre flodvåg! Genom ett rådigt ingripande från kökstältet lyckas han klamra sig fast vid en Skogaholmslimpa som kommer flytande. Han halas in. Limpan visar sig vara en kreativt konstruerad livboj från seniorpatrullen.

Kanske träskfebern har gjort mig virrig, men jag tycker mig se någon i lägerledningen komma förbi på en av kanalerna, stakandes en gondol, som troligen de Italienska gästerna tagit med sig. Efter några timmars grävande och vadande i leran är det dags för kvällsmat och vi ledare tänker - ett mycket kort ögonblick - be scouterna att tända i lägerspisarna. Vi ångrar oss snart, då vi ser veden flyta förbi. Istället kalasar vi på juniorscoutens livboj och fortsätter med grävandet och vattenbärandet. Ett tag är det svårt att veta vad som är tårar och vad som är regn på en del av barnens kinder, det är ganska skumt ute nu.

Framemot natten klingar regnet av och vi samlas allihop framför flaggstången. Nej, inte alla föresten. Var är ledaren som grävde värst, han som dök, Petter? Alla som samlats ser ganska färdiga ut, men i ögonvrån på var och en kan man se en liten, liten glimt. Faktiskt kan även ett och annat belåtet leende anas. Det kan höras små fnissningar när den försvunne ledaren Petter kommer uppdykandes ur ett djupt lerdike och gör en fin imitation av Träskmonstret. Regnet har slutat och det känns som det är över för den här gången. Vi har klarat det! Alla är blöta, men inget har egentligen hänt. Eller? Jo, trots krökta ryggar ser det ut som om var och en har vuxit en bit, blivit lite längre. Vi avslutar kvällen med lägerropet och kryper ganska nöjda ner i våra blöta sovsäckar och huttrar oss till sömns.

Nästa dag möter oss en klarblå himmel och en strålande sol. Vinden friskar i och hjälper till att torka upp. Efter några timmars efterarbete är det bara en sak som påminner om den föregående dagens oväder. En samling något längre scouter, mätta på lervälling.

Den dubbla kamelknopens gåta

2010-03-17T19:55:00.000+01:00

Mitt i en halvfärdig pålstek kommer jag att tänka på människor som har drabbats av krig, folkmord, missväxt och andra katastrofer och mina händer stannar upp. Det är lätt att det dagliga avdelningsarbetet känns meningslöst när de som har det värre knackar på dörren till scoutlokalen. Men egentligen är det inte så svårt, det är bara att först öppna dörren och sedan göra klart pålsteken. Då kan besökaren se hur det går till. Har du tur kan du då få lära dig hemligheten med den dubbla kamelknopen eller varför Kongolesiskt pinnbröd är så fluffigt. Världen blir inte bättre för att man slutar slå knopar, den blir bättre när man kan få några av världens människor att sluta slå varann. Båda sakerna är en del av scouting och båda sakerna är viktiga.

För att skapa alla dessa dokument och visioner har det genomförts oräkneliga nätverksträffar, seminarier, workshops och konferenser runt om i världen. Det delges synpunkter och förmedlas förståelse för olika kulturer i en aldrig sinande ström. Alla är överens om att fattigdomen ska utrotas och att alla människor har rätt till ett värdigt liv utan svält och rädsla. Scoutrörelsen har i sin omfattande organisation många dokument och rapporter i ämnet. Medlemmarna inom rörelsen har träffats och försökt förstå varandras kulturer. Som resultat av alla möten finns dokument där det står vad man kommit överens om. Det är inte tal om annat än att scouterna och alla andra humanitära organisationer vet vad de själva tycker. Frågan är bara om resten av samhället vet det och om de nu gör det, kan man fråga sig om de överhuvudtaget bryr sig om det. När jag läser olika visioner och strategier så upprepas många fraser som ett mantra, vissa dokument är så vältaliga att man får gåshud. För organisationens medlemmar blir det nästan fysiskt påtagligt hur goda intentioner man har, kanske inte lika ofta för de behövande. Orden flyger på lätta vingar ut över den välvilliga eliten och faller sedan platt till marken. Innehållet som var menat att förvandlas från ord till handling och sippra ned från alla välformulerade visioner för att läka, mätta och trösta de behövande, står kvar. Som ord på ett papper.

Klappa till barn

2010-03-17T19:54:00.000+01:00

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.

Relationline

2009-11-09T10:59:00.002+01:00

-Det har jag aldrig sagt! Vi har aldrig pratat om det!
Ni kanske inte upplevt det, men jag tror att det finns en och annan som möjligen varit med om en liknande dialog. Utan anspråk på vetenskaplighet vågar jag hävda att många spruckna giftermål har börjat med en liten spricka där dialogen liknat den ovan. Ett problem som får sin lösning med företaget Relationline.

Vi har gjort en pilotinstallation av ett nytt systemet i flera villor i Trollhättan i samarbete med en larminstallatör. Innehavarna till de aktuella villorna tror de fått ett villalarm installerat, men de har i verkligheten fått så mycket mer. I varje rum i villan finns mikrofoner installerade, de är sedan kopplade till en centralenhet där allt som sägs lagras med en tidsstämpel och även en märkning med vem som sagt vad, samtliga familjens mobiltelefoner är även de kopplade till systemet. Ni börjar förstå åt vilket håll detta lutar antar jag. Så snart det uppstår en situation där man har motsatta åsikter runt vad som sagts är det bara att rådfråga vadvardetjagsa-systemet, eller vvdjss som vi kallar det. Man kan kika igenom vad den ena eller andre har sagt eller påstår sig ha sagt och vips så är det lilla grälet undanröjt och den som haft rätt får triumfera, vilket med all säkerhet gagnar det fortsatta familjelivets harmoni. Inte nog med det, den som haft rätt får dessutom ett plusspoäng i vadvardetjagsa-systemet, poängen kopplas till parternas bank och gör att den som haft rätt automatiskt får en tusenlapps övervikt vid en eventuell boskillnad.

Det finns dessutom flera intressanta tillval till systemet. Ett är nusadudetigen-modulen, nsddi, med denna funktion aktiverad så går det ett automatiskt larm när någon i familjen använder ett uttryck man på förhand sagt åt systemet att varna för, ett uttryck som förmodligen retar gallfeber på motparten, ett minuspoäng. En mer sofistikerad modul är santellerfalskt, den analyserar helt enkelt varje utsaga och talarens röstläge för att se om den ljuger eller inte. Vi ska inte gå in på hur mycket minuspoäng detta kan resultera i –Jan-Rune, var sov du inatt? –Hmm, jag har jobbat hela natten. Jag vill även nämna den mest avancerade tjänsten, en proaktiv familjerådgivare som kopplas in via Internet till vvdjss, den kallar vi kort och gott för Harmoni. Det är inte fråga om att en person sitter och lyssnar på allt som sägs i hemmen, i alla fall inte hela tiden, utan om en snillrik dataalgoritm som känner av när ett gräl är på gå gång att byggas upp. Tekniken har man lånat från de varningssystem för tsunamis som etablerats världen över. Då Harmoni-modulen analyserar att ett gräl eller en motsättning håller på att formas meddelas genast parterna i familjen via högtalare eller SMS att de bör stanna upp och genast förtydliga vad de menar så att inga missförstånd uppstår och som genom ett trollslag blir allt harmoniskt igen. Nu undrar ni kanske varför pilotinstallationen hålls hemlig och förklaringen är att systemet behöver en stor mängd grälmaterial att arbeta med för att kunna göra bra analyser.

Om du har ett villalarm installerat är du kanske en av de familjer som hjälper till att samla in de data som behövs. Efter årets julfirande är jag säker på att materialet är fullt tillräckligt för att lansera vvdjs-systemet på bred front och vi hoppas då på just Dig som kund. För att beställa skrik bara ohämmat ut din ilska i valfritt rum i hemmet så aktiverar vi genast systemet och skickar en faktura.

Klang

2009-09-25T12:56:00.000+02:00

En tystnad som rymmer en ton. Ett eko av ingenting dör, driver bort över skogen. En ny klang väcker en tanke som bärs av malmens svängningar in i klockarens kropp, ut över en församling och en värld som väntar. Blir till i en andning som dröjt mellan slagen. En kläpp som stannar i tiden och låter materien hålla andan innan nästa kompression slungar iväg förtätningar av tid och luft i rummet, slår till ett slag och fyller en helhet med det kompromisslösa varat av en sin egen klang, som ringer i dig och mig med tyngden av generationers undran.

KG Hammar citat

2009-07-01T12:04:00.001+02:00

Gud är mer slutet än början. Gud är mer vilja än vara. Gud är mer verb än substantiv. Gud är mer fråga än svar. Gud är mer subjekt än objekt.
— Det är ganska kul att tänka på Gud som verb, som rörelse. Man får lite att göra, sade K G Hammar och såg leenden i den allvarliga församlingen

Grön Mage

2009-06-10T12:25:00.000+02:00

Jag har beslutat ta mitt miljöengagemang ett steg längre och jobba för att skaffa mig en grön mage. Inte på insidan som man kanske kan förledas att tro, fylla den med sallad, gurka och olika baljväxter till arbetskamraternas förtret. Nej, det är en grön utsida jag strävar efter. Förmodligen är jag inte ensam om att som medelålders man ibland vara så modig att jag vid enstaka tillfällen visar mig endast iförd kalsonger. En del skulle nog säga att det är vågat, andra att det är dumt. Få skulle komma på tanken att det är sexigt, speciellt inte när jag skämtsamt drar upp dem så att de nästan sitter i armhålorna, tyget tunnas ut och någon skriker gällt:
– Uäääh, det syns igenom!
Och det gör det, det syns igenom. Den håriga magen veckar sig innanför det nu tunna bomullstyget och flera hårstrån har letat sig ut genom textilen och sticker fram och får kalsongmagen att se ut som luden tax, den har krupit ihop bland några mjuka kuddar och lagt sig tillrätta för kvällen. Vem skulle vilja gosa med den taxen? Det som är lite fascinerande är att kroppen tycks bli fulare då man drar ett par tunna kalsonger över den, i en kvinnas fall brukar det annars anses vara tvärtom. Hon blir sexigare om man draperar ett mycket tunt tygstycke över henne. I mannens fall råder motsatsen, trots att en potentiellt ful kropp rimligen borde bli mindre oskön av att skylas med ett tunt tyg, som exempelvis ett par kalsonger. Dock råder det motsatta förhållandet och man möts av två alternativa reaktioner då man tassar genom köket, äckel eller gapskratt, oftast båda på en gång. Det är inte lätt att vara en medelålders man som prioriterar sin familj framför psykotiska spinningpass och som finner en liten njutning i en pilsner ibland. Men, det skiter jag i, inte i kalsongerna alltså, utan i att de skrattar, jag vet ju att de tycker om mig ändå och det känns viktigare. För att återkomma till den gröna magen. Det sitter långt inne att erkänna, men det finns tillfällen då jag inte är så stolt över den håriga taxen. Tillfällen då jag skulle önska att kuddarna blev till små krusningar som på en tvättbräda och att taxen tog sin päls och la sig i till ro i korgen för en stund. Att magen helt enkelt blev hård och platt, om så bara för en stund. Jag kan se två vägar för att åstadkomma detta. Antingen köper jag ett dyrt träningskort och svettas timme efter timme eller så tar jag ett djupt andetag och gömmer valkarna när det finns behov av det. Det är uppenbart att det åtgår mycket mindre energi i det senare fallet. För den som vill vara miljömedveten torde valet vara enkelt. När jag vill vara fin så drar jag in magen rejält och låter den lysa vackert grön.

Villaområdets Lit de parade

2008-03-11T20:50:00.005+01:00

De moderna gipskistorna, villorna menar jag, har fått ett designelement som är mer iögonfallande än alla andra. De har fått giganstiska panoramafönster som gör att man ser in i huset från alla håll. Personligen bor jag på landet i ett gammalt hus, det är svårt att se in och det finns ingen som går förbi, så det är både hängslen och livrem skulle man kunna säga.

Jag sitter nu och blickar ut genom mitt fönster, det är kolsvart och det finns inget att se, hur jag än anstränger mig kan jag inte se en granne och det är jag glad för. Vill jag träffa honom kan jag gå ett par hundra meter över vägen och prata med honom, men det vill jag inte för han är förtvivlat tråkig.

Varför vill man ha stora panoramafönster över hela sitt hus? Hur kan man ta sig genom huset halvklädd eller till och med avklädd utan att bli anmäld av grannarna för otukt eller för att blotta sig för grannens barn eller husdjur? Detta har bekymrat mig en tid och det har länge verkat vara en olöslig gåta ända tills idag, det slog mig då jag tog en promenad och försökte spana in i husen på min väg runt staden.

Familjerna i villorna lämnar sina nyputsade bilar på garageuppfarten för att visa att de är respekterade samhällsmedborgare som har gjort sin plikt och tagit ut ett topplån på huset för att kunna åka ståndsmässigt. Problem uppstod dock då de köpte ett nytt kök, en ny soffa och en gigantisk platt TV, den med de nya platta programmen på, de är mycket bättre. Nåväl, det var ju ingen som såg vad de köpt eller hur stort banklån de tagit denna gången, konsumistregeringen och barnboksförlaget Timbro förfasades, tog på sig förskinnen och gick in i tankesmedjan för att smida nya ränkor åt folket.

De smidde och smidde och så en vacker dag tittade de små Timbro trollen ut i sällskap med en spåndum arkitekt som de höjde till skyarna. Arkitekten hade kommit på att om man stoppar in stora glaspartier i gipskistorna så kan man dels höja priset och dels kan grannen och alla andra se in. Se alla saker de fyllt sitt hem med och förbluffas över räntornas låga läge, amorteringarnas litenhet och dväljas i avund över inte bara grannens bil utan även insidan av hemmen och dess statusbemängda artefakter. Genom att låta förbipasserande titta in på hela härligheten slipper man som husägare och lycklig låntagare bjuda in någon för att se vad man köpt för fint, det spar både arbete och pengar för mat det är dyrt.

Inte bara garageuppfarten är nu en parad för medmänniskorna om livslycka mätt i konsumism utan hela hemmet sätts på samma lit de parade.

En död bädd för den hela, den sanna människan.

Hängrännor

2008-01-24T13:58:00.000+01:00

Vi översköljs varje vaken timma utav floder av tyckanden om vad vi ska tänka och hur vi ska leva våra liv. Går man åt norr så läser man snart att det är bättre att gå åt söder. Hoppar man så borde man egentligen skutta. Allt är fel, man kan bara göra fel när det finns så många sanningar. Här är en betraktelse över en liten del av flodvågen.Du ska prioritera familjen och även utveckla din yrkesroll. Var dig själv, kom till oss för en tids ensam tystnad, där kan du hitta dig själv, se det som är du. I mötet med människor utvecklas du och blir mer av dig själv. Unna dig egen tid så att du blir närvarande i mötet med dina barn och medmänniskor. Gör något roligt med familjen. Låt barnen ta ansvar för sina läxor och sina liv, var ingen curlingförälder. Var närvarande och ställ upp för dina barn, men var framförallt konsekvent, det är viktigt. Husdjur är bra för barn, men se upp för de kan ge allergier och är kända för att håra ner. Barnen ska musicera, för det är bra, för det ska de göra, det är bra för inlärningen. Det är farligt att spela för hög musik, då får man tinitus.Om du underhåller din bil kan den säkert fungera utan problem i tio år till, det finns massor av bilar som är äldre än så, det borde man göra, egentligen. Ja, den här gabardinkoftan är modern idag. Se – vi har din nya höstgarderob, nej vi har inte stulit den. Den kan bli din, du får bestämma själv, nej vi tvingar ingen. Unna dig en resa, upplevelser av andra kulturer utvecklar dig som person, men värna om hembygden. Lär dig ett nytt språk och koka din egen sylt, men först efter du bakat klart ditt mustiga grovbröd, som är franskt med tunn skorpa på, som är ljust och med oliver och mörkt med solroskärnor. Glöm inte att underhålla din relation. Dela på barnledigheten på samma sätt som på vårdnaden då ni gått isär. Ha ett stort bröllop som ditt största minne i livet. Ett enkelt giftermål med bara de närmaste, bara för att bekräfta för er själva att er kärlek är äkta. Klänning i siden och massor av gäster. Du har ju så många gäster att det är svårt att få plats. Peter heter han, det minns du väl?Det är inte utan att man känner sig som en kula i ett flipperspel, som en halvrutten körsbärstomat med tunt skal som flippras fram och tillbaka mellan oändliga mängder av livsvisdom och ständigt skiftande sanningar.Glöm slutligen inte att rensa hängrännorna när de är fulla av skit. Om du glömmer det så rinner inte allt regn och rusk undan utan det blir en enda sörja utanför ytterdörren.

Fotfolket

2007-12-11T16:21:00.001+01:00

Det har kommit en ny trend till det här landet under det gångna året. Jag tycker mig se bevis för det i stort sett dagligen. Vid vägarna görs jag stundligen påmind om att det Svenska folket har något i görningen, någon typ av subtil civil olydnad. Till en början noterade jag det mera sällan. Sedan tillräckligt frekvent för att jag skulle börja ana ett mönster. Svårtolkat till sitt budskap för all del, men icke desto mindre. Någon eller några försökte säga något, men vad? Det nosade mig i nacken dagar i sträck, för nu var det uppenbart att det inte rörde sig om en tillfällighet utan snarare en folkrörelse. Det är nog dags att jag tar de av läsarna som tror att jag pratar om s.k. rondellhundar ur den villfarelsen. Det rör sig inte om vare sig rondellhundar eller mer ordinära hundar, t.ex. taxar. Min upptäckt rör sig om skor och än värre saker som ni snart ska få höra.
Min första iakttagelse gällde en arbetssko, vilken modell var svårt att uppfatta då jag färdades på en motorväg. Skon låg ensam och övergiven i ett dike, det var allt, men vem lämnar en sko där? Inte många dagar senare såg jag ytterliggare en sko, denna gången en gymnastiksko, en helt annan sorts sko än den tidigare så den kan ju omöjligt ha hört ihop med den tidigare arbetsskon. Om så varit fallet hade det ju varit en gudibehaglig gärning att sammanföra de två igen, en återförenat par är ju alltid bättre än två ensamma på drift i tillvaron. Men icke. Dagarna gick och mil lades till mil och sko efter sko uppenbarades för mig. De kunde dyka upp var som helst, alltid när man minst anade det. En träsko på en refug, en sandal på ett övergångsställe och en pjäxa(!) mitt på en återvändsgränd i ett villaområde.
Det var inte förrän det första övergivna paret korsade min väg som jag började se vartåt det lutade. När så, en dag i den tidiga hösten, ett par strumpor låg fint tillrättalagda på Oskarsbron stod det klart för mig vad som var på färde. Kvällen innan hade jag dessutom tagit del av Al Gores inlaga i klimatdebatten och detta ledde mig rakt på sanningen om de övergiva fotpersedlarna. Den globala uppvärmningen. Allt eftersom året gått har temperaturen stigit allt mer, någon har i början av året känt sig varm. Först om ena foten, sedan om båda. Allt kulminerade då någon inte såg sig annan råd än att också överge sina strumpor.
Det är dags för krafttag mot klimatproblemen annars är det uppenbart att vi inte endast står inför ett hot om översvämningar och världssvält utan också om ett globalt moraliskt förfall då människa efter människa inte längre orkar, utan ser sig tvingade att klä av sig plagg efter plagg, tills mänskligheten till slut står nakna inför varandra med kurrande magar och klamrar sig fast på de sista bitarna fast mark.

Konceptualiseringen når nya höjder

2007-11-19T23:47:00.000+01:00

Står i snabbköpskassan, igen, och tvingas ta del av en flod av antistimulerande budskap som får intellektet att förtvina. I stort sett helt innvaggad i konsumismens trygga famn sticker den sista fungerande hjärncellen upp sitt ludna huvud och reagerar på det bisarra i en framsida på en tabloid. Det står ungefär "Eva och Stina blev offer för en Ritualmördare". Jag, eller den lilla ludna ovan, blir förstummade man har börjat konceptuallisera, eticketera och stoppa in även de mest abnorma avarter av mänskligt liv i någon sorts legitima benämningsskrudar. En helt vanlig galning har helt plötsligt stigit i graderna och blivit något så rafinerat som en Ritualmördare. Jag frågar mig vad som skiljer en Ritualmördare från en annan mördare, men ångrar mig genast och vill inget mer veta om detta inget alls!

Tänk om man kunde uppfinna en sorts ondhetsdetektor som kunde monteras in i ett system av sateliter och sedan kopplas till en hoper kraftiga laserstrålar. Om någon var på väg att göra något riktigt skitnödigt ont så skulle en stråle fara ned från himmelen och åtminstonne förlama den som tänkte så ont. Det vore väl bra?

Det är Borgarnas fel att vattnet stiger

2007-08-24T15:22:00.000+02:00

Al Gore har ju lyckats lura en hel värld att de stigande vattennivåerna beror på att det smälter en massa is. Han har naturligtvis helt fel. Isen smälter förvisso, men det är inte anledningen till att vattnet stiger, de som ligger bakom det är Borgarna och det hopplöst låga skattetryck de skapat över landet. Tidigare låg moms och fastighetsskatt och enegiskatter och en massa punktskatter och täppte till alla möjligheter för havet och sjöarna att flyta över sina bredder. I dagsläget är det ju uppenbart att inget längre håller tillbaka vattnet. Inte räcker det pålagor i from av fler karensdagar eller tyngden av simulerande utbrända människor för att hålla nere de stora vattenmassorna. Det krävs rejäla och helt omotiverade skattepålagor som fastighetsskatt för att stoppa dessa enorma volymer.

Att isen smälter beror ju naturligtvis på att den helt enkelt har tråkigt, jag menar hur roligt kan det vara att bara vara en statisk iskristall hela livet, när man ser en massa andra vattenmollekyler svämma över och flyta omkring som den värsta looser valuta. Glaciärernas kristaller gör revolt och vill passa på att nyttja den nya fria tiden med låga tryck från ovan. Den Nya lättflytande tiden med de Nya Moderaterna.

En parentes, vart tog de Gamla Moderaterna vägen? Har partiledningen stoppat undan dem i ett bergrum någonstans ifall de skulle behövas vid nästa val? Jag föreslår att vi nyttjar dessa drivor av Gamla Moderater att bygga fördämningar med så att inte Västerhavet och Vänern störtar in över oss lika snabbt.

Konfigurerbar eller förutbestämd

2007-03-20T16:45:00.000+01:00

En dator är helt oanvändbar innan den laddat någon typ av operativsystem. En elvisp å andra sidan är hela tiden beredd att vispa. Kan människan
jämföras med en dator eller en elvisp? Är människor olika nu mot förr?

Trojanska hästar

2007-02-07T19:43:00.000+01:00

Läser olika dagstidningar och försöker reflektera, det är svårt. Ibland kan jag känna mig lite avtrubbad av det kompakta informationsflödet vi som datoriserade, Internetuppkopplade västerlänningar utsätts för. Det krävs att det finns en aktiv process igång i hjärnan som hela tiden avgör om det som för tillfällets matas in är något som bör ägnas uppmärksamhet eller inte. Kan den information som just levereras lämnas därhän eller är den något som jag ska reflektera över, ska den till och med resultera i en handling av något slag? När informationsflödet blir för stort är risken att man inte längre orkar ha en sådan aktiv process utan man sätter på automatiken som utan åtskillnad skyfflar allt rakt ut ur medvetandet. Skuld eller ånger förblir på det sättet något man kan slippa, åtminstonne mot den delen av världen som inte sitter i ens eget kök eller vilar i den egna sängkammaren.

Jag kommer att tänka på att det finns obeväma sanningar och att det finns information som vi borde reagera över, men ändå låter bli. Om någon skriker "Det brinner" då rusar vi mot närmsta dörr tills någon helt plötsligt ropar "Det brinner inte". Vi står i en informationsflod av motstridiga budskap. Enda anledningen till att budskapen flyter fram i denna flod är att någon eller några vill påverka oss till att reflektera eller handla på ett visst sätt. Någon säger att all is håller på att smälta och att vi kommer att dränka hela jorden, min son på nio år gråter för detta och det känns ganska hopplöst. En annan medelålders man säger att det är ingen fara, de bara säger så för att vinna röster i nästa presidentval i USA. Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Smälter det eller smälter det inte? Brinner det eller brinner det inte? Inte vet jag! Dock leder denna text oundvikligt till ett citat av Thomas Di Leva "Vem ska man tro på, tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här...".

Detta inläggs rubrik pekar på att det är min tro att det i den stora informationsfloden finns hot som är reela och som vi definitivt bör ta på allvar, saker som hotar vår existens i vissa fall och hotar enskillda individer i de flesta. Denna information syns inte så bra då den blir ett med allt annat som flyter fram, det blir som en stor grå informationssmet. Då man försöker se ett uns av sanning i allt man matas med blir det bara kaos. Jag tror det är nödvändigt att räta på ryggen och ta ögonen från dataskärmen för att resa sig och gå ut på en långpromenad eller bygga en båt och från den platsen åter kika in mot det som rör sig i världen. Kanske kan man då i ögonvrån lyckas upfatta något av det där som annars gömmer sig under all skit i floden.

Jag har personligen redan beställt ett par hundra meter prima furuvirke till en båt, undrar om det inte är tvunget att handhyvla det också om jag ska ha en chans.

Nyckelord tar tid

2006-12-12T21:47:00.000+01:00

Korsord väver ihop ord. Ord är språk som begynner liv, ett korsord väver samman ord till liv.

Märta stirrade nästan fjärrskådande ut i rummet, kanske letade hon efter ett ord som saknades i rutmönstret hon hade framför sig på köksbordet, kanske letade hon efter nästa del av livet. Det började bli ont om rutor att fylla i, men ändå ville inte de sista ledtrådarna infinna sig, de som saknades i de färgade stråken, nyckelorden. Utan nyckelorden kändes det inte meningsfullt att ha fyllt i alla de andra. Vid sidan av den uppslagna tidningen stod en kaffekopp, en Gröna Anna, med ljummet kaffe. Kakfatet stod orört sånär som på en veteskiva som Märta höll i handen och förstrött tog en liten tugga i sänder utav.

Dagen var inte långt gången, det var många timmar kvar tills det var dags för middag, men för Märta som vaknat till morgontidningens duns kändes timmarna redan många. Lägenheten var städad och middagsmaten var förberedd. Alltsedan hon fått pension räckte tiden till och blev över i större mängder än hon kunde göra av med. Den gamla kvinnans blick vilade någonstans i rummet mellan köksdörren och vardagsrummets bokhylla. Den kallades bokhylla trots att det dominerande innehållet var prydnadsföremål. Märta var fullt upptagen med att spara tid, att lägga den fint i ordning i högar. Lägenheten hade på de två åren som gått sedan pensionen fyllts till bristningsgränsen med sparad tid, det började bli svårt att andas, sikten i rummet var grumlig och gav inget svar på vilka ord som saknades, inget svar på vilka nyckelorden var. Märta tog en slurk av det nu kalla kaffet medan köksklockan mätte in ännu en minut av ett långt liv och la den till samlingen.

Varför är du så liten?

2006-10-31T20:56:00.000+01:00

Varför är du så liten
En ända på ett rep
Sliten
Blek och aldrig nyttjad för en uppgift
Bara lämnad åt en slump
Liggande stilla
Orörd vid sidan av det som räknas
En bit av repet
Men ändå inte där

Mitt inre vs Ditt Yttre

2006-10-29T17:52:00.000+01:00

En tur med Stockholms lokaltrafik häromdagen gav mig en inblick i hur Svenska Kyrkans markandsföringsstrateger tänker.

På olika skyltar står att läsa "Jag är mån om mitt inre. Du också?"

Är det så att denna raklamkampanj är bäst lämpad för storstaden där det finns en större koncentration av människor som gjort allt för att uppfylla sina egna drömmar och haft förmånen att lyckas "bli något"? Garaget är fullt av sportbilar, villan designad ända upp till skorstenen, umgänget noga utvalt, sommarhuset i skärgården är pittoreskt, men ändå stor nog att ta emot alla vänner som vill besöka, bankkontot är fullproppat med självgodhet och ändå finns det en tomhet i tillvaron. Perfekt tänker en slipad streber i närheten av kyrkans ledning, det finns en nisch, en affärsmöjlighet, ett behov ingen tillfredställt fullt ut. Om vi packeterar det kristna budskapet på ett tilltalande sätt kan vi fylla detta tomrum och få de nästan fulländade människorna att känna sig helt hela. Känna sig lika mätta på liv som efter ett julbord, det är klart att det kommer att sälja.

"Ja, det är klart att jag också är mån om mitt inre", hörs någon instämmande gläfsa inifrån en fluffig minkpäls, "Jag bryr mig jättemycket om mig själv, det är egentligen det enda jag bryr mig om, den här religionen passar mig skiiitbra". Det är helrätt just nu att vara lite sådär lagomkristen och det är ju sååå pampigt i kyrkan, "särskilt Hedvig Eleonora, den ligger om hörnet därhemma och på hemvägen köper vi nybakat, vi brukar jäsa ihop med bullarna när vi kommer hem från högmässan"

Jag blev helt enkelt förbluffad när jag såg reklamen i pendeltåget, har budskapet verkligen blivit så skevt att det är accepterat att fokusera på att människor ska vårda sitt inre som en isolerad aktivitet. Det är väl i sig inget fel att vårda sitt inre, men är det inte så att det är mer sprängkraft och mer i linje med kristen tro att basunera ut "Jag är mån om ditt yttre. Du också?"

Det är svårt att tro att det kan komma ut något gott av att människor först ska sitta och måna sitt inre på ett navelskådande sätt för att sedan måna om sin nästa när alla en egna tomrum är fylda och tristessen knackar på igen.

Byt reklamfirma, kavla upp ärmarna och gör lite nytta - för någon annan!

Ledtråd

2006-10-09T11:13:00.000+02:00

Du hänger här och jag förstår att en del är mitt och en del är ditt, varför skulle jag annars ljuga. Utan en röst som berättar vad jag ska tycka så blir jag tom, ihålig och liten. Först undrar du varför jag lever i en drömvärld sedan låter du mig möta resterna av den dag som lovats mig. Resterna av en dagdröm blir morgondagens verklighet och tömmer ut det lilla av innehåll som konsumtionen lyckats fylla mitt väsen med. Det är inte utan att jag skulle vilja täppa till allt utflöde och låta mig uppfyllas av det som påstås vara meningen, det som kan komma mig nära. Redan i farstun skulle jag vilja att han stod och gav mig om så bara en ledtråd av ett hopp om att det kommer att gå bra, något som visar vad det gäller och vad jag ska vara bra för mitt i ett kaos av vilsna själar, där några lyckats suggerera sig till en plats i kaos de kallar sin.

Rensa hängrännorna från all skit

2006-09-30T16:01:00.000+02:00

Jag är rädd för all enkelhet, rädd för all sparsmakad, renodlad design som ska skänka mitt liv harmoni och välbefinnande. Jag är rädd för att göra gott mot min medmänniska i det lilla, rädd för att tänka stort. Allt kan bli fel, vara fel, man kan bara göra fel när det finns så många sanningar.

Prioritera familjen och utveckla din yrkesroll. Jag är rädd. Underkasta dig absolut och icke ifrågasättande lydnad av guds ord så kommer tron efteråt, något annat är inte möjligt. Om du inte lyder har du ingen nåd att vänta. Var dig själv, kom till oss för en tids tystnad, där kan du hitta dig själv, se det som är du. I mötet med människor utvecklas du och blir mer av dig själv. Unna dig egen tid så att du blir närvarande i mötet med dina barn och medmänniskor. Gör något roligt med familjen, det stärker barnens självförtroende och gör dem till ansvarstagande och självständiga individer. Låt barnen ta ansvar för sina läxor och sina liv, var ingen curlingförälder. Var närvarande för dina barn och var konsekvent, det är viktigt. Väldigt viktigt. Husdjur är bra för barn, men se upp för de kan ge allergier och är kända för att håra ner. Barnen ska musicera, för det är bra, för det ska de göra, det är bra för inlärningen. Och, så är det så bra att kunna i många sociala sammanhang då de blir större.

I en stuga på landet kan vi ladda våra batterier. Det är så man vill leva, egentligen. Familjen samlas hos oss här på landet om somrarna, både Carl-Unos och mina barn och barnbarn, de älskar att komma hit. Vi brukar klä oss allihop i på tok för stora, ljusa linnekläder och plocka drivor av sommarblommor, sedan stojar vi lyckligt i flera timmar i trädgården. Grannarna tycker nog vi är tokiga. När kvällen kommer har flera av oss ibland jordgubbsfläckar på kläderna och det är slut på det roliga.

Om du underhåller din bil kan säkert fungera utan problem i tio år till, det finns massor av bilar som är äldre än så, det borde man göra, egentligen. Ja, detta är modernt idag. Se – vi har din nya höstgarderob, nej vi har inte stulit den. Den kan bli din, du får bestämma själv, nej vi tvingar ingen. Ultrasnabb mobiluppkoppling, du har världen vid dina fingertoppar. Det som tidigare inte var tillgängligt för dig kan du nu nå på en nanosekund. Unna dig en resa, upplevelser av andra kulturer utvecklar dig som person. Lär dig ett nytt språk och koka din egen sylt när du bakat klart ditt mustiga grovbröd, som är franskt med tunn skorpa på, som är ljust och med oliver och mörkt med solroskärnor. Glöm inte att underhålla din relation, det är viktigt att kärleken får sin tid, man får inte ta varandra för givna. Dela på barnledigheten på samma sätt som vårdnaden då ni gått isär. Ha ett stort bröllop som ditt största minne i livet. Enkelt giftermål med bara de närmaste, bara för att bekräfta för er själva att er kärlek är äkta, mer behövs inte, det är enkelt och stilfullt, som med kyrka och en fin bil. Klänning i siden och massor av gäster. Du har ju så många gäster att det är svårt att få plats. Peter heter han, det minns du väl?

Glöm inte bort dina föräldrar och glöm inte att byta olja på bilen, den skär ihop om du glömmer det. Du måste ha en bestämd dag då du städar ditt hem, du kan få ångest om du har det rörigt hemma, det stod att läsa på en löpsedel. Unna dig något ibland, vad som helst, kanske någon. Lyssna till dina barn och dina medmänniskor, din fru och man. Men, framförallt till det ständiga flödet av sanningar om livet, den aldrig sinande flodvågen med livsvisdom som flödar ut från en obestämd plats i rummet för att terminera i ditt medvetande eller i ditt undermedvetna, var vaken stund på dygnet. All världens människor letar som yra höns efter den instruktionsbok för livet som aldrig delades ut vid skapelsens början, ingen har i alla fall begripit hur den ska läsas och var den står.

Kolla här, jag har hittat den, det här är boken vi letat efter, den här tror jag det är, din bok är det inte, det måste vara denna eller kanske den där borta, där borta under stenen, den boken är det, det tror jag nästan säkert. Det är inte utan att man känner sig som en kula i ett flipperspel, dock inte en stålkula utan snarare som en halvrutten körsbärstomat med tunt skal flippras fram och tillbaka mellan oändliga mängder av flipprar i form av livsvisdom och ständigt skiftande sanningar.

Och, glöm för allt i världen inte av att utveckla dig själv genom att läsa texter som den här vilka tror sig se allt lite grand från ovan, som egentligen vet hur allt ligger till. Men, framför allt, glöm inte rensa hängrännorna när de är fulla av skit. Om du glömmer det så rinner inte allt regn och rusk undan utan det landar rakt på ditt hus, om det bara rinner undan så klarar du dig nog bra.

Kompissol - så fiiiiiiiint

2006-09-08T12:48:00.000+02:00

När man är vuxen och inser att man inte har några vänner och inte någon att göra något roligt tillsammans med så vet vi allesammans att vi kan gå och ställa oss ovanpå en uppochnedvänd plasthink mitt på närmaste torg och se ledsna ut. Det är en lika etablerad signal i vuxenvärlden som att smällt snö luktar hundskit. Innan vi vet ordet av så kommer en människa som vill vara din vän springande och tar dig i handen och leder dig in i en hjärtlig vänskap med roliga infall och aktiviteter som varar livet ut. Hinken kan vi bara ställa tillbaka i sitt ställ vid torgets kortsida så att den kan användas av någon annan ensam stackare.

I samma anda så gläder jag mig åt att en grundskola i västsverige skapat något så fiiiint som en kompissol mitt på skolgården så att de barn som inte har någon att leka med ska kunna gå och ställa sig i solen. När de andra barnen ser det så är det inte meningen att de ska tänka:
-Åh, där står en ensam loser utan vänner, den kan vi mobba utan risk eller
-Åh, tjocka Bertil har inga vänner och inget att göra. Honom vill vi inte vara med.
Utan naturligtvis tänker alla de små änglabarnen att:
-Åh, där står en ouptäckt vän för livet, det ska bli intressant att se vad han kan spela för roll i mitt liv.

Ja, menar seriöst...vem vill skylta med sin egen ensamhet? Det är ju näppeligen inget som en vuxen gör utan att blinka och vad är det då som får en vilsen skolfröken att tro att det är rätt att tvinga ett barn till detta? För att citera min son -Det är ju helt barockt!

Israel - Ett uppenbart övergrepp

2006-08-23T22:33:00.000+02:00

Jag läste lokaltidningen häromdagen och ögonen föll på en debattartikel av Fahimeh Nordborg, Ordförande i Vänsterpartiet i Trollhättan.

Jag vill bara rekomendera er att läsa den för jag tycker den är mycket bra. Det kanske är dags att plocka bort lite av de rosa molnen som hopats runt den judiska staten och se hur det verkligen ser ut, ser hur många som oskyldiga fått lida för ett övergrepp som FN sanktionerade.

En mycket läsvärd bok som också bl.a. tar upp hur kristna och muslimer har behandlats och behandlas i Israel. Den heter Det heliga berget och är skriven William Dalrymple.

Det var han som började

2006-08-21T21:37:00.000+02:00

Hörde på Filosofiska rummet på P1 häromdagen. Ett genomintellektuellt samtal med freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn och etikforskaren Ann Heberlein.

Ämnet för dagen var Krig och man pratade bl.a. om krigets lagar. Jag må vara naiv men hur kan man jämställa krig med sällskapsspelet Monopol? Att det sistnämnda behöver regler har jag inga problem att förstå. Utan regelr i Monopol så blir det inget skoj utan bara någon sorts anarki som slutar med att alla är sura och slår varandra med ord eller andra tillhyggen. I en krigssittuation har man redan hamnat i det tillståndet och reglerna torde vara överflödiga eller åtminstonde mycket sent påtänkta. Måhända är kopplingen till Monopol inte så dum ändå? Om det funnits regler i omvärlden som accepterats av folken som lever där borde inget krig kommit till stånd och....Ja, ja, jag vet, det är ju naivt dravel.

Naturligtvis måste det finnas män som teoetiserar även kriget som företelse och utvecklar en fakultet runt detta, William Agrell förklarade t.ex. för oss lyssnare att det fanns två sorters lagrum för kriget och att de hade - hör och häpna - latinska namn...

Det hela är så jävla dumt att jag knappt orkar skriva om det. Dock, trots min leda vid pompösa intelektuella dravellpettrar ska jag nog skriva ett eller annat inlägg till om just detta. Ska samla mig bara.

Finalen på inslaget tog priset tycker jag, Agrell menade att egentligen är det ju faktiskt Hizbollahs fel att Israel bombade sönder Libanon - IGEN. Ja, ni läste rätt. Han menade att om inte Hizbollah provocerats Israel så nesligt så hade inte de varit tvugna att döda en mängd Libaneser och förstöra deras land, men som läget nu var så måste man ju förståååå att de stackars judarna blev ledsna. Får han massor med mutor för att säga något sådant eller är han bara dum?

Jaha...

2006-08-21T21:35:00.000+02:00

Att födas är utsätta sig för en oändlig sannolikhet att dö.

Rötmånad året runt

2006-07-14T14:03:00.000+02:00

Det skrivs tydligen fler böcker än det finns läsande människor påstår en s.k. Kulturpersonlighet i radions P1. Jag vet inte om det är sant, troligen inte. Det är förmodligen bara något som låter bra att säga, speciellt då man är anlitad för att låta insiktsfull i en kulturell mediekanal.

Om vi dock antar att det är som det påstås, så frågar jag mig om det detta förhållande alltid varit detsamma, har det alltid skrivirs felr böcker än det funnits läsande människor? Jag utgår från att antalet läsande människor i ett globalt perspektiv ökat kontinuerligt sedan skriftspråken uppfanns, kanske är det fel. Att de skrivna och publicerande orden ökat råder det inget tvivel om, en fråga är om antalet skrivna (och talade) ord som uttrycker något av egentligt värde ökat.

Hur ofta förs ett samtal, d.v.s. en sändare och en mottagare, i det offentliga rummet där livet verkligen tas på allvar vilket inte är detsamma som att det är ett tråkigt samtal, snarare tvärtom. Det skrivs en oerhörd mängd smörja, varför? En tanke kan vara att det som skrivs helt enkelt är en reflektion av världen som den för tillfället förhåller sig, det är kanske bra? På samma sätt som man enkelt kan avgöra om mat är ätlig genom att lukta på den kan man förmodligen dra slutsatser om livet och världen som de ter sig i vår tid genom att se hur mycket skit som skrivs.

Det stinker helt enkelt.

SOM - Sleeping Outdoor Movement

2006-05-09T09:43:00.000+02:00

Frivillig uteliggare.

Skriver från foten av ett träd.

Sova ute. Ligga stilla på marken. Känna jorden mot kroppen. Sipprar ut trötthet och slentrian, rinner bort skeva värderingar från ett vilset samhälle. Med varje andning fylls ett tomrum
i själen med tid, med en bit till av ditt liv.

Man måste fylla på sitt liv med jämna mellanrum, man kan inte ständigt späda ut det man har, det som blir kvar har ingen smak och ingen färg.

Min nya hobby är att slumra utomhus, i en grässlänt, på ett berg eller kanske en parksoffa. Bara en stund, för att få ro och ge livet ny färg. Kalla det be eller meditera, jag kallar det en tupplur och jag tar den gärna utomhus.

Föreningen SOM - Sleeping Outdoor Movement, har möte varje dag den tid som passar dig, under ett träd eller i en grässlänt strax bredvid.

Läskrav

2006-04-28T17:48:00.000+02:00

Det brukar ju heta lästips eller boktips, men i det här speciella fallet är jag benägen att använda någon sorts superfrom av detta ord och dristar mig till att ge ett Bokkrav eller Läskrav om man så vill.

När jag tänker närmare efter så är det nog ett par böcker som är krav och listan kommer förmodligen att fyllas på allt eftersom. Jag tror att jag ska mecka till en punkt ii denna bloggen där jag lägger in en lista med Läskrav, vet inte hur men det är väl något kladd med Html kan jag tro. Ska ta en pilsner och lösa det sedan.

Dagens måste består dock av en författare snarare än ett specifikt verk. Om man råkar jobba som registrator någonstans vet man förmodligen vad jag kommer att säga och kan le igenkännande åt detta. Alessandro Baricco, det är det klart största författarskap jag tagit del av från en nu levande och verksam författare, missa inte honom. Min rekomendation är att börja med en av hans föredömligt korta romaner, "Silke" eller "1900". En av mina favoriter är City, men även Oceanhavet är underbar.....han är helt enkelt så innijättebra. Läs honom, det är ett krav!

Full gas mot lyckan

2006-04-12T12:41:00.000+02:00

Det syns inte alltid utanpå att man är olycklig, men jag undrar om det finns någon slags strömbrytare inuti en människa som stänger av eller sätter på lyckan. Idag är så mycket digitalt att man lätt kan komma att tro på en digital lycka, antingen eller, svart eller vitt, allt eller inget, levande eller död. De flesta kan nog hålla med om att lyckan inte är digital, man är sällan helt olycklig eller helt lycklig. Oftast befinner man sig någonstans mellan dessa båda ytterligheter, det finns ingen knapp inuti individen som slås av eller på. Det är snarare någon sorts skjutreglage som kan dras mellan två punkter. Medmänniskor kan säkert bidra med olika signaler för att individen ska vilja flytta reglaget åt ena eller andra hållet, men det är alltid individen själv som måste flytta det. Ingen annan kan direkt komma åt en annans lyckoreglage, man kan inte få någon att bli lycklig bara genom att säga åt dem att ”Var lycklig nu då!”, då försöker man vrida på ett reglage man inte har tillgång till. Som medmänniska kan man påverka en annan genom att ge något som individen kan ta med sig in i sig själv, något som påverkar individen att själv vrida på sitt lyckoreglage. Ingenting utanför, som inte individen gjort till sitt eget, är en del av som påverkar den upplevda lyckan hos någon.

Jag tror inte heller att det finns vare sig en max- eller minpunkt för lyckan. I samma ögonblick som man flyttar upp sitt lyckoreglage en smula så kan man nog ge sig tusan på att maxpunkten också kryper upp en aningens aning, kanske inte så mycket att det märks, men ändå. Motsatt så kan det nog förhålla sig så att botten inte flyttar sig neråt innan man slagit huvudet i den några gånger.

En mycket ovetenskaplig undersökning av hur mycket som idag torde befinna sig på topp, t.ex. människor som är lyckliga och hur mycket som är på nedåtgång har genomförts av undersökningsinstitutet EUI, EljestUndersökningsInstitut. Det visar sig att:

Google gav följande antal träffar:

"bli bättre" 1.760.000 träffar
"blev bättre" 120.000 träffar
"bli sämre" 85.500 träffar
"blev sämre" 46.200 träffar

Det innebär i min tolkning att de som vill "bli bättre" och de som "blev sämre" nu befiner sig på botten, det är totalt 1.806.200 träffar, 90% och de som "blev bättre" och de som vill "bli sämre" nu befinner sig på toppen, det är totalt 205.500 träffar eller 10%.

Jag konstaterar helt enkelt som andra före mig, det är synd om människorna. Antingen har de ingen susning om var det lilla skjutreglaget till lyckan sitter eller så är de flesta väldigt nere eller...så är det för stort glapp mellan maxpunkten på individens lyckoreglage och den nivå det är inställt på, förväntansglappet som det uttrycks i EUI:s sammanställning daterad 2007.

Men, det är inget fel på människors ambitioner.

Hårridå

2006-04-10T21:51:00.000+02:00

När man ser på en kvinna från sidan kan hennes hår bli en del av hela hennes figur. Smälta ihop med axelpartiet och bölja in under kläderna samtidigt som det omsluter hennes kropp som ett mjukt inbjudande skimmer. Det ler mot dig, men är ändå liksom en hinna, ett skyddande kraftfält mellan er. Under ett kort ögonblick, då hennes huvud vrider sig från profil till att möta dina ögon, böljar håret som en teaterridå som slutligen går upp och löser den spänning som kommer av en profil med ett vackert hår. I mötet mellan ögon finns visshet innan pjäsen ens har börjat.

Miljonär

2006-03-30T19:21:00.000+02:00

Jag erkänner, jag har kapitulerat för kapitalet. Man behöver inte lyssna speciellt noga för att märka att det är den enda man kan göra. I en version av SAOL likställs begreppen att kapitalera och kapitulera faktiskt med varandra, det är kanske inte alla som vet, men kapitulation som företeelse skapades faktiskt som ett direkt resultat av kapitalismens intåg. Ett konsortium av stenrika flintyxproducenter i människans barndom insåg att det behövdes en hemlig kod som kunde användas av de som anslöt sig till den i början förbjudna kapitalismen. De viskade i grottmyningarna till varanda "Jag kapitulerar" och då visste man att här var en frände och någon som anslöt sig till tron att "alla kan tillhöra ett priviligierat fåtal". De var naturligtvis idioter, men det var på stenåldern. Idag vet vi inte ett skvatt bättre, inte jag heller varför jag lagt in några Google annonser på min sida ovan. Om ni klickar på dem så tjänar jag snart ihop till min första miljon. När jag tittade nyss hade jag redan fått in 50 cent :)

Bokslut

2006-03-30T19:09:00.000+02:00

Medan natten blev morgon och gravljusets sista flämtande låga brann ut framträdde livet allt enklare, mer nära. Jag knöt mina händer, kontrollerat och bestämt. De små knäppningarna från knogar och leder som en ordförandes klubbslag. Med baksidan av min tunna skinnhandske strök jag bort en tår som torkat sedan länge, erkände jag en sorg som just blev till. Det avlägsna ljudet från en stad avslutade min vaka över en död och ringde in resten av mitt liv.

Runt runt runt

2006-03-05T21:38:00.000+01:00

Jag gick igenom en del anteckningar och såg till min bestörtning att en tanke jag tänkt så sent som igår redan var antecknad, med datering den sjätte juni 2004...

Kommentarer till detta är överflödigt.

Ha det såbra!

2006-03-05T21:31:00.000+01:00

Det är ett jävla tjatande om att saker och ting ska bli så bra för den ena och den andre. En flod av innerliga önskningar om välmåga till höger och vänster.
-Ha det nu så bra!
-Ja, du med, ha det så jättebra!
-Hoppas ni får det trevligt!
Varför hoppas alla så förbannat mycket att alla andra ska få det så bra och ha det såååå trevligt? Är det inte egentligen sig själva de önskar allt gott i världen? Är nyckelorden i själva verket, "du med"? En lyckönskning är ju helt gratis, både ekonomiskt och emotionellt. Genom att lyckönska någon förbinder du dig inte till något. Du investerar endast med syfte att tjäna in ett...
-Du med!

Vill så gärna rekomendera läsning av författarinnan Lenke Rothmans bok Stygn som jag nog tycker knyter an till det som skrivits ovan. Det är i alla fall där jag hämtat inspirationen till texten.

Rast

2006-03-05T21:26:00.000+01:00

-Visst lever jag.
Bara en stunds vila, sen ses vi igen.Jag vill drömma om mig själv, vem jag varit och vem jag ska bli. En man som leker med tankar och träffar en död.

Jag har gått lydnadskurs

2006-03-04T17:27:00.000+01:00

För en tid sedan hade familjen besök av några kvinnor från England, vi umgicks ett par dagar till och från. Vi är ganska lika tänkte jag för mig själv, det är ingen större skillnad mellan hur människor tänker och agerar i våra olika länder.

Då den ena av kvinnorna, något över medelåldern, hade lämnat oss berättade den yngre, dryga trettio, att den andra kvinnan kommenterat med beundran och avund i rösten att jag, som då är mannen i vårt hushåll, "was soo domesticated". Först lät det som något man kan säga om ett djur, en katt är "domesticated" - hustränad, när den går på lådan, en hund då den väntar med att kissa tills den kommer ut och hittar ett träd eller en stolpe. Då vi pratade om detta visade det sig att det var ett sätt som man tydligen uttryckte sig på i England då en man hjälpte till i hemmet. Skillnaden mellan det Sverige jag känner och England var plötsligt tydlig.

Kanske kunde man ta det som en affärsidé, att ta några bra delar ur brukshundsklubbens valpkurser och blanda dem med väl valda delar ur skolans hemkunskap och sedan lansera en massiv reklamkampanj på de Brittiska Öarna - "HDI-Housband Domestication Institute - makes your husband roll over for you!"

Ett plums för Universum

2005-10-20T22:00:00.000+02:00

Han sparkar lojt till en sten som far över kajkanten och landar i havet med ett dovt plums. En annan dag skulle han kanske inte ha sparkat så försiktigt. Han hade förmodligen med en glad vissling fotat till stenen all världens väg och sedan, utan en tanke, försvunnit vidare i livet, lämnar platsen utan att höra det plums som aldrig blev.

Genom sin påtvingade långsamhet och betänksamhet såg han nya saker i den sedan länge kända vardagen. Man kommer inte längre bort från sig själv än som räknas av en granne och det är sällan långt.

Ett plums mer eller mindre i tillvaron kan kanske tyckas spela liten roll, men i det kaos vi kallar verklighet kan det vara skillnaden mellan universums förintelse eller ett evigt lyckorike. I detaljerna bor världen. Om man tittar riktigt ordentligt så innehåller varje grand i universum allt som finns att se av oändlighet. En sån insikt kan få vem som helst att känna ett tvång, men samtidigt en befrielse i att röra sig långsamt och betänksamt – i att låta verkligheten ta sin del av tiden och inte komprimera tillvaron tills den blir hård, kall och nyanslös. Vem skulle vilja gå förbi nyckeln till Universum, såvida det inte är olåst förståss?

Rubrik omöjlig...

2005-10-20T16:21:00.001+02:00

Den outsinliga källan till häpnad är som jag tidigare påpekat tidningen Dagen, eller snarare dess artiklar. Hur jag än försöker så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till den notis som länken nedan visar, det finns nämligen Hierarkier i gudligheten.

Som så många gånger då jag står inför något som gör mig helt mållös lyser ett ord i eldskrift på himlavalvet - VARFÖR? Vad ska det vara bra för och vem kan uppbåda engagemang för att helgonförklara en människa som varit död i över hundra år? Vad är det för bra för med att bli helgonförklarad?

En annan reflektion jag gör är att man kan tydligen bli nästan helgon också, man kan bli saligförklarad, det kan ta en mansålder eller två, men sen blir du helt salig. Det finns de som menar att det kan åstadkommas mycket snabbar intravenöst idag.

Jag har svårt för att man i jordelivet försöker framställa någon som lite "mer gudlig" än någon annan, att någon är mer av gud än vad någon annan är. Det känns så patetiskt att en samling inskräknta män i lustiga skrudar och en förskärmd sexuallitet ska välja att "förgudliga" någon. Det är inte bara patetiskt utan kort och gott förmätet och liknelsen av en tupp på gödselhögen som skriker ut sin känsla av världsherravälde infinner sig utan större ansträngning.

Sköt om dig....

2005-10-18T16:16:00.000+02:00

Kan en ordvits vara makaber?

Ja, det fick jag klart för mig igår när min hjärna ledde mig på villospår.

"Sköt om dig min son, det är det viktigaste i livet. När jag är borta är det vad jag vill att man ska säga om mig - han sköt sig!"

En lättviktscykel - ett lättviktsliv

2005-10-10T19:38:00.000+02:00

Den bästa förklaringen är ofta en metafor läste jag i en bok igår. Inte vet jag om det är sant, troligen inte, men jag väljer att tro det för ett ögonblick och gör därför följande betraktelse.

En bekants bekant köpte för ett antal år sedan en cykel, han hade blivit fet och behövde träna. Han köpte en komplett utrustning med fräcka solglasögon, tajta byxor och små skor som inte går att gå, de påstås dock vara utmärkta för cykling. Det viktigaste och dyraste inköpet var naturlitgvis cykeln, det var en hel del tal och undersökande om olika växelsystem och annat, valet föll på en ganska utpräglad racercykel som var mycket lätt att trampa och som vägde något mer än en dröm. Själv har jag sedan semestern valt att cykla till jobbet och har då lovsjungit min tämligen tunga och trögtrampade cykel, den har varit en outsinlig källa till svett.

Mannen, som för övrigt aldrig satt sig på sin fina, lätta cykel, skulle om han gjort det inte fått hälften så mycket träning som jag.

Jag tror det är på samma sätt med vilken typ av liv man väljer. Man kan välja ett liv där man inte svettas så mycket, där man inte lägger in så mycket av sin kropp och själ. Ett liv där man inte låter muskler och hjärna arbeta för allt de är värda, det kanske är ett lätt liv att driva framåt, men man får inte lika mycket ut av det.

Ett lättviktsliv kommer en liksom aldrig nära, det passerar förbi så omärkligt att det en dag är slut utan att man ens märkt att det börjat.

Skit också, nu är det borta....

2005-08-27T18:30:00.000+02:00

Ni ska veta att för fyra minuter sedan hade jag en jättebra tanke som jag tänkt använda för att borra mig ner i ett gruvligt underfundigt resonemang. Det skulle blivit spirituellt och framåtblickande med en ny tankevändning på ett mycket alldagligt fenomen. Ni skulle ha blivit så förundrade, era mungipor hade vilkorslöst dragits upp och ett igenkännade leende, kopletterat med en lätt nick, skulle lyst upp ert vardagsslöa ansikte. Det är då för dråpligt hur man kan vända och vrida på perspektiven, livet blir ju aldrig sig likt. Inte kunde jag tänka mig att en myntautomat kunde användas som en dagstidning eller att kronisk hunger aldrig drabbar avsatta regenter.

Dock, trängde sviterna av en kebabpizza undan varje tanke, spirituell eller inte, från min vilotörstande hjärna och slutade endast i ett svammel.

Motorcyklar - substitut för shamanernas trummor

2005-06-30T10:19:00.000+02:00

Det har varit underbara kvällar i mellansverige den senaste veckan. Spaljén under min altan har behandlats med tjära, solen skiner genom lönnarnas trädkronor och en färskbryggd cappuchino accentuerar livet så att det känns ut i minsta bladnerv. En präst på skolavslutningen sa att den skira försommargrönskan var att likna vid att skåda Gud på ryggen, en sån här kväll tycker jag nästan jag ser honom rakt i ansiktet.

Mitt i denna idyll börjar det på avstånd att ackumuleras ett missljud som snabbt växer i styrka. En medelålders människa har fått fatt på en motorcykel och i ett anfall av ungdomlig pretantion modifierat ljuddämparen till ett minimum av funktion. En förvuxen moped rullar förbi och låter som en fiskebåt med tändkulemotor och den lille föraren ser ut att njuta i fulla drag av sin livseskapism - i en tankebubbla ovanför Hells-Angels Wannabeen står det skrivet "...I´m a bad motherfucker - inte en finlemmad, blekfet tjänsteman i medelåldern...". Till ackompanjemang av förbränningsmotorns dunkande svävar den egna andefattiga identiteten bort över en sommarljummen asfaltsväg och ersätts av en intressant personlighet med ett mystiskt förflutet och en oskriven framtid.

Vad jag inte för mitt liv förstår är vad en vuxen människa ser för nöje i att åstadkomma ljud. Är det månne för att göra resten av världen uppmärksam på att man verkligen existerar. "Jag låter alltså finns jag!" eller "Kolla här, jag är tillräckligt dum, jag menar tuff, för att riskera mitt liv och mina barns försörjning och trygghet genom att sätta mig gränsle över en motor kopplad till två hjul utan några som helst säkerhetsanordningar. Jag kan dö hur lätt som helst och det gör att jag är en tuffing - titta då för schöven!". Efter en stunds funderingar kommer jag dock fram till att det måste vara något helt annat som ligger till grund för dessa ljudyttringar - de talar till något mycket ursprungligt inom människan - längtan efter trummans rytm. De grundläggande känslor som Shamanen lockade fram med sin trumma och som det lilla barnet lockade fram med sin smattra på cykeln, en pappbit fäst vid framgaffeln

Den lilla människan på sin motorcykel utan ljuddämpare låter motorns trummande vagga själen till ett meditativt tillstånd medans omgivningen river sitt hår över alla idioter som inte växt ifrån smattror, men å andra sidan kanske det är bättre än att massorna går omkring och trummar hela dagarna.

Som vore jag... en kulturell skitpratare

2005-06-07T22:01:00.000+02:00

Läser just nu bl.a en roman av Vibecke Olsson, kan inte bestämma mig om jag tycker den är något att ha eller om det bara är en samling hopkokade ord som ska se ut som reflektioner.

Det som retar mig är dock en mycket frekvent upprepad ordvändning:

Han såg på mig som vore jag en kopia av en amerikansk president - vad som vore jag

Även om det nu är korrekt svenska så får det texten att framstå som något en representant för den stjärtömt kvidande kulturparnassen klämt ur sig.

Obs, en mer detaljerad inlaga i detta ämne sänds ikväll över Eljest.Telepati

Bloggen - ett smalt media med dålig räckvidd

2005-05-30T22:32:00.000+02:00

Jag har lessnat på att tänka och publicera mina tankar via ett hopplöst föråldrat kabelbaserat media som internet. Inte nog med att det krävs en ansamling kiselceller som konsumerar en försvarlig mängd elektroner trots att de står overksamma, det är också nödvändigt att denna plåtklädda kiselanhopning kopplas samman med ett kabelnät utan slut. Som om inte detta skulle vara nog så är det dessutom segt som sirap. Tankar och slutsatser ska först kodas om och pressas in i ett av de flera hundra olika syntaktiskt riktigta skriftspråk som existerar för att sedan konverteras vidare till en binär sekvens och pressas vidare in i det abnorma kablesystemet. Nästa steg för att en lyckad publicering ska vara ett faktum är att tusentals andra kiselhögar runt om i världen sparar ner vad som tryckts in i kablarna.

Om allt detta till slut har hänt så ska det till en människa som någonstans på jorden ska använda en annan apparat med samma kiselbitar, koppplat till samma kabelhärva som förstår det språk varpå tankarna från början kodades på. Inga nyanser kan naturligtvis förmedlas på ett sätt så primitivt som detta. Att anförtro sitt innersta, delar av sitt liv till det godtycke som den ovan beskrivna tekniken utgör kan inte anses som annat än ren idioti.

Jag kommer att begränsa mina publikationer på detta media till de allra mest banala och lättsmälta tankegångarna i fortsättningen. Bloggen Eljest kommer från och med inatt att finnas tillgänglig att ta del av på den nya telepatiska siten Eljest.telepati.

Om ni inte hör något beror det förmodligen inte på att sändning inte pågår utan att era mottagare behöver justeras. Den lättaste åtgärden för att åtsadkomma det är att undvika traditionella Bloggar och mediadravel i allmänhet under minst ett år. Jag garranterar att det kommer att ge er kontakt med kanaler ni aldrig tidigare känt till.

Sändning börjar nu.....................

Det som aldrig blev är en del av det som kunde varit viktigt

2005-05-11T14:36:00.000+02:00

Den kändes tom, boken, när jag tog den för att skriva. Så fel jag hade, det syntes då jag lät ögonen svepa över de till synes tomma sidorna och fyllas av saker som jag borde skrivit ned, saker som andra borde skrivit ned: Till ssita raden och ut på pärmarna fyllas av saker som inte blivit sagda eller skriva och som bidragit till att världen ser ut just så bra och just så dåligt som den gör.

Det osagda och det icke skrivna har större betydelse och större tyngd än det som faktiskt nått någons öron eller läst av någons ögon eller händer. Annat kunde blivit om det som inte blivit passerat från en tanke till en handlig och vidare från en männiksa till en annan. Gjort en männniskas tanke till en annans och landat i en handling som format världen.

Höj priset på kärlek - Kalle Anka strumpor på köpet

2005-04-26T12:06:00.000+02:00

Igår köpte jag ett par strumpor till min son för 7.50 kr. Det var väldigt billigt tyckte jag, någon har lyckats få fram en vansinningt massa garn som sedan vävts samman till ett par mjuka fina strumpor. Man har inte bara lyckats göra dem bekväma utan även som en vacker detalj broderat in en bild av seriefiguren Kalle Anka, allt detta för futtiga 7.50 kr.

Om jag så höll på en livstid skulle jag inte själv kunna tillverka ett par så mjuka strumpor med en så detaljerad bild invävd. Det som idag betraktas som billig skit skulle kanske för hundra år sedan ansetts vara avancerat hantverk och en produkt av yppersta kvalitet och förfining. Ett annat exempel kan vara den vackert färgade glasslåda i vilken jag förvarar min lunch. En oerhört detaljerad bild i flera färger pryder dess sidor, dessutom är den helt tät och lätt att rengöra för att användas om och om igen. Det mest fascinerande, i vår genomkommersialiserade värld, är dock att den i stort sett är gratis, ingen skulle tänka tanken att ta betalt för den utan endast vara tacksam att man tog den med sig, så att soppåsen inte fylldes.

Anskrämliga glasskålar som idag produceras för en spottstyver och väller ut över världen tros definiera god smak, då de har ett värde som i monetära termer är i stort sett obefintligt. Kan regeln om tillgång och efterfrågan även styra hur en produkt upplevs. Om det mot förmodan skulle bli snuskigt billigt att tillverka en Mercedes och alla skulle ha råd att köpa den, kanske skulle den föja med då man köpte ett flingpaket, skulle då den hybrisliknande känslan av att sitta bakom ratten i den statussymbol som Mercedes idag utgör upplösas i intet som en dagdröm och som i ett trollslag upphöra att vara just en statussymbol?

Om detta är fallet borde priset på att ge vänskap och kärlek sättas skyhögt och all världens problem skulle vara lösta, för alla vill ha status och vara väl ansedda och det blir man om inte längre medmänsklighet, sollidaritet och kärlek betraktas som fria nyttigheter.

Biblioteket - koncentrerat liv

2005-04-11T08:45:00.000+02:00

Jag känner mig nästan sakral när jag går in i ett bibliotek. Det är så mycket tankar som koncentrerats till en liten rumslig plats att man inte kan göra annat än känna sig andäktig.

När man jämför med den mediala flodvåg som sveper ur den nyinköpta digital-TV boxen därhemma så känner jag att biblioteket inte är en förhistorisk motsvarighet utan snarare en pol på en skala där den ena ytterligheten heter manérproducerat pekoral som bärare av kommersiell utpressning och den andra heter produkten av mänskliga tankar.

Men, jag tänkte i morse på att ett bibliotek idag faktiskt är fyllt inte bara av den senare polen på skalan utan även av annat och naturligtvis är det så. Om det ska finnas mänskliga tankar i ett bibliotek så måste väl tankar från alla människor vara tillåtna där eller är det så att det finns tankar som inte är fina nog att tänkas eller kan det vara så att vissa saker kommer till utan att egentlig tankekraft är inblandad? Jag lutar nog personligen åt det senare. Det är egentligen ingen överraskning att det är på detta sättet, det har alltid funnits litteratur som en del tycker är dålig och andra höjer till skyarna, allt beror på vilket det mottagande kärlet är och vad det är fyllt med sedan tidigare.

En förklaring till min sakrala stämning i ett bibliotek är just att kontentan av så många människor liv finns samlat och tillgängligt för mig att ta del av. Mitt eget liv kan bli rikare och större om jag orkar ta del av andras.

Microsoft säljer säkerhet och lycka för barn

2005-03-08T12:14:00.000+01:00

Det är inte konstigt att barnen av idag allt mer fångas av den virtuella världen i dataspel. Jag läser rubriken För farligt för barn utomhus och inser att på många ställen är det faktiskt så. Men, är det som det står i artikeln att det är farligast att vara ute om man bor i en stad eller är det farligare att vara uteom man bor på landsbygden och då till och med på en lantgård? Det händer en rasande massa olyckor med jordbruksmaskiner varje år. Att en bonde backar över en av sina telningar händer oftare än man vågar tänka på.

Lösningen borde väl som vanligt vara att konceptuallisera barns liv, att utveckla en strömlinjeformad process för barns uppväxt så att en oberoende aktör på marknaden kan ta åt sig att på ett säkert sätt föda upp nya generationer. Man kan tänka sig att Microsoft utvecklar MS-Childhood och MS-Teenager där en vital komponent är en neuronstimulansmotor avsedd att generera virtuella världar allt enligt kundens önskemål. Barnen behöver i detta konceptet helt enkelt inte vistas utomhus förrän de når sin tjugonde födelsedag och är på så sätt effektivt skyddade från verklighetens alla faror. Vad som händer om någon illvillig själ släpper in ett virus i den lyckliga och säkra världen som genererats åt barnet vågar jag inte spekulera i. Kanske är det inte säkert inomhus heller?

Fönsterputsare blir nya evangelister

2005-02-28T23:08:00.000+01:00

När själen känns som en rostig strålkastarreflektor på en gammal Mercedes och intet ljus syns stråla ur den egna personligheten kan jag varmt rekomendera läsning av den alltid lika självpolerande tidskriften Dagen.

Med en glutt på rubrikerna i denna tidning känns det som en friskt fläkt av ljus i form av reflekterande strömmar ur ett nypolerat prisma försöker tränga ut i Blogosfären i form av denna enkla betraktelse.

På ett lika självklart vis har fönsterputsare i Rom de senaste dagarna gjort storkovan då de försökt ge sitt bidrag till att sprida evangelium.

Påven har tagit på sig sina mjuka toflor och tassat fram för att blicka över sitt rike på jorden, med fösnterputsarnas hjälp skådar hans blick klar, ut över en värld som behöver allt annat än en man som kan vinka som sin yttersta kraftansträngning. Jag menar, va fan - "...Påven höjde sin hand och välsignade människorna som samlats...". Bidrar det verkligen? Ja, kanske för några, men det låter ganska torftigt och som taget från en annan tid.

Det känns som om det lilla ljus som strålade ut snabbt dör bort igen, tröttheten tar överhand och jag kapitulerar inför detta och går till vila för att kunna tjäna mitt uppehälle ännu en dag. Imorgon ska jag ringa de där fönsterputsarna i Rom så kanske de kan fixa lite utsikt även för mig.

Lukten av blått

2005-02-22T12:56:00.000+01:00

Stod i morse och parfymerade mig under armarna. Jag har den senaste tiden njutit av lyxen att ha två deodoranter tillgängliga samtidigt. Ibland har jag tagit en med en orangefärgad logotype och andra dagar den med en blå logotype. Utifrån för mig okända kritterier har jag varje morgon valt den doft som passar mitt humör och min klädsel bäst.

Just i morse slog det mig att jag inte begriper hur jag kan göra det valet baserat på luktens färg, jag visste inte inte ens att lukt hade färg - hur kan jag då nyttja det som en parameter för beslut? Det enda tänkbara svaret på det är att ´lukt har färg, det finns i min hjärna en förprogramerad koppling mellan doft och färg - det tycker jag är ganska roligt.

Den omvända tanken är naturligtvis, som alltid, roligare än den jag nyss tog upp. Det vill säga att färg också har en lukt. Om man då ser en blå bil så luktar den fräscht kyligt och om man ser en man med rödsprängd hy så ska man inte associera till Absolut Vodka utan till en varmt erotisk lukt. En sjösjuk människa som är grön i ansiktet borde således lukta natur och friska blad.

Det som uppenbarligen fungerar att associera en väg gör det med nödvändighet inte den motsatta vägen.

Biskop av Gödselstaden utsedd

2005-02-14T21:12:00.000+01:00

Nu haglar utnämningarna tät, snart en biskop i var mans hus. Förleden söndag bevistade jag en i raden av biskopsutnämningar. I ett litet hus med vitkalkade väggar möttes en liten men övertygad samling. Vi har under vintern haft en höna i flocken som aspirerat på att ta tuppens plats, det går naturligtvis inte för sig. Vad skulle då tuppen ta sig till? Om han inte får gala oavbrutet kanske hans inre röst kan göra sig hörd. Då kanske han kan få frid så pass länge att motsättningen mellan det budskap han hela livet representerat och mellan det hans oavbrutna galande gör gällande, når honom, som ett hammarslag i bakhuvudet. Är det rädslan för det slaget som driver honom att gala högre och högre och på sin ålders, höst likt fågel Fenix, svinga sig mot strålglansen från en biskopstitel. En från granngården inbjuden Hedemora tupp, kallad Biskopen, hade smugit sig över i söndags och utnämnde vår tupp E-type till Biskop av Gödselstaden under församlingens jubel. Jublade gjorde även alla närvarande hönshjärnor.

Som teologiskt oskolad har jag följt debatten om kvinnoprästmotstånd med viss reservation och trott att de som hävdar att Gud nekar kvinnor att bli präster förmodligen har en god teoretisk grund till detta. Kvinnoprästmotståndarna stödjer sig ibland på 1:a Korintierbrevet 14:34 och en del är av den åsikten att textens ålder inte har någon betydelse för hur den ska tolkas. En sådant tolkning inbjuder till att se en människa falla på eget grepp, så till den milda grad att jag inte kan låta bli. Bibeln bjuder på en uppsjö av tillfällen till detta men jag väljer ett kort och kärnfullt citat ur 2:a Moseboken 21:12, ”Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.”. Jag skulle då kunna dra slutsatsen att alla kvinnoprästmotståndare är förespråkare för dödstraff som vedergällning för mord och dråp, men så är det nog inte, får vi hoppas. När jag försöker känna efter varför ett motstånd mot kvinnliga präster känns så fel ser jag några ord framför mina ögon; ”…men störst av allt är kärleken” och utan att det finns en god teoretisk grund så vet jag, att just kärleksbudet trumfar över allt fundamentalistiskt käbbel, allt kackel, och får åsikter som könsdiskriminering att falla platt till marken. Är det inte uppenbart för var och en att vi står alla lika inför Gud? Varken mer eller mindre. I Guds ögon är vi inte man eller kvinna, vi är Människor och i viss mån även höns.

Ett fnys åt sommaren, åt oss?

2005-02-13T16:31:00.000+01:00

En surrande humla fångar min tanke och flyger bort över den stilla, tryckande heta sommarängen. Ljudet från en avlägsen bil på landsvägen bär med sig min nästa tanke åt ett annat håll. Splittrar mig, bär mig ut i världen.
Vi vandrar runt den oklippta ängen, full med insekter och nässlor. Någon har klippt en stig runt ängen, ingen går längre igenom den. Insekter biter och nässlor bränner. Bestämda steg hörs längs sjökanten, de stannar, fortsätter den klippta stigen runt ängen.

Ett osannolikt vackert väder får omgivningen att se mer ut som en simulering än en vanlig sommardag. Lever jag verkligen på riktigt, är det inte en dröm? Kanske en infarkt på kontoret slutade i detta, i en flykt från världen, till himmelen?
Men här är så tomt, ingen som vill stanna i hettan, ingen som vill bli biten, bli stungen av gadden från verkligheten. Smärtan av livet som det är smyger sig in under huden och tränger upp som en blåsa på kroppen, som ett bevis på att man verkligen lever. Lever av smärtan från de ytterligt korta ögonblick då något lyckas tränga igenom vår hud med en liten mängd sanning, infektera vår trygga drömtillvaro – bedövade. Ett serum som väcker oss. Står på toppen och skådar ut över en overklighet mer underbar än vad som är möjligt.

Ståfräs i Missionsprovinsen

2005-02-08T16:03:00.000+01:00

Det är äntligen fastlagt. GUD HAR EN JÄTTESTOR KUK, eller i alla fall så tycker han otroligt mycket om kukar. Han vill inte representeras av någon som inte har någon. Kanske har han ingen alls och är tvungen att anlita konsulenter här på jorden med rejäla doningar som kan framföra hans vilja? Det är nog den enda slutsatsen man kan dra efter att den så kallade Missionsprovinsen utnämnt en egen Biskop i helgen, en egen biskop som inte vill ha kvinnliga präster.

Troligen är det också så att gamla uttjänta präster ser en ny karriärväg som pensionärer genom att bygga upp en egen maktstruktur vid sidan av den etablerade. De får ett eget litet bo att kacka i och visa att de minsann har egna små pittar att visa som i jämförelse inom Missionsprovinsen kanske framstår som imponerande. Säkert är dock att det gör de inte för oss riktiga karlar som vill ha kvinnliga präster och som inte är rädda för kvinnor överhuvudtaget – det behöver vi nämligen inte…

Hela sammansvärjningen är helt befängd och tillhör ett annat sekel. Det är inte värt att ödsla mer tid eller ord på varför jag inte heller ämnar göra det.

Ta bort stygnen i nacken

2005-02-02T11:06:00.000+01:00

Jag har en antikbehandlad vattenkran i mitt kök. Den börjar få några år på nacken. Antikbehandlingen börjar bli sliten. Paradoxalt nog börjar den bit för bit att se ny ut. Som uppochnedvända världen.

Tänk om det blir modernt även för människor med antikbehandling! Då är unga människor ute, de blir tvungna att skrynkla sig och kröka sina ryggar. De som lyft sig får sprätta upp stygnen i nacken och låta tiden synas som ett smycke på kroppen.

Renrakad personlighet

2005-01-27T18:59:00.000+01:00

Man kan ångra sig, men aldrig bli helt bra. De känslor man har sitter liksom fast, de är klibbiga. Det enda sättet att bli av med dem är att raka av dem. Likadant med moral och etik. En schyst engångshyvel och lite tvål så kan du bli en helt ny människa. Renrakad från allt du trodde var sant, trodde var rent och riktigt. En livsstil sköljs ned i avloppet med lite kallt vatten. Ett liv visar sig vara en del i ett sandfilter, kanske det som proppar igen ett avlopp, fryser fast en smällkall vinterdag och spräcker rören. Vad som än händer så kommer det kalla vattnet förr eller senare att nå sjön och gå vidare till havet. Jag antar att vi ses där?

Definiera dum - en gudsförnekare är som en kyckling

2005-01-20T14:53:00.000+01:00

-Jag tror inte på Gud!

Hur många människor som uttalar den utsaga kan egentligen göra det utan att idiotförklara sig själva?

För att kunna förneka något kräver det att man först definierar det. Vad är det man inte tror på? Gud kan för någon hysa den fysiska representationen av en semla, kanske en vitklädd jultomte eller varför inte en kostymklädd företagsledare.

Min mening är att Gud inte kan förnekas, det är just det som ligger i begreppet, Gud är för människan lika ogreppbar och oförståelig som en en bilmotor är för en kyckling.

Din antites är din vän

2005-01-20T14:35:00.000+01:00

Det viktigaste kommer sist! En lång gänglig man i övre medelåldern gjorde under stora åtbörder entré. Det var inte utan att det låg något i det han sa. Hittills hade inget känts angeläget eller viktigt, inte ens intressant. Festen hade från början till slut varit oerhört slätstruken, ett stort jaså. Kommer man till ett läge där alla pratar om sig själva blir varenda tanke, varje enskild åsikt helt ointressant. En liten stund förflöt medan den nyanlände mannen hälsade runt på sällskapet och varmt leende tog alla i hand, alla utom mig. Det viktigaste kom sist. Kvällens viktigaste tilldragelse var att bli negligerad. Att inte bli sedd.

En stund i förskingringen, vilande i vetskapen att allas blickar för en stund ovillkorligen var vända bort från mig. Jag var totalt ofokuserad tack vare närvaron av den nya gästen, tack vare närheten till min egen antites. Han var en person som var det viktigaste, just nu, för just mig. På samma sätt som varje människa någon gång under sin livstid verkligen är den viktigaste, just då, i just det sammanhanget. Kanske inte på ett sätt som man förstår själv och säkert inte på ett sätt som man själv önskar, men alla är någon gång under sitt liv viktigast för någon annan i formen av någon annans antites. Ett redskap för en individ att se sig själv som den han är.

I begynnelsen var ordet. Människor blir levande och viktiga människor i ordet. Från en viktig människa till en annan på bekostnad av smärtan i mötet med sin antites. Ett liv där människor är viktiga för varandra kräver offer av antiteser. Vi förgör varandra under det vi försöker vara viktiga inför varandra och därigenom förhärliga oss själva. Utan ballans mellan människors inbördes viktighet inför varandra accelererar den destruktiva spiral som eliminerar våra egna antitester. Vi tar död på oss själva i kampen om att vara unika representationer av konceptet människa under så stor del av våra liv som möjligt och inför så många människor som möjligt. Allt detta är naturligtvis fel och helt onödigt då varje människa redan från födelsen är unik och viktig inför Gud. Inför den enda som räknas, den enda som kan räkna och den enda som någonsin räknat. Inför alla som inte upphört att finnas till, som inte slutat vara med.

Lille Prinsen som kosmisk marionett

2005-01-11T22:23:00.000+01:00

Det blåser på Mars. En sand som inte vill höra av sig. Känner sig lämnad, övergiven, ensam i kosmos. Den surrar och tänker inte svara när husse ropar.

– Nu får det vara slut, jag tänker inte först sitta tyst på befallning i fyra år för att sedan hoppa upp och pipa så fort någon drar i snöret. En modern marionett, 167 km långa trådar.

Längden spelar roll. Med så långa trådar kan många tycka att det är legitimt att helt enkelt skita i om någon drar i dem eller inte. För att vinna total frihet skulle jag också kunna låta mig slungas ut i rymden av en förbipasserande asteroid. Tänja ut mina trådar tills de brister. Ingen mer kan dra. Jag blir ensam och lämnad utan styrning, utan hjälp från någon. Ett liv utan en endaste tunn tråd till en annan. Bra för ingen när ingen heller vet om jag drar i någon tråd, när ingen vet vad jag gör eller varför. Om ett dygn har de nog väntat tillräckligt, då kanske jag skickar ett pip.

Halshuggen Främling

2005-01-05T15:40:00.000+01:00

Igår stod jag plötsligt blodig. Efter att med en nyslipad yxa dekapiterat åtta tuppar samt flått skinnet av de samma kunde jag med rätta kalla mig slaktare. Det var dags att skilja ungtupparna från flocken då de börjat hacka alfatuppen svårt. Frysen är nu full med tupp. Ödet ville att jag samma kväll skulle komma till det stycke i Albert Camus roman Främlingen där huvudpersonen beskriver sina tankar inför sin förestående halshuggning. Han våndas över att lägga sig tillrätta i giljotinen och tycker att dödsdomen borde ha innehållit en liten chans där ödet kunde ha spelat honom i händerna och han sluppit dö, i alla fall genom halshuggning.

Tupparna visste inget om vad som skulle ske, de hade heller ingen chans, jag tog dem under armen, bar dem till huggkubben där jag först bedövade dem med ett slag i huvudet och sedan raskt högg huvudet av dem. Inge domstol, ingen dom. Deras kön, existensen av deras kropp samt min kropps förmåga att tillgodogöra sig energi ur muskelmassan hos andra djur var orsaken till tupparnas död. Det kändes på något sätt ödesmättat att slakta, det kommer förmodligen att kännas mättande på ett annat sätt när vi väl lagat till dem får man väl trösta sig med. Dock, den minsta tuppen, namngiven Mozart av min son, fick dock leva då han var en fin och dessutom pytteliten tupp som inte gjorde någon något förnär.

Gud utmanar Joe Labero

2005-01-04T11:06:00.000+01:00

Att Gud är onaturlig är slutsatsen man kan dra från en artikel i tidningen Nya Dagen. Reportrarna har försökt utreda de olika världsreligionernas syn på orsaken till Asien-katastrofen. Komminister Hans Lindholm ger en god inblick i hur Svenska Kyrkan tänker:

”det finns tre förklaringsmodeller till de naturkatastrofer som drabbar världen. Dels att det är Gud som sänder dem, dels att de orsakas av djävulen och dels att de beror på naturliga orsaker. ”

Kan det sägas tydligare? Svenska Kyrkan anser tydligen inte att Gud är naturlig, åtminstone tycker inte Hans Lindholm det. Om Gud inte är naturlig så måste han alltså vara onaturlig, som någon sorts trolleri kanske? Bibeln tolkas som en fantasyberättelse där självbefruktande kvinnor föder barn som kan gå på vattnet och även trolla det till vin. I artikeln finns även uttryck för några av de andra världsreligionernas syn på katastrofen, hos dem verkar dock Gud fortsatt vara ett naturligt inslag och Joe Labero får ensam stå för trolleriet.

Ytterliggare en reflektion från samma tidning är att tävlingen om den snällaste och finaste aktören redan är avgjord. Rubriken förkunnar att ”Kyrkan var mest värdefull på plats”. Prisutdelning kommer att ske vid nästa Kyrkomöte och priset består av en hel låda med glorior att utdelas till alla rättroende i församlingarna.

Mångfald - vilket strunt!

2004-12-29T14:13:00.000+01:00

Det verkar finnas en vansinig mängd olika mångfaldsperspektiv som debateras, visioneras, forskas och görs allt möjligt om och med. Det finns festivaler, Poliser som sjunger Namibiska folkvisor iklädda kilt och rullstolsbundna bögar som dansar med en bild av en utrotningshotad lilja i gapet samtidigt som ärkebiskopen läser trosbekännelsen på Swahili iförd en budistkåpa. Det finns inga gränser för hur många som ska falla när det skenheliga acceptansklotet med hisnande hastighet skruvar sig närmare samhällets sista käglor av samhällsgrupperingar. Världen behöver allt, gärna samtidigt. Inget är fel och allt är rätt och alla är snälla mot varandra för vi tycker inte illa om någon. Vi har slutat att tycka att vissa saker eller kulturyttringar är skit och accepterar nu allt och alla som en rar blomma. Det kallas mångfald och det är fint – just nu.

Utan hund - en personlig flodvåg

2004-12-28T13:37:00.000+01:00

Oberoende av väder, ser jag ofta då jag åker till jobbet en kvinna i övre medelåldern som rastar en hund, en schäfer. Om hon är på väg bort eller hem vet jag inte, kanske går hon en lång promenad i skogen strax bredvid, men när jag ser henne går hon alltid vid sidan av den hårt trafikerade riksvägen och sneddar in på en rastplats. Kanske hon samlar burkar eller så har hon en genväg till sitt hus som börjar längre in på rastplatsen. Kvinnan är kraftigt byggd och har ofta ett huckle på huvudet, en yngre kvinna skulle säkert valt en mössa istället, hon är nog över sextio en bit. Jag inbillar mig att hennes ganska tunga gång kommer från många år arbete på ett litet jordbruk. Kanske ensam eller med en man som nog är död eller borta sedan länge. Hunden har passat bra ihop med kvinnan, deras liv har sett ut att höra ihop.

I morse kom kvinnan gående längs vägen, det var mörkt, blåsigt och det såg väldigt ensamt ut. Hunden fanns inte med henne längre. När den tanken var tänkt välde de senaste dagarnas fruktansvärda katastrof över mig. Rubrikerna och bilderna i tidningen från flodvågens härjningar. Alla har väl läst om det och jag står frågande inför hur människor orkar leva vidare efter förluster av hustrur, män och barn. I sanning en tragedi, helt oanmäld kom döden och hälsade på och slog urskillningslöst mot fattig som rik. De senaste rapporterna pratar om över tjugo tusen döda, det är fler än de sjutton tusen barn som beräknas svälta ihjäl varje dag. Det passar sig inte att ironisera över katastrofer som den här, den samlade smärtan från alla anhöriga borde räcka för att utlösa ännu en flodvåg. Det är oväntad smärta, plötsligt där, utan någon som helst förvarning. Känner de föräldrar annorlunda som har ett barn som svälter ihjäl? När jag i tanken återvänder till kvinnan med hunden inser jag att hon förmodligen känner stor smärta över sin hund, inte ens ett barn. Det ser ensamt och kallt ut på vägrenen en tidig decembermorgon.

Sång som massage

2004-12-27T14:53:00.000+01:00

Julbön. Ja, inte var det så mycket med bönen direkt. Varje år brukar min familj och jag gå till kyrkan klockan sex på julaftonskvällen. Det kallas julbön. De flesta går nog dit för att lyssna till grannens tös Maria som är en hejare på att sjunga. När hon tar i är det så orgeln backar ut genom kyrkporten med svansen mellan benen. Att sång och musik är en andlig spis får omvärderas då Marias sång rent fysiskt får kroppen att vibrera av vällust.

Kyrkan är fullsatt och församlingen sjunger med nästan mangrant, alla utom min yngste son som istället väljer att sortera sina monsterkort. När julstämningen lyfts så högt den kan en regning decemberkväll och de sista tonerna av Helga natt klingat av ställs jag inför den mycket bjärta kontrasten mellan inspirerad och berörande kommunikation i form av sång och musik och den totalt färglösa och substanslösa ickekommunikationen från en tjänare av svenska kyrkan. Prästen har läst julevangeliet, en berättelse som jag hört otaliga gånger. Den var inte spännande första gången och den uppbyggliga delen är blott en skugga i jämförelse med exempelvis ”Haren och Sköldpaddan”. När svartrocken kommer till den delen av gudstjänsten då han verkligen har möjlighet att förmedla den kristna trons budskap omtolkat till den värld vi lever i idag, i Sverige (det finns väldigt lite åsnor, palmblad och fikon här), det vill säga predikan, låter han denna chans gå sig helt förbi. En styltad uppläsning från några maskinskrivna (när byggdes den sista skrivmaskinen om till workout maskin för schackspelare?) ark där han vill få församlingen att inse storheten av att någon fick föda ett barn i en lagård för tvåtusen år sedan och hur fantastiskt det måste varit att hans mor inte blivit påsatt av en man. Det pratas inte mycket om åsnans roll men jag undrar nog om den inte haft en hov med i spelet…

Nåväl, nog med billiga smädelser. Det intressanta tycker jag är att jag berördes så mycket av sången men inte alls av prästens framställningar. Det enda han tillförde var att jag blev irriterad på hans oförmåga att levandegöra det kristna budskapet, att låta den kristna tron betyda något för mig och de andra kyrkobesökarna just då. Av hans tal blev historiens damm och spindelväv orört medan Marias (passande namn) sång var som en frisk västanvind som sopade rent och gjorde allt synligt. Vem gick kyrkans ärende på bästa sätt? Jag tror att gudstjänst som betyder något hålls i engagerade möten mellan människor. Det må vara musiker, skådespelare, konstnärer eller författar som möter sin publik. Men, de största mötena med Gud, det vill säga sina medmänniskor och sig själv, sker i vardagen, i samtalen och de små sakerna vi gör och säger till varandra. Från en människa till en annan därför att det känns bra.

De Mångas Fall

2004-12-21T15:54:00.000+01:00

Mångfald. Jag vet inte om det är ordets nära släktskap eller något annat som lätt gör att tanken glider in på associationen enfald. Organisationer och företag ska jobba med mångfaldsfrågor. Det anställs konsulenter eller vad de nu kallas. Kanske projektledare. Det är dags att ta ett grepp om mångfaldsfrågan! Så talar de upplysta stämmorna. Det finns motiveringar i form av ökad avkastning, minskad arbetslöshet, minskade kostnader genom ökad integration och minskade motsättningar som leder till lägre budget för rättsväsende och sjukvård. Rekryteringsbasen kan bli betydligt större om ett mångfaldsarbete genomförs och allt blir tillgängligt för alla. På allas villkor. I alla städer. I alla väder. I alla kläder. Utan Kläder. Till och med i läder. Dörrarna står på vid gavel. Ut och in flyger åsikter och tankar om vartannat och blandas i en jättestor bunke. Bakas av på svag värme i låg temperatur i mitten av samhället tills den tas ut för att stelna. Projektet avslutas och mångfalden är nu uppnådd. Vi har blivit jättemånga, som kan gå till anfall. Anfall mot den aldrig sinande dumheten som utan att maskera sig tillåts att vandra runt i världen och lysa med de lånta fjädrarna från intellektet och eftertanken. Äh, jag är skeptisk!

Julstrike eller Ett klipp i näsan

2004-12-16T10:49:00.000+01:00

En härlig diskussion utspelade sig i baksätet på min bil i morse. Pojkarna berättade vad den ene respektive den andre gissat fanns i den hemliga julklapp som skolans lärare hade placerat ut. Barnen går i en liten byskola med 73 elever och därför kunde alla olika klasser vara med och gissa. Vad det hela skulle vara bra för vet jag inte, men antar att det helt enkelt skulle vara kul.

Den äldste hade nästan gissat rätt, han hade gissat att det fanns en tomtenisse i paketet. Ledtrådar lät meddela att det var något som kom på besök under de närmaste veckorna och dela ut något. Det rätta svaret var tydligen inte en tomtenisse utan två tomtenissar. Om hans verkligen halvrätta svar gav någon annan utdelning än tillfredställelsen att inte vara helt misslyckad utan endast halvt förtäljde inte samtalet i baksätet.

Det som gör episoden värd dessa rader är nu egentligen lillebrors kommentar. Med sin, ännu ganska smurflika röst, deklarerade han att han trott att det var ett bowlingklot i paketet. Det är en kommentar helt i klass med den han gav i somras då han helt ärligt deklarerade att han inte visste att man inte fick klippa andra barn i näsan.

Utan att kunna göra något åt det ser jag en inkarnation av jultomten som bowlingklot, rasandes ner genom skorstenen så att en kliniskt ren rökkanal visar på hans framfart. I släptåg kommer en skara av tolv Kägelnissar med en liten luva dinglande på det kala huvudet.
I kör utbrister de:
- Finns här några barn som inte skjutit i rännan?
Att klippa andra barn i näsan räknas förmodligen till kategorin "skjuta i rännan". Storebrors högljudda hån av lillebrors gissning på bowlingklot räknas helt säkert också dit. Klottomtens utdelning till dessa, mina söner, blir mycket liten.

Efter utdelning av idel runda paket sträcker sig en enorm hand ner genom skorstenen, greppar med tre fingrar i tomten och slungar honom med ett öronbedövande dån genom hopen med Kägelnissar och ut genom ytterdörren. Som genom ett trollslag upplöses nissarna i ett stjärnglitter och allt är åter tyst och rent som en nyoljad bana.

Lägenhetsbråk vs Villabråk

2004-12-15T14:57:00.000+01:00

När jag stod i omklädningsrummet efter ett träningspass idag hörde jag en konversation. Den ene hade igår blivit åhörare till vad han kallade ett lägenhetsbråk. Hans grannfru och han själv hade för ”en bra stund” lyssnat till skrik och dunkande från en lägenhet i angränsande trapphus. Polisen var kallad till platsen och de hade tydligen åstadkommit det största dunkandet då de slog in dörren, varefter tystnad återstod. Tystnad och en fråga i min skalle.

Om det finns lägenhetsbråk, finns det då också villabråk? Om så, är det någon skillnad på att bråka i en lägenhet eller en villa? När barn bråkar så gör de det språkligt helt generellt såvitt jag vet. Man pratar aldrig om sandlådebråk, matkösbråk eller stormarknadsbråk. Barn bråkar kort och gott, var de bråkar verkar inte ha någon betydelse. Uppenbarligen gäller inte detsamma för vuxna som bråkar, förutsatt att man i begreppen lägenhets- respektive villabråk alltid åsyftar vuxna (vilket jag tror är brukligt). När vuxna bråkar har platsen en avgörande betydelse, jag misstänker att man till och med skulle kunna hitta definitioner som väl avgränsar vilken typ av bråk som hör hemma i sovrummet, köket eller badrummet. En finare indelning av begreppen lägenhets- och villabråk alltså.

Nåväl, det mest intressant tycker jag är om det finns någon skillnad mellan bråken i olika bostadstyper. Kanske är det sammanlagda värdet av allt förstört lösöre större i ett villabråk än ett lägenhetsbråk, med undantag för Stockholms innerstad och en del andra platser? Man, kunde tänka sig att villabråkens språk är rikare och mer distinkt. Kanske lägenhetsbråken varar kortare tid då grannarna kanske hör det inträffade tidigare och då kan tillkalla polis snabbare än vid ett villabråk?

Bråken handlar nog om samma saker var det än sker. Utan att ha en aning så tror jag att man bråkar om kärlek och pengar.

Tomt huvud, bättre än tomt prat

2004-12-13T14:41:00.000+01:00

Idag har jag inget att säga så jag väljer att hålla tyst(nästan), det borde fler göra som inte har något att säga, men det är svårt att låta bli, det känns lite tomt att inte säga något, att inte skriva något, inte vara någon definierad i språk.

Ett tomt papper är bättre än tomt prat.

Tänker som Jospeh K

2004-12-09T15:52:00.000+01:00

Kommer det bli bättre när allting är över? Det är klart att det blir bättre! Vem skulle annars orka stå ut. När det är över blir det bättre, när processen är över blir allting bra. Då blir det som det var innan allt började och man kan fortsätta med det man gjorde innan. Fortsätta med det som gjorde att man en gång hamnade i livet.

Stora män är fulla av...

2004-12-08T14:12:00.000+01:00

Det var en gång en liten man som bestämt sig för att bli störst i hela världen. Han tog god tid på sig och studerade hur andra ganska stora män gjort före honom. Han kallade dem just så, ganska stora, för han kunde gå med på att de var stora men inte så stora som han tänkte bli. Hela sin ungdom ägnade han åt att studera böcker av typen Vem är vem, Nationalencyklopedin. De personer som skrevs om där, resonerade den lille mannen, som då ännu inte var en liten man utan bara en liten pojke, måste vara de största som hittills funnits. Varför skulle man annars skriva om dem? Han gjorde beräkningar och skisser både dagar och nätter för att försöka hitta var och en av dessa människors framgångsrecept. Han ville göra en syntes av alla recept på hur framgång skapas och på så sätt komma fram till den optimala metoden för att bli en stor människa och därigenom bli den störste som någonsin funnits. Han vågade inte prova någon av sina uträkningar eller planer innan han var säker på att den skulle fungera. Risken var ansåg han att hans kulle sluta som en medelmåtta och inte kunna komma vidare till en stor man om hans plan gick i stöpet. Detta kunde inte riskeras.

Ett tag stod hans studier stilla, han tycktes inte komma någonstans och var orolig at han aldrig skulle lyckas samla tillräckligt med kunskap för att skapa det framgångsrecept han så hett eftertraktade. Men, så en dag när han besökte sin lokala frisör, fick han vänta en stund och öppnade då en av de veckotidningar som bjöd på artiklar om den så kallade kändisvärlden. Den lille manen insåg efter en kort tids studier av det material som de här tidningarna erbjöd vad som saknades i hans recept för att göra det perfekt. Han justerade sina ritningar och planer och såg att det skulle krävas fem år innan han skulle nå sitt mål.

Han köpte från en plastproducent i närheten in 4 ton mjukgörare och började så införliva denna substans i sin dagliga kost. I sitt garage lät han installera en kompressoranläggning avsedd för sprutlackeringsarbeten. Åren gick och kompressorn provkördes varje månad enligt en noggrant utarbetad plan. På nyårsafton det sista året av planen, exakt fem år efter han påbörjat den slutliga vägen mot global storhet startade han sin kompressor, anslöt ett tryck av 10 bar i ändan och gick efter en kort stunds uppladdning ut i världen som den största man världen skådat. Han är fortfarande där ute, ni har säkert mött honom.

Att klappa till barn

2004-12-07T10:42:00.000+01:00

Årets upplaga av julen är i full gång. Ytterligare ett kapitel av julklappshysteri och stress, av tvång, sprit och barn som far illa ska skrivas in i familjehistorien. Jag säger detta för att ha det sagt. Jag vill lägga den tråkiga sidan av julen åt sidan, utan att glömma att den finns. Precis så borde vi göra som vuxna. Vi kan inte glömma att för många är det den tråkiga sidan av julen som dominerar, men vi kan försöka visa på en annan sida. Visa både barnen och oss själva, för många av oss vuxna känner säkert igen sig i den tråkigare delen.

När jag var liten önskade jag mig såklart hårda paket till jul, det gjorde väl de flesta. Men jag minns att jag, för att framstå i lite bättre dager, brukade lägga till några mjuka önskningar i mitten av önskelistan. Ett par långkalsonger och ett par raggsockor brukade få representera mitt förnuftsfyllda barnjag. ”Den som önskar sig så förnuftiga saker måste säkert belönas”, tänkte jag. Det jag helst ville ha stod sist. Listan avslutades sålunda varje år med Stor kniv och Hund. Då min mormor jobbade på en trikåfabrik och hade personalrabatt fick jag drivor av långkalsonger. Då åttiotalet kom och tunna trikåbrallor blev moderna finansierade jag faktiskt mina studier, genom att sälja delar av det lager jag byggt upp. Som de flesta mormödrar stickade hon också varför mina fötter alltid var duktigt påpälsade med raggsockor i olika mönster. Det närmaste jag kom mina drömklappar var väl den julen mormor överträffade sig själv och stickade en färgglad hund och pyjamasen pryddes av menlöst små svärd. Som barn hade jag nog föredragit att hon varit vapenhandlare och samtidigt drivit en kennel, men icke, hon var trikåfabriken trogen livet ut.

Nu, i en begynnande medelålder, skriver jag inte önskelistor längre, men om jag gjorde det så skulle jag då inte önska mig långkalsonger och raggsockor i alla fall. Om inte...jo, om jag kunde få dem av min mormor. Hon har varit död en del år och jag saknar henne väldigt mycket. Jag bryr mig naturligtvis inte om långkalsongerna, utan det där andra som fanns i paketen från henne, det riktigt mjuka och varma. Det är som om mjuka paket liksom är inslagna i två lager. Först ett lager papper, sen ett lager med långkalsonger eller något annat varmt och mjukt och därinne, i mitten av paketet, ligger den egentliga julklappen. Där ligger omtanken och värmen, kontakten mellan två hjärtan. Mjuka klappar flyttar en del av en människas hjärta till en annan och i samma stund som hon gör det så växer det egna hjärtat sig större än innan.

Kan vi som vuxna ge mjuka klappar till barnen och varandra så är jag övertygad om att den andra delen av julen, den tråkiga, blir mindre närvarande för många och den egentliga meningen med att fira jul blir tydligare i all sin enkelhet.

Platsbokningen! Himmel tryck 1, Helvete tryck 2

2004-12-06T09:36:00.000+01:00

Läser i tidningen Dagen att 21 kristna har dödats i en bussolycka. Jag läser inte kristen press till vardags, men har den senaste tiden varit inne på deras webbresurser för att få ett begrepp om vilket språk och vilken typ av nyheter som visas där. Ibland kan man se samma nyheter som i ”den vanliga” pressen, dock vinklat på ett annat sätt. Helt klart intressant!

Att det är tjugoen personer är inte det intressanta i artikeln ovan utan snarare att det är 21 kristna, det är uppenbarligen det mest uppseendeväckande då det fokuseras på i artikeln. Kan det bero på att tidningsrubriken ska tolkas som att det bokas plats åt ytterliggare 21 personer i himlen? Värt att nämnas är att det i samma nätupplaga av Dagen kan förstås att 23 platser också bokas på den varmare platsen där svavlet osar om öronen. Uppenbart är det 23 personer som är helt okristna, må de vara fördömda. Hursomhelst så är det 44 personer som är döda ganska nyligen, de har ju i alla fal något gemensamt.

Man kan även i Dagens nätupplaga läsa att ett stearinljus, kallat adventsljus, får barnens ögon att tindra. Det är klart det gör, vems ögon tindrar inte då någon lyser med ett ljus på dem? Mina ögon tåras nästan av rubriken vilket troligen är meningen. Där sitter de små barnen i sina pyttesmå kläder och knäpper sina små knubbiga barnhänder, blickar ut över adventsljuslågorna och bara – tindrar! De tindrar för att hålla tillbaka en konvulsion av ångest och vanmakt inför världens ondska och människans oförmåga att se sin nästa. Låt oss alla samlas inför en eregerad stearinfallos och tindra in julen tills ögonen faller ur! Även om det inte hjälper så hindrar det kanske någon att strypa sin nästa under den stunden som tindringen pågår.

OMFÖRING i Dagens Nyheter

2004-12-03T15:00:00.000+01:00

I nätupplagan av Dagens Nyheter poppar det upp en kampanj för provprenumeration. Jag läser intressera ända tills det pratas om att det ska ske en OMGÖRNING av kultursidorna. Vad är det det? Kanske åsyftas att man ska göra en OMRÖRNING av kultursidorna, vilket i sig kan tolkas som att man ska göra dem röriga på ett annat sätt eller som att sidorna själva eller innehållet på dem ska flyttas om för att på så sätt åstadkomma något. Vad som ska åstadkommas blir jag inte heller klok på. Vad som kanske skulle vara på sin plats är möjligen en OMHÖRNING, något som kunde tolkas som att man borde höra om någon tycker att kultursidorna borde göras om. Det enda som den aktuella kampanjen lyckas med för mitt vidkommande är en OMKÖRNING. Inte för egen del, men man underlättar för sina konkurenter att just köra om Dagens Nyheter i upplagesiffor, för vem vill prenumerera på en tidning som håller på med OMGÖRNING, det låter nästan lite snuskigt när man tänker efter och det passar sig ju inte i en dagstidning. Snusk får man spara till kvällen.

Nötter, Naglar och Choklad

2004-12-01T09:21:00.000+01:00

Man kan inte stoppa en pralin i munnen utan att behöva skämmas över att vara människa. Det finns förmodligen inte en enda handling jag kan välja att ägna delar av min dag åt som inte har ett moraliskt dilemma i släptåg. I vintermörkret är det enkelt att skylla på att man inte är så upplyst, problemet är dock att inte ens under midsommarnatten inser jag alla de komplikationer och all ond bråd död som frodas i fotspåren av att jag glufsar i mig en ynka kartong med Aladdin choklad. Jag menar, vad är ett halvt kilo choklad, det måste man väl för hundra gubbar få avnjuta utan att skämmas.

När jag på Utrikespolitiska Institutets hemsida tar del av den senaste Utrikesanalysen känner jag emellertid hur pralinerna sväller, inte bara i magen, utan även i min mun. De blir till stora, blodiga klumpar, till knivblad och till styva manslemmar. Med allt det i munnen finns det inget annat att göra än att spotta. Spotta ut människor ondska, girighet och maktbegär i en vidrig loska rakt i ansiktet på de som förtjänar det. Frågan jag inte kan besvara är bara vem det är. Medan jag funderar vänder vinden och tar tag i spottloskan som med eftertryck sätter sig rakt i min panna.

Kampen om landet Elfenbenskustens viktigaste inkomstkälla kakaoindustrin kantas av våld, mord, korruption, främlingsfientlighet och mängder av andra hemskheter. I analysen så pratar man om att det också förekommit våldtäkter, man nämner det som om det vore det naturligaste i världen att det förekommer våldtäkter i krigssituationer och det är det förmodligen. Jag har aldrig varit del av något krig eller liknande och hoppas slippa det under hela min livstid, men i alla rapportering från liknande händelser i historien såväl som i dagliga händelser så verkar det vara gängse norm att man sätter på de kvinnor man kommer åt. Visst är det konstigt? Talesättet lyder ju ’In vino veritas’, men jag undrar om inte sanningen om den mänskliga naturen ligger mera naken under de extremförhållanden som ett krig erbjuder, jag har ingen aning om vad det skulle kunna heta på latin (latinkunniga läsare uppmanas bidra…). Det finns förmodligen hyllmetrar av psykologiska avhandlingar om vilka kontrollbeteenden och grundläggande trrygghetsmekanismer som utgör grunden för mannen okontrollerade sexuella aktiviteter i krigstid, men jag tycker det är oförståeligt ändå. Hur kan egentligen något som sex förknippas både med det som nog är den mest högtstående formen för mänsklig kommunikation/relation dvs. kärlek samtidigt som det på ett vetenskapligt sätt, enligt psykologer, är en vanlig handling i en krigssituation? Sex som representant både för det mest goda och det mest onda? Genom att undvika det går man miste om båda ytterligheterna?

Som vanligt har jag inget svar och jag är osäker på om det finns något, men om jag nu ska låta bli att äta choklad i jul, vad ska jag då äta? Finns det någon förbannad nötkamp någonstans i världen som hindrar mig även från fillipinspelande? Jag får väl tugga på naglarna och hoppas att världen blir bättre så kan jag äta desto mer godis till påsk.

Gud - Den ultimata stordatorn

2004-11-25T21:31:00.000+01:00

Jag har haft en bild i huvudet en tid. Jag vill inte kalla det en liknelse, utan en idé om ett faktiskt tillstånd. Min tanke är inte att Gud kan liknas vid en stordator, dvs en centraliserad processorkraft med en obegränsad mängd minne, utan att Gud faktiskt är en stordator med en obegränsad mängd minne. Jag menar också att Gud är synonym med en syntes av alla människor och alla mänskliga handlingar. Hur då? Jo, genom att människans hjärna inte är en processorenhet, vi tänker inte som individer utan som en komplex. Människan hjärna är inte en processor med minne utan ett trådlöst modem som kopplar ihop oss med stordatorn, med Gud. Med andra ord, alla människor, är instanser av Gud och är tillsammans Gud. Ingen tanke är individuell, alla tankar påverkar det totala tankekomplex som tillsammans med minnesbanken utgör Gud. Utgör vår intellektuella existens vilket faktiskt är den enda existensen över huvud taget. Vi är gud, Gud är allt och för övrigt är tystnad.

"kärleken och döden, samma gamla skitsaker"

2004-11-24T09:27:00.000+01:00

Citatet oven är hämtat från poeten Jörgen Lind. Jag läste i morse en intressant artikel av Maria Küchen, den står att läsa i tidningen Trotts Allt som är en mycket bra tidning.

Läs den själva den är bra, men jag vill passa på att lyfta fram ett stycke ur den:

- Ja, religionen är ju en väldigt enkel lösning på svåra frågor, sa häromdagen en helt trendrätt kulturpersonlighet jag inte känner (träffade honom i en bar). Han verkade tro att det var en helt fräsch ironi, men det är ju inget nytt att ett religiöst perpektiv bara accepteras i kulturbarer på villkor att allting får fortsätta vara svårt. Men religionen är, kan åtminstone vara, en väldigt enkel lösning på svåra frågor - i god bemärkelse.

Förenkling kan vara ok. Det finns två slags kristen förenkling:

1. Det outhärdligt överslätande låtsandet att allt är så fint och bra när det i själva verket är allt annat än det.
2. Det raka enkla ljuset som skär tvärsigenom komplikationer och krafs, livslögner och kokett svartsyn.

Detta raka enkla ljus liknar ljuset på våren som gör att man inte kan blunda mera för att: "Det är faktiskt dags att städa här. Ordentligt."

Kramen en rörelse - inte ett statiskt tillstånd

2004-11-22T13:11:00.000+01:00

Kramen tappar i värde då den slutar som ett grepp runt någon annans kropp. Då den stannar i att vara en variant av halvnelson och slutar innan den hunnit förmedla uppmärksamhet och uppskattning av den man kramar. Kramen blir också statisk och betydelselös om man inte skickar den vidare, om man inte låter den bli som en partikelström – en vågrörelse samtidigt som en mycket individuell stund med en unik människa. Kanske kramen är något som borde kunna levereras via bredband?

Under den gångna helgen har jag tillbringat alla vakna timmar på ett konvent med närmare 800 människor. Både gamla och unga. En bra tillställning som på många sätt var olik vardagen för en alldaglig svensk administratör.

Den största skillnaden var att många kramades. Inte bara när de träffades första gången den helgen. Inte bara första gången de sågs just den morgonen. Inte bara när de skiljdes åt. Inte bara killar och tjejer. Inte bara män och kvinnor. Inte bara unga med unga. Nej, alla kramades när det kändes bra att göra det. Inga kramar med sexuell laddning. Mer kramar som sa; ”Hej, vad bra att du är här. Jag ser dig och tycker det är bra att du ser mig!” Flummigt? Ja, på sätt och vis så känns det ju lite uppe i det blå och lite barfota och plyschbyxor. Men, på sätt och vis, så känns det samtidigt väldigt jordnära, för vem vill inte bli sedd och uppskattad bara för att man finns och är den man är? Det är grundläggande och det är bra!

På mitt kontor kramas man aldrig, i alla fall inte så någon ser det och inte utanför arkivens dunkla gömmor…Varför kramas man inom olika fritidsverksamheter men inte inom arbetslivet? Kan det bero på att jobbet är man ofta tvingad att gå för att kunna betala hyran, medan man gör det man själv vill och träffar dem man helst vill på fritiden. Ofta, träffar man människor som har samma värderingar som en själv. Jag är personligen ganska nöjd med att vi inte kramas på jobbet, men skulle inte ha något emot att jobba på ett ställe där man kramades mer. Motsägelsefullt? Ja, såklart, det är inte lätt det här med kramar, men det är gött!

Gala för döden

2004-11-19T13:22:00.000+01:00

När jag gick till jobbet i morse var det någon, nyss bara ett barn som bokade en plats i dödens väntrum. Det var väntat sedan flera månader och nu var tiden inne. Fler väntas den närmaste tiden följa i hans spår. Det gäller uteslutande män. De här männens, eller ska vi säga pojkarnas, oförmåga att producera ägg är den direkta orsaken till den alltför tidiga död de går till mötes.

Sedan i augusti i år har vi haft en samling individer av olika kön boendes i ett uthus hemma. De var små och duniga då de kom, en dog endast några dagar gammal, men tjugo stycken är kvar. Mor och far i familjen har varit med dem, dock har modern den sista månaden totalt upphört med sin mammaroll och börjat behandla sina barn som jämlikar varvid fadern i famlijen tagit över ansvaret för att hålla ordning på familjen och visa på maten som vi lägger fram till dem. De brukar få komma ut för några timmar om dagen, men de går mest omkring och sprätter planlöst och går sedan och lägger sig så fort solen går ned.

I en flock med kycklingar finns alltid några tuppar, man vet att några ska bli gryta tidigare än de andra som får förmånen att förse människan med ägg under en fyra fem år innan de går samma väg. Våra höns har det väldigt bra, barnen hemma tycker det är jätteroligt att ta hand om dem och det har varit intressant att vara med från det de var små. När min minste frågade vad som skulle hända med tupparna sa jag bara att: "Dom ska vi äta upp!". "Ok, kyckling är gott!", var hans reaktion. Det känns bra att barnen vet att kyckling inte är något görs av en del McDonalds och två delar Matmix.

Hursomhelst så kändes det ganska ödesmättat då den första av tuppkycklingarna visade sitt rätta jag i den kalla novembermorgonen. Han harklade sig på hönsvis och lät ett målbrotts kuckeliku besegla sitt öde...

Flykt från Amerika eller från Amerikaner

2004-11-18T21:05:00.000+01:00

Av någon outgrundlig andledning har jag i mer än ett år prenumererat på nyhetsbrevet Escape from America. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det beror på att jag inte kan låta bli att fascineras över den fantastiska titeln Escape from America. Varje gång nyhetsbrevet ramlar ned i min inkorg ställs jag återigen inför frågan om vad de flyr ifrån. Det finns en underliggande webbplats till detta nyhetsbrev också, Escape Artist, heter den. Man kan få råd och tipps om allt mellan himmel och jord som rör hur du ska flytta ifrån USA och bli lycklig någon annan stans. Vad gillar ni rubriker som Restart your life overseas?

Jag undrar stilla om det bara är Amerikaner som är så inskränkta att de tror att man kan börja ett nytt liv och bli lycklig bara genom att flytta sin kropp till en annan koordinat på jordgloben. Tyvärr är det nog inte så! Jag sitter själv drömmande och surfar runt bland de vackra bilder och fantastiska, havsnära, egendomar med egna poollandskap som siten marknadsför. Det verkar dock som man skulle behöva vansinnigt mycket pengar för att restarta sitt life på andra sidan en sjö. Förmodligen har de som kan ha råd med de egendomar som saluförs redan en liknande egendom i någon Amerikansk stat. Så, förutom vädret i vissa fall, vad är det då som skiljer landet av mjölk och honung från det man lämnar? Knivskarpt eller inte, men jag tror att just här ligger lösningen som kan få mig att säga upp prenumerationen på Escape from Americas nyhetsbrev. Jag kan få frågan varför besvarad. Varför ska man fly från Amerika?

När jag mer ingående studerar vad som finns att läsa i nyhetsbrevet inser jag att titeln är direkt felaktig. Det är inte frågan om att fly från Amerika utan att ta det med sig till en plats där det är bättre väder, lättare att få tag på marijuana och där man än mer kan få känna sig som en del av ett privilegierat fåtal. För tänk er om alla plötsligt ville få en egen plats på en paradisö, en egen plats om är lite hemlig som bara några upptäckt, de som vet hur livet egentligen skall levas.

Jag inser att det inte är något fascinerande med nyhetsbrevet Escape from America, det är som sagt bara ännu en yttring av den gamla tesen som klart definierar kapitalismens grundläggande idé som utgår ifrån att alla kan tillhöra ett privilegierat fåtal. Det tål att upprepas, hur många gånger som helst!

Dock, kommer jag att fortsätta prenumerera på nyhetsbrevet. Det är ett mycket billigt sätt att turista i de mest underbara miljöer jorden runt. Det är dessutom helt riskfritt och man behöverinte riskera att se något fult eller otäckt, det finns inte med på bilderna. Det har flytt någon annan stans. Kanske till Amerika?

Poeter läser för svarta hål

2004-11-17T10:34:00.000+01:00

Jag hörde att det varit poesi uppläsning på ett observatorium någonstans i Stockholmstrakten. Det som lästes upp digitaliserades och sändes ut i rymden mot stjärnan Vega. Det verkar som globaliseringen tar ett nytt steg då de Svenska poeterna försöker hitta nya marknader för sina alster utanför vår planet. Det är nog ett genidrag att liknas vid att plantera en ekskog som ersättning för lönearbete. Eventuella royalties från invånarna på planeter i Vegas stjärnsystem torde dröja minst sextio år troligen betydligt längre då en korrespondens med ett förlag på Vega planeten kan dra ut på tiden i flera hundra år.

Mot den stjärnklara vinterhimlen sände jag några tankar igår kväll då jag var ute och kissade mig själv och hunden. Om det framstår som en bra sak att försöka kommunicera mänsklighetens essens, via för många människor obegriplig poesi, till en främmande livsform, så borde samtliga integrationssträvanden mellan olika folkgrupper och sociala skikt snarast inriktas på just kommunikation via poesi. Problemet i min mening är nog bara det att mycket av dagens poesi är så oförståelig att den inte ens kommunicerar med sin skapare, förmodligen inte ens med poesins skapares skapare…

Var är de onda djävlarna?

2004-11-16T11:55:00.000+01:00

Den sista tiden har jag grävt en hel massa i utrikespolitik, bistånd och humanitära organisationer. Det finns hur mycket skrivet material som helst. Massor av visioner och målsättningar och strategier och handlingsplaner och dokument av alla de slag. Man blir alldeles yr. Varför är det så jävligt i världen när det verkar finnas så många som kämpar för att den ska bli bättre? Är det verkligen så att det finns så fruktansvärt många som kämpar åt andra hållet? Det är inte uppenbart vilka nätverk och visioner och mål och konferenser de i så fall står bakom. Jag har inte hittat några Internetlänkar där det står "…vi är en organisation som vill bekämpa all medmänsklighet och ta all makt i världen för att ägna alla jordens resurser åt att förhärliga oss själva och göra bara oss lyckliga och välmående…". Det finns ingen, som inte klassas som psykiskt störd, som uttrycker sig på det viset. Ändå är det precis så en stor del av världen fungerar. Jag frågar mig lite tyst; är det så att allt som står inom citationstecknen ovan faktiskt finns att läsa mellan raderna, mitt framför ögonen på oss, om vi drar slutsatser av det som är de etablerade "sanningarna" idag? Finns de onda djävlarna bakom varje datorskärm som nu stålar ut den här texten? Jag vet inte, åtminstone är jag inte säker.

För att skapa alla dessa dokument och visioner har det genomförts oräkneliga nätverksträffar, seminarier, workshops och konferenser runt om i världen. Det delges synpunkter och förmedlas förståelse för olika kulturer i en aldrig sinande ström. Alla är överens om att fattigdomen ska utrotas och att alla människor har rätt till ett värdigt liv utan svält och rädsla. Världsförbättrarrörelser har i sina omfattande organisationer massor av dokument och rapporter i ämnet. Medlemmarna inom rörelsen har träffats och försökt förstå varandras kulturer. Som resultat av alla möten finns dokument där det står vad man kommit överens om. Det är inte tal om annat än att organisationerna vet vad de själva tycker. Frågan är bara om resten av samhället vet det och om de nu gör det, kan man fråga sig om de överhuvudtaget bryr sig om det.

När jag läser olika visioner och strategier så upprepas många fraser som ett mantra, vissa dokument är så vältaliga att man får gåshud. För organisationens medlemmar blir det nästan fysiskt påtagligt hur goda intentioner man har, kanske inte lika ofta för de behövande. Orden flyger på lätta vingar ut över den välvilliga eliten och faller sedan platt till marken. Innehållet som var menat att förvandlas från ord till handling och sippra ned från alla välformulerade visioner för att läka, mätta och trösta de behövande, står kvar. Som ord på ett papper.

En del intressanta länkar:

Globalis
Utrikespolitiska Institutet
IRIN
Globalportalen
Afrikanyheter
Svenska FN-förbundet

Uppföljning av sex på en onsdag

2004-11-15T10:14:00.000+01:00

Som tidigare utlovats följer vi nu upp hur det gick med den aktionsgrupp som hotat trotsa statsmakternas påbud om sexuella aktiviteter under trettiotimmarintervallet som det populärt kallas.

Vi kan rapportera att aktionen var en fullständig succé! Vid fem slumpvisa tidpunkter med start klockan 14.37 i onsdags förra veckan befann sig fem olika personer av obestämt kön på vandring i fem olika miljöer på skilda platser utan någon som helst sexuell laddning. Med en förskjutning på ett slumpvis antal sekunder detonerade en liten krutladdning apterad på varje person och de blev alla föremål för en explosionsartad tidsutlösning. De var inte ensamma då det fanns personer på andra platser men ingen deltog i den sexuella handlingen, det var oplanerat för den inblandade och det skedde utanför trettiotimmarsintervallet.

Ännu en framgång för den civila olydnaden.

För att genomföra er egen sexaktion och bryta Statsmakternas påbud hänvisas till denna länk.

Kungahuset och LOU

2004-11-15T10:06:00.000+01:00

Jag har läst att Republikanska Föreningen den sista tiden har tagit nya tag för att störta Kungahuset. Med hjälp av en hord RP-konsulter på Legobasis ska den gamla ordningen med ett Kungahus bekämpas. Jag tycker att det är ett lovvärt initiativ. Alltför länge har jag upprörts över bristen på likhet inför lagen. Att se människor glida vid sidan av det etablerade lagrummet där vi andra måste vistas vare sig vi vill eller inte. Republikanske Föreningens initiativ förtjänar att stöttas varför jag med omedelbar verkan sätter en länge projekterad plan i verket.

Det är dags att även Kungahuset inordnar sig under LOU, Lagen om Offentlig Upphandling. Alltför länge har vi blundat och låtit kostnaderna för PR av Sveriges land passera utan ifrågasättande, att konkurrensutsätta bandklippning och uppläsning av intetsägande tal iförd dyr kostym och i vissa fall blanka metallföremål måste formaliseras i en offertförfrågan och upphandlas enligt LOU som upphandling av tjänst grupp A.

Det torde inte fattas hugade entreprenörer som med glädje inkommer med anbud på denna typ av tjänst. Några som jag uppfattar som självskrivna i skrivande stund är Kung Olav av Norge, Bert Karlsson, Göran Persson, Usama Bin Ladin, en eller flera instanser av Elvis Presley samt en skrivelse i form av ett hot snarare än ett anbud från Georg W Bush, naturligtvis med referens till en bilaga i form av Gamla Testamentet. För att det inte ska fattas nationella intressenter som kan föra det Svenska arvet vidare samt även generera Svenska arbetstillfällen och låta en stor del av Kungahusets omsättning stanna inom landets gränser har redaktionen på Eljest beslutat att inom en snar framtid låta registrera företaget Rent-a-Reign (se ordbok för Reign). Den bärande affärsidén för företaget är att erbjuda ett dynamiskt Kungahus för framtida krav till en konkurrenskraftig kostnad. Allt vår personal kommer att vara tränade i både bandklippning, vinkning och kommer att kunna uppvisa både en aristokratiskt högdragen min samt en i allmänhet tölpaktig attityd mot ofrälse. Samtliga representanter för Rent-a-Reign kommer att vara tämligen läskunniga varför de färdigskrivna talen inte kommer att bjuda något hinder. Den konfigurerbara regent vi tillhandahåller kan fås i en närmast oändlig mängd utföranden och alla dessa typer ryms inom det standarkontrakt vi erbjuder, priset är endast beroende av hur många regenter som önskas avropas vid en och samma tidpunkt.

Kungahuset kan varieras från familjeenhet till att bestå av en ensamstående. Man eller kvinna kan varieras allt efter uppdrag, om en man önskar en man som genomför uppdrag som Drottning bjuder det inga hinder. Våra regenter har en mängd färdigkomponerade kostymer med alltifrån lodenrock och gummistövlar till dyra blå kostymer med blanka metallbitar på. Vid de olika invigningstillfällen och dylikt som regenten önskas närvara vid kan hela uppdraget konfigureras via Internet. Inga stora planeringsarbeten är längre av nöden inför ett kungabesök. Om en måltid ska intas i samband med uppdraget samarbetar Rent-a-Reign med McDonalds och förplägnad medföljer Regentföljet i eleganta isoleringskärl. Den nya kompositionen Mc Beth rekommenderas varmt. En lägre kostnad för uppdraget kan fås om Regenten kan utföra sina åligganden iklädd Ronald Mc Donalds utstyrsel.

Det pris Rent-a-Reign erbjuder den Svenska Staten för att upprätthålla ett svensk Kungahus kommer att vara en bråkdel av det dagens innehavare erbjuder. En av flera anledningar till vårt förmånliga erbjudande grundar sig i vårt samarbete med veckopressen samt ett antal olika såpoperor vilka kommer att följa en eller flera av de Kungar och Drottningar som jobbar på fältet, de kommer att utrustas med en uppsättning av olika perversioner och laster för att förhöja både nyhets-, underhållnings- och PR-värdet skyhögt över vad dagens Kungahus kan erbjuda. Vi inser att det är ett högt satt mål men är icke desto mindre övertygade om att vårt samarbete med fångvården och då i synnerhet Kumla anstalten kommer att förse oss med den kompetens och de kvalifikationer som krävs för detta ändamål.

Delat Helvete - Halvätet

2004-11-11T16:00:00.000+01:00

Läste på den bloggen Errata om ett Helvete på en Konsumbutik. Det visade sig vara en hyllkantsetikett för Hel Vete, Helt Vete alltså. Kul! Om man då bakar en limpa, skär sig en smörgås och lämnar hälften utan att äta upp den, har man då lyckats förflytta sig till Halvätet?

Ut och IN

2004-11-11T08:26:00.000+01:00

När jag hörde något program på radion häromdagen om utbildning började jag fundera över varför det heter just UT-bildning. Vad är det som kommer ut och från vem? När jag tänker på lärande så är det nog mer som att jag tar IN något. Kan det vara så att någon tagit fasta på tesen att det krävs hårt arbete att bilda sig och då fokuserat på transpiration, UT-dunstningar, då ordet UT-bildning formades?

Nåväl, tanken ledde mig vidare till att det istället borde heta något med IN, IN-bildning lätt naturligt. Det ligger ju farligt nära ordet IN-billning. Det ledde mig till tanken att UT-bildning nog i många fall är det samma som IN-billning. Efter en viss form av kunskapsförmeding kan man ibland känna det som man blivit utsatt för IN-billning snarare än UT-bildning. Helt nyligen deltog jag i en kurs för att bli certifierad projektledare. En hel del matnyttigt, men själva certifieringen som består i ett långt prov med massa kryssfrågor fick mig att förstå att det viktigaste som förmedlades på den kursen snarare var en IN-billning att man var en duktig projektledare än att förmedla de kunskaper man behöver för att UT-vecklas. Inte vet jag om det ligger något i det här resonemanget, det ser ganska IN-vecklat UT.

Zoo = Sco

2004-11-07T21:49:00.000+01:00

Jag tillbringade större delen av lördagen på Nordens Arks djurpark. www.nordensark.se Hela famlijen hade en jätteskön dag. Härligt höstväder och god matsäck. Vi såg alla djuren utom nån sorts get. Vargar, lodjur, höns, ankor. Fick lite idéer till vårt eget hönshus en toppendag helt enkelt.

Det var dock en sak som slog mig då jag gick bland alla hägn. De olika djurens hägn var utformade olika för att passa de olika djuren. I hackspettens voljär var till exempel alla träpålar klädda med plåt. Föst förstod jag inte varför, men så snart det eviga knackandet startade så insåg jag. Hacke och hans fru Hacka? skulle perforerat stoplarna på några veckor.

En Hornuggla glodde ut genom gallret så det en stund kändes som jag var iaktagen snarare än iaktagare. Tanken for iväg och gav mig tanken att en ganska stor installation skulle vara kul att skapa. En stor byggnad där en mängd olika hägn kunde byggas upp för att inhysa olika typer av människor. Det kunde vara en bur med en Alkoholist, en annan med en Pederast, andra som kunde fyllas med en Svensson, ett par Karriärrister, en finnig Civilingejör, en Gudrun Sjödén Tant, ett par Lesbiska och så vidare. Tänk er, man kunde ta med familjen och gå och titta på ett tvärsnitt av olika representationer av mänsklighet. Burarna måste naturligtvis vara anpassade för den eller de människor den ska hysa. En alkoholist får ha den rekvisita den behöver för att trivas och en Civilingenjör några skivor med Thomas Ledin och en räknesticka.

För att fylla en större människopark skulle det krävas en så stor mängd skådespelare att kårens arbetslöshet kunde elimineras helt. Halvt på skoj och halvt på allvar tycker jag att det är en bra idé. Det skulle vara väldigt kraftfullt att få se representation av de olika personlighetsdelar man själv är sammansatt av, igenkännandet är en stark feedback för förändring.

Bullbak

2004-11-05T15:45:00.000+01:00

En samlingsplats för mina tankar det borde jag ha. Någonstans som det var tillåtet att aldrig fundera på verkligheten. Låta allting vara sanning i just det ögonblicket och låta det leva som sanning som man diktar, tar fram i just det ögonblicket. Vilken stor frihet skulle inte skapas om det kunde få ta plats i verkligheten, finnas till som något verkligt. Ta fasta på vardagens realiteter och sedan, stå ut. Stå ut ur mängden som skapat ur vilken film som helst. Som kommet ur mormors bakugn. Lika kletigt, fastnande i början men efter en stunds värme, vila, så finns det något riktigt. Något verkligt som folk vill ha. Som man accepterar som en – bulle. Ja, vem vill ha en bit deg liggande i långliga tider, det är ju något ofärdigt som inte riktigt finns. Som bara är ett mellanstadie till en bulle. Till något riktigt. Varför går man inte annars omkring och pratar om att ”igår gjorde jag en sån fin deg”. Nej, man är bara intresserad av ifall någon lyckats åstadkomma något verkligt, något som folk vill ha. En riktig sak, en färdig som folk vet vad det är och vad den är bra till. En bulle, det vill folk ha.

Kors då Arn!

2004-11-05T15:43:00.000+01:00

Redan när jag var liten tyckte jag det var underligt med korståg. Riddare som drog ut i fält för att övertyga människor om vikten av att älska varandra? Älska mig annars ska jag slå ihjäl dig!

Nu, i modern och upplyst tid kanske vi ler åt ironin i detta. Vi vet ju bättre idag. Idag dödar vi istället dom som inte älskar på rätt sätt, eller dom som älskade dom som vi dödade på ett sätt som vi hatar. Vi gräver gravar med maskin för att fylla dem med kroppar från de människor som inte vet hur man ska älska, men som vi visste hur man skulle älska, på rätt sätt, men inte gjorde det. Vi valde att älska oss själva.

Privat Stat

2004-11-05T15:40:00.000+01:00

Apropå privatiseringar

Posten förlorade pengar och genomförde en stor förändring. Alla postkontor stängdes och många människor blev arbetslösa. Nu hämtar vi paketen i livsmedelsaffären eller på bensinmacken. Uppenbarligen är SJ nu i samma situation och lösningen ter sig ju, i ljuset av Postens framgångar, entydig. Lägg ner alla stationer, sälj alla tåg, bryt upp rälsen och avskeda all personal. Varför ska SJ hålla fast vid en föråldrad affärsmodell och sköta sina transporter själva? Kontraktera istället livsmedels grossister och andra som transporterar gods över Sverige, bygg ett avancerat IT system för bokning och reservation för någon miljard. Sedan kan vi resenärer boka våra biljetter på macken och samåka med mjölk och bensin eller varför inte lifta till jobbet med grisbilen?

Kanske kunde konceptet utvecklas så att Posten och SJ kunde samarbeta. SJ resenären kunde ju ta med sig posten på grisbilen och dela ut den till en livsmedelsaffär i närheten av adressaten. Då kan ju Posten sälja av sina lastbilar också. Andra samhällsfunktioner skulle kanske även de kunna avvecklas. Larmnumret 112 kunde ju kopplas till närmaste bensinstation som kunde hyra ut en slangbil till de resenärer som för tillfället väntar på transport. På sin väg till släckningsarbetet kunde de säkert dela ut en del post och kanske hjälpa Polisen att spana efter bovar. Alltihopa kunde sändas ut via Internet som en dokusåpa utan slut, för det är väl vad det ska föreställa?

En betraktelse från en blivande Resenär, Brevbärare, Sopkörare, Brandman och Polis

En betraktelse över Årjängstrollet

2004-11-05T15:35:00.000+01:00

Ett vykort från Årjäng

När jag var liten var jag rädd för Årjäng. Bliven ungdom tyckte jag bara att det var töntigt, förknippat med Tore Skogman. Efter ungdomen och fram till min nu begynnande medelålder har jag inte ägnat Årjäng en tanke. Men, så driver omständigheterna gäck med mig. Mina litterära drömmar förflyttar mig för första gången i mitt liv till just Årjäng. Till den värmländska orten med det där förbannade trollet. I jordgubbsland använder man en fågelskrämma för att hålla borta fåglar. I Årjäng har man tagit sig omaket att uppföra ett plastbeläte för att hålla barn och deras familjer borta. Det måste ju vara syftet, vad annars? Som barn fick jag ett vykort från en släkting en sommar. Det var en bild av Årjängstrollet på framsidan och jag sov dåligt hela natten.

När jag som nu gränslar det aktuella trollets vänstra stortå och skriver detta med en gråmålad jättetånagel i plast som underlag för mitt block, känner jag dock att min rädsla för trollet är borta för alltid. Nu är det bara töntigt och naturligtvis obeskrivligt fult. Min inställning känns grundmurad och Årjäng som ett avslutat kapitel, men ödet vill annorlunda.

Som en pendang till Årjängstrollet vandrar nu Salman Rushdie semesterlojt över torget med en burk hjortronsylt i handen. Han slår sig ned vid ett plastbord bredvid två korpulenta värmländskor i popplinklänningar. Dom tycks känna varandra väl och Salman hämtar en kopp kaffe. Det känns med ens helt naturligt, ingen har väl översatt ordet Fatwa till värmländska. Kan man blanda indier och britter kan man naturligtvis blanda indier och värmlänningar minst lika framgångsrikt. Jag har aldrig gjort något liknande men nu verkar det vara det naturligaste i världen. Med några korta steg från Trollet är jag framme vid kaffebordet där Salman och hans vänner sitter. Jag frågar om jag får slå mig ner en stund. Vi pratar en stund över kopp och får veta att Salman faktiskt har delar av sina rötter i Värmland, han är halvbror till Tore Skogman och det är lätt att se när han skrattar då glipan mellan tänderna blir synlig.

Det är inte utan att värmen i Årjäng idag trycker mig. Jag köper en glass och vacklar mer än går bort mot bilen. Årjäng känns väldigt nära och allting känns nära Årjäng. Lennartsfors är ju inte alls långt bort till exempel. I bilen bort känns min upplevelse på torget nästan overklig. Jag besegrade min rädsla över Trollet och mötte Tore Skogmans halvbror, underligt. Då jag åker förbi Torget tycker jag Trollet blinkar åt mig, men det var bara en svettdroppe som rann ner i ögat, eller en tår. Jag känner mig nära, allt. Men Trollet det tycker jag fortfarande är fult.

Frejdag

2004-11-05T13:11:00.000+01:00

Dagen är Frejs dag. Utan att vara speciellt kunnig i fornnordisk mytologi tror jag mig minnas att Frej var en fruktsamhetsgud och brukade karvas ur en ekstock med en kraftig gren skulpterad till en rejäl gåk.

Det känns ju helrätt att det heter just fredag, Frejs-dag, då jag antar att den sexuella aktiviteten i landet stiger ganska rejält just denna dag. det skulle vara kul att göra små symboler för de olika veckodagarna och då låtan fredag symbliseras av en liten trägud med en jättedolme, en sån almanacka tycker jag skulle vara kul, kanske bara jag? Häromdagen skaffade jag digital-TV och började läsa de TV programmen. Naiv som jag är hade jag inte tidigare förstått att det sändes porrfilm på TV. När jag sedan inser att det inte är alla dagar utan är fokus på fredag- och lördag kväll så kan jag inte låte bli att le.

Kära medborgare, det har nu åter blivit fredagskväll och ni förväntas utöva sexuella handlingar ensamma eller i grupp. Syftet med detta är dels att bibehålla invånarantalet i vårt land samt att hålla er lugna och tillfredsställda. Det senare målet uppfylls endast i de fall ni utöver sexualla handlingar i grupp med minst en partner av motsatt kön. Den tid som är avsatt för detta ändamål är 30 timmar. För att stimmulera er att påbörja detta vid en given tidpunkt kommer vi via satelit såväl som markbunden TV utsändning att överföra rörliga bilder med nakna människor engagerade i sexuellt umgänge. Statsmakten förväntar sig att ni medborgare finner detta inspirerande och i enlighet med våra önskemål genomför ett eller flera samlag de närmaste 30 timmarna.

En oppositionsrörelse håller på att ta form ute i landet erfar redaktionen på Eljest. En grupp människor vägrar att följa önskemålen från statsmakterna och kommer vilt att ha sex på en onsdag i nästa vecka. De jobbar också på ett sätt att inte heller göra det vare sig ensamma eller i grupp. Eljest hoppas kunna rapportera från denna tilldragelse under kommande vecka.